Bloggen

Blogg 19 Jan, 2021

Livelögner och Polens affärer

PODD | Varför bry sig om hur SVT hanterar Trump? Och varför är Polen intresserad av svenska debattartiklar? Det snackar vi om i nya avsnittet av vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik och medier som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tjugoåttonde avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling återigen om hur påståenden i liveintervjuer hanteras av medierna, och vilka utmaningar det medför

Dessutom berörs Polens försök till att ändra i en debattartikel hos Dagens Arena, och hur detta bör tolkas.

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 15 Jan, 2021

Nya regler för sociala medier

PODD | Yttrandefriheten och de stora internetjättarnas roll är heta ämnen. Men många glömmer att nya lagar och regler för sociala medier redan är på gång inom Europa. Brysselbubblan har läst lagförslagen.

I dagens avsnitt av Brysselbubblan, EU-podden med journalisterna Sigrid Melchior och Teresa Küchler, får en av de små sammanslutningarna av EU-politiker i Bryssel, parlamentets partigrupper, tjäna som exempel på hur spretig vår union egentligen är.

En partigrupp i EU-parlamentet ville hotta till sitt namn en smula för att slå igenom bättre i det internationella mediebruset, men vandrade rakt in i ett veritabelt getingbo, där alla bråkade med alla i femton månader. Namn, symboler och färger betyder nämligen väldigt olika saker, beroende på var man kommer från i Europa.

Efter att Twitter stängde av president Donald Trumps konto efter stormningen av Kapitolium i förra veckan har svenska politiker och debattörer diskuterat yttrandefriheten och de stora internetjättarnas roll för den. Men många glömde att nämna att nya lagar och regler för sociala medier redan är på gång på denna sida av Atlanten! Vi har läst lagförslagen.

God lyssning!

 

Du hittar avsnittet ovan eller här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 22 Dec, 2020

PODD | Så var skitåret 2020

Dagens Arena sammanfattar år 2020 med hjälp av våra ledarskribenter Johan Enfeldt och Elin Ylvasdotter. Det handlar om Las, corona, skolan och klimatet.

Denna julvecka bjuder på årskrönika i poddformat, för ett år starkt präglat av coronapandemin. Men det blir också diskussioner om Las-förhandlingarna, kritiken mot skolsystemet och borgerlighetens positionsförflyttningar.

Gäster: Elin Ylvasdotter och Johan Enfeldt

Programledare: Elsa Persson

Lyssna här eller i spelaren nedan. Och glöm inte att följa Dagens Arena på Spotify eller i din poddspelare!

Blogg 20 Dec, 2020

Rösten på julafton

PODD | Vi hör honom varje jul. Men hur fick Karl-Bertil Jonsson sin röst? Det vet Per Andrén bättre än någon annan,

och vi har träffat honom.

I sann återvinningsanda publicerar Dagens Arena en poddintervju med Per Andrén. Chefredaktör Jonas Nordling hälsade häromåret på hos mannen som gjorde rösten till julens evigt unge hjälte. Per Andrén berättar om hur han fick uppdraget, hur inspelningen gick till, om arvodet och hur han först långt senare fattade att det blivit en klassiker. Kort sagt, en riktig djupdykning i Karl-Bertil Jonssons jul. (Avsnittet har tidigare publicerats i Journalistpodden)

 

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 19 Dec, 2020

Sörj inte, organisera er

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången tar han farväl av ett år som kommer gå till historien och finner tröst i både de nostalgidrypande orden »love is all around« och Joe Hills klassiska »Sörj inte, organisera er!«

Hur kommer vi i efterhand att betrakta det här året och den här förbaskade epidemin, som skördar så många dödsoffer och som lett till att allas våra liv har begränsats? Vad bär vi med oss och hur kommer vårt kollektiva minne att ta form? Den frågan har både individuella och samhälleliga konsekvenser.

Epidemin lär fortsätta en bra bit in på våren och i värsta fall ännu längre. De flesta av oss har aldrig upplevt något liknande. Visserligen ligger Estonia och tsunamin nära i tiden. Många av oss kände eller kände till någon som försvann i djupet eller sveptes bort av den stora vågen. Men det går inte att jämföra med det vi alla upplever och genomlever just nu.

Det ligger förstås nära till hands att jämföra med asiaten i slutet på 50-talet som ledde till fem miljoner dödsfall i hela världen. Hongkonginfluensan tio år senare förorsakade en miljon dödsoffer men lever fortfarande kvar och beräknas att varje år leda till en överdödlighet på 1000 personer i Sverige. Men varken asiaten eller Hongkonginfluensan ledde till någon dokumenterad nedstängning av samhället.

Den här pandemin är förmodligen en värre och mer smittsam farsot. Men ändå, undrar jag, handlar det kanske också om att vi värderar livet annorlunda i dag än för 60 eller 70 år sedan. Mina föräldrar var barn under andra världskriget. Under de här åren var Sverige isolerat och kringskuret av krig och av tyska ockupanter i våra nordiska grannländer. Det var nästan sex år av oro, ångest och stängda gränser. Jag tror att de där åren formade en eller två generationers förhållningssätt och säkert också efterkrigstidens politiska kultur och sociala miljö.

Nu kommer vi att leva under åtminstone ett år med hårda restriktioner och social distansering. Social distansering, vilket uttryck! Mina föräldrars föräldrar var barn under första världskriget och när spanska sjukan härjade. 1918 registrerades 3 600 smittade i Halmstad där de bodde och levde, vilket motsvarade nästan tio procent av befolkningen. 136 personer dog.

