Bloggen

Blogg 24 Okt, 2020

Bengt Westerbergs bokslut

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan bland annat om Bengt Westerbergs bok, Woody Guthrie och kommunslogans.

Den tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerbergs ”socialliberala reflektioner” i Westerbergeffekten är förstås läsvärda. Det är inte en memoar i traditionell bemärkelse. Jag har nog rätt svårt att riktigt karakterisera den. Boken har förstås vissa biografiska inslag. Men det är kanske snarare ett slags idépolitiskt manifest där Bengt Westerberg försöker mejsla ut en position mellan vänster och höger, socialdemokratin och högern, såväl i dess nyliberala som konservativa skepnader. Det är också ett långt förklarande bokslut över Westerbergs egna idé- och sakpolitiska ställningstaganden under årens lopp. I den genren är boken imponerande. Om än en smula hårdtuggad även för en politisk nörd som mig själv.

Vänstersinnade applåderar nog Westerbergs genomtänkta och välargumenterade försvar för den generella välfärdspolitiken, som under senare år blivit allt mer naggad i kanten. Och samtidigt också förundras över att Westerberg inte riktigt är beredd att reflektera över de negativa sidorna av den valfrihetsrevolution han själv i hög grad var med och öppnade upp för. Vi får kanske leva med att politiker som avgår i mångt och mycket är barn av och formade av sin aktiva tid. Det är lätt att fastna i att försvara sitt eget värv. Någon har sagt att det finns inget mer ointressant än ett avgånget statsråd. Det är väl att ta i.

För Westerberg är ändå intressant. Westerbergeffekten vittnar också om att författaren är en synnerligen idépolitiskt nyfiken före detta politiker. Däri ligger nog bokens främsta förtjänster och gör Westerbergeffekten till en i positiv bemärkelse udda fågel i mitt politikerbibliotek. Den kan ses som manual för framtida socialliberaler och efterföljare till Westerberg – om han numera har några. Den socialliberala fåran är noga besett hårt trängd av marknadsvurmare, kravliberaler och konservativt lagda borgerliga politiker. Inte heller inom Liberalerna är Westerbergs arv självklart omfamnat.

Westerberg diskuterar och förklarar inte minst skillnaderna mellan socialdemokratin och socialliberalismen. Det finns många slags liberaler och socialliberalismen är en av dess skepnader. På samma sätt finns det socialister av olika schatteringar. Socialdemokratin kommer från den socialistiska idétraditionen. Socialliberalismen ur den liberala idéfåran. Det innebär att socialliberalismen och socialdemokratin delvis överlappar varandra. Och Westerberg identifierar många likheter. Men det finns förstås avgörande skillnader.

Jag tror att han helt riktigt lyfter fram att synen på ägandet, marknadens och kapitalets makt utgör den avgörande konfliktlinjen mellan liberalism och socialism. Den behöver inte bara som tidigare under 1900-talet handla om näringslivet ska socialiseras eller inte, utan också om hur fritt manöverutrymme marknaden ska få.

Marknaden består ju inte bara av småföretagare som de liberala idealen ofta vill hoppas på, utan också inte minst i den globaliserade epoken stora ekonomiska maktmaskiner. Amazons Jeff Bezos kan agera mera självsvåldigt än en demokratiskt vald politiker. Många av de här magnaterna styr som furstar över stora företagskonglomerat vars makt överskrider nationella gränser. Kanske märks de idéhistoriska spänningarna mellan vänster och höger särskilt här.

Liberaler har alltid varit mer oroade över politikens och statens makt. Socialdemokratin har varit mer skeptiska till särskilt de stora företagens makt. Bengt Westerberg kritiserar Ingvar Carlssons ord om att medborgarrätten står över äganderätten. Men i sitt socialliberala manifest i slutet av boken skriver Westerberg ändå att ”Demokratin är överordnad ekonomin”. Jag vill inte komma dragande med Gunnar Heléns gamla bevingade ord ”Att vara liberal är att vara kluven”. Men kanske bara lägga till att Westerberg inte är helt konsekvent. Men vem är det? Kanske bara den som rör sig i ett fast och absolut idésystem. Det kan man inte säga om Westerberg. Trots tillkortakommanden och fasthållandet vid gamla och delvis förlegade käpphästar från en tid som flytt.

Det här är mitt land

Nu är Westerberg för den delen inte särskilt populär på högerkanten. Och det har väl inte blivit bättre med åren. Han framstod som en mer högerorienterad liberal minst efter den borgerliga valförlusten 1982. Men sedan har han blivit allt mer illa sedd i många borgerliga ögon. Han har ju ofta argumenterat för överenskommelser med socialdemokraterna och mer betonat frågor som rör jämställdhet, välfärd och jämlikhet.

I slutordet skriver Westerberg att det närmaste vi kommer en nationalsång som kan ersätta dagens storvulna Du gamla du fria är väl Mikael Wiehes Det här är mitt land. Det är ju inte någon agitatorisk text i sig, om än kanske i sin undertext. Det är väl inte heller någon hemlighet att Wiehe står till vänster. Den är dock bara en översättning och försvenskning av Woody Guthries This land is your land, som i sin tur var ett svar på Irving Berlins God Bless America. Guthrie formades ju av erfarenheterna från The Dust Bowl och den ekonomiska depressionen. Guthrie ska aldrig ha varit medlem i kommunistpartiet men stod nära olika kommunistiska grupperingar när det begav sig.

I själ och hjärta är nog Westerberg kulturradikal och kanske också mer präglad av 68, i varje fall i kulturell mening och särskilt möjligen av 60-taltets ibland bortglömda frihetliga ideal. Allt detta gör nog att det sammantaget alltid funnits en skepsis mot Westerberg både till höger och vänster. Så lär det nog förbli. Jag tror inte att han är direkt missnöjd med den saken.

Mitt land

Som för så många andra innebar 2020 att jag fått möjlighet att återbesöka delar av mitt land som jag känner sedan tidigare och samtidigt fått tid att upptäcka nya sidor av Sverige. Varje plats har sina egenheter, sina egna berättelser och sin särskilda historia. Regioner och städer har olika näringsstrukturer, natur och kultur. De är samtidigt stadda i ständig omvandling och förändring. I somras besåg jag Höga Kusten och Ådalen igen. Förra gången jag var där fanns varken Höga Kusten-bron eller Ådalenmonumentet. Och nu när jag återsåg Mårbacka och Rottneros igen såg jag nog saker jag missade första gången.

När jag som barn besökte Falu gruva bröts ännu koppar på platsen. Efter tusen års gruvdrift upphörde den i början 1990-talet. En gång var gruvan landets största arbetsplats. Stående vid Stora Stötens enorma krater, skapad av ett ras midsommaren 1687, känner man sig liten i historiens ljus. Runtom finns kvarlämningar från en teknik som sedan länge skattat åt förgängelsen. Än i dag bidrar slagghögarna till pigment åt Falu rödfärg, som tillverkas på det gamla gruvområdet. Falun och koppargruvan spelade en central roll under Sveriges stormaktstid. Brytningen gav intäkter till staten som finansierade vapen och arméer. Falun var på den tiden Sveriges andra största stad. De stora kyrkorna och stadskärnan vittnar om en svunnen storhetstid.

