Bloggen

Blogg 13 Dec, 2019

Ett brev betyder så mycket

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling misslyckas med att skicka ett brev. Vad som sedan hände gav honom både hopp och förtvivlan.

Min svärmor gick nyligen bort, och jag tog på mig att förrätta bouppteckningen. För att den sådan ska fastställas måste den sedan hanteras av Skattemyndigheten. Inget konstigt med det, aktuellt kontor fanns dock i Visby varpå jag, i enlighet med myndighetens instruktion, postade handlingarna. På det där gamla sättet, med ett kuvert.

Det gick emellertid inte så bra för mig. Inte bara glömde jag att ange avsändare på kuverten, dessutom blev det ett frimärke för lite vid frankeringen. Mycket dåligt hanterat, jag erkänner. Jag hade dock aldrig fått veta detta om inte ett annat kuvert nått mig några veckor senare. I detta brev låg min bouppteckning, samt ett meddelande om att brevet förlagts med en avgift om sju kronor för att lösas ut av mottagaren. Denne mottagare, som i det här fallet alltså var Skattemyndigheten, hade dock inte någon lust att lösa ut mitt brev. Vilket naturligtvis är i sin ordning, det är ju en skattefinansierad verksamhet, jag ska inte ha någon gräddfil och sju kronor är ändå sju kronor.

Men eftersom jag även hade glömt att ange avsändare sattes andra skattefinansierade krafter igång; en hantering som jag aldrig haft en aning om röjde sig i detta brev. Det kom nämligen från en annan myndighet, Post- och telestyrelsen (PTS), som uppenbarligen hade uppdraget att spåra dolda avsändare av min art, den så kallade hanteringen av okända brev. Det är PTS som är bemyndigade att öppna brev för att ta reda på vem det kommer ifrån. Och detta förfarande visade sig ske i Kiruna, av alla ställen.

Mitt ej utlösta brev i Visby skickades alltså till Kiruna för öppning. Och efter identifikation skickades det till min adress i Stockholm. Allt detta skedde såvitt jag förstår på allmänhetens bekostnad (än har åtminstone ingen betalningsanmodan nått mig). Och på många vis illustrerar detta vårt fantastiska samhälle, men även en liten defekt i detsamma. För det faktum att resurser läggs ned på att spåra någon i ett sånt här ärende betydde förstås mycket för mig, speciellt när jag klantat mig så och ändå får stöd i samhällsstrukturen. Det gör en verkligen varm inombords.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över det här att Skattemyndigheten inte ville lösa ut brevet mot en kostnad på sju kronor. Den totala merkostnaden för samhället blev rätt mycket högre nu, kan vi nog utgå från. Så en helhetssyn hade kanske inte skadat i sammanhanget. För allting ska ju ändå slås ihop i bouppteckningen, som det brukar sägas.

Hursomhelst har jag nu åter skickat handlingarna till Visby, denna gång med fler frimärken än vad som krävdes, för att på så sätt botgöra min synd.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

 

Blogg 09 Dec, 2019

PODD | Allra-skandalen & den tafatta staten

Rättegången mot bolaget Allra går in på sin sista vecka. Vad står på spel och varför verkar staten ofta ligga många steg efter när det gäller att komma åt ekonomisk brottslighet? Hör Joel Dahlberg, journalist på SvD som avslöjade härvan, och Kent Eriksson, som forskar om bank- och finansvärlden på KTH.

I ett omfattande mål står fyra personer åtalade för att ha blåst pensionsspararna på miljoner genom handel med sina fonder inom premiepensionssystemet, PPM. I veckans Arena Tyckonomi diskuteras vad som står på spel i målet, och vilka som är de generella svårigheterna för staten när det gäller att övervaka finansmarknaden och bestraffa ekonomisk brottslighet i en värld där pengar rör sig allt snabbare.

Joel Dahlberg säger att Allra-härvan kunde ske tack vare bristande kontroll och låga krav på aktörer som kom in på fondtorget inom PPM – ett system som nu håller på att reformeras.

– Det fanns en väldig naivitet hos politiker när man skapade ett system med hundratals miljarder kronor, som var öppet för vilket fondförvaltare som helst som ville vara med, och det fanns ingen vettig kvalitetskontroll. Så det var förhållandevis lätt att tjäna pengar på ett sätt som inte var meningen, säger Joel Dahlberg, reporter på SvD Näringsliv.

Målet handlar om handel med aktier för hundratals miljoner kronor mellan Allra och mäklarföretaget Oak capital, som åklagarsidan hävdar har skett till kraftigt överpris och har gjorts i syfte att tjäna pengar. För den huvudmisstänkte kan följden av en fällande dom för bland annat grovt mutbrott och grov trolöshet mot huvudman bli upp till åtta års fängelse. Och för åklagarna från Ekobrottsmyndigheten skulle det innebära rejält förlorad prestige om de inte får till en fällande dom, tror Joel Dahlberg.

– Åklagarsidan har gjort ett bra jobb. De har fört fram omständigheter som är centrala. Vad som har hänt är glasklart för alla parter, så det är en tolkningsfråga av skeendet som är det som ska avgöras, säger Joel Dahlberg.

Sedan skandalerna med Allra, men även ett annat pensionsbolag inom PPM – Falcon funds – har flera förändringar gjorts för att skärpa reglerna kring PPM, och en utredare presenterade nyligen förslag på ett nytt, upphandlat fondtorg. Joel Dahlberg menar att förändringarna har skett snabbt, och att det tyder på att politikerna ser situationen som allvarlig.

– De nya reglerna är effektiva mot de brott vi har sett hittills inom PPM,  men finansmarknaden hittar nya vägar. Förr eller senare kommer någon hitta ett nytt sätt att tjäna pengar.

Ken Eriksson, professor på KTH, tycker att regeländringarna går i rätt riktning

– De pekar på två saker; vi konsumenter kommer tvingas sätta oss in i vad vi har för finansiella transaktioner, både vad gäller sparande och våra bankkort och betaltjänster. Men det pekar också på att myndigheter behöver ha en kompetens för att anpassa sig efter hur människor agerar, om det till exempel visar sig att personer blir lurade eller tycker det är svårt att först pensionssystemet, säger Kent Eriksson.

Både Joel Dahlberg och Kent Eriksson ser att det finns problem med att det privata näringslivet ofta upplevs som attraktiva arbetsgivare, och kan locka över personer som nyss arbetat med övervakning och bekämpning av ekobrott, till exempel på Finansinspektionen.

– Det är ett verkligt problem, man behöver ha en granskande myndighet som övervakar och ser till att det går rätt till. Det kan inte gå till så att man mer eller mindre kan köpa över myndighetspersoner till bra jobb inom finansbranschen, säger Kent Eriksson.

– Jag tycker det har funnits exempel på flagranta övergrepp som Finansinspektionen har släppt, säger Joel Dahlberg.

Båda förutspår att övervakande myndigheter kommer behöva kraftigt ökade resurser framöver.

– Digitaliseringen drar ned kostnader för sådant som branschen är vana att ta betalt för, till exempel transaktioner. När de här tjänsterna blir billigare ökar konkurrensen, men branschen kommer att göra vad de kan för att upprätthålla höga priser, så det behövs en stor övervakning säger Joel Dahlberg.

– Det här är globala aktörer som accentueras av den tekniska utvecklingen. Det är otroligt svårt att spåra transaktioner, även om man vill är det svårt att skydda sig mot penningtvätt, och därför behövs en storsatsning på myndighetsidan för att förstå sig på, följa efter och gripa kriminella, säger Kent Eriksson.

Hör hela avsnittet! Och följ Dagens Arena i din podcastspelare.

Blogg 07 Dec, 2019

Frågor av akademisk karaktär

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om Svenska Akademiens självskadebeteende, Gun-Britt Sundströms favoritantipati, den kulturella klasstrappan och så lite om folkbildningen i himlen.

 

Kriget i Akademien

Lider Svenska Akademien av någon form av självskadebeteende? Vilken krismedveten och normalbegåvad person som helst skulle väl ha sett till att 2018 och 2019 års Nobelpris passerade det litterära nålsögat någorlunda smärtfritt. Men valet av Peter Handke blir nu ännu en uppslitande konflikt som ytterligare tär på Akademiens skadade förtroende. Det var väl bara alltför uppenbart att priset till Handke skulle bli kontroversiellt. I fokus ligger förstås kopplingarna till Serbien och det dubiösa förhållningssättet till krigsbrotten på Balkan. Men lika mycket är det väl hans stil och personlighet, han tycks representera ett slags manlig arketyp av precis det slag som från början utlöste krisen i Svenska Akademien.

Så varför ge priset till just honom och just i år?

Det går inte att komma ifrån misstanken att detta är förlängning av den tidigare maktkampen i och runt Svenska Akademien. Fanns det ett behov av att visa att man fortfarande är med i matchen, ett uttryck för en form av revanschism?

I Elisabet Anderssons artikel i Svenska Dagbladet säger Sveriges Radios Mattias Berg att Handke är ”en kronjuvel i Horace Engdahls och Anders Olssons estetiska universum” och att han är en författare som så tydligt representerar och talar om sig själv som ”ren litteratur”.

När jag läser Magdalena Gustavssons starka bok Klubben. En undersökning slås jag framför allt av Horace Engdahls arrogans och elitism. Striden om Akademin beskrivs som ett ”krig”. ”Klubben” vittnar också om att personer som betraktar detta som ett edsvuret sällskap förväntar, kräver, att man håller ihop till varje pris, ändå till det bittra slutet. På ett av Svenska Akademiens möten när Katarina Frostenssons framtid i Akademien diskuteras säger (enligt Gustavsson) att Akademien aldrig får ”ange” sina egna ledamöter: ”oavsett vad personen kan ha gjort sig skyldig till så är det institutionens uppgift att skydda henne.”

Ja, vad ska man säga; när ”kriget” fortsätter så permanentas också krisen. Och nu bojkottar ledamoten och Akademiens ständige sekreterare Peter Englund Nobelveckan.

I veckan avgick de två av de externa ledamöterna som utsett Nobelpristagarna, enligt den nya ordningen. Både Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström motiverade avhoppen på ett sätt som inte lämnade något som helst tvivel om att de bottnade i ett stort missnöje. Mest explicit var Gun-Britt Sundström: ”Valet av 2019 års pristagare har inte bara inneburit val av ett författarskap utan även, inom och utom Akademien, tolkats som ett ställningstagande för synen på litteratur som något som står över ‘politiken’. Den ideologin är inte min.”