Julen är en tid för eftertanke och reflektioner, vila och återblickar. I år får nog julen en särskild laddning därvidlag. Som vanligt är det dags att se några film-julklassiker. Det blir samma ritualer som förra året. I år kan man inte bara se ”Karl Bertil Jonssons julafton” utan även Henrik Dorsins geniala scenversion dagen före doppardagen på SVT. Men missa inte Frank CaprasLivet är underbart”, hopplöst daterad men samtidigt så allmängiltig att den ställer sig över tidens gång. Och förstås ”Love Actually” som är en påminnelse om allt det vi kunde göra förr i tiden, som att träffas, gå på fester och bröllop, resa och umgås med vänner utan problem. Den ramas in av bilder från mottagningshallen på Heathrow där väntande vänner och kärlekar tar emot med öppen famn. En illustration till filmens budskap: Love is all around.

Unga och gamla

Spanska sjukan drabbade unga. Corona särskilt äldre. Visserligen är sociala kontakter livsviktiga för oss alla oavsett ålder. Men kanske är det särskilt de unga som upplevt de senaste månadernas restriktioner som påfrestande. När man är ung vill man ju träffa och lära känna alla glada och galna människor. Senare i livet vill man helst slippa.

Höger och vänster

Coronadebatten klyver såväl höger som vänster. Det verkar exempelvis som att libertarianer och nyliberaler stödjer den svenska mjuka linjen. Medan liberalerna på Dagens Nyheter föreslår hårda statliga restriktioner. Det är mycket som är förbryllande numera. Men en sak verkar de flesta vara överens om och det är att ansvaret för det mesta som gått fel helt och hållet kan läggas i Folkhälsomyndighetens knä. Det verkar inte alltid uppenbart att denna myndighet utfärdar rekommendationer och inte driver offentlig verksamhet i egen regi.

Det finns förstås skäl till kritik mot Folkhälsomyndigheten för både senfärdighet och otydliga budskap, ibland har det snarare handlat om att lugna än varna. I en demokrati är kritik av det här slaget självklar och nödvändig. Men ibland verkar man missa att kunskapen om denna sjukdom inte varit fullständig. Av lätt insedda skäl. Vi har att hantera ett virus som fortfarande förvånar och gäckar oss.

Politikens frånvaro

Ett skäl till att Anders Tegnell hamnat i fokus är väl att politikerna i så hög grad blivit myndighetens språkrör. Visserligen har Löfven och gänget tagit tillbaka taktpinnen under hösten och verkar ha beslutat om ytterligare restriktioner på egen hand utan ”order” från Folkhälsomyndigheten. Och nu blir det ingen sprit efter 20.00 på krogen. Sådana saker har kommit slag i slag.
Det är lätt att vara efterklok. Egentligen ska man aldrig säga ”vad var det jag sa”. Då är risken stor att bli påmind om alla gånger man har haft fel. Och jag kan vittna om ett och annat felslut för egen del. Men.

Jag skrev ändå här på Dagens Arena en ledare under rubriken ”Demokrati är inte expertstyre” i slutet av maj: ”Och den konkreta hanteringen och arbetet med en pandemi av detta slag är inte heller en exakt vetenskap. I grund och botten är det en bedömningsfråga som förutsätter ett slags kollektiv klokskap hos de som ytterst företräder medborgarna. Jag har hört flera ledande regeringsrepresentanter under de gångna månaderna som sagt att regeringen följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Jag skulle hellre vilja att de sa: »Vi har tagit del av myndigheternas analyser och kunskapsunderlag och vi delar deras slutsatser och därför har vi fattat beslut om att …«. För den dagen lär komma när politikerna måste fatta beslut som går på tvärs mot experternas och myndigheternas rekommendationer, i det ena eller andra fallet. Det kan ju hända att de kommer med felaktiga eller olämpliga rekommendationer! Och i slutändan är det ändå politikerna som får ta ansvaret och som tvingas avgå om något går snett och strategin inte fungerar.…

Men om politikerna inte har en egen förmåga och ambition att självständigt värdera expertkunskapen reduceras ju demokratin till teknokrati och expertvälde och förlorar det inre levande liv som gör att den kan överleva och utvecklas. Experternas kunskap är också selektiv och begränsad till deras egna kunskapsfält, politiken kan och bör väga samman allt detta och balansera mellan olika intressen, kunskaper, värderingar och ideologier.” Det var ju inte så dumt.

Nu noterar jag att nationalekonomen Lars Calmfors tillhör de som driver samma tes. Han menar kort sagt att politikerna lyssnat för mycket på Folkhälsomyndigheten och borde ha gått längre i sina restriktioner. Det är jag inte så säker på. Det är nog svårt att hitta riktiga bevis för att en hård nedstängning skulle ha varit mer effektiv, om man tittar på vad som hänt i andra länder. Pandemin har sin egen logik. Däremot delar jag hans invändning om att politikerna inte bara kan ägna sig åt att effektuera experternas råd och rekommendationer. De måste agera, analysera och fatta beslut i egen rätt. Calmfors har bland annat skrivit att man inte behöver ha specialistkunskap eller vara expert på ett särskilt område för att få yttra sig i debatten.

Det ser jag också som en rekommendation till hela det svenska folket att lägga sig i den ekonomisk-politiska debatten som under så lång tid i alltför hög grad låtit sig styras av ett alltför snävt nationalekonomiskt expert-perspektiv. Det är kort sagt något jag ska tänka på nästa gång den nationalekonomiska experten Lars Calmfors kommer med nästa policyrekommendation. Kanske är det också ett argument för att avskaffa Riksbankens oberoende och låta politikerna fatta beslut om räntenivåerna? Det känns i varje fall skönt att ha fått expertstöd för att vi inte bör outsourca det ena och andra till experter och jurister. Oavsett om det är virologer eller ekonomer.

Falsklarm?

