Gudrun Schyman

Det var år 1994. Jag var relativt nyvald partiledare för Vänsterpartiet. Jag hade varit ute i min första valrörelse och satt i den direktsända avslutande partiledardebatten. Tiden var nästan slut när jag ställde samtliga andra partiledare inför frågan om lönegapet mellan kvinnor och män. Ville de avskaffa det? JA! svarade alla. De som inte hade talartid kvar nickade. Vad bra sade jag, då har vi ordnat det under nästa mandatperiod!

Snart skriver vi år 2014. Tjugo år har passerat. I dag tjänar genomsnittskvinnan 4 400 kronor mindre i månaden än genomsnittsmannen. På ett år stiger den summan till ett belopp på hela 52 800 kronor. Sammanlagt går en kvinna miste om 3,6 miljoner kronor under sin livstid, enbart på grund av sitt kön. Bristen på jämställdhet visar sig också genom kvinnors sämre möjligheter att göra karriär, i en ojämn fördelning av föräldraledigheten, i könsskillnader, i sjukskrivningar och i kvinnors alltmer otrygga anställningar.

De vanligaste förklaringarna till inkomstskillnaderna är att kvinnor jobbar i låglöneyrken, att kvinnor arbetar mer deltid än män och att kvinnor är sjuka och föräldralediga mer än män. Och visst är vi det. Kvinnor utför mer av det obetalda arbetet i hemmet, tre gånger så många kvinnor som män arbetar deltid och kvinnor tar ut 78 procent av föräldraförsäkringen. Den genomsnittliga skillnaden mellan kvinnor och män i obetalt hemarbete är sju arbetsveckor per år. Allt fler kvinnor tvingas dessutom gå ner i arbetstid eller helt sluta arbeta för att vårda en anhörig. Totalt handlar det om 100 000 personer – framför allt kvinnor.

Två saker retar mig till vanvett. Det ena är att den här frågan nästan inte alls diskuteras och det andra är att när det pratas om den så förskjuts ansvaret till den enskilda kvinnan. Det är hon som väljer låglönejobb, väljer att gå ner på deltid för vård av barn eller gamla, väljer att sjukskriva sig, och så vidare. Det är det klassiska – det är kvinnors eget fel.

Hur kan man över huvud taget påstå att kvinnor väljer låglönejobb? Sanningen är ju den att där kvinnor är i majoritet, där är lönerna låga. Yrken som går från att vara manligt kodade till att bli kvinnligt kodade får erfara både att löneutvecklingen stannar av och att statusen sjunker. Lärarjobbet är ett tydligt exempel. Skolan var en gång en mansvärld. Kvinnor fanns bara i småskolan. Nu är det en kvinnovärld och vi vet hur det ser ut på lönesidan.

Utgångspunkten måste vara att varje enskild människa, oavsett kön, ska ha rätt till och möjlighet att ha en självständig ekonomi, livet ut. Alltså heltid med lön att leva på som resulterar i en pension som det går att leva på.

Föreställningen om att mannen är familjeförsörjare med rätt till heltid och lön att leva på, att kvinnan har familjen som huvuduppgift och visserligen kan arbeta för att dryga ut hushållskassan men inte behöver heltid och lön att leva på, det synsättet lever fortfarande kvar. I högönsklig välmåga dessutom. Politikerna, riksdagens partier, skjuter ifrån sig ansvaret till arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens parter har gjutit fast den svenska modellen i den patriarkala formen. Pappa Metall bestämmer. Mamma Kommunal får komma efter. Vill mamma ha hundra kronor extra utbryter familjegräl. Industrin och teknikföretagen ska gå före och sätta ”Märket”. Skulle någon annan bransch, till exempel en kvinnodominerad, få mer, hotar man med kompensation och då har vi snart hela karusellen igång med löneglidning och inflation och sviktande export och allmän undergång.

Vi får helt enkelt konstatera att en majoritet tydligen är bekväma med att det ser ut som det gör. För alla som har som mål att komma till rätta med arbetsmarknadernas systematiska värdediskriminering av kvinnors arbetsinsatser återstår att befrukta politiken och vitalisera demokratin genom att föra in den dimension som heter jämställdhet och antidiskriminering på samhällspolitikens samtliga arenor. Det är bara att sätta fart. Så här kan vi ju inte ha det!

Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ.