Bloggen

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson är tillbaka med sin spalt om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det bland annat om Åsa Linderborg, Maria Schottenius och Mona Sahlin.

Aftonbladet och jag

Nästan alla verkar ha läst Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Kanske inte så konstigt, det är något som suger in en i denna aktuella och samtidigt smärtsamma text. Den skildrar förstås en djupt personlig, medial och professionell kris, som inträffar i skuggan av eller kanske på grund av allt detta med metoo. De flesta skulle nog inte välja att sätta allt detta på pränt. Men inte Åsa Linderborg. Det är på ett sätt imponerande.

Det handlar förstås om Benny Fredriksson. Det som gjorde Aftonbladets publiceringar så uppmärksammade och kontroversiella i historiens ljus var att han tog sitt liv efter tidningens ”granskning”. Pressens opinionsnämnd klandrade senare tidningen för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed. Åsa Linderborg bär förstås inte ensam ansvar för detta. Men hon spelade en aktiv roll. Och var också den som utåt försvarade tidningen när publiceringarna kritiserades. Aftonbladet befann sig i det här läget i ett ledarlöst tillstånd, i varje fall om man ska tro Åsa Linderborgs bok.

Men det finns också en del andra att klandra för sina publicistiska beslut under den här tiden. Dagens Nyheters granskning av dåvarande talmannen Urban Ahlin klandrades också för att ha åsidosatt god publicistisk sed. Det som väl sticker ut här är att DN på sin ledarsida (!) beskrev Ahlin som ett ”maktmissbrukande svin”. Både Fredriksson och Ahlin-publiceringarna var inte klockrena för att uttrycka sig diplomatiskt, och knappast metoo-relaterade. Till bilden hör förstås också att Expressen hängde ut och namngav Aftonbladets Fredrik Virtanen, något som hade sin maktmediepolitiska kontext, det vill säga i ljuset av den långa envigen mellan de två stora kvällstidningarna. Men i historieböckerna kommer det ändå tydligast stå att Benny Fredriksson begick självmord på grund av Aftonbladets granskningar.

När jag läser Åsa Linderborg kommer jag tänka på Katarina Frostenssons K, som beskriver tiden när hon tillsammans med sin kulturman flydde Sverige efter DNs metoo-avslöjanden om Forum och Svenska Akademien. Frostensson skyndar snabbt förbi de brännande frågorna och svingar upp sig i den ena högkulturella referensen efter den andra. Linderborg är verkligen mer öppenhjärtig, även om hon nog utelämnar ett och annat. Ett genomgående tema är att hon hela tiden återkommer till sin far metallarbetaren Leif, som framstår som både ett arv och ett sår – och kanske också ett dåligt samvete. Boken ger upphov till ännu fler frågor än den besvarar. Och samtidigt är den fylld av kloka insikter. Man hajar ju till när man läser: ”Nu är jag rädd för mig själv”.

Och i nästa stund är det som att den där välgörande självinsikten om vad maktpositionen på en stor tidning innebär är som bortblåst. Expressen och Dagens Nyheter verkar också vara en projektionsyta, som kanske satt sig lite i väggarna på Bladet. Man undrar ibland om det är så att ”liberalerna” på Bonniertidningarna är värre än högern på Svenska Dagbladet? De senare ser man inte så mycket av i den här boken. I samband med att Åsa Linderborg och Karin Pettersson äter lunch på Sturehof vid Stureplan skriver hon att omkring henne sitter ”representationskontona”. Jag antar att hon tänker på de som jobbar på finansbolagen som huserar i de där kvarteren. Nu är det väl förmodligen så att två av de högsta cheferna på Aftonbladet också har sådant konto. (För transparensens skull: Jag har ett kreditkort som jag ibland använder för representation.)

Jag kommer att tänka på Aftonbladet jag växte upp med. Bladet och jag har en lång historia. Hemma var det först Hallandsposten på morgonen, en liberal tidning med monopolställning hemmavid. Visserligen sålde jag som mycket ung Sydsvenskan på söndagsmorgnarna för att få lite inkomster. Men i tonåren blev Aftonbladet något av mitt politiska universum. Där fanns skribenter och krönikörer som jag alltid slukade från ingressen till slutklämmen. Det var Gunnar Fredriksson, Olle Svenning, Dieter Strand, Annette Kullenberg, Allan Fagerström, Åsa Moberg med flera. Jag hade ett särskilt gott öga till kultursidans innerspalt, vilken stil och finess! Och till Gunnar Fredrikssons och Dieter Strands krönikor på ledarsidan: ”Söndagar med Struve”. Jag är osäker på om signaturen Struve hämtades från Röda Rummet eller Struves meridianbåge. Men jag antar att den nog ändå hämtades från Strindberg. Möjligen var det en liten blinkning. Arvid i Röda Rummet var ju socialist. Men Struve konservativ och egoistisk.

Kanske gör avståndet en lögn eller möjligen en myt. Men var det inte lite mer florett och mindre slägga över Aftonbladet på den tiden? Skulle jag behöva revidera mina minnesbilder om jag gick till läggen?

Sedan har världen förändrats. Inte minst förutsättningarna för att ge ut tidningar. Själv köper jag inte längre Aftonbladet och Expressen varje dag. Bara detta att köpa båda markerade nog en inte oväsentlig förändring. En gång gällde det att välja den ena eller andra. Valet mellan Aftonbladet och Expressen markerade en politisk tillhörighet. Något Hasse och Tage fångade så träffsäkert i den där berömda sketchen med Tage Danielsson och Gösta Ekman.