Inför jul rabatterar Karneval förlag boken ”Falsklarm om corona?” författad av två tyska forskare. Jag tvivlar nog på att 50 procents rabatt räcker för att öka försäljningen. I varje fall med tanke på att boken hävdar att corona inte är farligare än andra luftvägsvirus och att dödligheten är jämförbar med en vanlig säsongsinfluensa. Vissa saker är nog mindre sanna än andra, men detta är förstås fake news. Särskilt problematisk blir slutsatsen om att vacciner inte behövs. Jag kommer osökt att tänka på en gammal krönika av Anette Kullenberg som i början skrev att aids inte var så farligt och att man blev lite krasslig och att det sedan kunde gå över – som en förkylning.

Thomas Gür

Till sist, detta nådens år 2020, undrar jag hur kan det komma sig att Svenska Dagbladets krönikör Thomas Gür i sin sista krönika för tidningen citerar Joe Hills klassiska ord: ”Sörj inte, organisera er”. Det är ju lite överraskande att den konservativt lagde Gür ansluter sig till socialisten Joel Emmanuel Hägglunds (Joe Hill) gamla rekommendation. Efter 26 år som skribent på Svenska Dagbladet byter Gür nu plattform och börjar skriva för nya konservativa Bulletin.

Jag tycker personligen att han uttryckt sig i luddiga gåtor under senare år. Jag minns att han häromåret såg till att det blev stort rabalder under Almedalsveckan då han ställde sig och höll tal om integration på domkyrkans mark, utan att begära tillstånd. Vilket ledde till lite tumult inte minst sedan domprosten försökt överrösta budskapet genom att ringa kyrkans klockor.

Nu skriver Gür att att framtiden är öppen, ”det är vi som formerar den”: ”Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkningsgrad.” Jag vet inte riktigt vad som oroar mig mest med den där formuleringen. Det verkar vara ett budskap som riktar sig till en sammansvuren krets. Kanske något slags avantgarde.

Till den typen av fenomen förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk. Jag tror inte för ett ögonblick på att Thomas Gür kommer att organisera fackföreningar som en gång Joe Hill, utan snarare något annat och på en annan kant. Till detta finns det nog skäl att återkomma. Nästa år. Inte genom att låta klockorna ringa eller utfärda bannbullor, eller ens sända ut ännu en bulletin.
Utan genom att erbjuda ideologiskt motstånd nu när de konservativa krafterna formerar sig på nya kanter och öppnar nya fronter.

Blogg 16 Dec, 2020

Den Svenska Modellen möter framtiden

PODD | I en julbonus av vår mediepodd återvänder Jonas Nordling och Jörgen Huitfeldt till brottsplatsen. Eller åtminstone till JMK där de tog sina första journaliststeg. Nu svarar de på frågor från dagens studenter.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik och medier som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I denna julbonus återvänder chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling digitalt till journalistutbildningen vid Stockholms universitet där de själva tog sina första steg in i yrket. Och de gör det i hela två poddavsnitt.

I den första delen samtalar de utifrån ett antal givna frågeställningar, såsom vad som krävs av en journalist, om de rekommenderar att jobba i mediebranschen och vilka förväntningar som kan ställas på en journalistutbildning.

I den andra delen blir det frågestund med allt ifrån synen på publiceringarna kring Fredrick Federley till vad som krävs för att överleva i den redaktionella världen.

Allt sker under ledning av den erfarne journalisten Björn Häger i sin nuvarande roll som lärare på journalistutbildningen.

 

Du hittar avsnitt 1 här.

Du hittar avsnitt 2 här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 13 Dec, 2020

PODD | Ulla Lindström

PODD | Ulla Lindström satt som ensam i kvinna i den svenska regeringen i över tolv år. Men vem var hon egentligen, och vad åstadkom hon? Det får du veta i vår specialpodd.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas specialpodd berättar historikern Gunnel Karlsson om politikern Ulla Lindström, utifrån sin nyutkomna biografi. Hon beskriver bland annat Lindströms borgerliga bakgrund, vad som fick henne att bli socialdemokrat och feminist, om hennes politiska gärning, hur hon lyckades sitta i över tolv år som ensam kvinna i Tage Erlanders regering och om de olika mediedrev som Ulla Lindström utsattes för.

Läs mer om Ulla Lindström i chefredaktör Jonas Nordlings senaste krönika.

 

 

Du hör avsnittet här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 11 Dec, 2020

Segerkören sjunger falskt

PODD | I veckans avsnitt av Brysselbubblan, podden som är både lite mer skojfrisk och lite mer nördig-filosofisk än konkurrenterna i EU-poddträsket, ligger Sigrid Melchior och Teresa Küchler lite i luven på varandra.

Såväl Ungern och Polen som de andra 25 EU-länderna i kör utropade sig på ett toppmöte i Bryssel som segrare i striden om att de två första måste följa demokratins spelregler eller se sig i månen efter sin del av EU-budgeten. Uppgörelsen kan nämligen tolkas som en succé eller en katastrof, och era värdinnor har valt motsatta sidor.

Sigrid har inte varit särskilt snäll i år, tycker Teresa, som därför ska ge henne i julklapp den tråkigaste boken skriven av den tråkigaste personen som någonsin traskat omkring i Brysselbubblan i julklapp. Kan ni gissa vem det är?

Slutligen så redogör vi för ett mycket radikalt förslag från en bulgarisk politiker som menar att Bryssel kan förstöra vilken människa som helst med alla sina syndiga lockelser.

 

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 11 Dec, 2020

Ulla Lindström gjorde Sverige modernt

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling har läst boken om Ulla Lindström. Och undrar vad hon skulle ha ställt till med idag.

Sommaren 1956 besökte den brittiska drottningen Elizabeth II Stockholm. De olympiska spelen hade detta år hållits i Melbourne, men på grund av karantänregler kunde inte hästsporterna genomföras i Australien. Därför anordnades denna del av spelen i Stockholm, och föranledde statsbesöket från England.