Jag plockar fram Gun-Britt Sundströms Skrivliv. Från första boken till första barnet”, som kom häromåret och som bygger på hennes dagboksanteckningar. Apropå ett doktorandseminarium på litteraturvetenskapen i Stockholm 1970 skriver hon: ”Elva studenter, de flesta äldre än jag men inte mycket. En är bara 22 år, en riktig snobbtyp. Horace heter han.”
Den där Horace blir i dagboken något av Sundströms ”favoritantipati”. Den antipatin verkar bestå.

 

Horace och Ebba

Jag vill bekänna en sak, jag har en gång varit på Forum, det vill säga Kulturprofilen Jean-Claude Arnaults och Katarina Frostenssons scen på Sigtunagatan i Stockholm. Det var för bara några år sedan. Min hustru hade fått en biljett av vänner som bor i närheten och jag följde förstås med. Jag hade mycket luddiga föreställningar om Forum. Men det var ett intressant studiebesök på ett ställe som numera är historia. Det kändes mer som en litterär salong i Paris eller Berlin än ett ställe i Stockholm, men det var inte ett evenemang i fina salonger utan Forum var förlagt till en sliten källare, plaststolarna var obekväma och den vita färgen falnade från väggarna, kanske kan man betrakta det som en tummelplats för en bohemisk litterär borgerlighet. Katarina Frostensson läste dikter mellan några av Béla Bartóks musikstycken. Allt skedde under stor andakt. Halva Akademin var där och en viss del av den svenska författar- och kultureliten. Vi gick inte tillbaka innan Forum lades ner.

Jag vill också bekänna att jag en gång försökt läsa en bok av Horace Engdahl. Det bestod av en massa korta sentenser. Kanske är jag bara allt för mycket en enkel kille från landet för att förstå storheten i allt detta. Men jag måste erkänna att jag fann boken tämligen innehållslös och pretentiös. Och fanns en det inte en underström av allt mer nattstånden konservatism mellan raderna? Jag lade boken åt sidan och den rensades väl ut väl senare ut från mina bokhyllor.

Kanske kan skilsmässan mellan Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl betraktas som prologen till krisen i Akademin. Ebba har skriv en punktroman om allt detta: Århundradets kärlekskrig. En stark bok. Inte för att jag direkt ingår i Ebba Witt-Brattströms fanklubb, och jag är väl tveksam till om det överhuvudtaget finns någon. Ebba har ju däremot varit betydligt mer produktiv än sin före detta make. Och jag läser mycket hellre hennes böcker. Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur är exempelvis en ypperlig text för den som vill öppna fönstren i slutna litterära salonger. Men Forum låg ju i en källare utan fönster, förstås. Men boken står i alla fall kvar i min bokhylla.

 

Klubben

Matilda Gustavssons bok är viktig av en rad skäl. Den berättar om hur avslöjandet kring Arnaults övergrepp gick till och hur allt detta ledde till att Svenska Akademien lamslogs och när allt sedan föll isär. Det är ett stycke mediehistoria som hon själv skapade. Mycket av allt det här har redan publicerats och är känt sedan tidigare. Samtidigt ger hon en sammantagen bild av all denna förljugenhet och oförblommerade maktutövning. En sak är förstås Kulturprofilens konstanta sexuella övergrepp och våldtäkter, det permanenta våldet eller hotet om våld. Det är i sig en smärtsam läsning. Jag blir närmast fysiskt illamående av vissa delar av boken.
Sedan tillkommer att alla dess människor runt och i maktsfären som blundar och låter detta ske, som i grunden bygger på att Arnault och Frostensson skaffat sig en maktbas i kulturlivet i och i relation till Svenska Akademien. Flera av de kvinnor Matilda Gustavsson intervjuar är tveksamma till att vittna av rädsla för detta maktsystem, och de har tidigare valt att tiga av rädsla för att drabbas rent yrkesmässigt, för att i någon mening straffas. Arnault berättar regelmässigt som ett outtalat och uttalat hot vem han är och vem han är gift med. Han kan sätta stopp för en persons karriär. Hur många har inte utnyttjats eller lurats att jobba för eller ställa ut på Forum utan ersättning? Det är slags kulturlivets prekariat, i denna historia om Forum. ”Klubben” är i denna mening en vidare studie av makt i allmänhet men förstås av makt kulturvärlden i synnerhet. Som sådan kommer den att bli en klassiker. I samband med #metoo nämnde flera skribenter Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar, som för drygt ett decennium sedan skildrade kultureliten från Aftonbladets horisont. Även det en bok om kulturens makthierarkier. Jag måste nog läsa om den.

 

Kulturvärldens trappa

Ibland har jag tänkt att det är något konstigt med kulturvärlden. Många av de som jobbar såväl med praktiska saker som kulturutövare har inte särskilt bra betalt. Det är ofta osäkra påhugg. Samtidigt som kulturen i sig själv har hög svansföring och bärs fina kulturella värden om något större och finare och synnerligen värdefullt. Det är i någon mening en hierarkisk trappa som många vill klättra i, som är åtråvärd för så många. Konkurrensen är knivskarp, men drivs av symboler och kulturellt kapital.

I samband med att vi startade Arena i början av 1990-talet har jag väl själv rört mig åtminstone i utkanterna av detta kulturliv i Stockholm i någon mån. Jag undrar om det finns någon sfär som är lika måttad av en tydlig hierarki, skapad och präglad av aldrig så subtila signaler för att bevaka revir och etablera status. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma i den där kulturella klasstrappan. Där det gäller att ha läst rätt böcker, kunna de litterära koderna och referenserna.

Kanske kan min ambivalens hänga samman med att jag inte har detta slag kulturellt kapital hemifrån, inte för att jag personligen saknat det, jag fick så mycket annat som betyder så oändligt mycket mer. Och när jag slutade bry mig om den kulturvärldens hierarkier så var det något av en befrielse. Det var som om ett nedhållande förhållningssätt hade lyfts från mina axlar.

 

Benny Fredriksson och jag

Varför berördes jag så starkt av Benny Fredrikssons självmord? Det var ju förstås ett förödande mediedrev iscensatt av Aftonbladet. Det kom i ett mycket upphetsat #metoo-läge. Aftonbladet fälldes senare av Pressens opinionsnämnd för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed. En unik och mycket hård fällning.
Jag träffade aldrig Benny Fredriksson och vet inget om hur han var som chef, eller vad som ytterst drev honom att ta sitt liv. Så vad är det som fortfarande skaver? Benny Fredriksson var arbetargrabben som gjorde karriär i kulturvärlden. Han verkar ha jobbat konstant. Teatern förefaller ha varit meningen med livet för honom. Möjligen bär många som gör en kulturell klassresa på en större rädsla för att misslyckas, för att förlora allt och falla ner, och därför jobbar ännu hårdare för att undvika det. Någonting ligger det nog däri, tänker jag också för egen del. Det kan säkert gälla också den som väljer eller tvingas utvandra. De som är födda i mer ”trygga” livsomständigheter eller är hemma i det nya landet eller de omständigheterna kanske inte är lika oroliga inför framtiden.
Sedan blir klassresenärer ofta ifrågasätta av ”sina egna”, vilket är ytterligare en dimension av hemlösheten. En enda gång såg jag Benny på ett café där han hade ett jobbmöte. Jag la märke till att han hade en snygg kostym. Benny Fredriksson var extremt framgångsrik som teaterchef på Statsteatern. Göran Persson har en gång sagt (säkert med hänvisning till sin egen historia) att arbetarrörelsens tolerans för framgångsrika arbetarbarn är svag. Det finns en större fördragsamhet med framgång och rikedom i överklassen. Jag vet inte alls om det spelade någon roll i det här fallet. Förutom att det var Aftonbladet som drog igång drevet mot Benny Fredriksson.

 

Bertil Jansson som ständig sekreterare

I veckan ordnade Arena ett kulturpolitiskt seminarium med anledning av en rapport författad av Mike Enocksson och Lars Tibell. Samma dag läste jag minnesorden om Bertil Jansson. Det kändes som en händelse som såg ut som en tanke. Jag träffade Bertil i en rad olika kultursammanhang under årens lopp. Bertil var fabriksarbetaren från Höganäs som via Brunnsvik blev en av folkbildningens och kulturpolitikens centrala personligheter. Jag minns inte riktigt var jag träffade honom första gången. Var det inte på en musik- och teaterfestival i Sundsvall 1979? Eller var det på någon filmfestival ordnad av Bio Kontrast och Folkets hus? Kanske var det något med Litteraturfrämjandet eller Konstfrämjandet? En bok för alla? Det är som om minnena blir lösa i konturerna när tiden och åren går.
Bertil Jansson minns jag ändå tydligt som en respektingivande och imponerande person, det var som hans kropp och språk (denna mjuka och eftertänksamma skånska!) hade samlat på sig stora delar av förra seklets demokratiska framåtrörelse och folkbildningsambitioner. Via ABF och Folkets hus och parker blev han LOs kulturombudsman. Dessvärre återbesattes inte tjänsten. Och då ska man komma ihåg att Bertil avled vid 89 års ålder, så det är ett tag sedan. Jag läser att hans kulturengagemang levde vidare efter pensioneringen. Någon gång var han på ett Arenaarrangemang och sa några uppmuntrande ord, på sitt övertygande och meningstyngda Höganäsmål.

Jag undrar om det inte finns en Akademi för folkbildningen i himlen. I så fall är jag säker på att Bertil är dess ständige sekreterare.

 

Blogg 06 Dec, 2019

Att våga springa mot fara

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att vissa springer mot fara, inte från den, för att hjälpa en medmänniska. Och hoppas att han själv skulle göra detsamma. Men är inte säker på det. 

Bilen som brakade in i en sporthall i Märsta förra helgen ledde naturligtvis till stor uppmärksamhet. Inte minst på grund av den film som skildrar hela händelsen. Och rapporteringen fortsatte med så många olika uppgifter kring föraren att det skulle kunna fylla flera avsnitt av en krimpodd. Om jag hade någon.

