Thomas Herndon är 28 år, pluggar vid UMass Amherst och får en hemuppgift i ekonometri. Den går ut på att kopiera datametoden i en välkänd studie. Thomas väljer ett av de mest betydelsefulla ekonomiarbetena i vår tid: Harvardprofessorerna Reinhart och Rogoffs ”Growth in a time of debt” (2010). Studien säger sig bevisa att länder med skulder som överstiger 90 procent av BNP får en mer modest tillväxt än länder med lägre skuldbörda.

Två som har viftat med studien för att motivera ”austerity” är republikanen Paul Ryan och EU-kommissionären Olli Rehn. Bland många andra.

Thomas mejlar professorerna och ber att få ta del av deras data – utan resultat. Tills en dag då han sitter i sin flickväns soffa. Ett mejl från självaste Reinhart med en stor Excefil!

Thomas klickar upp Excelfilen. Hans ekonometriöga dras till cellen L51. Någonting är galet. Reinhart och Rogoff har bara gjort ett genomsnitt av raderna 30 till 44; inte 30 till 49. Länder som Kanada, Australien, Nya Zeeland – som har haft riktigt hygglig tillväxt under perioder med hög skuldkvot – har inte räknats med.

Tillsammans med två av sina professorer skriver Thomas en rapport som även kritiserar Reinharts och Rogoffs studie på en rad andra punkter (urval, vägning, kodning). Bloggen där rapporten presenteras (”Next New Deal”) kraschar av all trafik. Nu har såväl Paul Krugman som en av LO:s ekonomer uppmärksammat hur Thomas avslöjade en studie som citerades ofta just för att så många ville att den skulle vara sann.

Historien är en akademikers motsvarighet till mardrömmen i vilken du går runt naken mitt i stan (med skillnaden att mardrömmen är sann och legitimerar en politik som leder till massarbetslöshet). Att vår ekonomiska världsbild har allvarliga brister är även en känsla som Katrine Kielos förtjänstfullt redovisar i ”Det enda könet”. Kielos använder teorin om den ekonomiske mannen för att framhålla att ekonomi skulle kunna hjälpa oss att bemästra rädsla och girighet. Inte exploatera just dessa känslor: ”Den ekonomiska vetenskapen borde handla om hur man förvandlar en social vision till ett modernt ekonomiskt system”.

Den politiska frågan blir om det går att utmana idén om att vi alla är ekonomiska män som måste spara oss ur krisen. I en workshop under Progressive Governance nyligen framhöll Obamas främsta strateger hur ekonomi kan bli ett trumfkort för kandidaten till vänster i dåliga tider.

Joel Benenson visade hur du bygger en positiv ram kring ditt ekonomiska budskap, baserat på egna värderingar och med mer framtuta än backspegel. Tara McGuinness berättade hur du ändrar diskussion och spelplan genom att välja rätt strider. Matthew McGregor påminde om att politik även handlar om att sätta fingret på motståndarens ömma punkter.

När Romneys ekonomiska meritlista som riskkapitalist och guvernör hade detroniserats blev räddningsplankan hur han hade ”räddat” OS i Salt Lake City. Då hade McGregors medarbetare sammanställt en rapport på 4 000 (!) sidor om tveksamheter i räddningsaktionen. Hur väl har S dokumenterat haveriet Fas 3?

Om S-kongressens beslut att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020 kombineras med råden i den knivskarpa workshopen skulle vi få en annan helt politisk diskussion. Om ekonomisk politik, underbyggt av progressiva värderingar, på vänsterns planhalva.

Kommer det att ske? Med tanke på hur svårt det verkar vara att utse suppleanter till S-partistyrelsen får vi tills vidare nöja oss med att hoppas.