Faluns nämns bara helt rapsodiskt i Gunnars Wetterbergs Ingenjörerna, en bred och målande, detaljrik och rik krönika om teknikens utveckling i den svenska ekonomiska historien. Sedan början av 1800-talet bedrevs här utbildning i bergsvetenskap och från mitten av 1800-talet civilingenjörskurser på Falu Bergskola som sedermera överfördes och utgjorde en byggsten i Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Falu Koppargruva och stad är numera ett av Sveriges världsarv.

Sedan några år är även Hälsingegårdarna ett av Unescos världsarv. Hälsingland är i sin tur ett annat landskap och en kompletterande pusselbit i Sveriges historia. Landskapet är mer småskaligt och rymmer färre stora industrier. Kanske var det ingen tillfällighet att många grönavågare sökte sig hit på 60- och 70-talen. Hälsingegårdarna vittnar om ett för sin tid imponerande välstånd. Gårdarna har byggts i trä som mindre slott. Målningarna i festsalarna unika och färgrika. Inkomsterna från linproduktionen genererade inkomster de självägande bönderna investerade i de monumentala gårdarna. I dag är det ett av våra främsta turistmål.

I Alfta har människor bott i tusen år. Och i Ol-Anders Hälsingegård finns ett unikt museum om bygdens utvandrarhistoria. Många härifrån rycktes med i den första vågen av utvandring till USA i mitten av 1800-talet. Många följde Erik Jansson, en säregen pietistisk predikant som bildade sin egen religiösa sekt. Han förnekade senare religiösa skrifter utan föll i sin förkunnelse helt tillbaka på Bibeln som det enda rättesnöret. Hans predikningar kunde sträcka sig mellan 5 och 6 timmar. De var hypnotiska och suggestiva och innefattade uppenbarelser, han botade sjukdomar och drev ut djävelen.  Många av ”Erik-jansarna” följde alltså med honom över Atlanten och bildade Bishop Hill på prärien i Illinois. Namnet var en översättning av Biskopskulla socken där Erik Jansson föddes. Där formade de ett nytt Jerusalem, ett samhälle präglat av kooperativa ideal och egendomsgemenskap. Detta var alltså den första organiserade svenska utvandrargruppen och starten på den stora emigrationen till USA.

I förordet till Bishop Hill svensk koloni på prärien skriver Folke Isaksson om att USA för många representerade drömmen om en bättre värld, ”en ny seklernas ordning”. En värld befriad från överheten, fattigdomen och förtrycket här hemma. Isaksson beskriver detta som ett av flera exempel på försök att skapa kommunistiska utopier i det nya landet, långt innan kommunismen i dess senare form egentligen uppfunnits. Kanske ska man snarare kalla det för socialistiska försök att förverkliga utopier i den verkliga världen. Men i religiös form. Men boken om Bishop Hill kom ut 1969, så den kanske säger något om den tidens idévärld. I hög grad formades ju USA av tusentals grupper av det här slaget. Många såg det nya landet som det förlovade landet.

Fortfarande lever ättlingar från de svenska utvandrarna i i Bishop Hill. Men som så ofta när det kommer till försök att skapa idealsamhällen gick det överstyr ganska snart. Erik Jansson verkar ha varit en envåldshärskare. En av medlemmarna, John Root, hoppade av sekten och försökte övertyga sin hustru som var släkt med Jansson att göra detsamma. Men hon ville hellre vara kvar i Bishop Hill. I samband med en domstolsförhandling sa John Root: ”Erik Jansson! Jag vill ha tillbaka min hustru.” Jansson svarade ”En sugga är god nog åt er som hustru.” Då blev John Root ursinnig och tog fram en pistol och sköt ihjäl Erik Jansson. Han gick i princip fri från brottet, vilket väl tyder på att det fanns ett utbrett missnöje med Janssons fögderi.

Efter detta tonades den religiösa dogmatismen ned. I stället låg fokus nu på den ekonomiska utvecklingen av Bishop Hill. Kanske säger den här lilla skärvan av Sveriges och USAs historia ganska mycket om båda länderna, om att vi fortfarande är länkade till varandra. Och till avdelningen kuriosa: en ättling till Erik Jansson har medverkat i Allt för Sverige.

Mannaminne

Eller ta det fantastiska utomhusmuseet Mannaminne i Nordingrå skapat av Stockholmkonstnären Anders Åberg. Han var under sin livstid en av landets mest produktiva och intressanta konstnärer. Mannaminne är hans personliga och unika skapelse. I somras kunde jag återse utställningen ”Land du Välsignade” som Riksutställningar en gång producerade och Åberg satte ihop. Han räddade delar av den fantastiska utställningen åt eftervärlden och nu finns den på Mannaminne tillsammans med mycket annat. Mannaminne präglas med Anders Åbergs egna ord av:

Improvisation

Empati

Inspireras/Insprirera

Aptit på livet

Respekt för andra

Kärlek till sin nästa

Nyfikenhet

Utförande

Målinriktad

Sk entreprenörskap

(Den sista raden vände hann upp och ned)

Mannaminne kan inte riktigt beskrivas utan måste nog ses och upplevas. Politik, historia och skärvor av världen samlad på en liten plats vid Höga kusten. För den som vill veta mer finns förstås Solveig Nordlunds fina film på SVT.

Överallt finns spår en historia värd att gräva vidare i. Jag kommer att tänka på Sven Lindqvists bok Gräv där du står. Det här är mitt land och det består av en lång rad räcka berättelser, erfarenheter och historier. De präglas av mer mångfald än vad man först kan tro. Och det är tack och lov inte så homogent som många vill göra gällande. Det är inte grått och trist, utan spännande – för den som vågar gräva, se och lyssna.

”Sveriges kotätaste kommun”

Jag hittade en fin broschyr om Sunne med den fina titeln ”Platsen där allt är möjligt”. Allt är väl ändå att ta i. Men en hel del. Annars är ju ”Sagolika Sunne” i sig en lysande kommunslogan, Selma Lagerlöfs Mårbacka ligger i Sunne.

Sedan upptäckte jag att det finns många underbara minnesvärda kommunslogans, som:

En promille kan inte ha fel! (Vingåker)

Full fräs i Sotenäs

Här får du livstid (Fagersta)

Sveriges kotätaste kommun (Falköping)

I love Hjo

Stortrivs i Storfors

Flen – en kommun

Jag är tokig i Säter

Fördel Båstad

Staden för dig som vill något (Helsingborg)

Ligger bra till (Kävlinge)

When in Europe – Don’t miss Skurup

Ett Stockholm för alla

Tillväxt varje dag sedan 1286 (Uppsala)

Alltid något, sa han som fick se Åmål

Detta är ändå bara ett urval.

Men min favorit är förstås:

Pigga Slöinge.

Blogg 23 Okt, 2020

Kartellen som ömsade skinn

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling gläds åt att hans gamla kartell åter uppmärksammas. Men skulle gärna se att de öppnat en annan låda.

Jag var ett lillgammalt barn som gillade tecknat. Min barndoms bibliotek begränsade dock lånen av seriealbum till två stycken åt gången. Men i en annan del av lokalerna fanns det tecknade böcker som inte klassades som serier och därmed kunde lånas fritt. På så vis bar jag hem kassar av Salong Gahlin, Staffans stollar och inte minst Ströyers dagbok.