Vad jag däremot har är en direkt erfarenhet av de flesta sporthallar i stockholmsområdet, föräldrar med idrottande barn får ju lätt det. Just denna hall i Märsta har jag tillbringat många, en del långa, timmar i genom åren. Filmbilderna var därför fascinerande på flera plan. Jag antar att vi var många idrottsföräldrar som alla tänkte att vi kunde ha varit där när det hände. Och självklart blir då nästa tanke hur en skulle ha reagerat? Så tänkte även jag.

Jag hoppas förstås att omgivningen i form av närvarande barn skulle ha varit i mitt fokus, inte minst för att undvika att vara mannen i Ruben Östlunds film Turist. Ingen vill vara den personen. Några jag däremot skulle vilja vara är de två personer som på filmen springer RAKT MOT bilen. Givet samhällsdebatten, och det till synes ständigt närvarande hotet om terrorbrott, så borde det naturliga beteendet antagligen vara att utrymma lokalen omgående när en bil oväntat forcerar en vägg. Förhoppningsvis med fokus på att få med alla, men som sagt: framför allt bort från faran. Precis som nästan alla gjorde där i Märsta.

Att däremot välja att direkt möta faran, på det sätt som de två personerna på filmen gör, lär knappast rekommenderas av vare sig polis eller säkerhetskunniga. Vi lever trots allt i en tid då vi förväntas vara rädda och alltid utgå från det värsta. Där det kan räcka med att någon springer onormalt fort åt fel håll på en tunnelbaneperrong i rusningstid för att skapa hysteri och skräck.

Att två personer i en sporthall i Märsta då reagerar helt tvärtemot det förväntade känns därför bra på något vis. (Speciellt när samhällsdebatten mest handlar om att stänga gränser, förbjuda tiggare och inte direkt fokuserar på att hjälpa vår nästa.) Jag vill ändå tro att bådas tanke var att hjälpa personen i bilen som just kört genom en vägg. Kanske har någon intervjuat dem om saken, men jag vill egentligen inte veta något om deras drivkrafter. Min tro på människan klarar antagligen inte av att höra något annat än viljan att hjälpa en medmänniska i nöd. Så om jag därmed lever med en lögn, förbarma er över mig.

Att hjälpa en person i nöd är emellertid inget tvång, och även om försök har gjorts för att ändra på det så är samhällets syn på saken minst sagt kluven. Jag tror dock inte på lagstiftning i denna fråga, men hoppas trots det att min reaktion hade varit densamma som dessa två personers. Men jag är långt från säker.

Jag är dock säker på att du vill fortsätta läsa Dagens Arena nästa år, samtidigt som jag noterar att ytterligare en pressgranne dessvärre har kastat in handduken. Och för att detta inte ska drabba fler redaktioner så vill jag åter påminna om att journalistik aldrig är gratis. Så varför inte bli supporter till en riktigt fri redaktion, du med? Läs mer här.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

Blogg 03 Dec, 2019

Konstruktiv journalistik och servil bevakning av SD

PODD | Blir journalister aktivister om de övergår till konstruktiv journalistik? Och har bevakningen av SD blivit för servil? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som görs gemensamt av Kvartal och Dagens Arena. I det femte avsnittet pratar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om så kallad konstruktiv journalistik. Vad innebär detta begrepp egentligen, och ökar det risken att förvandla journalister till aktivister? Dessutom dryftas bevakningen av SD i allmänhet och  SVTs bevakning av partiets stämma nyligen i synnerhet.

Hela avsnittet går att höra här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare. Du hittar dock alltid alla avsnitt här.

 

 

Blogg 01 Dec, 2019

PODD | Därför lyckas migranternas barn

PODD | Vi borde fokusera mer på de migranter som lyckas med integrationen.  Det menar Pinar Aslan som ägnat fem år åt att forska i ämnet. Vi tog ett snack med henne i vår intervjupodd.

Senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av forskaren Pinar Aslan. Hon är verksam vid Högskolan i Gävle, och lade nyligen fram sin doktorsavhandling. Den fokuserar på emigrantbarn som lyckats etablera sig på svensk arbetsmarknad, och vilka faktorer som ligger bakom. Pinar Aslan menar att vi borde fokusera mer på de som lyckas med integrationen och lära av deras erfarenheter.

I intervjun presenterar hon sin avhandling. Du hör hela samtalet här.

 

Dagens Arenas poddar går att hitta i de flesta spelare. Eller här.

Blogg 30 Nov, 2019

Dags att släppa manus, sossar

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om socialdemokraternas kris, de röda brukens avfolkning och talepunkternas tyranni.

Jag noterar att Socialdemokraterna är i kris. Igen. Det socialdemokratiska partiet har väl i och för sig krisat så länge jag kan minnas. Kanske är sossekrisen mer eller mindre permanent. Redan 1916 publicerade ju Rosa Luxemburg boken ”Socialdemokratins kris”. Dödsattesterna har allt sedan dess utfärdats både från vänster och höger. Bådadera brukar hylla gamla och avlidna socialdemokratiska ledare och dissa de nu levande. Högern sa på 1970-talet att Per Albin var förnuftig, men att förfallet inleddes på Olof Palmes tid. Den ”analysen” har Sverigedemokraterna numera tagit över. Vänstern brukade gå tillbaka till August Palm och Axel Danielsson för att hitta rättrogna socialdemokrater. Numera lyfts ofta Olof Palme fram som en ideologisk fyrbåk, även av interna s-kritiker, till skillnad från hans ljummare efterträdare.

Men dagens socialdemokratiska kris verkar gå på ännu mer på djupet. Herbert Tingsten skrev en gång att Socialdemokraterna hade ”en särställning, ett nästan magiskt försteg, i förhållande till andra partier, och för varje val blir denna ställning starkare. De andra partierna uppfattas som planeter, kretsande – förvisso icke enligt några fasta eller beräknande lagar – kring den socialdemokratiska solen.”

Detta var 1964. Beskrivningen säger något om socialdemokraternas dominerande ställning och position i det svenska samhället. Ett mått på dagens s-problem är förstås väljartappet. Mer fundamentalt är väl att det gamla statsbärande partiet inte längre framstår som den självklara solen i det svenska planetariska politiska systemet.

 

Arbetarklassen ”förborgerligas”

På 1950-talet förutspådde sociologen och sedermera den moderate ideologen Hans Zetterberg att tjänstemannagruppens skulle växa vilket i sin tur förmodades leda till socialdemokraterna förr eller senare förväntades förlora regeringsmakten. På den tiden röstade lejonparten av arbetarklassen på socialdemokraterna. Zetterbergs bild var att tjänstemännen skulle ha mer borgerliga preferenser. Förhoppningen var kanske ett uttryck för ett slags borgerlig determinism och allmänt fromma förhoppningar. För riktigt så blev det inte. Men ändå skulle väljarmönstret förändras.

Man kanske kan säga att delar av arbetarklassen ”förborgerligades” eftersom en större andel började rösta borgerligt. Klassröstningsmönstret som varit så dominerande i Sverige försvagades snäpp för snäpp. Arbetarna flyttade in i nya och större bostäder. Välståndet ökade. Det blev fler semesterveckor. Det svenska välfärdssamhället tog form. Erlander började tala om de stigande förväntningarnas missnöje. Samtidigt visade det sig att många tjänstemän röstade socialdemokratiskt. Och SAPs förblev solen i svensk politik, in i våra dagar.

När socialdemokraterna förlorade valet 1976 var det som en chockvåg gick genom den socialdemokratiska rörelsen. Hur var detta möjligt? Jan Lindhagen som var en av den socialdemokratiska rörelsens mest intressanta intellektuella, på den tiden fanns det sådana, menade i tidskriften Tiden att partiets väljarbas eroderade när de röda bruken avfolkades och de stora städerna växte. Lindhagens tes var omdiskuterad. Men statsvetaren Anders Lidström gav honom häromåret i efterhand rätt.

 

Från partistyrelsemöte till krismöte

Dagens socialdemokratiska predikament har alltså en lång historisk bakgrund. Samtidigt är det senaste decenniets utveckling exceptionell och dramatisk. Och särskilt händelseutvecklingen det senaste året. Före valet talade alla socialdemokrater om att bryta upp blockpolitiken. Men när Stefan Löfven lyckades blev det uppenbart att Januariavtalet skymde den socialdemokratiska ”solen”. Överenskommelsen framställs nu som en kvarnsten som tynger ett sjunkande (s)kepp. Partistyrelsemötena döps numera om till krismöten. Det är högkonjunktur för oss ”experter” i kommentariatet, som kör våra gamla käpphästar, om hur det borde vara och vad som borde göras.

Och socialdemokraterna har nu fått en motståndare som faller dem i ryggen. Det gamla högerpartiet (senare Moderaterna) var ett parti sprunget ur och präglat av överklassen och den maktägande eliten. Den nya högern är en mer folklig företeelse, och kommer från samma mylla som de gamla folkrörelsepartierna. Bakomliggande faktorer är förstås också de stora förändringarna i vår omvärld efter 1989. Därför är utvecklingen inte unik för Sverige. Det handlar om framväxten av den nya kapitalismen och en annan mer otrygg arbetsmarknad, om globaliseringen och den nya rörligheten över gränserna, om de övernationella institutionernas ökade betydelse och nationalstaternas försvagning. I vår tid är framtiden inte längre ett självklart löfte utan förknippas snarare och allt oftare med hot och utmaningar, vilket skapar en underliggande osäkerhet och känsla av otrygghet vad gäller exempelvis jobb och ekonomi. Klimatet skapar en rent existentiell ångest. Detta har skapat ett politiskt tomrum som gynnar högern i allmänhet och högerextrema partier och rörelser i synnerhet. Historien bär vittnesbörd om andra perioder av stor social, ekonomisk och politisk turbulens.

 

Framgångsrika rörelser

Partiers och rörelsers framgångsmöjligheter beror i princip på fyra centrala och avgörande komponenter. De behöver en ”berättelse”, byggd på en analys och en därmed förknippad ideologi eller åtminstone någorlunda konsistenta idéer. Till detta kommer en politik som knyter ihop och konkretiserar idéarvet. Men också en stark organisation och ett ledarskap som präglas av både kontinuitet och förnyelse. Socialdemokraterna underpresterar på alla dessa punkter i dag.

Den hårdaste kritiken mot dagens kapitalism kommer inte från ledande socialdemokrater utan från liberala finansmän som så att säga känner systemet inifrån. Som när Robert Weil i Dagens industri skrev att ”Kapitalismen i sin nuvarande form fungerar inte”. Tidningens ledarsida passade förstås på att döma ut analysen. När hörde ni senast en ledande socialdemokrat presentera en snarlik kritik eller analys? Socialdemokraterna har kort sagt tappat kontakten med och kunskapen om sin egen historia.

