Nyss uppfattade vi EU som ett bålverk för demokrati och mänskliga rättigheter. Nu riskerar unionen att braka ihop.

EU är en remarkabel politisk framgångshistoria.

Unionen har de senaste decennierna sjösatt det ena fördraget efter det andra. EU har utvidgats till 28 medlemmar och samarbetet har fördjupats: den inre marknaden, den fria rörligheten, EMU, för att nämna några centrala byggklossar.

Oerhört mycket har varit framgångsrikt.

Men kriser tenderar att blottlägga brister i haltande politiska konstruktioner. Dagens stora flyktinginvandring illustrerar tydligt EU:s underliggande tillkortakommanden. Dublinförordningen och kvotsystem för att fördela flyktingarna skulle utgöra en ram för EU:s politik. Allt detta har brakat samman. Eller aldrig implementerats.

Redan tidigare fanns starka invandringskritiska partier i en majoritet av EU:s länder som drivit fram en restriktiv hållning gentemot migranter. Men även många mainstreampartier har i praktiken inte levt upp till vad de lovat i EU och i internationella fördrag.

Den senaste tidens ökade flyktingströmmar har inneburit ytterligare skärpningar. Flera EU-länder spelar Svarte Petter med de andra: ”Not in my backyard”. Således söker sig allt fler flyktingar till de länder som står upp för asylrätten. Främst Tyskland och Sverige. På grund av det exceptionellt stora söktrycket har även den svenska regeringen (motvilligt) stramat åt regelverket. I torsdags infördes tillfälliga gränskontroller.

Hur pass allvarlig är den nuvarande krisen för EU?

Först och främst är det viktigt att påminna om att det är fråga om en enorm humanitär utmaning. Vi har en moralisk förpliktelse att erbjuda asyl. Men vad händer när ett stort antal EU-länderna låter någon annan ta ansvar?

På kort sikt kan den fria rörligheten inom EU stå på spel. De gränskontroller som bland andra Sverige och Tyskland inrättat kan mycket väl permanentas. I förlängningen hotas hela EU-projektet. Luxemburgs utrikesminister menade i veckan att flyktingkrisen kan leda till att EU kollapsar.

Så vilken är vägen framåt?

Många centrala EU-potentater med stöd av partier och politiker i EU:s gamla kärna argumenterar nu för att det är dags att ta steget fullt ut mot en federation.

Men det finns skäl att vara skeptisk. Särskilt sedan många av dessa storslagna visioner skapat dagens ekonomiska och humanitära kris.

Men Jean-Claude Junckers så kallade ”five president´s” rapport ”Completing Europe´s Economic and Monetary Union” har redan dragit upp riktlinjerna. Det är emellertid ett förslag som bara kommer att få en begränsad anslutning.

Under tiden kan EU-samarbetet braka ihop.

För samtidigt har David Cameron (ett av de länder som svarat med stängda gränser för flyktingar) presenterat krav inför omförhandlingen av EU-medlemskapet. Framför allt vill Cameron föra tillbaka makt till de nationella parlamenten och begränsa den fria rörligheten (för människor men inte för marknaden!).

Men tro inte att Storbritannien är en ensam röst inom EU. De kan mycket väl erhålla stöd från ett stort antal länder.

Den här inre splittringen inom EU bör ses mot bakgrund av och i ljuset av den ekonomiska krisen. Eurokrisen har allvarligt skadat den europeiska gemenskapen och viljan att ta ett gemensamt ansvar.

Särskilt har förstås krisen drabbat Grekland och andra länder i södra Europa. Men hela EU har problem med tillväxt, produktivitet och hög arbetslöshet.

Parallellt och delvis som ett resultat av krisen ser vi nu en stark nationell rekyl i hela Europa. Vilken bland annat omöjliggör ett gemensamt flyktingansvar. I en rad länder har högerpopulistiska partier växt sig allt starkare. Inte minst i Sverige.

Kriser kan leda till politiska förändringar. Men kriser som följer på kriser kan rasera politiska system. I dagsläget läggs flyktingkrisen ovanpå EU:s redan djupa ekonomiska obalanser.

EU skulle behöva en New Deal som får upp efterfrågan, skapar jobb och tillväxt, som minskar klyftorna och spänningarna inom och mellan länderna. Den befolkningsökningen som migrationen leder till ökar detta behov.

Kommer medlemsländerna höja sig över sina snäva nationella intressen? Kan EU:s ekonomiska tungviktare lätta på den nu rådande ekonomiska åtstramningsdogmen? I nuläget är svaret dessvärre: nej!

Slutsatsen är att det finns skäl till pessimism. Risken är uppenbar att ännu fler länder orienterar sig i auktoritär riktning. Nyss uppfattade vi EU som ett bålverk för demokrati och mänskliga rättigheter. Nu talar ledande politiker om en hotande kollaps.