Söndagskrönika Nu håller vi ut och firar världens tråkigaste jul och nyår. Veronica Palm micrar en lussekatt och finner i sin sista krönika för i år lite tröst i att restriktionerna levandegör julens grundtanke i sin renaste form: omtanke om varandra. Och att lucialjuset kommer i form av vaccin.
Med en lussekatt till frukost myser jag vid tanken på när barnen stod i vita särkar en tidig morgon i skolans ljushall, eller ännu gulligare när lussetåget kom ut på förskolans gård. Nog är det helt underbart? Glitter runt magen på röda overaller, lusseklänningar som släpar i marken, tomteluvor och luciakronor på snedden, pepparkakspyjamasar över fleesunderställ, munnar som lyser på de som slickar på tärnljusen och hur alla barnen klämmer i så det ekar på gården när de kommer till ”tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp.”
Den brokiga samlingen av små människor som lever sin vardag tillsammans är kanske den finaste bilden av hur ett samhälle fungerar när det fungerar som bäst. Barn som får tid med trygga vuxna som lotsar och lär. Barn som får göra roliga saker med kompisar som har olika bakgrund och olika liv. Barn som ser stoltheten i sina föräldrars ögon, vinkar med ett tärnljus och höjer rösten ännu ett snäpp till när det är dags för Midnatt råder.
År 2020 har gjort tydligt att vi alla är varandras verklighet. Inte bara de vi delar vardag med på förskolgården, i familjen eller på jobbet. Inte heller bara de vi åker buss med på morgonen, eller som vi går i samma butik som. Inte ens bara de vi bor i samma stad som. Bokstavligen alla människor är varandras verklighet. Vi är alla beroende av varandra. Och även om jag är orimligt trött på restriktioner och avstånd så kan jag känna en värme vid tanken på hur det betyder att vi tar hand om varandra.
Den som efter det här pandemiåret ställer sig vid sidan av och tänker att ”om bara jag avstår vaccin…” har verkligen missat precis allt som skett under 2020.
De flesta av oss håller avstånd i kön på konsum, sitter med rejäla luckor på bussen, köper julklappar på nätet, försöker jobba hemifrån och ställer in resor hem till släktingar över julen. Det är som att vi börjar se varandra när vi inte längre kan trängas som vanligt. Se och förstå att den där lilla farbrorn med rullator som tar sig fram mellan mjölken och frukten gör det för att han måste, och även om jag bara har en liter mjölk och skulle vilja runda honom lite snabbt, så får jag helt enkelt vänta. Jag är en del av hans verklighet och han en del av min.
Nio av tio svenskar säger att de följer Folkhälsomyndighetens restriktioner och rekommendationer. Det är bra. Tio av tio hade varit bättre, men ändå. Det är bra. Om inte hade pandemin skördat ännu fler liv. Så nu håller vi ut och firar världens tråkigaste jul och nyår. Det är viktigt, livsviktigt faktiskt. Hur många jag träffar i helgerna påverkar smittspridningen och mina medmänniskors liv.
Sedan går vi in i nästa fas. Nu ser det ut som att det kommer att rullas ut vaccin för vaccination på bredden för hela befolkningen. Jag måste säga att jag blev lite förvånad när statsministern hade presskonferens om att vaccinet kommer vara kostnadsfritt för den enskilde. Inte för att jag blev förvånad över beskedet, utan snarare av att det blev en presskonferens om det. Jag hade ärligt talat inte räknat med något annat. Med tanke på de enorma krispaket till både vården, kommunerna och näringslivet så hade det väl varit konstigt om just vaccinet inte skulle sponsras av staten. Ja ja, bra i alla fall. Att alla som kan ta vaccinet också gör det är helt avgörande.
Den som efter det här pandemiåret ställer sig vid sidan av och tänker att ”om bara jag avstår vaccin…” har verkligen missat precis allt som skett under 2020. Jag kan inte se något som helst rimligt argument till att någon (som inte har medicinska skäl) ska ta sig rätten att avstå från det steget i pandemibekämpningen som på riktigt kan sätta stopp för smittan, sjukdomen och dödandet. Jag appellerar inte till någon känsla av solidaritet eller högre värden. Det är bara sunt förnuft att låta sig vaccineras så att vi kan få återgå till livet igen. Så att äldre kan få besök av barnbarn, studenter få gå i skolan, trycket på vårdpersonalen minska, folk få träffa sina jobbarkompisar och med lite tur så kanske det går att fira midsommar i år.
Jag micrar upp en lussebulle till. Roligare än så blir inte den här lucia. Det kommer inget helgon som sprider ljus, men jag har ju i och för sig aldrig trott på det övernaturliga. Jag tror på att vetenskap och forskning leder till framsteg, och jag tror på människans förmåga att göra gott tillsammans. Vaccin och vaccination får vara årets ljus i mörkret denna Lucia.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