 

Talepunkternas tyranni

Ett av mina favoritprogram är Andrew Marrs show som går på BBC varje söndagsmorgon. Svenska Agenda känns en smula lättviktigt vid en jämförelse. Marr har väl tagit över tronen från David Frost som den främste programledaren och intervjuaren i TV-världen. Frost var i och för sig också en global stjärna. Intervjun med Olof Palme 1969 vittnade om vilken roll Sverige och svensk socialdemokrati spelade – på den tiden. Intervjuerna med Richard Nixon är politisk historia, som också blev utgångspunkt för en teaterpjäs som sedan en fantastisk film.

Dessa ger en intressant bild av samspelet mellan medier och politik i vår tid. Där någonstans formas ju dagens politik, åtminstone den huvudsakliga kommunikationen och opinionsbildningen.

Men när jag ser program med Andrew Marr inför det stundande brittiska valet slås jag av att de flesta politiker som intervjuas verkar hålla sig till färdigskrivna manus och duckar för och undviker att svara på vissa frågor, trots att Marr upprepar dem gång på gång. Det är väl samma sak här i Sverige. På svenska heter det ”talepunkter”. Det är något som de politiska tjänstemännen skriver ihop och sätter i händerna på politikerna. Och som politikerna sedan förväntas att hålla sig till, till punkt och pricka. Oavsett vilka frågor som dyker upp.

I Observer jämförde Kenan Malik dagens brittiska EU-debatter mellan Jeremy Corbyns och Boris Johnson med en klassisk debatt mellan Tony Benn och Roy Jenkins från 1970-talet (båda tillhörde då Labour).

Jämförelsen utföll inte till fördel för dagens EU-debatter.

Malik skrev att debatterna på 70-talet var mer upplysande eftersom Benn och Jenkins tog sin publik på allvar och beaktade varandras argument. Malik menade att i dag verkar politikerna utgå från att väljarna är okunniga och kan vinnas över med hjälp av rena lögner och enkla svar: »Politiker föredrar slagord snarare än motiverande argument, avfärdar granskning som ”partisk” och behandlar sanningen som om det var en form av underhållning.« Det menade Malik är ett förhållningssätt som bygger på en karikatyr av väljarna.

Trots att jag är en politisk nörd klarar jag inte längre riktigt av att se debatter mellan eller intervjuer med politiker i TV eller radio. Jag misstänker starkt att det hänger samman med att den politiska klassen bergtagits av talepunkter. Alla minns väl Bo Ringholms berömda presskonferens om att Inga-Britt Ahlenius inte skulle få fortsätta som chef för riksrevisionen eftersom hon »tackat ja till ett nytt uppdrag«. Ett budskap han upprepade otaliga gånger, tills det hela blev både tragiskt och komiskt. Jag fick en liknande känsla när Agenda intervjuat Magdalena Andersson och Stefan Löfven under hösten. Inte för att deras budskap var fel. Utan för deras svar i så hög grad var en repetition av samma talepunkter, ordagrant, gång på gång. Sådant uppfattas lätt som entonigt och tondövt, lite som Bagdad Bob i Rosenbad. Men kanske var utgångspunkten att budskapet inte skulle bekräfta Sverigedemokraternas världsbild och ståndpunkter. Men följden blev i stället den rakt motsatta. Förmågan att improvisera och tala utanför manus och bortom de stolpiga talepunkterna är en politisk kompetens man ofta saknar, både här och där.

Kanske kokar s-krisen ned till behovet av att släppa sargen och talepunkterna. Politiker som kommer i kontakt med sig själv har en större potential att komma i samspråk med väljarna. Den som visar sig själv kan också beröra andra. För att vinna väljarna med respekt behöver politikerna behandla väljarna med respekt. Den politiska verkligheten kan inte reduceras till aldrig så slagfärdiga talepunkter.

Punkt.

Blogg 29 Nov, 2019

En ljusnande framtid är svår

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling besöker en gymnasiemässa, får hybris och planerar om hela utbildningssystemet.  

Som sjubarnsfar med ambition att vara stöttande och ansvarstagande hamnar jag med jämna mellanrum på den så kallade Gymnasiemässan. Senast skedde det häromveckan. Om du inte är bekant med detta fenomen så är det ett event på Stockholmsmässan där hundratals (känns det som) gymnasieskolor från hela Sverige visar upp sig för blivande gymnasister. Liknande mässor har dessutom genomförts runt om i hela landet under hösten, så har du en niondeklassare i din närhet så lär de ha hängt där.

Bortsett från valfrihetens alla baksidor så är det förstås ett fantastiskt smörgåsbord som visas upp för de villrådiga femtonåringarna. Och att detta är något att värdesätta och ta till vara på är huvudbudskapet från de föreläsare som varje år bruka prata på mässorna. Jag har de senaste åren speciellt hört två talare, båda med flyktingbakgrund, hålla engagerande föredrag om att inte ta detta utbud av fortbildning för givet. Att kidsen måste ta chansen att följa sina drömmar för att kunna leva det liv de egentligen vill. Helt enkelt sånt som peppande föredragshållare ska säga till denna publik. Och förstå mig rätt här, det är bra att såna budskap trummas in hos alla oss som inte behövt kämpa särskilt hårt för att få tolv års skolgång.

Men när jag sitter där på föreläsningen, hör talarnas mantra om att leva sin dröm, och samtidigt bläddrar i gymnasiekatalogen så är det något som skaver. Det är uppenbart att väldigt många elever ska styras mot akademiska utbildningar. Visserligen verkar Skolverket vilja ändra på detta, vilket samtidigt blir en bekräftelse på att systemet antagligen inte funkar. För egentligen kan vi troligen inte låta alla gymnasieelever fara iväg till sina drömmars värld. Åtminstone inte så länge det innebär att alltför få av dem vill ta de hårda jobben inom vården eller bli duktiga hantverkare.

Vi befinner oss ju trots allt i en situation där vård och omsorg snarast behöver ett par hundra tusen nya anställda, och branscher som VVS och el skriker efter nya installatörer. Och även om vi också behöver många akademiker för att klara av framtidens utmaningar så kanske gymnasieskolan ändå borde organiseras annorlunda för att möta samhällets konkreta behov.

Visst är det det bra om eleverna själva får välja vad de vill bli. Men frågan är om vi har råd med sådan lyx i framtiden. Vi bör kanske i alla fall säkerställa att så många som möjligt först passerar de yrkesutbildningar som välfärden bygger på.

Enklast vore att helt skrota högskoleförberedande program. Den som vill läsa på högskolan måste helt enkelt först passera ett yrkesprogram. Det skulle inte minst innebära att den som saknar relation till sådana yrken faktiskt skulle kunna upptäcka dem, vilket tycks vara ett akut behov. Men också att vi höjer värdet på yrkeskunnande som en grund för såväl vår välfärd som förutsättning för fortsatt lärande.

Visst, det skulle uppstå ett sånt där tvång som så många frihetskramare går igång på. Men hej, det finns tolv yrkesprogram att välja på så lite valfrihet blir ju kvar. Dessutom skulle yrkesprogrammen antagligen vässas ytterligare om alla tvingas gå dem, vilket alla som vurmar för kvalitetssäkring kommer att uppskatta.

Den som vill läsa vidare efter yrkesprogrammet ska sedan naturligtvis erbjudas detta genom ett tilläggsår eller motsvarande på samma sätt som systemet fungerar idag. Detta skulle innebära att många fler akademiker får en yrkesutbildning i grunden, vilket också bör ge många fördelar. Inte minst i tider då det ständigt pratas om flexibilitet och vårt behov av livslångt lärande. Ju mer jag tänker på denna radikala omläggning av systemet desto fler fördelar ser jag. Det känns helt enkelt som en no-brainer, och jag är redo att ta plats i regeringen. Typ.

Men så plötsligt är föreläsningen över och jag slutar planera ett framtida utbildningsväsende. Det är ju faktiskt någon annans jobb.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS. Antalet månadsgivare till Dagens Arena växer stadigt, men vi ser gärna ännu fler i kampen för att säkra vår utgivning. Så varför inte bli en supporter till oberoende journalistik på riktigt, du med? Läs mer här.

Blogg 25 Nov, 2019

PODD | Kan bostadspolitik stoppa gängkriminaliteten?

PODD | Våldet i spåren av gängkriminaliteten accelererar och det ropas på mer polisiära insatser. Men vilken roll kan bostadsområden spela, och i synnerhet bostadsbolagen? Hör en diskussion mellan Fryshusets Camila Salazar Atías och Anders Nordstrand från Sveriges Allmännytta.

I veckans avsnitt gästas podden av Anders Nordstrand, vd Sveriges Allmännytta (tidigare Sabo) och Camila Salazar Atías, kriminolog på Fryshuset, för en diskussion om hur bostadsområden och den sociala miljön skapar grogrund för gängkriminalitet, och vad som kan göras för att vända utvecklingen.

Anders Nordstrand tror att hyresrättens fallandes status samverkat med att områden som anses socialt utsatt vuxit fram.

– Staten lämnade bostadspolitiken i början av 1990-talet. Och vi kan se att från 1991 och fram tills nu hur andelen låginkomsthushåll ökar i hyresrätten, och höginkomsttagare minskar. I mitten av 1980-talet var det lika många inkomstrika som inkomstfattiga som bodde i hyresrätt, nu är det knappt 12 procent inkomstrika och över 50 procent inkomstfattiga. Så vi har en situation där hyresrätten är dyrare och dyrare och de som bor där har låga inkomster. Det tror jag har påverkat segregationen, säger Anders Nordstrand.

Sveriges Allmännytta arbetar bland annat för att hyresrätten ska gynnas mer av politiken, bland annat ekonomiskt genom skatteregler. Han lyfter Gårdsten utanför Göteborg som ett gott exempel där fastighetsägare och lokalsamhälle lyckats vända en negativ utveckling. Samtidigt säger han att standarden på hyresbostäder inte är så illa som det ibland påstås.

– Bilden många har av våra områden som nedgångna och att det skulle vara slum – den stämmer inte, säger han.