Hela den svenska regeringen radade upp sig för att hälsa den unga drottningen välkommen, enligt sedvanligt manér. Alla bugade inför Elizabeth, inklusive det enda kvinnliga statsrådet Ulla Lindström. Detta noterades av den brittiska pressen som rapporterade om händelsen, och framhöll att Lindström borde ha nigit, ja till och med utfört en hovnigning. Den svenska pressen hakade på, och så var stormen igång.

Ulla Lindström hade då varit minister i två år. Hon skulle rida ut nignings-stormen, liksom många andra betydligt tuffare utmaningar. Hon satt i regeringen i över tolv år, och när Lindström till slut avgick överraskade hon alla. Ulla Lindström var på många sätt en pionjär och förebild, inte bara för landets kvinnor.

Innan Lindström blev heltidspolitiker var hon först lärare och blev sen journalist under många år, bland annat som chefredaktör på Vår bostad. Som reporter på samma tidning långt senare läste jag därför hennes två memoarböcker. De visade sig inte innehålla särskilt mycket om hennes liv som redaktör, men desto mer om det inre spelet i svensk politik under rekordåren. Det är helt enkelt två omistliga böcker för den som vill veta mer om denna tid, även om de numera har ett halvt sekel på nacken.

Det är därför ytterst välkommet att vi nu äntligen fått en biografi över Ulla Lindström, tack vare historikern Gunnel Karlsson. Hennes nyutkomna bok En kvinna i regeringen (Appell förlag) ger en betydligt mer heltäckande bild av Lindström, och gör det enklare att förstå den vilja och tuffhet som präglade hela hennes livsgärning.

Ulla Lindströms bakgrund var inte den mest typiska för arbetarrörelsens representanter, minst sagt. Fadern Nils Wohlin var även han politiker, men på en helt annan kant. Han hoppade mellan Bondeförbundet och Högern i riksdagen, och var även minister i två regeringar. Nils Wohlin lämnade familjen när Ulla var nio år, och deras relation tycks minst sagt ha varit ansträngd, inte minst på grund av faderns syn på kvinnans roll. Modern Gull Magnell var barnboksförfattare och pianolärarinna. Hon tycks ha varit en radikal kvinna som påverkade Ulla på många sätt, och vice versa.

Händelsen med det uteblivna nigandet är ofta det som brukar få illustrera Ulla Lindströms gärning som minister (Och jag gör detsamma. Det är så vi journalister fungerar …). En ensam kvinna som bryter reglerna och står upp för sin sak. Gunnel Karlsson visar dock förtjänstfullt att Lindström den gången inte alls bröt mot några regler. Hon neg aldrig för den svenska kungen, vilket inte heller hade föranlett några protester. Statsråd bugade, och hon var ett statsråd i första hand.

Den svenska pressen gick emellertid hårt åt henne, liksom delar av allmänheten. Innehållet i många av de hundratals brev som Ulla Lindström fick med anledning av händelsen visar på ett enormt hat, till huvudsak beroende på hennes kön. Som 2020-talsmänniska är det lätt att fundera över hur Ulla Lindström hade tagit sig genom dagens sociala medier, där hatet kan vara tusenfalt starkare än det som kunde uppbådas i brevform på 50-talet. Svaret är nog dock att Ulla Lindström hade klarat det bättre än de flesta av dagens politiker. Och antagligen den enda i Tage Erlanders regering som skulle kunna göra det.

Hon talade och skrev från hjärtat, och stod upp för det hon trodde på, även när det inte passade med regeringens linje. På det sättet var hon unik. Idag hade hon säkert varit alla kommunikationsstrategers mardröm. Men garanterat inte väljarnas. De skulle älska hennes tydlighet, även om de kanske inte alltid skulle dela hennes åsikter. Jag undrar vilka strider hon skulle ha valt i våra dagar.

Som minister tog hon fajt efter fajt, och stod alltid redo för nästa rond. Erlander behöll henne hela tiden i regeringen. Till och med den tuffaste av stormar red hon ut, då ett mediedrev med LO-ägda Aftonbladet i spetsen kritiserade henne för problem inom NIB, föregångaren till SIDA, och krävde hennes avgång.

Ulla Lindströms tid i regeringen gav mycket av det som vi nu tar för givet. Utbyggnad av daghem, skäliga barnbidrag, kvällsöppna butiker och konsumentskydd. Hon var dessutom en stark faktor till att Erlander skrotade tanken om en svensk atombomb. Och när hon väl valde att avgå gjorde hon det till allas överraskning när hon ansåg att hennes regering var för snål kring biståndet.

Hon var helt enkelt så mycket mer än kvinnan som vägrade niga.

Och vill du höra Gunnel Karlsson berätta mer om Ulla Lindström så håll koll på vår poddkanal. Finns i din spelare, sök bara på Dagens Arena.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Blogg 08 Dec, 2020

Fejkannonser och liveintervjuer

PODD | Hur gör man en lyckad intervju i direktsändning? Och blir bitcoin-annonserna Googles fall ? Det snackar vi om i nya avsnittet av vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik och medier som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tjugosjunde avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om de stora techbolagens annonslösningar har spårat ur och därmed gett ny luft åt myndigheter som vill övervaka av deras verksamhet.

Dessutom ger Jörgen Huitfeldt sina fem gyllene regler för en lyckad intervju i direktsändning. Och Jonas Nordling fyller på med två regler till.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 05 Dec, 2020

På vänsterfronten intet nytt

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om vänstern inom socialdemokratin och hur den lockar de som gått ännu längre vänsterut.

Ibland är det som om historien går igen, inte precis i repris. Men Jonas Sjöstedts öppna flört med den socialdemokratiska ”så kallade” vänstern i Reformisterna här på Dagens Arena häromveckan var som en viskning från historien. Den har förstås väckt en hel del uppmärksamhet. Nej, det var inte första gången vi hörde den typen av locktoner och politiska inviter från vänstern till vänster om socialdemokraterna.