Genom osunt hög konsumtion av den senare bokserien kom jag tidigt i kontakt med arbetsmarknadens akronymer. Förkortningar som SAF, LO och PTK användes flitigt under 70-talets politiska satirteckningar, inte sällan tillsammans med den mystiska nyvalen. (Paul Ströyer ritade nämligen nyval som just en val.)

Visserligen säger vi numera extra val, och SAF kallar sig Svenskt Näringsliv. Men bortsett från detta skulle flera av Ströyers teckningar från 70-talet kännas rätt relevanta även idag då arbetsrätten seglat upp som regeringens värsta huvudvärk.

Själv noterar jag att allmänheten (och en hel del kolleger på svenska nyhetsredaktioner) åter har fått stifta bekantskap med en riktig röjare från 70-talet: PTK. Idag är det fullständiga namnet Förhandlings- och samverkansrådet PTK. Men förkortningen stod ursprungligen för Privattjänstemannakartellen. Att organisationen numera inte vill använda det känsliga k-ordet är lite tråkigt, om du frågar mig. Det vore trots allt kaxigt att beskriva sig som en kartell 2020, med tanke på hur detta ord har smutskastats de senaste decennierna.

Karteller vill ju enligt Wikipedia sätta marknadsmässig konkurrens och maktbalans ur spel. De flesta konkurrenslagar förbjuder därför karteller, påpekas det. Och: Utmärkande för karteller är hemlighetsmakeriet. Wow! Snart vågar en väl inte längre beskriva fackförbund som utbudskarteller. Om nu någon fortfarande gör det.

Att det tycks ha förekommit en hel del hemlighetsmakeri i just PTK de senaste dagarna råder det dock ingen tvekan om. Som före detta ledamot av PTKs styrelse under många år så passar jag mig emellertid för att recensera processen.

Däremot är det som sagt alltid roligt när medborgarna (och en del tjänstemän på regeringskansliet) påminns om PTKs existens. Även om 70-talets hårdföra kartell ersatts av en mer stillsam aktör så håller denna organisation trots allt i viktiga delar av det vi kallar den svenska modellen. Som den nutida versionen av det så kallade Saltsjöbadsavtalet, vilket alltså är anledningen till de senaste veckornas strålkastarljus. Dessutom bär PTK även exempelvis  tjänstepensionsavtalen för landets privatanställda tjänstemän och akademiker, och vars roll det nog borde talas mer om (inte minst då allt färre yrkesverksamma återfinns i det system som gäller för de som är födda före 1979).

Men personligen vill jag gärna påminna om att PTK också har ett annat avtal tillsammans med LO och arbetsgivarna: Utvecklingsavtalet.

Fackligt arbete handlar i grunden om makten på arbetsplatsen. Hävdar vissa. Det är de som förfäktar denna drivkraft som också grävt alla de skyttegravar som nu ställer till det för statsministern. Och de finns på alla sidor, och i alla partier. Kanske måste det vara så.

Men reell makt i vardagen för en fackligt aktiv handlar i första hand om möjlighet till påverkan och inflytande, menar jag. Och verktygen till detta återfinns i första hand i det styvmoderligt behandlade Utvecklingsavtalet. När MBL infördes som lagstiftning 1976 byggde det på en tanke om att parterna skulle teckna lokala medbestämmandeavtal, som kunde ersatta lagen till förmån för anpassade modeller för inflytande. Och Utvecklingsavtalet gör detta möjligt. Det enda som saknas är egentligen mod och fantasi. Från alla parter.

Men tyvärr har få fackliga företrädare visat en vilja att utveckla inflytandet i vardagen. Istället används MBL som ett verktyg i lokala processer som lagen aldrig var tänkt att hantera. Jag förstår att det beror på att alternativet innebär att ge bort en känsla av makt. Ett lokalt medbestämmandeavtal innebär trots allt slutet för MBL-förhandlingar till förmån för gemensamma beslut i samverkan. Vilket naturligtvis kan kännas läskigt för en konservativt lagd facklig företrädare, men det kräver också mer av arbetsgivaren. Alla som deltagit i en lokal MBL-förhandling vet att det sällan innebär någon makt för det lokala facket i realiteten.

En tidigare förbundsordförande inom PTK-sfären (som jag ska hålla anonym) avfärdade Utvecklingsavtalet som ”snömos” när jag höll mitt första brandtal i ämnet som ny ledamot av PTKs styrelse. Vederbörande förstod uppenbarligen inte potentialen i detta avtal. Och med såna vänner behöver en inga fiender, som det brukar sägas. Men likväl ligger avtalet där och väntar på att tiden ska hinna ikapp innehållet. Den som vill ha arbetsplatser med engagerade medarbetare, och konstruktiv dialog, borde dock ha tittat lite närmare på detta dokument. Innan vi åter hamnade i de gamla skyttegravarna.

Alla arbetsgivare vill inte ha konstruktiv dialog med engagerade medarbetare, de vill bara ha foglig arbetskraft. Säger nu kanske den mer pragmatiskt lagda där nere i skyttegraven. Helt rätt. Att sådana arbetsgivare istället borde ställas inför en betydligt mer fyrkantig och inflexibel arbetsmarknadslagstiftning än dagens system vore ju därför rimligt. Inte en lagstiftning som ger dem större makt. Speciellt som över tio procent av den svenska arbetsmarknaden redan nu ställt sig utanför kollektivavtalen. En mer stelbent lagstiftning likt exempelvis den franska vore därför mer i linje med de drivkrafter som till exempel Centerpartiet säger sig värna, eftersom det skulle leda till självsanering och ett stärkande av kollektivavtalens betydligt flexiblare lösningar. Det är antagligen det utredningsuppdrag som Gudmund Toijer egentligen borde ha haft.

Ja, jag vet att detta är ett naivt resonemang. Men så bygger också min analysförmåga på ett osunt stort intag av tecknad satir i alltför unga år.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling
chefredaktör 

 

PS Jag verkställde hotet om en musikalisk tidsresa tillbaka till 1980 i vår podd förra helgen, och ringde upp Factorys sångare Mats Carinder. Du hör hans berättelse i din poddspelare. Eller här.

Blogg 17 Okt, 2020

Per Albin och Stefan

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om förhandlingarna, Dousa och årets svensk. 

Samförstånd i konflikternas tid

Man upphör aldrig att förvånas. Exempelvis av att liberaler som i andra sammanhang gärna ser att politikerna håller fingrarna borta bejakar att samma politiker som det heter ”sätter press på parterna” när det gäller arbetsrätten. Annars hotar de med lagstiftning som i grund och botten går den ena parten till mötes. Susanna Nyström skrev på Dagens Nyheters ledarsida just att det är bra att politikerna pressar LO och Svenskt Näringsliv. Hon är inte helt atypisk för ledarskribenter i detta liberala och motsägelsefulla universum. Det är bara det att Svenskt Näringsliv förhandlar med politikernas lagstiftningshot i ryggen. Om det inte blir någon överenskommelse får de ändå en lagstiftning som går deras väg.