Han lyfter att utöver att sköta området så det är rent och snyggt, verkar många bostadsbolag som arbetsförmedlare, anordnas läxhjälp och är engagerade i föreningslivet. De här verksamheterna är viktiga, menar Camila Salazar Atías.

– Att bostadsbolag engagerar sig socialt spelar en viktig roll. Vi har ofta byggt för små barn, med sandlådor och gungor, men när barnen blir äldre – vad händer då för de barn som inte kan leka med sina kompisar hemma? Då finns ibland en fotbollsplan, men vad mer? säger Camila Salazar Atías.

– Många av de boende i våra områden litar på sin hyresvärd. Det är bakgrunden till att vi får 9 av 10 i jobb istället för Arbetsförmedlingens siffror som är 2-3 av 10, det tyder på ett förtroende. Då tycker jag också man ska använda våra bostadsbolag för att driva en långsitkigt utveckling, och där kan vi vara navet, säger Anders Nordstrand.

Camila Salazar Atías är kritisk till att justitiedepartementet är den del av regeringen som har huvudansvar för att komma till rätta med gängbrottsligheten.

– Alltså, gängproblematiken kommer till justitiedepartementet när det redan är ett problem. Vi behöver ju jobba med orsakerna till probelemet och det kan vi göra genom att arbeta med det sociala, med arbete, med skola och bostad. Där hade jag önskat en koalition mellan departementen, att man satte sig och försökte sätta en plan för hur vi ska lösa problemen, säger hon.

Att Gårdsten lyckas öka tryggheten i området är bland annat kopplat till att man ökar kontrollen av vilka som bor i lägenheterna och skärpt kraven på de som vill få hyreskontrakt. Camila Salazar Atías varnar för konsekvenserna, och menar att man måste fånga upp även dem som då förlorar sitt boende.

Hör hela samtalet här: 

Blogg 23 Nov, 2019

Tröttnar de på Boris Johnsons tjat?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om det politiska dramat i Storbritannien och vad en TV-serie likt The Crown om Carl XVI Gustaf egentligen skulle få för titel. 

Boris och Jeremy på ITV

I veckan möttes Tories Boris Johnson och Labours Jeremy Corbyn i en TV-debatt på ITV. De båda partiledarna är i grund och botten två tydliga motpoler. I den ena ringhörnan en aristokratisk gränslös brittisk premiärminister och i den andra en allvarlig men kontrollerad vänsterman och oppositionspolitiker. Båda två har överklassbakgrund. Men när den ene blev rebell (föräldrarna var Laboursympatisörer) valde den andra en mer traditionell konservativ väg. Båda har varit kontroversiella i sina egna partier, men blivit partiledare mot alla odds. Vilket i sig säger något intressant om politiken i dag.

Med tre veckor kvar till det brittiska valet är valutgången oviss. Något annat vågar man inte skriva i dessa föränderliga politiska tider. Visserligen leder Johnsons toryparti i alla opinionsmätningarna, med bred marginal. Labour hyser i varje fall en förhoppning om att kunna mobilisera väljare i slutet. Det var vad som hände i valet 2017 då dåvarande premiärministern Theresa May gick till val med förhoppningen att Tory skulle kunna få en stabil majoritet (hon ledde med 20 procentenheter när valrörelsen inleddes). Det var ett år efter folkomröstningen om Brexit. Med en större majoritet i underhuset hoppades hon kunna baxa igenom Brexit utan att behöva kompromissa allt för mycket med de mest extrema och hårdföra Brexitörerna i hennes eget parti. Men istället förlorade hon majoriteten och blev beroende av nordirländska konservativa DUP för att överhuvudtaget kunna regera vidare.

Därför har Brexit blivit en pinsamt och plågsam historia i brittisk politik. Förhandlingarna blev i sig en förnedrande resa för Theresa May och Tory. Efter att avtalet med EU slöts har utträdet skjutits upp gång på gång. Maktkampen mellan 10 Downing Street och underhuset har satt hela det brittiska politiska och juridiska systemet i ett slags nödläge.

 

Andra gången för Corbyn?

Den stora överraskningen 2017 var att Labour trots ett uruselt utgångsläge gjorde ett mycket bra val och nästintill hämtade upp hela det konservativa övertaget. Det visade, menar många, att detta nya radikalare Labour faktiskt var ett framgångsrecept. Politiska skiften har kommit som en blixt från klar himmel tidigare. 1945 fick Winston Churchill inte förnyat förtroende som premiärminister trots att han redan då var en nationalklenod efter att ha tagit landet genom det andra världskrigets ragnarök. Istället vann Clement Attlee och Labour valet 1945 på löften om att bygga en välfärdsstat. Efter krigets umbärande längtade det brittiska folket efter bättre livsvillkor. Var det samma sak nu 70 år senare? Efter thatcherism och finanskris slog budskapet om en annan väg uppenbarligen an en ton hos många väljare.

 

Statssocialismens återkomst?

Attlee byggde inte bara den moderna välfärdsstaten utan socialiserade också en rad företag efter makttillträdet 1945. Det var en sådan tid. Staten sågs som ett svar på viktiga problem, inte som ett problem. En del var förstås sedan tidigare kollektivt ägda nyttigheter. Men nu socialiserades även exempelvis gruvindustrin och stålindustrin. Staten ägde därefter en femtedel av den brittiska industrin. Flera av de stora bilföretagen var statliga. Sjukvården blev en statlig angelägenhet. Den brittiska välfärdsstaten var mer centraliserad än i många andra länder i Europa. Det blev inga massiva socialiseringar i Sverige trots att välfärdsstatens omfång var och blev mycket mer omfattande hos oss. Välfärden drevs också i hög grad av kommunerna och landstingen och var därigenom mer decentraliserade.

Det var framför allt den statliga sektorn som Thatcher gav sig på under privatiseringsvågen på 1980-talet. En del branscher och företag försvann förstås i strukturomvandlingens spår. Kolet var ingen framtidsbransch. Men mycket av statens ägande privatiserades eller avreglerades. Och flera beståndsdelar i samhällets infrastruktur som tidigare betraktades som kollektiva nyttigheter, som vatten, energi och transporter, såldes ut. Statens roll krympte radikalt. Det fanns förstås också en kritik mot de statliga företagens funktionssätt och dess bristande förmåga att förhålla sig till medborgarnas krav. Något liknande stort skifte i nyliberal riktning skedde aldrig i Tyskland eller i Frankrike, mer än på marginalen. Däremot kan man nog säga att Sverige följde Storbritannien i spåren i allt för hög grad. Medvetet eller omedvetet har vi tagit rygg på politiken i London oavsett om den har lutat mot vänster eller höger.

Labour tog ett steg till vänster under Ed Miliband. Och under Corbyn har även de statssocialistiska traditionerna från efterkrigstiden fått förnyad aktualitet. Labour föreslår i sitt valmanifest inför årets val, “It´s time for real change”, att staten ska återta ägandet över vatten, post, transporter och energi. Det finns också ett folkligt stöd för att viktiga samhällsfunktioner bäst drivs i offentlig regi. Bredband ska göras gratis för alla medborgare via statligt ägande.

Jag läser valmanifestet med omdömet om 1983 års valmanifest i bakhuvudet. Det var också ett radikalt program, kanske inte med den tidens mått mätt, men åtminstone i historiens backspegel. Efteråt kallades programmet för ”det längsta självmordsbrevet” i den politiska historien. Labour upplevde en förnedrande valförlust den gången. 2019 års program är radikalt och långt och vi får väl se vad omdömet blir i efterhand.

Men den politiska debatten har rört sig vänsterut i synen på den ekonomiska politiken och statens roll i Storbritannien de senaste åren. Såväl Labour som Tory har lämnat åtstramningspolitiken från perioden efter finanskrisen bakom sig. Båda vill låna till offentliga investeringar och satsa mer på sjukvården i NHS. Tory försöker återknyta till ”one nation”-konservatismen från tiden före Thatcher. Men samtidigt ska skatter sänkas i Boris Johnsons värld. Skiftet är ändå intressant. Labour försöker ta ytterligare ett steg. Det finns till och med en variant på de gamla svenska löntagarfonder i valprogrammet.

 

Men så detta med Brexit

Men så är det förstås Brexit som också står på dagordningen i detta brittiska val. Valet 2017 utspelade sig i en mycket speciell situation. Tory hade en svag partiledare i Theresa May, hon var verkligen inte någon framstående kampanjpolitiker. Partiets statsbärande rykte var också skadat av en rad kriser och skandaler. Folkomröstningen om EU skulle slutligen avgöra relationen till Europa, men Brexit-resultatet chockade istället det EU-vänliga politiska etablissemanget. David Cameron avgick. Landet hamnade i ett politiskt tomrum som nu efter valet kommer att fyllas av antingen Boris Johnson eller Jeremy Corbyn. Alla val är viktiga. men detta är ett synnerligen viktigt och intressant val.

Så i samband med valet 2017 uppfattade nog många att Brexitfrågan var avgjord. Tories dåliga rykte bland EU-vänliga väljare kan ha missgynnat Theresa May. Och Labours mer radikala välfärdsprogram och förslag om återförstatligande av samhällsnyttigheter visade sig också slå an något bland de brittiska väljarna. En kombination av allt detta gynnade Labour den gången.

Men det visade sig att Brexitfrågan inte var avgjord. Brexit har dominerat agendan sedan dess och blivit den helt dominerande skiljelinjen. Efter alla krumbukter finns nu ett omförhandlat Brexitavtal som Johnson vill baxa igenom efter valet. Medan Labour vill prata om nationella politiska frågor, om välfärden och sjukvården. Labour förespråkar alltså en ekonomisk-politisk transformation av Storbritannien i mer statssocialistisk riktning. The Guardian undrar om väljarna är redo för det. Boris Johnson har plockat upp det gamla socialistspöket som hotar kapitalismen och den fria marknadsekonomin.

I botten konkurrerar alltså Brexit i denna valrörelsen med nationella frågor. Den här spänningen blev uppenbar under veckans partiledardebatt. När Brexit diskuterades kunde Boris Johnsson hamra in sitt avgörande och centrala budskap i denna valrörelse, det handlar i grund och botten om se till att Brexit blir av. Man får nog säga att Boris Johnson vann den delen av TV-debatten.

För Labours budskap är att göra ännu en omförhandling efter valet. Den ska sedan bli föremål för en ny folkomröstning där valet ska stå mellan den nya Brexitavtalet och att stanna kvar i EU. Vad Jeremy Corbyn själv tycker om saken vill han inte säga. Han vill att saken ska avgöras av folket. I grund och botten är Labour djupt splittrat också i synen på EU.