Så när Sjöstedt argumenterar för att Vänsterpartiet och socialdemokratiska Reformisterna ska förenas, i ”ett socialistiskt massparti, ett parti med djup förankring i fackföreningsrörelsen”, trampar han på i gamla banor. Är facket informerat om denna djupa förankring? Sjöstedt hoppas att med en sådan fusion bli ett parti på sisådär 15–20 procent, ”ett parti som går sin egen väg, steg för steg, reform för reform, mot den demokratiska socialismen”.

Du skall skall ta ledningen och makten. Om socialismens uppbyggnad i Sverige från 1974 skrevs av Jörn Svensson och gavs ut på VPKs bokförlag Arbetarkultur. Den är en ganska barsk hårdbakad marxistisk leninistisk lunta. Jörn Svensson började som socialdemokrat men hade nu blivit en av VPKs ledande teoretiker. Han företrädde på den tiden partiets vänsterflygel, i en tid då det var läge för en återgång till gamla positioner, som under konkurrens från andra vänsterpartier innebar att VPK återföll till ett slags ”nyleninism”.

I förordet vände sig Jörn Svensson till “politiskt medvetna” i den unga generationen, till kommunister som hade “viljan att tänka självständigt och som har respekt för marxismens vetenskaplighet” och till “alla de socialdemokrater som trots sin partilednings historiska svek ännu bevarar sin anknytning till arbetarrörelsens ideologiska rötter”.

Markus Kallifatides är ordförande i Reformisterna och hans svar faller i sin tur tillbaka på en över hundraårig spänning mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (inklusive alla tidigare partinamn) som präglats av en märklig mix av närhet, gemensamma rötter, men också hård konflikt och bitter konkurrens:

Men med risk för att uttala det självklara: du och alla vänsterpartister som definierar sig som demokratiska socialister och känner längtan att komma tillbaka till den samlade kraften i svensk arbetarrörelse – dörren står öppen för er återkomst sedan 103 år tillbaka.

Kallifatides syftade förstås på partisplittringen 1917 då den dåvarande partivänstern mälde sig ur det socialdemokratiska partiet eller blev utkastade (beroende på vilket perspektiv man väljer). Konkurrensen om de där själarna, medlemmarna och aktivisterna har alltid varit bestämmande för vänstern inom vänstern. Under årens lopp har också många hoppat åt både det ena och andra hållet.

Jag kollar i biblioteket och hittar Sven Landins Uppbrott från stalinismen som gavs ut av Tidens förlag 1973 och Anton Strands Röd front från Prisma förlag 1967. Två gamla kommunister som senare under 1900-talet blev socialdemokrater. Under ett antal decennier tappade SKP/VPK sina bastioner i de fackliga leden. Båda verkar ha varit anklagade för ”titoism”, d v s sympatier för Jugoslaviens socialistiska modell, en allvarlig förbrytelse i den kommunistiska rörelsen eftersom Tito hade brutit med Moskva.

VPK tappade under den här tiden alltfler av sina fackliga bastioner. Från 70-talet blir partiet mer ett parti för socionomer än metallarbetare. Kopplingen till kommunismen och öststatsdiktaturerna blev en barlast som dömde VPK till marginalisering och att länge balansera på fyraprocentsspärren. Men efter 68 tappade Socialdemokraterna i sin tur en stor del av den unga generationen.

Sedan finns det förstås många individuella öden och politiska äventyr. VPKs mest ikoniska ledare CH Hermansson började som SSUare. Flera framträdande socialdemokratiska politiker i vår tid har en bakgrund i VPK. Ylva Johansson var aktiv i Kommunistisk Ungdom och riksdagsledamot för VPK innan hon hoppade av till Socialdemokraterna och blev s-minister. Övergången skedde tillsammans med hennes dåvarande man Bo Hammar, som varit partisekreterare i VPK, men från början också var socialdemokrat. Han är inte den enda som gjort denna resa. Detta var i samband med kommunismens fall och Bo Hammar skrev boken Ett långt farväl till kommunismen. Man kan säga att det var både långt och kom sent. Även Annika Åhnberg satt i riksdagen, anslöt sig till Socialdemokraterna och blev minister precis som Johansson.

Länge var gränsen mellan kommunister och socialdemokrater ideologiskt knivskarp, den gick mellan diktatur och demokrati. I det kommunistiska språkbruket kallades proletariatets diktatur för ”folkdemokrati”. I dag är den gränsen suddigare eller obefintlig, skillnaden mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet består kanske numera i högre grad av att de representerar skilda temperament som en spänning mellan pragmatism och principfasthet. Berlinmurens fall har i varje fall inneburit att den tydliga barriär som tidigare delade vänstern numera är mer otydlig. De båda partierna är mer överlappande, mindre principiella och partibyten är därför möjligen mindre dramatiska än fordom?

Det är värt att notera att en hel del vänsterpartister bytt parti och gått med i Socialdemokraterna via Reformisterna. Vilket möjligen kan vara en förklaring till Jonas Sjöstedts utspel, att en ny front nu har öppnats i det stora partiet som attraherar personer både här och där.

Annorlunda var det under det kalla kriget. Då var det en kamp på liv och död. Socialdemokraterna gjorde arbetsplatserna till en stridszon i kampen mot kommunisterna.

En gammal rolig historia från min fatabur vittnar om tidsandan:

I en liten by i Norrbotten upptäckte Socialdemokraterna att partiet hade förlorat två väljare i det senaste valet. Efter noggranna undersökningar kom partiets lokala ledare fram till att det måste röra sig om två gamla pensionärer. Dessa uppsöktes. Hur kunde det komma sig att de som hela livet röstat på Socialdemokraterna nu hade gått över till kommunisterna?