På arbetarrörelsens Bommersvik såldes bara Aftonbladet. Det tog ett bra tag innan även Expressen tilläts försäljas i kiosken där. Men ett exemplar av varje a-presstidning i landet fanns att läsa i receptionen. Vi talar här om ett medialt universum som numera i hög grad försvunnit. Visserligen finns s-ledarsidor och deras tidningar kvar på sina ställen, men mest av presstödstekniska skäl. Och de flesta ingår i dag i privata eller liberala mediekoncerner. Till och med anrika Dala-Demokraten, Länstidningen Östersund och Arbetarbladet är numera en del av Bonnier News efter att den storstora medieägaren köpte MittMedia. Även Aftonbladet ägs tillsammans med konservativa Svenska Dagbladet numera av norska Schibsted, även om LO fortfarande är minoritetsägare i Aftonbladet och är med och utreser politisk chefredaktör.

Förr om åren var Aftonbladet inte lika ensam på vänsterkanten som i dag, i dag ju Bladet den enda stora spelaren på åsiktsmarknaden som har en socialdemokratisk eller vänsterprägel. Tidigare fanns alla dessa lokala socialdemokratiska tidningar, varav några var ganska framgångsrika. Arbetet i Malmö hade till exempel en stark ställning. Och på 1970-talet var det vänstervåg och ett hårt tryck från det hållet. På Expressens och DNs kultursidor fanns vänsterröster som nog var mer radikala än den som många uppfattade som mer modesta Aftonbladet. Det fanns publikationer som Folkets i Bild och Partisano (senare ETC) med bred spridning. Aftonbladet var nog inte vänstrast på den tiden, som i dag.

Ibland kan jag väl tycka det inte alltid befrämjat de bästa positionerna på kultursidan. Samtidigt är det väl viktigt att förstå varför det blivit så. Att Aftonbladet så att säga blivit den enda vänsterbastion som står kvar i hela detta föränderliga mediala och mer komplicerade politiska landskap. Vinden blåser sedan länge hårt från höger. Först var det nyliberalerna som blåste på. Nu är det högerradikalerna. Så, Aftonbladet fyller ännu en oerhört viktig roll.

Ärligt talat är det kanske mest i de internationella frågorna jag tycker att Aftonbladets kultursida hamnat snett under senare år. Det har nog blivit lite för mycket min ”fiendens fiende är min vän”-förhållningssätt. Benny Fredriksson var ett tragiskt misstag. Men Åsa Linderborg anklagade också Rysslandsforskaren Martin Kragh, som är verksam på Uppsala universitet och Utrikespolitiska insitutet, för att vara vara en del av en”hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien”. Pressens opinionsnämnd fällde publiceringen med motiveringen att Kragh tillfogats oförsvarlig publicistisk skada. Detta är inget Åsa Linderborg skriver om i sin bok. Det hade hon gärna fått göra.

Maria Schottenius och utnämningsmakten

Med en viss regelbundenhet dyker det upp kritik mot att politiker tilldelas offentliga ämbeten. Med tanke på den svenska traditionen, med stor självständighet för myndigheterna, är det väl inte så konstigt att politikerna har möjlighet att utse generaldirektörer och landshövdingar. Inför valet 2006 riktades hård kritik mot Göran Persson när det gällde utnämningar, som ansågs ha gynnat hans politiska vänner. Resultatet av detta blev en större öppenhet och nya rutiner för tillsättningar av det här slaget. Just öppenhet när den här typen av jobb är emellertid inte alldeles enkelt, här handlar det ju rekryteringar av personer som ofta sitter på ett tungt chefsjobb. Även den borgerliga regering som kom till makten 2006 kritiserades för vissa utnämningar; en av Bildts pojkar blev ambassadör i Washington!

I regeringsformen står det att vid beslut om ”statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Har politiker förtjänster och skicklighet? I allmänhet menar jag nog att politiker besitter en stor och unik erfarenhet. De som varit ministrar och statssekreterare har lett mycket stora departement, vilket verkligen inte är några små kontor. De har samlat på sig en enorm kunskap om samhället som man faktiskt inte kan tillgodogöra sig på något annat sätt än genom politiskt arbete. På den här nivån är internationellt samarbete inte minst i och genom EU och Bryssel en del av vardagen, det ingår därvidlag att man måste kunna konversera med politiker och tjänstemän från andra länder på åtminstone engelska. Därför är det för mig självklart att politiker bör kunna komma i fråga för den här typen av utnämningar. Staten bör inte vara förbehållen ämbetsmännen.

I veckan menade Maria Schottenius i DN att avdankade politiker inte bör få åtråvärda poster som ambassadörer. Till saken hör att många ambassadörer har politisk bakgrund. Hon pekade nu ut Jan Björklund som blivit ambassadör i Rom och Håkan Juholt som fått samma post i Sydafrika. Genom åren har jag träffat många politiker och en och annan ambassadör både här och utomlands. Det har varit en blandad kompott på båda fronterna om man säger så. Båda har ibland utmärkt sig positivt och ibland negativt. Men politiker bör inte få bli ambassadörer hävdar nu Schottenius. Landshövdingar däremot är ”ett jobb som kan vara i linje med den kunskap en erfaren politiker har”. Politiker, bli vid din svenska läst!

Utan att veta om varken Juholt eller Björklund är bra på sina nya poster, så kan man väl ändå konstatera att Björklund varit partiledare och minister i åtskilliga år. Håkan Juholt har varit internationellt engagerad sedan ungdomsåren. Och han var dessutom partiledare, ett tag i varje fall. Men jag förstår att tjänstemännen på UD vill ha jobben för sig själva. Själv tror nog att det är bra att det finns en viss mångfald även på ambassadörsposterna. Schottenius motsäger sig själv när hon ändå hittar en politiker som varit värdig ambassadörstiteln. Nämligen Alva Myrdal som var ambassadör i Indien på 50-talet. Ingen princip är med andra ord riktigt bra utan sina små undantag. I varje fall förr i tiden.