 

Strid eller kompromiss – ett svårt val

Labour har alltså valt att inte ge stöd till något av de avtalsförslag som förhandlats fram med EU så här långt. Kanske hade det varit klokt att stödja Theresa Mays avtal och fått Brexit ur världen. Möjligen hade årets valrörelse i så fall bara handlat om nationella politiska frågor och Storbritanniens vägval inför framtiden. Men Labours mål var att försvaga den sittande regeringen och få till ett nyval. Detta har överskuggat allt annat. Jeremy Corbyn är inte särskilt väl ägnad för kompromisser. Men ibland går vägen till politisk framgång via kompromisser och ibland går den via konflikter och konfrontationer. Det gäller att välja rätt tillfälle för det ena och det andra. Det brittiska politiska systemet och kulturen tenderar i och för sig rent strukturellt att befrämja det senare.

Det intressanta är ändå att Jeremy Corbyn i själva valdebatten vann de delar som handlade om exempelvis NHS, det brittiska statliga sjukvårdssystemet. Här var Boris Johnson av lätt insedda skäl svag och vag. Han är inte heller någon lysande debattör, egentligen. Men en skicklig estradör. Han upprepade hela tiden sitt mantra om ”Get Brexit done”, som han i debatten framställde som en universallösning på alla möjliga frågor. Syftet är förstås att se till att Brexit fortsätter att dominera väljarnas bild av vad valet handlar ända in i valrörelsens sista avgörande timmar.

Mycket står på spel. Kommer Brexit att bli av eller skjutas upp ännu en gång? Storbritannien står i begrepp att lösas upp i sina nationella beståndsdelar. Nordirland kan på sikt komma att integreras med Irland. Skottland pockar på självständighet. Även i Wales puttrar separatismen.

Så här långt har nog Boris Johnson trumf på hand. Väljarna verkar i grunden trötta på Brexit och vill väl få skilsmässan ur världen. Labour har ett enda hopp. Det är att väljarna tröttnar på Boris Johnson tjat och börja tänka på annat, som vilket land Storbritannien (eller vad som blir kvar av landet) ska vara på 2020-talet.

 

The Crown

I denna politiska väntan ser jag tredje säsongen av The Crown om drottning Elizabeth II många år på tronen. Det är en lysande dramaserie som förstås har en verklighetsbakgrund, även om jag antar att många av replikskiftena också är dramatiseringar och manusförfattarnas spekulation, jag måste ändå säga att de under alla omständigheter är lysande. Jag lär mig också en massa nya saker om Storbritannien. Som historien om den stora tragedin i Aberfan när 144 människor dog efter att ett enormt berg kol rullade ner över det lilla gruvsamhället. Särskilt drabbande är bilderna av skolan som dränks av kolet. Jag lär mig mer om den walesiska nationalismen. Och om planerna på en kupp mot Harold Wilson för att sätta in Lord Mountbatten som ny tillfällig premiärminister. Mountbatten var brittiska Indiens siste vicekung och bror till Sveriges drottning Louise och till Prins Philips mor. Kopplingen till kungahuset var förstås högst besvärande för Elizabeth.

Porträttet av Labours Harold Wilson är fantastiskt. Wilson misstänktes länge på felaktiga grunder vara rysk spion. En slutsats är att man inte alltid kan lita på underrättelsetjänster, de ser spioner både här och där. Spionryktet levde vidare och spelar en viss roll i TV-serien. Men sedan visade det sig att Anthony Blunt, ”Surveyor of the Queen´s pictures”, var en av de ryska spionerna i Cambridge Four. För att undvika en pinsam skandal fick han jobba kvar. Men under uppsikt får man hoppas.

Detta är tredje säsongen. Det ska bli sex. Man får hoppas att hösten händelser kommer med på slutet. Som pinsamheten att Elizabeth köpte Boris Johnson förslag och beslutade att stänga ned parlamentet. Detta beslut upphävdes eftersom det var olagligt. Vilket kanske innebär att historien inte utvecklas till en stor och fundamental kris för drottningen och monarkin. Och sedan detta med veckans famösa intervju med Elizabeths son Prins Andrew om hans vänskap med Jeffrey Epstein och prinsens sexuella övergrepp. Han bortförklaringar är bara för mycket, det var något om att han inte kunde svettas efter att ha traumatiserats i kriget och att han varit på Pizza Express när övergreppen ska ha skett. I veckan fattades beslutet att han inte längre får utföra några representativa uppgifter för det brittiska hovet.

 

Kronan

Varje avsnitt i The Crown har ett tema och en stilig och smart titel. Tänk om någon skulle komma på idén om att göra en TV-serie om Carl XVI Gustaf. Vilka titlar skulle delavsnitten ha då? Här är några förslag:

  • Tjabo på Alexandria och andra nattklubbar (jag noterar att han ute i svängen i ”Vår tid är nu” som utspelar sig på 60-talet)
  • Kära Örebroare. Konsten att missa vilken stad talet hålles i.
  • Klick. Tjabo blir kär. I Silvia.
  • Kungen tar tag i tsunamin och ryter till lite. Göran Persson blir sur.
  • Nej inte detta med Brunei igen. Det är ju en diktatur Tjabo.
  • Från Camilla Parker Bowles till Camilla Henemark, saker som händer i de kungliga sängarna.
  • Kaffeflickorna träder fram.
  • Dyslexi och andra språkproblem i de kungliga salongerna.
  • Kunden vänder blad. Eskorteras tillbaka till jakten, på älg alltså.

 

Kröningen

En tröst för kungahuset är möjligen att Sverigedemokraterna vill införa rejäla kröningar. SD verkar för övrigt vara rätt förtjusta i det svenska kungahuset. Men tanke på att vår kungasläkt är importerad från Frankrike och kungen gick och gifte sig med en tyska får man säga att SDs kärlek till monarkin är en smula överraskande.

 

Politiska förkortningar

Sitter på ett seminarium om försvarspolitik och inser att politiken är full av förkortningar man inte kände till. Ibland är det liksom pinsamt att ställa frågan och avslöja att man inte vet. Nu vet jag vad Pesco är: ”Permanent structured cooperation”. På svenska ”permanenta strukturerade samarbetet”. Pesco försvarssamarbete inom Europeiska unionen. Nu vet jag det. Jag tackar internet för det.

 

Influencerbubblan

Jag noterar att influencerbranschen (visste inte att det var en bransch) verkar vara i kris. Jag ska erkänna att jag inte är någon expert på detta område. Jag känner mig inte påverkad. Men jag har noterat att Isabella Löwengrips bolag verkar vara nära en konkurs. Och att Linnéa Claesson bett om ursäkt för att hon publicerat sponsrade inlägg på sociala medier. Jag trodde att det var affärsidén.

Nu ska man kanske inte tro att fenomenet kommer att försvinna för att den är i kris just nu. Jag minns hur så många skrockade när boo.com gick i konkurs. Det visade sig väl bara att företaget var för tidigt ute. Tekniken och datorerna var inte mogna ännu. Boo.com gick i konkurs och brände väl några miljarder. Men numera handlar allt fler på nätet.

Blogg 22 Nov, 2019

Tuffa tider för Finansinspektionen

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att många är missnöjda med Finansinspektionen. Och sällar sig till kritikerna utifrån sina egna erfarenheter.

Finansinspektionen (FI) är en statlig myndighet. Som ska övervaka finansmarknaden. Så att Sverige har ett stabilt finansiellt system och ett gott konsumentskydd. FI utvecklar regler och kontrollerar att företagen följer dem.

Det verkar dock gå sisådär för FI just nu. Mitt i all rapportering om penningtvättshärvor i svenska banker framkommer samtidigt att FI inte har tillräckligt kunnig personal inom detta område. Och det är den egna internrevisorn som larmar om bristerna.

Jag drar mig till minnes hur den nederländske journalisten och etnologen Joris Luyendijk häromåret skildrade den brittiska motsvarigheten till FI i sin uppmärksammade bok Simma med hajar. I korta ordalag ansågs den bestå av medarbetare som antingen var medelmåttor eller idealister. Alla talanger inom området sökte sig till mer välbetalda anställningar inom finansbranschen.

En annan snackis i den finansiella sektorn på senare tid har varit debaclet kring regelverket för tjänstepensionsföretag. Regeringens proposition blev minst sagt ifrågasatt från alla håll. Ja, den fick till och med Alliansen att uppstå för en dag, vilket i sig var en sorts bedrift. Resultatet blev att Riksdagens finansutskott fick gå in och styra upp det hela, något som visserligen visade vilken instans som till slut måste ta ansvar. Men också gör att vissa detaljer i implementeringen av detta EU-direktiv nu ytterligare skjuts på framtiden.
En undrar ju hur det kunde gå så snett. Elaka tungor hävdar dock att tondövheten som ställde till det återfanns hos den beredande myndigheten. Gissa vilken. FI, förstås.

Nu ska en egentligen inte sparka på den som redan ligger. Men det finns faktist fler områden där jag undrar vad FI håller på med. Jag har själv suttit i fyra olika styrelser som står under FI:s kontroll. Jag gör det fortfarande i två fall. Det innebär att jag är väl insatt i den så kallade ledningsprövningen. Den ger FI makten att konkret avgöra vilka som får leda finansiella företag. VD och styrelse ska ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att leda företaget, enligt gällande regelverk. Jag har hittills alltid klarat denna prövning, men ser ändå stora problem med dess existens.

Visst, det är viktigt med kontroll av så samhällsviktig verksamhet som banker och försäkringsbolag. Och vem som helst ska förstås inte få ta hand om våra pensionsmedel. Men en snabb blick exempelvis på de senaste turerna kring Allra-skandalen visar att inte heller den här kontrollen verkar fungera perfekt.

Att personer som är dömda för ekonomisk brottslighet eller innehar någon form av näringsförbud inte är lämpade att leda finansiell verksamhet är förstås rimligt. Men att granska lämpligheten på den detaljnivå som FI idag gör är värt att ifrågasätta av flera skäl.

För det första är principen att ett bolag eller en organisation måste kunna välja sin egen styrelse viktig att värna. Att utgå från att företagen inte själva kan välja rätt personer är ett bakvänt sätt att se på ett näringsliv som ska vara ansvarstagande. För det andra innebär dagens ledningsprövning främst en mekanik som bara kan värdera formella meriter. Men alla som deltagit i ett styrelsearbete vet att många av de förtjänster som krävs av ledamöterna inte alltid ryms i ett cv.