Jo, svarade paret:

”Vi ska ju dö snart och vi tänkte att det är bättre att det dör två kommunister än två socialdemokrater.”

Nu ser det politiska landskapet annorlunda ut och en del gamla rågångar har försvunnit. En gång var olika politiska schatteringar på vänsterkanten de bittraste fiender, små och stora nyanser formade nya fraktioner och partibildningar som var varandras främsta fiender trots att de hade gemensamma rötter.

Men på senare tid har många gamla vänstergrupper kastat gamla trätor överbord och gått samman i nya allianser. Syriza i Grekland är väl det mest framgångsrika exemplet, där anarkister, leninister, maoister, socialister, socialdemokrater och trotskister trotsade den politiska sekterismen och bildade ett nytt parti. Som numera i praktiken tagit över socialdemokratiska Pasoks politiska position och inte minst deras väljare. Den grekiska omvälvningen hänger förstås samman med landets ekonomiskt utsatta läge efter finanskrisen.

Samma sak gäller för Spanien där Podemos valallians kapat åt sig en väljarbas som de spanska gammelkommunisterna aldrig var förmögna till. Podemos är en blandning av demokratisk socialism och vänsterpopulism kryddad med direktdemokrati, feminism, medborgarlön och antikapitalism och lite därtill. Nu sitter partiet till sist i koalition med PSOE som dock fortfarande är det största partiet och leder regeringen.

Möjligen kan man lägga till Labour under Corbyn, där aktivistorganisationen Momentum drog till sig nya grupper och aktivister som inte tidigare var en del av Labour. Den brittiska vägen har uppenbarligen också inspirerat Reformisterna i Sverige samtidigt som Corbyneran efter det senaste debaclet nu verkar vara historia i brittisk politik, åtminstone för närvarande.

Möjligen drömmer Vänsterpartiet om att åstadkomma något liknande i Sverige. Och vill därför dra till sig olika grupperingar i en svensk vänstervalallians. Förmodligen lockas en del Fi-väljare, och kanske också aktivister, i dag snarare av Vänsterpartiet än av Miljöpartiet. Jag noterar att trotskistiska Revolutionära Marxisters Förbund som sedan länge hette Socialistiska Partiet har tagit ner skylten och nu anslutit sig till Vänsterpartiet. Vilket framstår som en historiens ironi. En gång i tiden var trotskisterna och stalinisterna de bästa av fiender. Det har uppenbarligen runnit mycket vatten under broarna mellan Södermalm och Gamla stan.

För socialdemokratin har konkurrensen från vänstern alltid varit en särskild utmaning. 1917 var en vattendelare som formaliserade och skapade klyftan mellan reformister och revolutionärer, mellan socialdemokrati och kommunism. Det var inte säkert att Socialdemokraterna skulle stärkas av partisplittringen. En drivande ung generation lämnade partiet. De flesta av de ledande kom efter hand underfund om att den kommunistiska läran blev en allt för mager och trång religion. 1921 gick Socialdemokratiska Vänsterpartiet upp i den nya kommunistiska Internationalen och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti. Ivar Wennerström med sina anhängare följde inte med utan bildade ett eget parti, innan de 1923 återvände till det socialdemokratiska fadershuset. Några år gjorde Zeth Höglund samma resa och långt senare även Karl Kilbom. Men först efter att deras nya partibildningar hade havererat.

Under årens lopp har alltså många bytt sida på vänsterkanten. Men vi har inte sett något kollektiv utbrytning ur Socialdemokraterna sedan 1917. Men. Vi ska inte glömma Albin Ström i Göteborg, en ofta orolig och stridbar politisk miljö i vårt land. Ström hade varit medlem i Socialdemokraterna, gått med i Socialdemokratiska Vänsterpartiet, och återvänt ”hem”. Men 1934 tog han med sig stora delar av den göteborgska socialdemokratin och allierade sig med Karl Kilboms Socialistiska Parti (icke att förväxla med dess senare namne). Men Ström följde sedan inte med Kilbom tillbaka till Socialdemokraterna utan fortsatte med sitt Vänstersocialistiska parti. Johan Lönnroth har förtjänstfullt skrivit en bok om ”Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse”. Om än en lite väl okritisk betraktelse.

Men generellt har Socialdemokraterna varit skickliga på att hålla ihop en bred koalition och undvika organiserade utbrytningar till både höger och vänster. Inte minst under den stora politiska radikaliseringen i slutet av 60- och början av 70-talet. Då var det många unga som hoppade av från socialdemokratin till de nya vänstergrupper och partibildningar som lockade.

I dag ser vi hur en rad högergrupper bildas, splittras och återuppstår i nya konstellationer. På den tiden var det maoister, trotskister och diverse dubbelkommunister som verkade gå i takt med den revolutionära tidsandan. Till och VPK framstod som lite mossigt och ålderdomligt. CH Hermansson gjorde vad han kunde för att modernisera det gamla kommunistpartiet och dra till sig den unga generationen. Samtidigt som han barskt deklarerade att till vänster om VPK finns bara ”avgrunden”. Men Socialdemokraterna lyckades under den skicklige partisekreteraren Sten Andersson undvika att någon större organiserad grupp fick skäl att lämna den stora s-skutan.

Det unika med Sverige är egentligen att Socialdemokraterna och Kommunistpartiet varit så stabila och bestått under alla år. Till skillnad från våra nordiska grannländer. I Danmark bröt sig Aksel Larsen ur det danska kommunistpartiet och bildade Socialistisk Folkeparti (SF) redan 1959. Och i Norge såg dagens Sosialistisk Venstreparti (SV) dagens ljus i form av en utbrytning ur Arbeiderpartiet i början 60-talet, baserat på ett motstånd mot Nato. SV har väl blivit och sett sig själva som ett vänstersocialistiskt alternativ mellan kommunism och socialdemokrati. CH Hermansson ville nog åstadkomma något liknande i Sverige på sin tid. Det gick inte riktigt, även om VPK kastade av sig en del av arvet från Stalin. Istället blev det snarast en leninistisk rekyl när nya vänstergrupper drev på för revolutionära dogmer och en återgång till gamla positioner. Och det är väl detta Jonas Sjöstedt drömmer om i dag.