Jag tänker på Håkan Holmberg

Under budgetdebatten i måndags kritiserade Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt att en man med funktionsnedsättning beviljats svenskt uppehållstillstånd. Sjöstedt är inte vem som helst, utan ekonomisk-politisk talesperson för partiet. Uttalandet har fått berättigad kritik. Det säger förstås något om partiets människosyn.

När jag läste detta kom jag att tänka på Håkan Holmberg som nyligen gick bort och som begravdes förra veckan. Han var under många år politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning och en allt viktigare liberal röst som plockade isär den högerradikala världsbilden med en imponerande pregnans. Det gällde inte minst deras dubiösa syn på demokratin, minoriteters rättigheter och i grunden deras misstro mot rättsstaten, mediernas och universitetens självständighet. Den som läste Holmbergs analyser förstod en helt avgörande sak. Sverigedemokraterna har ett politiskt projekt och det pekar i riktning mot Ungern och Polen.

Det var just detta som Håkan Holmberg blottlade i sin viktiga Den farliga mångfalden som gavs ut i flera upplagor genom ett unikt samarbete mellan Arena, Tiden, Frisinnade klubben och Bertil Ohlininstitutet. Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg skrev varsitt förord till den där boken. Detta blev Håkan Holmbergs politiska testamente. Läs det!

Mona Sahlin partilös

Jag läser att Mona Sahlin inte längre är medlem i Socialdemokraterna. Om det är ett aktivt val framgår inte. Med för det socialdemokratiska partiet är det nog ändå en sensation som säkert inte gör Stefan Löfven på muntert humör. Ingen tidigare partiledare och knappast någon ledande person har mig veterligen tagit det steget tidigare, åtminstone inte i modern tid. Vi får gå tillbaka till agitatorn August Palm som blev något av en dissident och bitter motståndare till Hjalmar Branting. Om jag minns rätt gick han med i det socialdemokratiska vänsterpartiet 1917, som sedermera blev Sveriges Kommunistiska parti. 1917 lämnade många SAP, en del för alltid medan andra kom tillbaka efter några år. Mona Sahlins besked säger nog något om vår tid, och ganska mycket om de interna spänningarna i Socialdemokraterna.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling hälsar dig välkommen till en snabbkurs i nutida perspektivlära.

En fackföreningskämpe i 50-talets Sverige skulle inte förstå varför dagens LO värnar nuvarande arbetsrätt. Påpekade Svante Nycander nyligen i ett debattinlägg om att skrota Lagen om anställningsskydd. Att LO länge försökte hålla lagstiftaren utanför är helt korrekt. Så ur detta perspektiv vore det enkelt att riva upp allt och börja om där vi var på 60-talet. Vad Nycander missar är att detta perspektiv är obsolet för de allra flesta som idag är verksamma inom såväl fack som arbetsgivare. De har aldrig verkat i en värld utan LAS och MBL.

Alla som försökt skildra något vet att det är perspektivet som är själva utmaningen. Rent tekniskt innebär perspektiv ett system för att avbilda tredimensionella objekt på ett tvådimensionellt bildplan. Konkret vet alla att perspektivet skiftar beroende på var du står. Jag gör ofta samma misstag som Nycander, inte minst när det handlar om att förorda kooperativa lösningar. Jag tror fortfarande att det finns mängder av medborgare som vill utöva konsumentmakt genom engagemang. Men där räcker det att jag ser mig själv i spegeln för att få rätt perspektiv.

När blivande vänsterledaren Nooshi Dadgostar intervjuades i SVTs Agenda häromdagen så uppstod en intressant brytning av olika perspektiv. Programledaren Anders Holmberg undrade om det var en slump att V lagt förslag som Sverigedemokraterna ställt sig bakom, och antydde att detta i så fall innebar en legitimering av SD. Holmberg markerade dessutom att detta var ett rimligt perspektiv genom att upprepa frågan. Samma perspektiv luftades kort därefter av självaste statsministern (och initialt av avhoppade partikollegan Rossana Dinamarca.)

Att Dadgostar inte ställer upp på denna beskrivning var förstås ingen överraskning. Men i grunden gjorde hon det utifrån ett helt annat perspektiv än frågeställarens. Att ett förslag kan stöttas även av ens värsta fiender är inget suspekt, det är en del av den parlamentariska demokratin. Och att bli ställd till svars för att någon röstar på ens förslag är utifrån det måhända lite udda, speciellt då det sker i public service med ett demokratiuppdrag. Jag antar att programledaren ville antyda att V lagt ett anpassat förslag som tillkommit efter underhandskontakter med SD, men där saknades i så fall tydliga belägg för denna tes. Dadgostars perspektiv var ett annat: den som inte kan lägga ett förslag bara för att det riskerar stöd från oönskat håll, den är enkel att tysta. Två olika perspektiv. Beroende på var du står.

Och apropå SD, som så ofta spelar mästerligt på dessa perspektivsträngar. Deras förslag om behovet av en enklare polis häromveckan var ett strålande exempel på hur perspektiv kan förändras utifrån budbärare. Men som Johan Enfeldt så träffande beskrev så behöver detta inte därför med automatik vara oönskade tankar. (Dagens Arena förordade liknande lösningar redan 2008.) Och istället för att bemöta frågan utifrån perspektivet Var står SD, så kan en mer konstruktiv vy nog finnas för den som vågar utmana Polisförbundets perspektiv.