I Agendas partiledardebatt talade Liberalernas partiledare om ”fackets makt”. Liberalerna pratar aldrig om arbetsgivarnas makt. Statens och fackets makt ser de. Men inte kapitalets makt. Man ska ändå ge Susanne Nyström att hon i texten nämner att det är fråga om en förhandling mellan tre parter, även om det förstås inte framgår av själva rubriken. Det är LO som måste vika ned sig. Detta är väl någon slags ledarskribenternas barlaster eller förprogrammerade talepunkter förklädda till åsiktstexter. PTK som representerar 17 SACO-förbund, 7 TCO-förbund samt Ledarna glöms ofta bort. Som när Fredrik JohanssonSvenska Dagbladets ledarsida talar om LOs ”chans till relevans”.

Den borgerliga sidans fixering vid LO har sina politiska rutiga skäl och ideologiska randiga orsaker. LO representerar fackförbund som har växt fram ur en socialistisk mylla. De har en koppling till Socialdemokraterna, ett parti som fackliga organisationer var med och bildade. Men finns också stora fackliga organisationer för tjänstemän och akademiker. De har andra rötter. Men i synen på arbetsrätten har PTK och LO i grunden samma syn. Jag har egentligen inte sett någon liberal eller borgerlig politiker kritisera SACO eller TCO-förbund i den här frågan. Man kan fråga sig varför.

Men de är ju partipolitiskt obundna och kanske inte någon idealisk motståndare för borgerliga partier? Deras medlemmar brukar också fördela sig över hela den politiska åsiktskalan. Eller är det helt enkelt så att liberaler kan leva med fackliga organisationer för tjänstemän och akademiker, men har svårt för arbetare som organiserar sig som ett kollektiv? Sant är förstås att LO inte gått i takt. Denna konfliktyta är väl uppmärksammad i medierapporteringen.

Spänningarna på arbetsgivarsidan är inte lika uppmärksammade. Där finns de på arbetsgivarsidan som ville komma överens. Och andra som hellre än eftergifter i ett avtal ser att den så kallade Toijerutredningen upphöjs till lag (utan eftergifter). I en eller annan form. Den här spänningen på arbetsgivarsidan mellan strid och konflikt har djupa historiska rötter. På 30-talet samlades den tidens ”hardliners” i den så kallade Direktörsklubben. The Big Five bestod av de stora verkstadsindustrierna ASEA, Electrolux, LM Ericsson, Separator och SKF och senare även AGA. Direktörsklubben verkade i ett par decennier och spelade en viktig roll i motståndet mot arbetarrörelsens socialistiska propåer, krav på ökat statligt inflytande över ekonomin och planhushållningsidéer. Sedan hade vi en lång period av samförstånd då Direktörsklubben lades på is. Men detta arv på arbetsgivarsidan väcktes till nytt liv när det var dags för nästa radikala era på 1970-talet. Timbro som startade sin verksamhet 1978 är ett uttryck så gott som något. I dag är rollerna ombytta. Det är de privata arbetsgivarna i tjänstesektorn som organiseras av Almega som står för den hårda linjen. Medan samförståndsklimatet tycks leva kvar på industrisidan, mellan industrifacket och de stora gamla verkstadsjättarna.

Benjamin Dousa och arbetsrätten

Det verkar som att Benjamin Dousa har tagit ut en avveckling av arbetsrätten i förskott. MUF-basen som ska ta över Timbro avgår snart som också från ordförandeposten i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd i Stockholms kommun. Efter de stora och allvarliga problemen i Ungdomens Hus i Rinkeby och Reactor i Hysby förklarar han nu för Dagens Nyheter att båda ska läggas ned. Det blir något nytt. Han säger också att de 20 anställda ska bytas ut. Och komma från andra ställen i kommunen.

Från Per Albin till Stefan Löfven

”Jag står här som en oförtröttad predikare av samförståndspolitik. Det är den politik som efter författningsrevisionen i allmänhet praktiserats i våra kommuner. Där man har närmare till att finna det gemensamma intresset och samla krafterna för att befrämja detta. Det är också den politik som förts av den socialdemokratiska regeringen i samarbete med tvåtredjedelar av riksdagen och som hjälpt vårt land genom svårigheterna på ett sätt som i andra länder väckt både förundran och beundran.”

Nej, det var inte Stefan Löfven som yttrande de där orden i Agendas senaste partiledardebatt. Orden är istället hämtade från Per Albin Hanssons förstamajtal i Stockholm 1934. Både Hansson och Löfven var söner till det arbetande folket. Båda hade vandrat en lång väg genom Föreningssverige innan de nådde statsministerposten. Både Hansson och Löfven verkar ha närmare till kompromisserna än de himlastormande konflikterna.

Deras politiska temperament tycks uppvisa vissa likheter. Det finns paralleller och skillnader. 1934 hade Per Albin regerat i ett par år. Han hade kohandlat med Bondeförbundet för att få igenom sin ekonomiska politik. Löfven har slutit en överenskommelse med Centern och Liberalerna. Men han har knappast en majoritet i riksdagen att luta sig mot. Han regerar mitt emellan en ofta hård kritik från både höger och vänster. Inte ens stödpartiernas ledare Sabuni och Lööf framstår som särskilt lojala. Vänsterpartiet ser sveket beträffande hyror och arbetsrätt som en möjlighet att göra inbrytningar i Socialdemokraternas vänsterflank. Det är inte lätt att vara samförståndspolitiker när alla är emot en.

För Per Albins socialdemokrati var kompromissviljan ett sätt att förflytta sig från utanförskap till statsmannaskap. Länge motarbetades partierna av de maktägande i konungariket Sverige. Det demokratiska genombrottet var ingen dans på rosor. Per Albin gjorde vad han kunde för att lugna oroliga borgare och skapa bryggor till den andra sidan. Men han kunde efterhand kompromissa med ett starkt och ihållande väljarstöd i ryggen. Det är alltid lättare. Det är lite svårare i dag när stödet för Löfvens parti har krympt val efter val. I tidningen Fokus beskriver den liberala ledarskribenten Alex Voronov Socialdemokraterna som det stora maktpartiet, ja ”alla partiers motståndare egentligen”.

Inte ens Miljöpartiet som sedan sex år sitter i regeringen är direkt förälskade i sossarna. När alla kandidater som aspirerar på att bli språkrör efter Isabella Lövin presenterades i Dagens Nyheter berättar alla hur de förhåller sig till ett enda parti, nämligen Socialdemokraterna. Då har ändå regeringssamarbetet pågått i sex långa år och de rödgröna har haft ett formaliserat samarbete i ett dussintal år. En av kandidaterna citerar även Maria Wetterstrand, för henne ska det ha varit ett ”ett självändamål att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet”. Det är aldrig lätt att regera. Man blir inte älskad. Men man blir nog bara ”respekterad” om man både har ett starkt väljarstöd och är beredd att kompromissa. Om något av de pusselbitarna saknas blir det svårt.

Demokrati i vår tid

1934 var demokratin fortfarande ung i vårt land. Nu firar den snart 100 år. 1921 var första valet då det rådde allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Nu är demokratin satt under press runt om i världen. Och i vårt land har politikerrollen kommit att kapslas in i ett slags allmänt politikerbludder där det allt som oftast talas i allmänna termer, om att sätta upp mål men att inte lägga sig i så mycket. Vi har gått mot en demokratimodell där politikernas roll har begränsats: demokrati utan politiker.