Det uppdrag om ledningsprövningar som FI hanterar är förstås utformat med det allmännas bästa för ögonen. Men dessvärre så tror jag att det ändå motarbetar sina syften, åtminstone utifrån hur det utförs idag. De krav som redan åligger finansiella företag när det gäller redovisning, revision och riskbedömning är tillräckligt omfattande för att säkerställa att det är ordning på siffrorna, och FI har dessutom full insyn i alla bolag. Om något trots det går fel så är det i slutändan även tydligt vilka som ska bära ansvaret. Och det är aldrig FI, utan alltid bolagens ledningar.
Att då på godtycklig grund bedöma i förväg vilka som anses klara av att inse sitt ansvar är dock inget uppdrag för FI, om du frågar mig. Den aktör som väljer en styrelseledamot eller vd som inte förstår materian bör se över sin beredningsprocess. Inte bli omyndigförklarad av en myndighet som uppenbarligen har en hel del eget kvalitetsarbete att ta tag i.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS. Antalet månadsgivare till Dagens Arena växer stadigt, men vi ser gärna ännu fler i kampen för att säkra vår utgivning. Så varför inte bli en supporter till oberoende journalistik på riktigt, du med? Läs mer här.

Blogg 19 Nov, 2019

PODD | Det offentliga samtalet och sajter utan pressetik

PODD | I det fjärde avsnittet av Den Svenska Modellen pratar vi om nivån på det offentliga samtalet i Sverige, samt läget för etiken i den digitala mediedjungeln.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som görs i samarbete mellan Dagens Arena och Kvartal. Chefredaktörerna Jonas Nordling och Jörgen Huitfeldt spanar på sin egen bransch varannan vecka. I detta avsnitt handlar det om läget för det offentliga samtalet, kommer alla vinklar fram, har vi tillräckligt modiga debattörer och experter och var ska själva samtalet i så fall äga rum. Dessutom avhandlas läget för pressetiken, speciellt på nätet utifrån att sajter som bedriver journalistik inte med automatik är anslutna till det pressetiska systemet.

Du hittar avsnittet här.

Och du hittar alla våra poddar här. Eller i de flesta spelare.

Blogg 17 Nov, 2019

PODD | Partisekreterare med problem

PODD | Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad gästar vår intervjupodd och pratar om sitt uppdrag, sin roll efter januariavtalet och hur hon ser på kritiken som riktats mot henne.

Lena Rådström Baastad har varit partisekreterare för Socialdemokraterna sedan 2016. I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd berättar hon om sitt uppdrag som nummer två i partiet, hur hon uppfattar sin roll och hur den utformas efter ett januariavtal där regeringen även genomför andra partiers politik. Hon berättar även om den kritik som riktats mot henne, och hur den påverkat henne.

Du hittar hela intervjun här.

Alla våra poddar finns här. Samt i de flesta spelare.

 

Blogg 16 Nov, 2019

Vem spelade DDR-kortet?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bjuder han bland annat på en optimal tablå för det nya smala SVT som så många tycks efterfråga.

 

DDR-Ebba

Noterar att Ebba Busch Thor hållit ett tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå som väckt viss uppmärksamhet. Tillspetsade kommentarer borgar för medial spridning. Den här gången spelade Ebba DDR-kortet och antydde att den kommunistiska muren skulle stå kvar på Skolverket, med anledning av förslaget att inte specifikt nämna nationalsången i lågstadiets musikläroplan.

Detta är förstås ett slags agendasättande utspelspolitik som är så typisk för just vår tid: säg något som retar upp motståndarna och mobiliserar de egna. Det är ett väl upptrampat spår som praktiseras av flera framgångsrika politiker i dagens polariserade politiska landskap. Boris Johnson har exempelvis liknat Jeremy Corbyn vid Josef Stalin. Jag behöver inte nämna alla andra populistiska politiker vid namn här. Bara konstatera att allt oftare går skammen på torra land.

Men det här med DDR år 2019? Är det någon under 40 som vet vad Östtyskland var och representerade? Ebba Busch Thor själv var ju bara två år gammal när muren föll. Så vem i den kristdemokratiska staben som drog DDR-kortet? Utspelet passar in i mönstret av en alltmer uppskruvad högerkonservativ retorik; nationalsången hotas eller rationaliseras bort av några statsliberaler på ett statligt verk. Men var det ändå inte lite väl långsökt?

Men så kommer jag att tänka på att Per Gudmundson numera är presschef för Kristdemokraterna. Han tillhörde en gång den utomparlamentariska vänstern men ingår numera i den inomparlamentariska konservativa högern. I sin tidigare egenskap av ledarskribent på Svenska Dagbladet skrev han för ett par år sedan om Stellan Arvidson som spelade en stor roll då den svenska skolan moderniserades och demokratiserades. Socialdemokraten Arvidson var inte en av de mest framträdande i sitt parti men betydelsefull för framför allt den svenska utbildningspolitiken. På hans mer problematiska konto finns hans fäbless för Sovjet och DDR. Han var länge ordförande i Förbundet Sverige-DDR. Arvidson intressanta livshistoria skildras i Birgitta Almgrens bok Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten och politiken som Per Gudmundsson fiskade upp och spetsade till: ”Svenska skolan skulle `förbereda socialismen´”. Nu var skolreformerna ett resultat av en kollektiv politisk process, och inte något Arvidson hämtade hem från DDR. Däremot var John Deweys progressiva pedagogiska visioner om att förena teori och praktik, reflektion och handling formade i spänningen av det dubbla arvet från Platon och Rousseau en helt fundamental inspirationskälla för efterkrigstidens skolreformer. Han var upplysningsvis amerikan. Men varför knäcka en bra story?

 

Smal TV

Detta slags politiska strider handlar förstås i grund och botten om att konstruera, bygga upp och vidmakthålla myter och motmyter, hålla vännerna vid gott mod och odla fiendebilderna. Myter tenderar ibland att leva sitt eget liv. Ännu 50 år efter 1968 lever till exempel bilden av de vänstervridna medierna vidare. Numera laddas myten dessutom också av det ständiga högerpopulistiska talet om det vänsterliberala medieetablissemanget. I efterhand blir alla katter röda i dagens konservativa ögon. Men visst, tidsandan var annorlunda och många vinklar från den tiden känns daterade i dag. Precis som många av dagens debatter snart kommer att kännas otidsenliga. En sak är säker, bilden av att medierna i allmänhet och public service i synnerhet skulle luta åt vänster stämmer inte. Jag skulle snarare vilja säga att public service under dagens hårda konservativa tryck har förändrats på ett sätt som missgynnar vänstern.

Allt detta bildar fond när Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna nu kräver ett smalare public service-uppdrag och har inlett ett samarbete i riksdagen för att driva igen en radikal förändring av SVTs och SRs uppdrag. Argumentationen är att public service inte ska ägna sig åt bred underhållning. Så i framtiden kommer vi inte att få se Ebba Busch Thor tävla i SVTs Så ska det låta utan bara i TV4s Let’s dance.

 

DDR-TV

1972 brukar betraktas som vänstervågens höjdpunkt, inte minst i SVT. Tidsandan gjorde alla lite mer vänsterlutande på den tiden.
Men en blick på programmen i SVT 1972 gör bilden lite mer komplex. Jag hittar förstås en och annan tidstypisk och härlig premiär. Som den i dag kultförklarade Tårtan, men den var mer anarkistisk än politisk, mer spontanistisk än vänsteristisk. Ville, Valle och Viktor var nog ett barnprogram i sin tid, om jag minns rätt. Kent Anderssons och Bengt Bratts Hemmet och Sandlådan gick i teve det året. Sven Wolter och Maria Hörnelius ingick förstås i den radikala göteborgska ensemblen. Kanske kan Carin Mannheimers dramaserie Dela lika också rangeras in i det radikala draget från Västsverige. Men vad ska man säga om Midsommar i Ransäter med Gunde Johansson, Zara Leander, Sven Ingvars och Tage Erlander (han kom därifrån)? Ett program i 1968 års anda? Eller Barnjournalen? Och hur ska man se på Nygammalt med Bosse Larsson eller Bygdeblad med Owe Thörnqvist? En folkparksscen känns kanske lite sossigt förstås. Man undrar vad som döljer sig bakom programtiteln Om dessa buskar kunde tala?
Dags att deklarera med mera var en skämtsam information med Eva Rydberg, Björn Skifs och Sveriges Jazzband. Brittiska Familjen Ashton minns jag själv väl. Karl Erik Karlsson (som var folkpartist) höll auktion på Skansen. Det var Povel Ramel vid pianot och Lill Lindfors och Svante Thuressons krogshow, Hagge Geigert förstås och Våra favoriter med Gnesta-Kalle och gästartister. Inte särdeles vänster i mina ögon. Snuskgubben Benny Hill skulle väl kunna anklagas för såväl sexism som sexuella trakasserier idag, omfattande filmbevis föreligger från 70-talet TV-tablåer. Summa summarum, tidsandan var inte så entydig som myten i efterhand ger sken av, och som paradoxalt nog odlats av såväl vänstern som högern i oskön förening. Tiden var precis som SVTs utbud 1972 mer komplex och mångfacetterad.

 

Den nya public service

Så låt mig därför för sakens skull ägna mig åt en framtidsorienterad och lika obalanserad framtidsspaning och konstruera en fantombild av SVTs programtablå i en smalare och mer konservativ värld, helt oseriöst men kanske lite seriöst ändå:

Helgmålsringning

Synodens Dag Sandahl har kommit till heder igen och ringer in helgen. Han berättar om nödvändigheten av att (citat) ”vara en finne i röven”. Direktsändning från Långe Jan på Ölands södra udde.

Go’kväll

Programmet har överlevt med ny profil. Bland annat berättar kristdemokraten Per Gudmundsson om sin klädkod: den engelske gentlemannen på väg till Reform Club i London. Han gör också ett försök att restyla Miljöpartiets Amanda Lind. Det går inte så bra. Det föll på håret.