Och därför hoppas Sjöstedt på att dra till sig sossar av radikalare snitt. Nu får man väl säga att varken SV eller SF varit sådär över sig framgångsrika. De hade länge högre väljarstöd än VPK. Under vissa kortare perioder har de placerat sig en bit över 10 procent. Men i senaste valet fick SV 6 procent och SF 7,7. Och när de har blivit mer försiktiga och etablerade har de utmanats av nya vänsterkoalitioner en bit längre ut i radikalismens förlovade eller förlorade land.

I modern tid är det snarast VPK som försvagats av splittringar och interna konflikter. 1967 bröt sig Bo Gustavsson (som senare blev socialdemokrat), Frank Baude och Nils Holmberg ur VPK med prokinesisk och maoistisk agenda och bildade KFML (Kommunistiska förbundet Marxist-Leninisterna) som sedan i sin tur splittrades när Frank Baude bildade KFML (r) som i dag heter Kommunistiska partiet. Tio år senare bröt sig däremot den prosovjetiska falangen ut ur VPK och bildade APK (Arbetarpartiet Kommunisterna, i dag Sveriges Kommunistiska Parti).

Och efter att Gudrun Schyman tvingades avgå och ersattes av Lars Ohly bildade de så kallade förnyarna Vägval Vänster. Men den här gruppen förlorade inflytande i Vänsterpartiet. Johan Lönnroth som var ledande är förstås fortfarande V-partimedlem medan andra lämnade in partiboken. Det intressanta är att Socialdemokraterna inte verkar vara lika attraktiva som förr om åren. Riksdagsledamoten Karin Svensson Smith var under en tid partilös ledamot, men gick sedan till Miljöpartiet och fortsatte i riksdagen. Och tilläggas bör förstås att Gudrun Schyman senare bildade Fi som sånär kom i riksdagen 2014. Det är mycket som numera inte är som det en gång var.

Och nu hoppas den avgångne partiledaren Sjöstedt att han kan locka över Reformisterna från Socialdemokraterna. Jag vill inte lägga mig i deras interna diskussioner. Men kanske spelar den långa skuggan från 1917 och ökenvandringen därefter ändå fortfarande in. Den erfarenheten utgör nog inte lockelse för den här gruppen. Intresset för Reformisterna ligger väl i att de är en del av och samtidigt en opposition i socialdemokratin. Den laddningen skulle förstås försvinna om de anslöt till Vänsterpartiet. Men frågan är också hur Socialdemokraterna behandlar och förhåller sig till denna nya företeelse.

För första gången sedan början av 1910-talet har Socialdemokraterna nu en mer formaliserad utmaning. Reformisterna går dock inte att jämföra med (och är inte samma sak som) Offensiv som under några år hade ett trotskistiskt parti inne det socialdemokratiska partiet, som sedan uteslöts och i dag fortsätter i Rättvisepartiet Socialisterna (som i dag nota bene trots sin ringa numerär har lyckats dela upp sig i fyra delar, det måste väl ändå vara rekord i en annars splittringsbenägen vänstervärld).

Men för första gången sedan 1910-talet finns en mer organiserad opposition. Då bildade bland andra Zeth Höglund den Socialdemokratiska vänsterföreningen. Sedan gick det som det gick 1917. Även Rickard Sandler gick med i oppositionen, men lämnade efter en vink från partiledaren Hjalmar Branting. Resten är historia. Men det är förstås en ny tid nu. Socialdemokratin har tappat mark och väljare. Kommunismen i dess tidigare form har försvunnit. Vänsterpartiet är inte isolerat som förr i tiden. Ett s-parti på 28 procent är något annat än det som samlade 45 procent av väljarna bakom sig. Vänsterpartiet är närmare dubbelt så stort som på ”Kamrat 4 procents” tid.

Mycket går igen, samtidigt som skyttegravarna byggs om och flyttas omkring. Men den klassiska parafrasen verkar bestå: på vänsterfronten intet nytt.

Blogg 04 Dec, 2020

PODD | Fackets nya frontfigur

PODD | Som ledare för Unionen och PTK har Martin Linder tagit över den fackliga ledartröjan i Sverige. Men vem är han egentligen? Vi tog ett snack om hans drivkrafter och syn på fackligt arbete.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd träffar du Martin Linder som samtalar med chefredaktör Jonas Nordling. Martin Linder är ordförande för Unionen, men även för PTK, och har därmed en nyckelposition i det fackliga landskapet 2020. han berättar om sina drivkrafter, hur han blev fackligt aktiv och sin syn på hur det fackliga arbetet bör bedrivas. Han pratar även om den dominerande roll som hans förbund fått, och vilka effekter det kan medföra på arbetsmarknaden i framtiden.

Du hör hela intervjun här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 04 Dec, 2020

Fackliga ”framgångar”

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar ovanligt många strejkhot i årets avtalsförhandlingar. Men även en destruktivitet som hotar hela modellen.

Som fotbollsdomare har jag lärt mig att en tillsägelse är nog. Sedan måste korten fram. Annars försvinner respekten snabbt (speciellt hos vuxna män). Som facklig förhandlare har jag lärt mig att vi oftast möts igen. Och att därför hålla igen på de hårdaste formuleringarna, oavsett hur rätt de känns för stunden. Men också att inte att plocka hem en förödmjukande vinst, bara för att du kan. Annars kan detta ställa till det långt efteråt (oavsett kön).