Allt detta är i hög grad självpåtaget. I botten ligger ideologiska motiv, ”politiseringen” har rullats tillbaka. En rad institutionella förändringar har drivit på den här utvecklingen. För några månader sedan hörde jag Moderaternas Tobias Nässén, som ansvar för vård och valfrihet i Region Stockholm, svara på kritiken om att det är för låg bemanning i sjukvården. Det var, sa han, inte något han kunde svara på. Utan något sjukhuscheferna får ta ställning till och ansvarar för.

Och i partiledardebatten i Agenda kom kärnkraften upp igen. Liberalerna vill ha mer kärnkraft och säkert Moderaterna också. Liksom Sverigedemokraterna. Stefan Löfven svarade att kärnkraften är för dyr. Ingen vill bygga några reaktorer för att det inte lönar sig. Annie Lööf gick ännu längre. Det finns inget förbud mot att bygga nya kärnkraftverk, utan det är företagen själva och marknaden som avgör den saken. Efter ett halvsekels strid om kärnkraftens vara eller icke vara har den här typen av frågor alltså hänskjutits till marknadskrafternas avgörande och bedömningar. Så långt har det alltså gått. Att det beskedet kom från det stora kärnkraftsmotståndarpartiet var något av en överraskning. Eller kanske ändå inte.

Hamid Zafar

Jag hann aldrig få någon riktig bild av Hamid Zafar förrän han hade avgått från allt och fått sparken från det ena och andra. Men jag förstår så här i efterhand att han var en ny stjärna. Men så hade han alltså varit antisemit av värsta slag på nätet i många år. Många fall och mediedrev orsakas av avslöjanden om lögner och dubbla standarder. Sällan är de förstås så här problematiska.

Det är väl typiskt att han bara häromåret utsågs till Årets svensk av tidningen Fokus. Rapport slutade med den här utnämningen efter diverse olyckliga val. Refaat El-Sayed representerar väl ett av de riktigt stora och monumentala fallen i den svenska offentligheten. Det hela är förstås djupt tragiskt. Hans Holmér 1986 såg då ut som ett passade val. Sedan föll även han. Ebbe Carlsson fick det 1988. Årets svensk-utnämningen upplevdes rentav som något av en dödskyss. Rapport gav upp och slutade att utnämna någon överhuvudtaget.

På senare tid har tidningen Fokus tagit över institutionen. Det har väl gått bra ett tag. Även om man kan tycka att det alltför ofta tycks ha passat in i vår tids mer konservativa tidsanda. Gunnar Strömmer blev årets svensk. Men det var innan han blev Moderaternas partisekreterare. Den konservative katolske biskopen och karmelitmunken Anders Arborelius är ett annat exempel som hyllades som Årets svensk efter att ha kreerats till kardinal vid ett konsistorium i Rom.

Och förra året utnämnde Fokus Jens Ganman till Årets svensk. Han är en skrikig kille som gärna kritiserat public service och sådana saker. Inte direkt någon samförståndsman som dras till kompromissernas gråa rike. Mer attack än dialog. Jag har inte hört något om att han uttryckt kulturmarxistiska och liberalflummiga åsikter under något hemligt alias på nätet. Ännu. Men man kan väl ändå hoppas.

Blogg 16 Okt, 2020

Dystopisk fabrik har hittat hem

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling hävdar att ett underskattat album från 1980 till slut är i takt med tiden. Tyvärr.

Misstro mot politiker, skärmberoende, rädsla för att gå ut och sorgen över hur vi behandlar våra gamla. Kunde vara topplistan över ämnen som trendar i svenska diskussionsforum. Men det handlar om låtarna på Factory II. När jag nu åter hör detta bortglömda album inser jag att tiden till slut har hunnit ikapp denna skiva.

1980 var jag 11 år. Jag hade precis som 170 000 andra köpt Spångabandet Factorys första album året innan. På kassettband i mitt fall, inhandlad hos den lokala bensinmacken. Låtar som Efter plugget, Så e livet och Vi sticker – här blir inga barn gjorda, var enormt lockande för detta förortsbarn. Lite som om Seriemagasinets klotterplank hade tonsatts. Här sjöngs om problem som kändes relevanta och framför allt spännande, och som dessutom gick att dansa till. Även om inte alla höll med om relevansen:

Inte fan ser det ut så här i våra fabriker eller i Sverige år 1979. Nej, där är det skitigt, fullt av luftföroreningar och i allra bästa fall luktar det bara svett. Arbetare strejkar, industrier läggs ner, människor slås ut, hus ockuperas. Och kärnkraften utgör ett allt dödligare hot mot oss.
Jag kräver inte att Factory skall sjunga om allt det här. Däremot tycker jag att de borde beröras av och reagera på samhället de lever i. Inte bara flyta ut i en musik som är lika iskallt perfekt och ofelbar som experterna i kärnkraftsinspektionen.

Tyckte Håkan Lagher i Dagens Nyheter (6/4-79). Att kärnkraftverket i Harrisburg hade havererat veckan innan går inte att missa. Vad nu Factory hade med det att göra. Men för en som vuxit upp med Beatles, Elvis och Hoola Bandoola Band blev Factorys discorock helt enkelt lite dekadent, inte minst genom reaktioner som Laghers. (Och öppnade på sätt och vis denna dörr). Så självklart dök även uppföljaren Factory II upp i vårt hem. Inköpt på vinyl i Farsta Centrum. Men inte heller den gick hem hos recensenterna:

Factory har effektivt putsat bort alla ojämna kanter från sin discopop på II. Grabbarna sjunger chict passiverat om vilsna nutidsmänniskor och är lika plastic som flickan i låten med samma namn, men mycket mer medvetna om vad de håller på med. En temperaturtagning på dagens trend i populärmusiken säger att klibbiga dansbandsmelodier över snabba rytmer (à la TOTO) går hem. Här hittar du tio stycken.

Skrev nyligen bortgångne Per Mortensen i Dagens Nyheter (3/4-80). Att ungdomens musik ska sågas av etablissemanget hör dock till spelreglerna i popmusik, så dessa rader gjorde kanske ingen ledsen. Mortensen sågade till exempel även Gyllene Tiders första album i nästa stycke samma dag. Och det gick ju bra för dem ändå. När det gäller Factory II kan Mortensen dock knappast ha lyssnat på skivan överhuvudtaget. Åtminstone inte på det sätt som jag gjorde då.

Men även om Factory II sålde hyfsat (80 000 ex), så var det ett album som snabbt hamnade i skuggan. Och bandet lade småningom ner. Ebba Grön och Noice tog nog varsin del av den publik som hade känt sig träffade av Factorys första låtar. Och för de som bara gillade att dansa fanns ju riktig disco. Men jag älskade även Factory II. Så där som bara en elvaåring kan älska de första skivor en köpt själv.

Genom åren har jag hållit denna kärlek lite för mig själv. När nostalgitripparna haglat har jag gärna hakat på och lyft fram Factorys första album. Socialrealismen och uppmaningarna att våga vara sig själv hade åldrats väl. Annat var det med uppföljarskivan. Och när gruppen då och då har återförenats och dragit på retroturnéer har elvaåringen i mig tittat åt ett annat håll.