Avslutningsvis rekommenderar jag dig att fundera över vilket perspektiv du väljer i den nuförtiden så närvarande frågan om integration. Viola Zabetis berättelse om hur hon valde att byta namn för att få ett jobb visar vilka alternativ du har. Ställer du dig hos de som ville träffa Viola? Eller hos de som vill träffa Banafshe? Allt handlar om perspektiv.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PODD | Har Feministiskt initiativ någon framtid? Vi har träffat partiledaren Farida Al-Abani för att snacka om saken.

Senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av Farida Al-Abani, partiledare för Feministiskt initiativ, Fi. Hon berättar om hur hamnade i partiet, där hon snabbt blev partiledare och hur de hanterat resan från framgång till kräftgång.

Idag har Fi mandat i 13 kommuner, och Farida Al-Abani berättar om nödvändigheten av hålla dessa lokala mandat vid nästa val.

Hon berättar också om det skifte som skett i partiets kärnfrågor i förhållande till den politiska debatten sedan framgångsåren 2014-15, och hur de nu behöver försvara sig på ett annat sätt.

Du hör avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling försöker hitta nya allierade i kampen mot destruktiva konspirationsteorier. Det går sådär.

Presidentvalet i USA närmar sig med stormsteg. Och i takt med detta höjs varningsropen om ett val utöver det vanliga, inte minst när det väl är över. Kommer någon att tro på slutresultatet? Kommer tillräcklig många att acceptera det? Då är det bra att låta historien påminna oss om att röstkaos inte är ett fenomen kopplat till vår tidsålder.

Valet av republikanen Rutherford B. Hayes som president 1876 var till exempel extremt laddat, då det i princip uppstod ett sorts dött lopp mellan honom och demokraten Samuel J. Tilden. Den senare tycks ha fått flest röster, men Hayes fick makten med en elektorsrösts övervikt. Saken tog närmare ett halvår att avgöra, kantades av många konflikter och misstankar om valfusk och USA stod till och med på randen till ett nytt inbördes krig. Allt enligt Ed Kilgores läsvärda skildring i New York Magazine häromveckan, där han sätter händelserna 1876 i relation till vad som väntar amerikanerna i höstens val.

Att det kommer finnas en hel del destruktiva krafter att parera även efter årets presidentval råder det dock ingen tvekan om. Bortsett från den sittande presidentens olika hugskott, falska fakta och skrämmande framtidsscenarion så har också rena stollerier blivit en konkret faktor för alla medborgare att hantera. Teorin om den djupa staten, inte minst i form av den bisarra idén om Qanon, verkar locka allt fler. Vilket kan framstå som gåtfullt, men inte så underligt utifrån att den (enligt denna intervju) tycks marknadsföras utifrån ett påhittat hot riktat mot de allra mest sårbara: våra barn.

Teorin sprider sig nu som en löpeld, och Q-symbolen syns nu allt oftare vid manifestationer av olika slag även i Europa. Om du tittar noga kommer du säkert se några Q i din närhet, på ett rockslag, en väska eller en bil. Det betyder inte att bäraren är en del av själva konspirationen, utan är ett tecken på att denne är en troende. En som ser den osynlige fienden och är beredd att gå till strid. Typ. Lite läskigt är det, trots allt. Inte att vi styrs av en djupare stat i staten, utan att så många vill tro på detta. Så nu återstår att se hur kommande val, inte bara i USA, påverkas av denna underminerande rörelse.

Att förhindra att konspirationsteorier ges grogrund är egentligen den största utmaning som åligger det öppna samhället, eftersom vi lever i ett så skört bygge. Förhoppningsvis nyktrar folk till, men det känns inte troligt. Det känns hursomhelst omöjligt att påverka, vilket innebär den största frustrationen. Bevisen för teorins tillkortakommanden blir i själva verket den bästa bensinen elden kan önska, eftersom det ”bevisar” att någon försöker dölja något.

En som vet allt om denna utmaning är Jimmie Åkesson. I åratal har han försökt förklara att hans parti inte är infiltrerat av krafter som har långt mer destruktiva planer än de som partiprogrammet rymmer. Att så många uteslutits ur hans parti genom åren har förstås spätt på denna teori, men Åkesson har ståndaktigt försvarat sig mot dessa konspiratoriska tankar.

Denna vecka blev ytterligare ett prov på denna konst då SD inte bara tvingades hantera en nämndeman som häktades för vapenbrott utan som bekant även en nazivurmande man som nästlat sig långt in i partiets nomenklatura. Teorierna om att SD infiltrerats av våldsdyrkande antidemokrater tog naturligtvis ny fart, men partiets företrädare fortsatte att avfärda alla sådana tankar om en dold konspiration inom SD.

Vilket känns bra, med tanke på att just denna konspirationsteori ändå har betydligt fler substantiella bevis än till exempel  alla tankar om den djupa staten. Vi behöver trots allt flera goda krafter för att motarbeta alla former av destruktiva myter, och med tanke på hur jobbigt det måste vara att utsättas för denna återkommande anklagelse om ett parti inuti partiet så bör ju alla sanna Sverigedemokrater dra sig för att torgföra liknande myter om andra konspirationer. Men samtidigt: Jag vet inte. Som Jimmie Åkesson så ofta brukar säga.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

Oro för marknadshyror från ena sidan – ilska över alltför billiga hyresrätter i innerstan som går till de redan privilegierade  från den andra. Vad blir resultatet av utredningen om läge och kvalitet i hyresättningen?

Hur spelar läge och standard på lägenheter in när det gäller vilken hyra de har? En utredning håller nu på att se över det här och ska föreslå en bättre hyressättning. Men finns det en risk att det resulterar i marknadshyror? Och hur påverkar statliga förslag möjligheten för bostadsmarknadens parter att göra upp i förhandlingar?