Årets avtalsrörelse har påmint mig om dessa två separata lärdomar. Sedan förhandlingarna sent omsider kom igång har de präglats av flera hot om konflikt. Inte sällan med snabba upplösningar, där till synes facken gått nöjda ur medlingarna. Men mycket till segrar är det inte, snarare tvärtom.

Konflikthoten i november från Handels och HRF framstod som strider för att få löneökningar i nivå med det så kallade märket, det vill säga lönenivån på det normerande Industriavtalet. Även motparterna Svensk Handel och Visita hävdade att de värnade märket och därför satte sig på tvären. Medlingsinstitutet kopplades enligt sedvanligt regelverk in för att förhindra konflikt. Resultatet: ingen strejk, och avtal på samma nivå som märket. Vilket alla sagt sig vilja ha från början hursomhelst.

Jag är medveten om att friktionsytorna som skapade osämjan bland annat låg i tolkningar av låglönesatsningars effekter på märket samt vilka olika avsättningar som skulle rymmas inom detta. Utifrån sett är dock resultatet antagligen svårbegripligt för de flesta. Fackförbunden verkade varsla för att vinna något som tycktes självklart.

Lägg därtill Målarnas missnöje efter medling häromveckan, samt den potentiella krutdurken som antändes då LO nyligen sade upp bemanningsavtalet.

Ett annat uppmärksammat varsel denna höst kom från Byggnads. De hotade med strejk om inte arbetsgivaren visade större förståelse för arbetsmiljöarbetet. Kravlistan på åtgärder kändes inte helt orimlig, även för en utomstående. Motparten Byggföretagen menade dock att de redan var med på dessa förslag, men att deras motstånd i själva verket var ett försvar för, just det: märket.  Även här blev det förstås medling, och därefter avblåst konflikt. Resultatet: Kostnadsökningar inom märket. Onödigt strejkhot, ansåg Byggföretagen efteråt. Byggnads jublade dock över ett ”historiskt” avtal, med bland annat ökade rättigheter för regionala skyddsombud.

Regeringen föreslog i våras att de regionala skyddsombuden skulle användas mer aktivt för att komma till rätta med bristande arbetsmiljö på fler arbetsplatser än idag. Men riksdagen röstade ner förslaget, samt uppmanade regeringen att se över hela systemet med regionala skyddsombud. Det föreligger alltså ett hot som riskerar att försämra övervakningen av arbetsmiljön i Sverige. Byggnads förhandlingsresultat måste därför verkligen ses som en seger.

Men sammantaget visar alla dessa exempel på något annat än segrar. Att varsla för att uppnå märket eller rätt till grundläggande arbetsmiljöarbete är inga segrar för fackföreningsrörelsen. Vinnarna finns hos de arbetsgivare som till synes lidande säger sig acceptera medlarnas kompromissförslag, och beklagar att det behövt gå så långt som till strejkhot. Medvetet eller omedvetet tycks detta vara det mest framgångsrika sättet att motverka reformer som verkligen skulle kunna rucka balansen på arbetsmarknaden. Fackförbund som måste varsla för de mest basala krav orkar aldrig flytta fram sina positioner. Varje förhandlingstillfälle blir ett försvarskrig.

Men det är en farlig väg, oavsett hur genomtänkt strategin är. Den som fastnar i försvarsställning tenderar att bli alltmer desperat med tiden. Och en desperat fackföreningsrörelse radikaliseras med automatik. Eller dör. Det kan vara värt att tänka på för aktörer som hamnar i medling regelbundet. Att aldrig glömma förhandlingens gyllene regel: ni möts igen. (Som av en händelse har nyligen tre medlare utsetts i nästa potentiella strid, denna gång mellan Svensk Handel och HRF. Gissa vad de är oeniga om.) Dessutom hoppas jag att medlarna markerar skarpt, särskilt när konfliktknutarna tycks ha varit alltför lätta att lösa upp. Och glöm då inte: En tillsägelse är nog.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling
chefredaktör och utgivare

Blogg 02 Dec, 2020

PODD | Hur får vi en likvärdig skola?

I veckans panelpodd diskuterar vi den aktuella utredningen En mer likvärdig skola, som föreslår sänkt skolpeng för friskolor, slopat kösystem och statligt ansvar för en minskad elevsegration. Med Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundet och Mats Gerdau, SKR.  

Vilken skillnad skulle förslagen i den aktuella utredningen få om de genomförs, och kommer de gå igenom riksdagen med den ideologiska splittring som finns kring skolfrågan?

SKR avvisar flera av de mest uppmärksammade förslagen och vill att kommuner och friskolor fortsatt ska styra över skolvalet. Lärarförbundet vill istället gå längre än utredningen på flera punkter, till exempel när det gäller fördelningen av pengar mellan kommunala- och friskolor.

Hör det senaste avsnittet här eller i spelaren nedanför!

Blogg 29 Nov, 2020

Kompisar från förr: Pengar

PODD | Nu handlar det om Victoria Benedictsson i vår bokpodd. Vi har läst hennes debutroman från 1885. 

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det senaste avsnittet utgår från Ernst Ahlgrens roman Pengar som kom ut 1885. Bakom författarnamnet dolde sig som bekant den skånska postmästarfrun Victoria Benedictsson från Hörby. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling har läst boken tillsammans med historikern och läraren Erik Tängerstad. Gemensamt vrider och vänder de två på romanen, diskuterar författaren, och lanserar (nya) teorier om hennes drivkrafter och varför hon valde att avsluta sitt liv endast 38 år gammal. De försöker förstå tiden Ernst Ahlgren/Benedictsson verkade i, samt om och hur hennes bok kan läsas 2020.

 

Du hör avsnittet här.

Ernst Ahlgrens roman Pengar hittar du här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.