Men när Factory II häromledes lades ut i sin helhet på Spotify kunde jag inte motstå denna madeleinekaka. Inte bara för att soundet nu närmast låter som The Weeknd; alltså väldigt retro-rätt. Utan även för att jag först nu förstår varför plattan alltid kändes lite skämmigare än debuten. Tankarna som kommer till uttryck i sångerna är ofta plågsamt privata och uppgivna. Där den första skivans låtar om homofobi, ungt föräldraskap och rastlöshet kändes spot on och uppfriskande, präglades uppföljarens låtar av ämnen som kändes betydligt mer obekväma. Och jag inser som sagt att samma tankebanor far förbi mitt digitala synfält rätt ofta nuförtiden. »Lurar de lilla mig?« frågar sångaren Mats CarinderHur ska jag veta?, en låt som helt avfärdar politiken som medel för medborgaren. Och när en förvriden kör i låten viskar »Du är på väg in i min framtid« i mina hörlurar blir det nästan kusligt.

Ok, som femtiplussare kan jag inse att Factory II antagligen inte innehåller stor musik, eller fantastisk lyrik. Men det är ett anmärkningsvärt dystopiskt album som nu kanske hittat hem. Tyvärr.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling
chefredaktör

 

PS. Om du vill lyssna på skivan tillsammans med mig så håll koll på vår poddkanal i helgen!

Blogg 13 Okt, 2020

PODD | Svensk andlighet & sekulär tro

Alla pratar om andlighet sedan Martin Hägglunds bok Vårt enda liv kom ut på svenska. Men har vi ett ökat behov av tro och religion, och vad beror det i så fall på? Med religionsvetaren David Thurfjell och ledarskribenten och katoliken Erik Helmerson.

Denna vecka tar sig podden an frågan om den moderna människan – och framförallt svenskens – behov av andlighet och tro, med anledning av den omtalade boken Vårt enda liv av Martin Hägglund, om sekulär tro. Vi pratar också om påven Franciskus starkt politiska budskap i sin senaste encyklika, och varför svenskarnas skogsvurm kan liknas vid religion.

Med: David Thurfjell, professor i religionsvetenskap och Erik Helmerson, ledarskribent DN och katolik.

Blogg 13 Okt, 2020

PODD | Juridisk person och journalistpriser

PODD | Hanteras företag illa i medieetiken? Och prisas rätt journalistik? Det snackar vi om i nya avsnittet av vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tjugotredje avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om rättigheterna för juridiska personer i det medieetiska systemet, och om företagens rättigheter borde stärkas.

Dessutom berörs meningen med journalistpriser, och om det verkligen är rätt jobb som prisas i längden.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 11 Okt, 2020

Kompisar från förr: Athenaren

PODD | Nu handlar det om Viktor Rydberg i vår bokpodd. Vi har läst en bestseller som få minns idag.

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det senaste avsnittet utgår från Viktor Rydbergs roman Den siste athenaren från 1859, en omfångsrik historisk berättelse som gavs ut i flera upplagor när det begav sig. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling har läst boken tillsammans med historikern Erik Tängerstad. Tillsammans vrider och vänder de två på romanen, diskuterar författaren, vars namn och verk lever vidare i viss omfattning samtidigt som den en gång så upphöjde Rydberg alltmer faller i glömska. De försöker förstå tiden han verkade i, samt om och hur hans bok kan läsas 2020. Är Rydberg en ”stendöd” författare som vissa hävdar?

 

Du hör avsnittet här.

Viktor Rydbergs Den siste athenaren hittar du här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 10 Okt, 2020

Nyliberalismens avantgarde

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om Ratios politiserade rapport, Ebba Buschs festande och Sveriges corona-strategi sedd från utlandet.

I veckan skrev Johan Enfeldt här på Dagens Arena om Ratios senaste rapport ”Rättvis ojämlikhet i det öppna samhället”. Titeln på rapporten är väl ännu ett exempel på det politiska nyspråkets olika krumbukter. I och för sig är det samma budskap som reproducerats i otaliga rapporter och böcker som producerats på den kanten under årens lopp. Idéinnehållet härstammar närmare bestämt från det nätverk av liberaler som mötts i och formats av Mont Pelerin-sällskapet alltsedan tillkomsten 1947. Vi talar här om ett antal ekonomer och filosofer som i varje läge, alltid och på snart sagt alla områden, hyllat den fria oreglerade marknaden. Detta sällskap är på sätt och vis nyliberalismens avantgarde. De gamla kommunistpartierna skulle enligt statuterna bara organisera ”arbetarklassens mest medvetna del”. Så är det väl inte riktigt längre. Men Mont Pelerin-sällskapet vill nog samla ”borgarklassens mest medvetna del”. Till grundarna räknas Friedrich Hayek, Karl Popper, Ludwig von Mises, George Stigler och Milton Friedman. Namn som i sig antyder vartåt det lutat.

1947 var sällskapets idéer inte i takt med tiden. Efter 30-talskrisen och andra världskriget var den allmänna slutsatsen att sociala trygghetssystem, en välfärdsstat och en reglerad kapitalism var helt nödvändiga för att undvika framtida sociala och ekonomiska kriser som på 30-talet hade banat väg för nazismen och fascismen – och på sätt och vis också för kommunismens seger i öst. De flesta insåg på goda grunder att det var den fria marknadens kollaps efter 1929 som var källan till den bräckliga demokratins kris och fall den gången.

Mont Pelerin-sällskapet var aldrig med på efterkrigstidens tåg. De menade att ökat statligt inflytande bar ett frö till totalitarismens seger även i väst. Välfärdsstaten bodde granne med kommunismen. Under lång tid gick sällskapet i otakt med historiens trumma. Men från 70-talet och framåt lyckades de fånga allt fler politikers och opinionsbildares öra. Det har varit skördetid för Mont Pelerin-sällskapet sedan dess. Vinden har vänt.

Men fortfarande pågår striden om krisens orsaker och följder, precis som beträffande 30-talskrisen. Nyliberalerna skyller finanskraschen 2008 på klåfingriga politiker. Medan det ju i grunden var ett sammanbrott för den avreglerade globala finanskapitalismen. Än så länge har vi inte sett några regelrätta övergångar till diktatur. Men i många länder sitter politiska partier och politiker vid makten som bär på tydliga totalitära drag.

Forskningsorienterade Ratio finansieras av Svenskt Näringsliv. Ratio bär kanske Mont Pelerin-sällskapets fana i den svenska ankdammen. Dess VD Nils Karlsson har för övrigt precis blivit invald i detta exklusiva sällskap. Detta är en ynnest som inte har förunnats så många svenskar. Herbert Tingsten ska ha varit med när sällskapet bildades 1947. Hayeks ”Vägen till träldom” från 1944 som översattes till svenska i den här vevan ska ha spelat en avgörande roll när Tingsten övergav socialdemokratin och blev liberal. Men han omfamnade senare välfärdsstaten. Arvid Fredborg (en av huvudaktörerna under mötet i Bollhuset i Uppsala 1939 för att förhindra att judiska läkare fick komma till Sverige) var en aktiv medlem i sällskapet. Liksom senare nationalekonomen Ingemar Ståhl och DNs tidigare ledarskribent Nils-Eric Sandberg. Jag undrar om allas vår nyliberal Johan Norberg har släppts in? Men han kanske är alltför äppelkindad. Hans tankar ”är för frälsta” skrev Håkan Lindgren i en recension i Dagens Nyheter av hans senaste bok ”Öppen/sluten. Hur människan skapar och förstör framsteg”.  Och i Mont Pelerin-sällskapets statuter står det trots allt att man inte ska ”bedriva propaganda”.