Vi intervjuar utredaren Sophia Mattson-Linnala, följt av ett samtal mellan Jörgen Mark-Nielsen från Sveriges Allmännytta och Margareta Björkvald från Hyresgästföreningen.

PODD | Hur långt ska redaktionell transparens gå? Och har journalister ett särskilt socialt språk? Det snackas det om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tjugoförsta avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om hur långt en skribent ska gå för att vara transparent i förhållande till sina källor.

Dessutom dissekeras journalisters sociolekt, det vill säga den språkliga variation som utmärker en social grupp, och epitetet journolekt lanseras.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att jämlikhet trendar. Men rekommenderar inte dagens regering att hämta inspiration från Erik Gustaf Boströms dagar. 

Den här veckan har ordet jämlikhet ekat runt mig som om vi lajvat franska revolutionen. Men det har vi ju inte, och antagligen är det bara min egen filterbubbla som spelar mig ett spratt. Men ändå; samtidigt som Thomas Piketty brer ut sig kring svensk jämlikhetshistoria, och Nina Björk skriver om ojämlikhet i senaste bok, släpper ekonomen Erik Bengtsson en historisk granskning av samma ämne. Att jag dessutom ägnade veckans intervjupodd åt att prata med just Bengtsson om detta har förstås påverkat min egen varseblivning.

Eller? I tisdags öppnade riksdagen för ett nytt år, och statsminister Stefan Löfven gav sin regeringsförklaring. Och även han berörde behovet av en ökad jämlikhet:

Alla i Sverige ska ha samma möjlighet att bli sitt bästa jag. För att det ska bli verklighet behöver den ekonomiska jämlikheten öka. 
Inget barns framtid ska heller avgöras av föräldrarnas inkomst – eller brist på inkomst. Jämlikhetskommissionen har lämnat viktiga förslag för att öka den ekonomiska jämlikheten.

Ja, för det är ju faktiskt så att regeringen inte bara noterat den ökade ojämlikheten. De har även tillsatt en utredning, som dessutom alltså redan kommit med en lång rad förslag som skulle göra skillnad när det gäller en ökad jämlikhet. Och som du ser noterar statsministern att de lämnat förslag som är viktiga. Men han säger inget om eventuellt genomförande.

När Jämlikhetskommissionen nyligen kom med sitt tusensidiga betänkande så orkade få medier beröra innehållet. En av de som trots allt gjorde det var Aftonbladets kulturchef, Socialdemokraternas f d kommunikationschef, Karin Pettersson. Rapporten är en gravplats för all den politik som borde ha genomförts i Sverige de senaste 15 åren, konstaterade hon vemodigt. Hennes text har nu lagts bakom betalvägg av Aftonbladet, så jag utgår från att även tidningens algoritmer spår ett ökat intresse för jämlikhetsfrågor hos läsarna. Även om Karin Pettersson själv inte trodde att regeringen skulle visa något större engagemang för Jämlikhetskommissionens förslag:

När jag läst kan jag inte bestämma mig för om dokumentet är storslaget eller futtigt, radikalt eller mest framför allt självklarheter. Vad jag vet är att allt i den tusensidiga luntan skulle behöva genomföras, och att det troligen skulle finnas folkligt stöd för det mesta. Vad som är säkert är också att inget eller mycket litet i den kommer att bli verklighet.

Vilket för mina tankar tillbaka till Erik Bengtssons bok. Han beskriver där hur repressionen fungerade på den tiden Sverige var som mest ojämlikt. Och jag noterar framför allt hur han beskriver Erik Gustaf Boström, statsminister i två perioder mellan 1891 och 1905:

Hans metod att förhala reformer genom att tillsätta ett otal kommittéer och utredningar har också setts som en föregångare till 1900-talets kompromissande parlamentarism; mängden utredningar, och inte minst sådana med politiska företrädare från olika partier, ökade kraftigt under Boströms regeringstid. Men i sak gick hans politik egentligen bara ut på att bevara status quo; till skillnad från hans metoder så är det i princip ingen av hans sakpolitik som gått till historien.

Det är förhoppningsvis inspirerande läsning för den regering som tillsatt en jämlikhetskommission där alla efterfrågade svar har levererats. Nu är det upp till samma regering om den vill gå till historien som Boström.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PODD | Historikern Erik Bengtsson gästar vår intervjupodd, och berättar om sin bok kring svensk jämlikhet.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd är ekonomhistorikern Erik Bengtsson på besök. Han har precis utkommit med sin debutbok Världens jämlikaste land?, där han försöker visa på olika faser i svensk fördelningspolitik sedan 1700-talet och framåt.

Hans bok visar hur extremt ojämlikt Sverige var, speciellt under perioden innan allmän rösträtt infördes. I podden samtalar chefredaktör Jonas Nordling med honom om arbetet med boken, hans drivkrafter och hur Brasilien påverkat bokens uppkomst. Erik Bengtsson berättar också om hur han försöker utmana tankarna om att ett nedärvt bondesamhälle skulle legat till grund för den extrema jämlikhet som präglade Sverige efter kriget. Han diskuterar även ambitionen att polemisera med Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs portalverk Är svensken människa? från 2006.

Här kan du läsa ett utdrag ur Erik Bengtssons bok.

Du hör avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

PODD | Nu handlar det om Mikael Söderberg i vår bokpodd. Vi har läst den enda bok han gav ut under sin korta levnad.

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det senaste avsnittet utgår från Mikael Söderbergs novellsamling Den främmande staden från 1928, den enda bok som författaren gav ut under sin korta levnad. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling har läst boken tillsammans med kollegan Joel Linderoth från tidningen Land. Tillsammans vrider och vänder de två på verket, diskuterar författaren, relationen till den berömde fadern Hjalmar Söderberg och det tragiska slutet för Mikael. Och försöker förstå tiden han verkade i, samt om och hur hans bok kan läsas 2020.

