Åsa Petersen har besökt en romsk bosättning nära Högdalstippen utanför i Stockholm.

När vi kommer fram till lägret möts vi av 7–8 rumänska romer. De vet inte om att vi ska komma men visar ingen misstänksamhet utan ler välkomnande och skakar hand, presenterar sig med namn.

Vi frågar om någon pratar engelska, men det enda de kan erbjuda utom rumänska är spanska, och det talar inte vi. Så det blir inte många ord sagda. Men en av kvinnorna lyckas ändå förmedla att hon har två barn kvar hemma i Rumänien, tre och fem år gamla. Hon har kommit till Sverige för att försörja dem.

Det var i söndags i Stockholmsförorten Högdalen. Nära Högdalstippen har rumänska romer rest bosättningar av skjul och gamla husvagnar. De hoppades säkert på jobb i Sverige, men hänvisades till tiggeri – och så kom kylan och snön.

Vi söker länge efter lägret och ser till slut hur det ryker från en eld. Annars är det dåligt med värmekällor. Romerna vi träffar har inga handskar och tunna skor. På klädstreck mellan träden hänger frusna jeans och tröjor. Mardrömmen vore en snöstorm.

På hatsajten Avpixlat hävdas att romerna brukar stjäla i matbutikerna i Högdalens centrum. Det tillbakavisas av en anställd på i butiken Matdax.

”Det enda som ibland kan vara jobbigt är att de vill betala med enkronor”, säger han. På Vantörs återvinningsstation berättar en kille att de har pratat med sin chef om att gå till bosättningen med filtar.

Samma kväll, när vi har kommit in i vår välsignade stugvärme och börjat tina våra fötter, står statsvetarprofessorn Bo Rothstein i SVT:s Agenda och säger att det borde bli förbjudet att ge gåvor till tiggare. Hans uttalande är fullkomligt bisarrt att lyssna till efter besöket i bosättningen.

Rothsteins teoretiska resonemang om att ett förbud skulle tvinga fram samhälleliga åtgärder ter sig i bästa fall som retoriska piruetter ur en priviligerad position. I sämsta fall betraktar han tiggeri som en sanitär olägenhet i vårt fina svenska folkhem.

Romska tiggare på svenska gator tvingar oss att konfronteras med Europas utbredda fattigdom och rasism – vår världsdels djupa sociala kris. Som Thomas Hammarberg, Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter, skriver i Dagens Nyheter:

”Vi bör se tiggarnas närvaro som en påminnelse om två saker: att en stor folkgrupp i Europa (10–12 miljoner människor) alltjämt skamligt diskrimineras; och att detta är ett ansvar för hela Europa, inklusive oss själva.”

Rothstein är inte ensam om att försöka decimera den samhälleliga katastrofen tiggeri till en moralisk/etisk fråga för enskilda priviligierade svenskar. I stället för att kräva ansvar från politikerna tjafsar svensk debatt om att förbjuda antingen tiggeri eller gåvor till tiggare. Så avhumaniseras människor i nöd och görs till ett snarast estetiskt problem i stadsbilden.

Det är småttigt och det är skamligt. Den europeiska fattigdomen och rasismen, särskilt den systematiska diskrimineringen och marginaliseringen av romer, försvinner inte för att vi vägrar se den.

Tiggeriet är djupt tragiskt och rör vår innersta människosyn och samhällsuppfattning. Obehaget är stort men tiggeriet går inte att förbjuda bort. Det går bara att möta med mer människovärde och större solidaritet – en aktiv europeisk politik mot fattigdom och rasism.