Och kommande vecka tillkännages vem som får Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 2020. Det blir som alltid en fingervisning om debatten om ekonomisk politik här och nu.  Jag behöver förstås inte tillägga att många av Mont Pelerin-sällskapets medlemmar har förärats med detta pris decennierna som gått sedan vändningen under 1970-talet.

 

Med berått mod

Jag har inte så mycket säga om att Ebba Busch inte levt upp till Folkhälsomyndighetens rekommendationer vad gäller social distansering och varit på en privat fest. Detta slags fester har – det vet vi – varit stora smittspridare. Jag kommer förstås att tänka på att hon i våras anklagade regeringen för att ”med berått mod” ha tillåtit en stor smittspridning.

Ja, vad menas egentligen med ”berått mod”. Jag går till Nationalencyklopedin och läser följande: Berått mod, ”att en förövad, straffbelagd handling har varit överlagd eller att gärningsmannen har haft god tid på sig till sådan överläggning”.

Jag vet inte hur länge den där festen höll på och om de hade god tid på sig. Men det var kanske en ”överläggning”. Enligt uppgift fanns det så kallade ”influencers” på plats. Jag ska se till att skicka Atlas nya bok ”Badfluence? Makt, miljoner & halvsanningar i sociala medier” till Ebba Busch.

 

Sverige i coronavärlden

Sveriges coronastrategi fortsätter att intressera omvärlden. Det är på många sätt förbryllande. Först var vi ett udda intressant exempel. Sedan var vi ett skräckexempel på hur illa det kan gå. Och nu är det lite både och. Skepsis på grund av att så många dött i Sverige, särskilt i våra äldreboenden. Men samtidigt intresse eftersom det finns någon slags konsistens i Sveriges grundläggande strategi. Medan andra länder flipp-floppar mellan det ena och andra. Jag lyssnar på en lång Guardian-podd som helt och hållet ägnas åt den svenska strategin. Och i Andrew Marr show får utrikesministern Dominic Raab frågor om den svenska strategin att uppmana medborgarna snarare än att förbjuda det ena och andra. Raab svarar att i Sverige lyder folk i grunden uppmaningar från politiker och myndigheter, vilket inte är fallet i Storbritannien!

Kritiken mot Sverige finns förstås kvar. Men den kommer från lite olika håll. På Open Democracy kan man läsa en kritisk artikel om den svenska vänsterns ansvar för vår covid-19-tragedi. I The Guardian kallar Nick Cohen Sverige ett ”libertarian Covid fantasy land”. I underhuset i London är det högerparlamentariker inom tory som vill lära av Sverige. I en typiskt brittisk tillspetsad formulering skriver Cohen att ”Sverige är för det 21:a århundradets höger vad Sovjetunionen var för det 20:e århundradets vänster. De konservativa har transformerat Sverige till ett Tory Disneyland där alla drömmar kan förverkligas.” Är det någon som har informerat Ratio och Mont Pelerin-sällskapet? Det är nog bättre att lämna britterna och deras komplicerade relation till Sverige åt sitt eget öde. Vi har väl ändå fullt upp med vårt eget öde och vår egen smittspridning.

I Föreningen Nordens tidning (som heter, ja ”Nordens tidning”) frågar man sig om sammanhållningen i Norden hotas av corona. Ja, det kan man verkligen fråga sig med tanke på alla stängda gränser och olika restriktioner och karantäner i Skandinavien. Pandemin visar väl att enskilda länder och nationer alltid kommer att fatta beslut för egen maskin när det verkligen gäller. Inte för att det är så många resor mellan de nordiska länderna som hade kommit till stånd om de hade varit tillåtna. Och att de hade inte heller med intill visshet gränsande säkerhet inte medverkat till någon smittspridning. Från början spreds smittan över gränserna. Men när den väl kommit in i ett land sprids den nationellt.

Men det nordiska samarbetet imponerar ändå inte. Lika lite som den svenska regeringens motstridiga besked om hur många som ska få gå på ett idrotts- eller kulturevenemang. Ena dagen är det 50, andra dagen 500, och tredje dagen är vi tillbaka till 50 igen. Ena dagen är det fritt att åka till Norge och nästa dag är det stängda gränser. Lika bra att bli hemma. Vara där man är.

 

En politisk komiker för vår tid

Jag håller Armando Iannucci för något av det bästa vår tid kan prestera när det kommer till regi, komik och text. Han har ofta en politisk udd som verkligen sticker ut och svider och får en att tänka efter. Nu har han lyckats ge nytt liv åt Charles Dickens klassiska och självbiografiska bok David Copperfield. Den går på svenska biografer nu. Se den! Den hämtar sin titel från orginalet ”The Personal History of David Copperfield”. Boken och filmen skildrar ett livsöde och en tid som ligger ett par sekel tillbaka i tiden, då Storbritannien ömsade skinn under industrialiseringens första fas och dess sociala ofärd. Men filmen känns på något märkligt sätt ändå modern. Den är poetisk, berörande, rolig och tänkvärd. Rollbesättningen överskrider alla hudfärger. Missa inte!

Sedan var jag tvungen att se om Iannuccis filmatisering av ”The Death of Stalin”, ett litet mästerverk om en stor politisk händelse i Sovjetunionen under 1990-talet. Den byggde på en bok om händelserna efter Stalins död och hans säkerhetschef, Lavrentij Berijas, fall och avrättning. Det blev slutet på tre decennier av extrem terror. Diktaturen överlevde förstås. Men dess mest extrema period var trots allt över. Iannucci har en fantastisk förmåga att skildra människor i maktens närhet i all sin nakenhet och svaghet. Trots att Stalin dog 1953 kändes den inte mossig. I grunden ligger filmen verklighetens händelser mycket nära. Trots att allt är så absurt och sjukt. Och det är helt enkelt lysande och skrattkrampsskapande roligt.

Jag tänker tillbaka på BBC-serien ”The thick of it” som drev hejdlöst med Blairerans spinndoktorer och politiska moral. Uppföljaren filmen ”In the loop” eller ”Veep”-serien där Iannucci exporterade den brittiska humorn över till USA var kanske inte lika banbrytande. Men det är alltid sevärt. Och sjukt roligt. Det går snabbt i Iannuccis språk- och ordflöde. Tempot är hissnande. Man kan inte slötitta. Han är kan man säga en snabbare och mer politisk variant av Woody Allen. Och varje gång slås man av att verkligheten inte bara är en förlaga utan man kommer på att man trots allt tänker att den kanske är lika bra eller rentav bättre än dikten. Missa inte alla dessa skrattspeglar över vår tids politiska absurditeter.