Du hör avsnittet här.

Mikael Söderbergs Den främmande staden hittar du här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling vill också ha ordning, reda och tydligare tag. Men tror inte vi pratar om samma sak.

Vi måste tillåta mer övervakning så polisen kan ingripa innan brotten sker. Tyckte moderatledaren Ulf Kristersson när han gästade Aktuelltstudion häromkvällen för en längre intervju. Och jag kände samma trötthet som Kristersson antagligen upplever närhelst fraser om radikalare fördelningspolitik fälls. Jag antar att moderatledarens bild är att polisen genom större övervakningsbefogenheter ska kunna kliva fram och stoppa hemska våldsbrott precis innan de ska ske. Min bild av en polismakt med uppdrag att genom övervakning hindra brott innan de sker innehåller även mörkare dimensioner, det ska erkännas. Att stoppa brott innan de begås brukade vara Stasis våta dröm.

När programledaren sedan påpekar att redaktionen har svårt att hitta förebyggande åtgärder bland de moderata förslagen för att få bukt med gängkriminaliteten, då blir det nästan komiskt. Kristersson svarar som vore han den där osköna bonden i den klassiska Scan-reklamen, han som lägger butiksinköpt skinka på mackan varpå sommargästen förvånat säger: Jag trodde du bara åt kött från din egen gård? DET ÄR JU DET JAG GÖR. Föreslår du inget förebyggande? DET ÄR JU DET JAG GÖR.

Och det tycker säkert några tittare att han gör, medan lika många inte håller med. Jag är dock rädd att majoriteten framför allt ser skillnaden i tolkningen av ordet förebyggande som ett bevis på att de politiska lösningarna är långt bort. Att det mest handlar om just fraser.

Sanningen är antagligen att den organiserade kriminaliteten och det våld som den medför inte kommer försvinna med hårdare straff och ett övervakningssamhälle. Men den påverkas inte heller nämnvärt av fler fritidsgårdar. Och nej, ett stopp för invandring löser inte heller något. Men så länge detta är de stora skiljelinjerna i den politiska retoriken så ser det inte särskilt hoppfullt ut. Helt enkelt för att dessa världsbilder inte kan samexistera.

När Kristersson försöker utveckla sin tolkning av förebyggande åtgärder under intervjun så finns där ändå embryon till något större. Lösningen är ett riktigt jobb för flera, så att kriminalitet inte är ett alternativ, säger han. OK. Låter rimligt. Men även här blev det tydligt att programledaren och Kristersson inte talade samma språk. För den logiska följdfrågan om lönenivåer uteblev, trots att moderatledaren är en expert på marknadslogik. För att attrahera unga trasiga män med drömmar om snabb rikedom och hög status fungerar inte vilka jobb som helst, det har nog Kristersson också insett. Vill han strypa rekryteringen av nya kriminella så räcker inte ett deltidsjobb i hemtjänsten långt att locka med som alternativ. Inte ett heltidsjobb heller, för den delen.

För den som är road av retoriktävlingar brukar övningar som innebär att du ska förvalta din motståndares mest motbjudande övertygelser utifrån din egen världsbild ge överraskande positiva resultat. När det gäller samhällets strategi för att få bukt med gängkriminaliteten kanske vi nu nått punkten där moderatledare från och med nu bara får lägga förslag om rättvisare fördelning och progressiva politiker endast prata om att ta i med hårdhandskarna. Arbetarrörelsen hade inte kommit någonstans historiskt utan disciplin och krav. Och SD måste försöka säga något utan att blanda in etnicitet. Kanske pröva genusteori som omväxling. Det enda vi tycks kunna säga med säkerhet är att dessa våldsbrott till hundra procent utförs av män.

Tänker jag. Och byter kanal.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PODD | Varför hängs vissa ut med namn, men inte andra? Och hur ser nyhetsundvikares argument ut? Det snackas det om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tjugonde avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling hur utgivare kan hamna så olika när det gäller synen på namnpublicering. Och hur allmänintresse tolkas i sammanhanget.

Dessutom berörs så kallade Folk Theories, utifrån en studie som använder begreppet på nyhetsundvikare, news avoiders.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

PODD | I nystarten av vår intervjupodd träffar vi Mattias Landgren. Han berättar om sina sex år i regeringskansliet, och hur han nu vill styra fackets egen advokatbyrå.

Dagens Arena nystartar sin intervjupodd. Första gästen för säsongen är Mattias Landgren, som efter sex år i regeringskansliet är ny vd för LO-TCO Rättsskydd. Han berättar för Jonas Nordling om tiden som sakkunnig i statsrådsberedningen och som statssekreterare i den första koalitionsregeringen för S i modern tid. Om samarbetet med MP, om bristande erfarenheter i det egna partiet, och om relationerna med stödpartierna.

Mattias Landgren berättar också om hur han vill tackla sitt nya uppdrag, och hur framtiden ser ut för fackets egen advokatbyrå som han nu ska basa för.

Du hör hela samtalet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling blir plötsligt kallad till behandling. Och konstaterar att han lirar i samma liga som Napoleon och Peter den store.

Jag är en sån där som får njursten med jämna mellanrum. Det är tydligen inget att göra åt. Dåliga gener, som en läkare förklarade efter analysen av mitt första anfall. Det var femton år sedan, och kom lite överraskande; under extranumret på en konsert.

I vintras konstaterades att jag åter hade stenar som borde oskadliggöras. Men så bröt pandemin ut, och all planering inom sjukvården sattes som bekant på paus. Det som nu i debatten benämns vårdskulden växte snabbt. Att även min behandling ingick i denna skuld slog mig inte. Jag var mest orolig över att en centimeterstor sten plötsligt skulle vilja ut. Då skulle jag nämligen inte kunna undvika att belasta akutvården, trots pandemin.