Babels torn

Det nya kulturprogrammet som ersätter Babel. Dagens tema: Kris är granne med kaos, om Svenska akademin. Horace Engdahl och Anders Olsson samtalar i fyra timmar om hur en stabil kulturinstitution som Svenska Akademin kunde dekonstrueras av en liten kulturtidskrift vid namn Kris, som dessutom sedan länge är nedlagd. Postmodernismens största och enda seger, så här långt.

Kommissarie Morse

Orginalserien med den lätt aristokratiske och cyniske kriminalkommissarien repriseras för femtioelfte gången. Oxfordandans akademiska kulturarv måste spridas. John Thaw som den bildade polisen konfronterar i varje avsnitt den vegeterande lågheten och andra slimma brott. Sex och otrohet leder konstant till död och våld. Men gåtorna löses alltid till sist av den buttre och deprimerande Morse som förfäras över tidens gång och förfall. Själv lyckas han bara få till valhänta och misslyckade framstötar vad gäller det motsatta könet, som aldrig leder till något. Morse finner tröst i den klassiska bildningen, Wagners operor och The Times korsord.

Knep och Knåp

Uppföljande studiosamtal. SVTs kulturchef Johan Hakelius diskuterar tillsammans med Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl skillnaderna och likheterna mellan Morses favoritkorsord i the Times och svenska knep och knåp.

Timbrotimmen: En smal sak

Timbros Karin Svanborg-Sjövall tar ett brett grepp och berättar om sina favoritteorier. I sammanfattning: allt blir bättre om allt blir smalare, som exempelvis public service, staten och alla möjliga skatter.

Partiledarduell

Statsministern Jimmie Åkesson och oppositionsledaren Annie Lööf duellerar.

Vår tids dansbaneelände

Från dansbane-sex, via jazzgung, till rave-extas och hip hop-stomp. Uppdrag granskning uppmärksammar i ett undersökande kritiskt reportage allsköns fördärvliga kulturella uttryck som släppt lös okontrollerbara lustar och handlingar, i historien och i nutiden.

Programinformation

SVTs tillträdande VD Gunnar Strömmer presenterar Uppdrag Gransknings nya chef Rebecca Weidmo Uvell.

Rehnguldet

Första delen i Richard Wagners Niebelungens ring i direktsändning från Bayreuth.

När Wagners drake försvann

Studiosamtal. Vid världspremiären av Rehnguldet i Bayreuth kom draken aldrig fram. Den skickades efter tillverkningen i Paris till Beirut istället för Bayreuth. Dessa fransmän!  Vänsterwagnerianen Björn Wiman (även nya public service behöver visa på någon form av bredd) förklarar hur allt gick till och hur det kom sig att de franska diftongerna ställde till det.

Jag Anders PJ

PJ Anders Linder samtalar med sig själv om viktiga saker. Samproduktion med Axess-TV.

Hembygdsrörelsens framtid

Hembygdsrörelsens betydelse för det svenska kulturarvet. Direktsändning från Tönnersjö hembygdsgård i Eldsberga socken. Men var är folket? Programledare: Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas tankesmedja

Nattsändningar ur SRs arkiv

Vem älskar Yngve Frej och God natt jord samt andra mycket långsamma TV-produktioner från den gamla tråkiga tiden. Allt för att motverka det svenska folkets allt mer dåliga nattsömn och därmed förbättra folkhälsan.

 

SCBs felaktiga statistisk

SCB har alltså redovisat felaktiga siffor för arbetslösheten. Arbetslösheten låg inte på 7,1 procent utan bara på 6 procent. Vilket i och för sig är för högt och långt ifrån full sysselsättning.
Det påminner mig om flera saker.
SCBs arbetslöshetsiffor är inte en precis siffra utan baserade på skattningar som grundar sig på enkäter och intervjuer. Samma sak med BNP-statistiken. De är inte så exakta som vi lätt förleds att tro.
Skandalen är också en påminnelse om vad knappa resurser kan leda till, som att myndigheter av kostnadsskäl tvingas spara, lägga ut uppgifter på privata aktörer och acceptera låga anbud, som inte alltid håller måttet.
Detta är inte första gången det blivit fel inom det arbetsmarknadspolitiska fältet. För ganska länge sedan gjorde nationalekonomen Susanne Ackum en undersökning som gav en felaktig bild. Undersökningen visade att de olika åtgärder som arbetsmarknadsutbildningar och beredskapsjobb inte lett till några effekter vad gäller sysselsättningen. Det var något med att de som hade fått jobb inte var med i statistiken.
Centerns Martin Ådahl brukar hänvisa till forskning och statistik när han argumenterar för sin ”reformering” av arbetsförmedlingen. Dagar som dessa tvivlar jag på både det ena och andra. Som det återkommande mantrat att politiken ska bygga på fakta och forskning.

 

Nyheter blir snabbt gamla

I söndags berättade Petter Stordalen om ”Kärleken till Gunhild”. Senare samma gick tidningen ut med nyheten att Peter och Gunhild skiljer sig.
Det händer att nyheter snabbt blir gamla.
Den amerikanske vänstertidskriften The Nation hyllade i sitt oktobernummer Evo Morales: ”Bolivia’s Remarkable Socialist Success Story.” Efter valfusket har han nu tvingats avgå.
En gång berättade Håkan Quist, som var chefredaktör för socialdemokratiska Sydöstran, att han hade skrivit en ledare som argumenterade mot en folkomröstning om kärnkraft. Ledaren publicerades samma dag som Olof Palme tillkännagav att partiet bytt fot. Det var bara att skriva en ny ledare. Nästa dag.
På den tiden hade socialdemokraterna tidningar vars ledarsidor förväntades företräda partilinjen. Nu finns varken det ena eller andra. Och knappt någon partilinje.

 

Jan Myrdal slutar och Gunnar Myrdal märksammas

Jan Myrdal meddelar att han skrivit sin sista skriftställning i Folket i Bild. Det kanske var bra det. Hans senaste bok var för övrigt en pinsam och svårbegriplig historia där han dök ner i diverse sexuella ångestladdade komplikationer från ungdomsåren.
Jans syster Kaj Fölster uppmärksammar mig däremot på att en stor konferens i USA behandlat fadern Gunnar Myrdals bok ”The american dilemma” som kom ut för 75 år sedan. Det åtta timmar långa seminariet An american dilemma for the 21th century ligger utlagt på nätet för den som vill se och lyssna.

 

Murens fall

Man blir lite trött på alla skribenter som vill berätta om var de var när muren föll så här 30 år senare och deras egna upplevelser av Östkommunismen. För mig räcker det att gå till källorna som ZDFs nyhetssändning dagen därpå.

Och att läsa Annika Ströms Melins lysande bok Världen sedan 1989 som också ger oss instrument förstå den värld vi lever i idag, 30 år senare. (Ett kapitel hittar du här.)

 

Liberal dödshjälp?

Frågan om aktiv dödshjälp står på dagordningen för Liberalernas Riksstämma i helgen.

(Missa för övrigt inte vår podd om ämnet)

Blogg 15 Nov, 2019

När framtiden är så ljus att den kräver solglasögon

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling försöker se framtiden an. Det går sådär.

I tider då alarmister och olyckskorpar hörs allt oftare brukar det uppstå ett sug efter en motreaktion. Det finns en marknad för framtidslösningar som inte innebär stängda gränser, värnandet av nyckelharpan eller en återgång till förindustriell standard. Och det är förstås utifrån detta behov böcker som Helautomatisk lyxkommunism ska läsas. Denna skrift av den engelske vänsteraktivisten Aaron Bastani kom i somras, och är nu alltså redan tillgänglig på svenska. Fully Automated Luxury Communism är originaltiteln, och FALC följaktligen en akronym för kommunikation i sociala medier och på plakat.

Bastanis grundläggande budskap är att det inte finns någon anledning till oro, för med teknikens hjälp kommer vi fixa dagens utmaningar. Oavsett om det gäller klimat, naturresurser eller sjukdomar. Förutsägelser som till exempel Moores lag utgör i stort Bastanis bevis på att teknisk utvecklingstakt kommer göra det mesta både enklare och billigare i ett hastigt tempo.

I stort är detta bara en uppdaterad version av Abundance, bestsellern från 2012 där författarna Peter Diamandis och Steven Kotler entusiastiskt beskrev det överflöd som väntade oss inom en snar framtid. Även den fick stor uppmärksamhet, men översattes dock aldrig till svenska. Vilket kanske inte är så konstigt. Johan Norberg har ju typ skrivit samma bok flera gånger.
Bastanis version av denna gemensamma framtidsvision innehåller dock en egen politisk vinkel. Precis som redan titeln antyder så finns det ett budskap om att framtidens framgångar måste kontrolleras av det gemensamma. Inte för att de ska bli möjliga, utan för att vi alla ska kunna dra nytta av dem. Och det är ju ingen ny diskussion, om en säger.

Själv har jag dock lite svårt för den här totala tilltron till teknikens framsteg, oavsett vem som torgför den. Visserligen långt ifrån den skepsis som till exempel Jan Lindholm gav uttryck för i en essä som vi nyligen publicerade. Men när framtidsprofeterna anger gruvdrift i rymden som en förutsättning för det framtida lyckolandet så brukar jag zooma ut. Jag vet, det är fel att ge upp och allt det där. Men min fantasi räcker helt enkelt inte till.

Jag läste nyligen, av helt andra anledningar, en skrift om demokrati av författaren Folke Fridell. Texten skrevs 1947 och handlade om dåtidens jakt på effektivitet inom industrierna, något som upprörde syndikalisten Fridell:

Jag har redan sagt att deras gudom heter effektivitet. Deras livsuppgift är att höja volymen. Det är ett hårt påstående och gäller givetvis inte individuellt. Kanske kan man inte säga någonting ont om detta. De fattar sin uppgift på allvar och deras uppgift är att placera in de ovetande människorna i sitt maskinella sammanhang, så att minsta möjliga irritation uppstår i produktionshastigheten. Det är svårt för dessa den moderna maskintidens kammarherrar att skilja på vad som är maskin och vad som bara är ynklig människa! Det blir nästan ett brott mot maskinreligiositeten att stoppa upp inför människan.

Och även om detta kanske handlade om en annan sorts maskintro än den FALC och Abundance förkunnar så kan jag ibland landa på samma ställe som den gode Folke. Mitt i all teknisk rörelse står vi ynkliga människor där och hoppas på det bästa.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS. När det gäller Dagens Arenas framtid är den helt beroende av våra supportrar. Så varför inte bli en, du med? Läs mer här.