Men läget förändrades som bekant och belastningen på vården kunde tydligen omprioriteras, så häromdagen damp äntligen en kallelse till stötvågsbehandling ned i min brevlåda. Att det samtidigt är en lång väg kvar till normaltillstånd är dock lätt att konstatera. En nära anhörig har länge försökt få träffa en läkare på sin vårdcentral, men möts fortfarande av meddelandet att coronaläget måste vara över innan tid för ordinarie vård kan fås. Om detta är den generella inställningen inom primärvården så förstår jag att den så kallade vårdskulden lätt kan få bibliska proportioner. Men å andra sidan är jag inte expert på detta, förhoppningsvis ligger det vederhäftig kunskap bakom den aktuella vårdcentralens beslut. Efter att ha tagit del av deras svar ska jag dock erkänna att det inte riktigt känns så, tyvärr.

Jag är emellertid medveten om att det i vårdköerna som vuxit under pandemin finns långt mer trängande behov än min njursten eller behovet av att träffa en husläkare. Så jag backar för stunden ödmjukt inför expertisen och håller tummarna.

Dessa rader skriver jag liggande på en sjukhussäng, i väntan på min tur i stötvågsmaskinen. Inte helt oväntat har tidsschemat kapsejsat, det kommer dröja flera timmar innan det blir min tur får jag veta. Vilket i sammanhanget inte är ett problem förstås, jag har ju väntat i snart ett år. Så självklart använder jag denna bonustid till att fördjupa mig i njurstenens fascinerande värld. Jag inser snabbt att det där om dåliga gener kanske inte var hela sanningen, men väljer att bibehålla denna livslögn. Det var trots allt en expert som sa det.

Det är för övrigt ett namnkunnigt sällskap vi njurstensbärare tillhör. Där återfinns världsberömda, för att inte säga ökända, ledare som Napoleon, Peter den store, Ludvig XIV (Solkungen!), Oliver Cromwell och Lyndon B. Johnson. Men även tänkare som Benjamin Franklin, Francis Bacon, Isaac Newton, Samuel Pepys och inte minst essäns fader Michel de Montaigne. Få berömda kvinnor tycks dock tillhöra njurstensfamiljen. Vilket kanske inte är så konstigt då åkomman tycks drabba män fyra gånger så ofta. Njurstenens brödraskap är kanske något att fundera på för den som tycker att vi män behöver nya forum? Naturligtvis då öppet även för de medsystrar som delar våra erfarenheter. En vill ju inte tillhöra ett reaktionärt sällskap.

Hursomhelst är naturligtvis Jan de Doot självskriven som sällskapets skyddshelgon. Enligt legenden skar denne nederländske smed på egen hand ut en sten stor som ett hönsägg ur sin urinblåsa.

Detta ska ha hänt i mitten av 1600-talet, och kanske är inte ens hälften av historien sann. Men icke desto mindre är det ett bra exempel på vad som ligger i farans riktning i samhällen där så kallade vårdskulder tillåts växa fritt.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör 

PS Min sten var 0,7 cm. Nu är den grus. Det tackar jag för.

ANALYS | Med Isabella Lövins avgång tappar Miljöpartiet en skicklig politiker, som inte har lyckats entusiasmera väljarna. Partiet behöver nu söka en nytt, tydligare språkrör och vässa sin politik, skriver Håkan A Bengtsson.

Isabella Lövin avgår alltså som språkrör för Miljöpartiet de gröna och som miljö- och klimatminister. Och från posten som vice statsminister. Hon har gjort en ovanlig politisk resa för en person som inte vandrat hela långa livet på politikens tiljor. Innan hon blev Europaparlamentariker var hon framgångsrik journalist och bland annat författare till den uppmärksammade boken Tyst hav. Det blev inträdesbiljetten till politiken. Miljöpartiet har oftare än andra partier värvat företrädare som inte började sitt engagemang under tonåren i Grön ungdom. Med varierad framgång får man väl säga.

Hennes argument för att avgå nu är att hon efter tolv år vill växla ned i tempo och få mer tid till familjen. Hon vill, skriver hon i Aftonbladet, lämna nu för att ett nytt språkrör ska ta hennes språkrörs- och regeringspost i god tid innan nästa val. Nästa kongress är inte förrän hösten 2021. Så skiftet kommer att ske tidigare. Som så ofta kan det vara såväl politiska skäl som personliga orsaker som ligger bakom.

För Miljöpartiet är allt detta en smula oroande, men kanske också en möjlighet. Som språkrör har Miljöpartiets utmaningar i hög grad hamnat på Lövins axlar. Det tog drygt trettio år från bildandet innan partiet tog plats i en regering. Även om partiet sedan länge suttit på viktiga maktpositioner i många kommuner och landsting har det visat sig att regeringsansvaret blivit mer komplicerat än någon kanske kunde ana. Det har varit svåra och turbulenta år i koalition med Socialdemokraterna, inte minst mot bakgrund av att partiet har ingått i en minoritetsregering. Politiken tvingar alltid fram mer eller mindre smärtsamma kompromisser där idealen ibland går på tvärs med ”verkligheten” eller det ”politiskt möjliga”.

Som juniorpartner är förhandlingsläget inte alltid optimalt. Det är en svår avvägning mellan att ta ”ansvar” och inte låsa sig vid omöjliga positioner och samtidigt inte svika sin ideologi och sina ideal. Miljöpartiet har kanske i alltför hög grad hamnat i politisk radioskugga under de här åren, haft svårt att sätta dagordningen. Framför allt omläggningen av migrationspolitiken 2015 var smärtsam för partiet och dess aktivister. Den sätter fortfarande bilden av det rödgröna samarbetet.

Miljöpartiet har ofta sett sig självt som ett alternativt parti, inte som ett parti bland andra. Annorlunda. Mer ideologiskt. Ja, ett parti som sätter värderingarna före makten. Samtidigt som Miljöpartiet blivit just det, ett maktparti som lärt sig kompromissa. Och ändå kanske inte. Det går väl inte att komma ifrån att Miljöpartiet upplevt allt detta kattrakande i regeringen som traumatiskt in i den egna själen. Miljöpartiet har själv också odlat bilden av att man förlorat den ena striden efter den andra. Ändå har partiet valt att sitta kvar i regeringen. Den förlorarstämpeln har också skapat misstämning i det egna partiet. Bilden är att Miljöpartiet inne segrat i några avgörande frågor. Men möjligen vunnit en rad småsegrar. Ibland viktiga. Ibland symboliska. Men inte alltid något att skriva hem till väljarna eller medlemmarna om. Och sedan 2018 måste den rödgröna regeringen samarbeta med Liberalerna och Centern. Vilket väl inte direkt ökat utrymmet för en grön reformvåg.

I en tid då klimatet blir en allt mer akut fråga, en fråga som engagerar så många unga och som politiker över hela världen kommer att tvingas att förhålla sig till, så fortsätter Miljöpartiets kräftgång.

Men kanske kommer regeringskrisen under hösten då Miljöpartiet till sist lämnar regeringen? Frågan är om Lövin i så fall hinner avgå innan dess. Blir migrationspolitiken slutligen den smärtpunkt som öppnar för exit Rosenbad? Eller om det blir frågan om Preems stora utbyggnad i Lysekil?

Lövin har onekligen varit en tillgång för Miljöpartiet. Sympatisk och påläst. Ett exempel på att en engagerad medborgare kan ta steget in i politiken. Men hon har inte medverkat till något egentligt lyft för partiet. Det har också varit uppenbart att hon inte är någon lysande debattör och inte någon som med lätthet rör sig i de politiska irrgångarna. Den stora frågan när hon nu lämnar politiken är vem som kan bära Miljöpartiet in i framtiden, samla ihop partiets arv och ingjuta ny framtidstro i ett parti som av många uppfattas som otydligt och som upplevs ha gått vilse i maktens korridorer, kanske framför allt av partiets egna sympatisörer.

Det kanske är just där Miljöpartiets akilleshäl ligger. Sett över tid är det svårt att hitta de personer som kan bära och leda ett parti. Det närmaste man i Miljöpartiets fall kommer efter Per Gahrton, som var med och bildade partiet, är väl möjligen Maria Wetterstrand eller Gustav Fridolin. Men deras eftermäle är inte entydigt positivt. Per Bolund är en skicklig politiker och gör aldrig bort sig. Men han målar nog inte framtiden grön. Kanske är det just vad Miljöpartiet mest av allt längtar efter, en grön ideolog som kan inympa nytt självförtroende i ett sargat och försvagat parti.

I Tyskland har Die Grünen etablerat sig som det andra största partiet efter Merkels kristdemokrater. Det tidigare samarbetet med Socialdemokraterna missgynnade inte partiet. Partiets nuvarande ledarduo har lyft partiet medan de tyska Socialdemokraterna tappat ännu fler väljare. I Frankrike ser vi en grön våg efter att Socialistpartiet föll samman. Varför går det sämre i Sverige?

Det är en bra fråga som säkert alla miljöpartister ställer dagar som dessa. Ett skäl är förstås att Miljöpartiet sitter i regeringen. Det är, noga besett, en paradox att det främst är migrationspolitiken som blivit Miljöpartiets profilfråga under senare år. I en tid då klimatet blir en allt mer akut fråga, en fråga som engagerar så många unga och som politiker över hela världen kommer att tvingas att förhålla sig till, oavsett om dom vill eller inte, så fortsätter Miljöpartiets kräftgång.

Ansvaret för allt detta ska förstås inte bara läggas på Isabella Lövin. Det är ändå Miljöpartiets stora utmaning inför nästa val. Som nu mer än på någon annan kommer att hamna på hennes efterträdares axlar. Politiken kokar alltid ned till ledarskap. Miljöpartiets modell med två språkrör kan vara en tillgång. Men möjligen också ett skäl till att partiets budskap kan uppfattas som otydligt. Nu handlar det ändå om vem som blir nytt kvinnligt språkrör vid sidan om Per Bolund. Alice Bah Kuhnke har redan tackat nej. Så kanske blir det kulturminister Amanda Lind eller någon annan som gick med i Grön ungdom i unga år. Men i Miljöpartiets fall är det nog som vanligt alltid bäst att gardera med kryss.

Nätjätten Amazon kommer till Sverige inom kort, vilket skapar oro bland fack och övrig handel. Men hur stort kommer Amazons inflytande att bli, och vad bör vi se upp med?

Att e-handelsjätten Amazon öppnar lager i Sverige är nu bekräftat. Men är det givet att svenska företag vill sälja på Amazon? Kommer facken kunna värna goda arbetsvillkor? Och får konsumenterna något mer och bättre än vad svenska e-handelsföretag erbjuder i dag?

Vi pratar också om regeringens inställning till att beskatta digitala jättar och att tvärtom – erbjuda skatterabatter.

Gäster: Urban Lindstedt, journalist från podden E-handelstrender och Lisa Pelling, utrdningschef på Arena idé.
Programledare: Elsa Persson

Lyssna på hela avsnittet här eller genom spelaren nedan! Och följ oss på Spotify eller i din poddapp!