Blogg 09 Okt, 2020

Alternativa Annie

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling förstår att Annie Lööfs korståg mot offentlighetsprincipen väcker känslor. Men tycker samtidigt att kritiken skaver lite.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Så inleds som bekant regeringsformen, en av våra grundlagar. Inledningsmeningen brukar ofta anföras i samma andetag som vår offentlighetsprincip ska försvaras. Denna princip är emellertid reglerad i en annan av våra grundlagar, Tryckfrihetsförordningen. Där står:

Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar.

För att ta del av en allmän handling krävs dock att den dessutom är offentlig, vilket leder tillbaka till inledningen av denna text. För i många fall inskränks offentlighetsprincipen av olika sekretessregler i lagstiftningen. Varpå en principiell diskussion brukar uppstå med jämna mellanrum om för- och nackdelar med detta. Ingen politiskt intresserad kan ha missat att detta till exempel sker just nu med anledning av privata friskolors möjligheter att runda offentlighetsprincipen.

Diskussionen brukar oftast följa en ideologisk stig. I fallet med friskolorna används argumentet att privata aktörer ska skyddas från betungande administration liksom att skattebetalarna har rätt till insyn även när privata intressen hanterar uppdrag från samhället. Respektive argument brukar rimma med politisk övertygelse. Dock är det uppenbart att till synes lika liberala aktörer inte alls delar värdegrund i just denna fråga.

När regeringen häromåret la ett förslag om att offentlighetsprincipen även ska gälla privata skolor med offentlig finansiering så valde Centerpartiet att ta strid, trots kritik från flera liberala ledarsidor. Efter att partiledaren Annie Lööf i Sveriges Radio häromdagen fortsatte sin kamp mot offentlighetsprincipens “enorma bördor” så återkom förstås även kritiken av denna hållning. Annie Lööf väljer företagens framtid framför elevernas, braskade till exempel liberala Hallandspostens ledarsida.

Ur ett väljarperspektiv är det förstås skönt att det är tydligt var ett parti står. För Annie Lööf är inte offentlighetsprincipen viktigare än privat företagsamhet. Och för de flesta väljare är det nog en icke-fråga, trots att det egentligen är vår grundlag som är utsatt. Många delar nog Lööfs uppfattning om att offentlighetsprincipen är ”ett juridiskt trubbigt instrument” i sig. Men när hon säger att ”vi kan använda andra lagrum för att uppnå samma sak” är det något som skaver. Juristen Annie Lööf är trots allt väl bevandrad i skillnaden mellan grundlag och ”andra lagrum”. Och att det är mycket som inte behöver stå i grundlagen. Idag. Det betyder inte att den lådan bör öppnas.

Men det skaver nästan lika mycket att se alla tillskyndare av offentlighetsprincipen som nu plockar politiska poänger utan att i samma andetag beklaga sig över den begränsade möjligheten till insyn i statliga bolag. Där gäller fortfarande inte medborgarens rätt till offentliga handlingar. Trots att en utredning föreslog en sådan förändring så sent som 2004 så tycks ännu inget hänt på den fronten.
Jag föreslår att alla som nu tar fajten med Annie Lööf också funderar var de står i denna fråga. På många sätt handlar det om att leva som man lär.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling
Chefredaktör

Blogg 03 Okt, 2020

Löfvens dilemma & historiens hjältar

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om de strandade Las-förhandlingarna och konsekvenserna för Löfven, samt liknande historiska ögonblick och vad de lär oss. 

Olof Palme brukade säga: ”man får ta ett helvete i taget”. Det politiska livet består noga besett av en lång radda återkommande vardagsmödor. Politiken är inte alltid det möjligas konst där det är möjligt att dansa omkring med lätt bagage på de saligas ängder. Utan också alltför ofta brandkårsutryckningar som syftar till att lösa nya uppblossade kriser och konflikter. Just därför anar jag att Stefan Löfven drog en suck av lättnad när Preem tog tillbaka sin ansökan om att bygga ut sina raffinaderier i Lysekil. Frågan låg ju på regeringens bord och Miljöpartiet hade knappast accepterat att regeringen hade gett Preem grönt ljus. Det hade blivit rött ljus från de gröna. Ursäkta färgskämtet!

Men så är det dags för nästa svårlösta konflikthärd. Och den är särskilt komplicerad för den socialdemokratiske statsministern. För när LAS-förhandlingarna mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv strandade häromdagen hamnade arbetsrätten åter i regeringens knä. I botten ligger Januariavtalet som Stefan Löfven skrev under för att kunna sitta kvar i regeringsställning. Det är nu snabba ryck i stora frågor. Kraven från Centern och Liberalerna på långtgående förändringar ska ske under kort tidsrymd. Det går inte alltid så bra, tänk bara på den genomgripande och katastrofala omgörningen av Arbetsförmedlingen.

En uppluckring av arbetsrätten vad gäller regelverket för uppsägningar vid arbetsbrist och vid personliga skäl är utomordentligt laddade frågor. De delar vänster och höger – och förstås facket och arbetsgivarna.

Att en ledare för Arbetarepartiet Socialdemokraterna, i synnerhet en som har en bakgrund som ordförande för IF Metall, skulle riva upp centrala delar av arbetsrätten är ett slags historiens ironi. Eller kanske snarare tragedi.

Centerns och Liberalernas hårda krav för att inleda ett blocköverskridande samarbete och tolerera en fortsatt rödgrön regering sätter in stöten på en punkt där det smärtar som mest i den röda själen. Den träffar något av arbetarrörelsens kroppspulsåder, den bärande axeln mellan socialdemokraterna och LO. Även om TCO och Saco i grunden har samma syn på LAS och motsätter sig ökad makt för arbetsgivarna så finns en historisk symbolik som man inte kommer förbi. Det var LO som tidigare var den dominerade centralorganisationen på den fackliga sidan och som tillsammans med SAF länge bar den svenska arbetsmarknadsmodellen. LO lyckades också successivt genom hård kamp driva igenom mer jämbördiga relationer mellan de anställda och arbetsgivarna. Saco och TCO glöms ofta bort när högern riktar kritik mot ”fackets makt”. Det är nog delvis taktik. För samarbetet och de historiska banden mellan LO och Socialdemokraterna har nog alltid varit ett spöke som stört den borgerliga nattsömnen.

I somras presenterades så utredningen ”En moderniserad arbetsrätt”. Tidigare hanterades utredningar genom remisser som resulterade i en av regeringen presenterad proposition som riksdagens utskott behandlade och till sist hamnade det slutliga förslaget på riksdagens bord. I den processen fanns möjlighet att förbättra förslag och därigenom bredda förankringen. Men i det här fallet kräver Centern och Liberalerna att utredarens förslag ska godkännas in extenso. De lutar sig mot Januariavtalet där just detta är inskrivet. Socialdemokraterna anser att utredningen går alldeles för långt och skulle leda till att maktbalansen på arbetsmarknaden förskjuts till arbetsgivarnas fördel. Den formuleringen finns också i Januariavtalet. Det är den rödgröna regeringens brasklapp. Läget är alltså låst.

Den första reaktionen efter att förhandlingarna strandade var att parterna borde kunna ges mer tid. Det verkar inte vara aktuellt, alla parter tycks avvisa den tanken, i sig möjligen ett slags förhandlingsspel. Den tidigare finansministern Allan Larsson har på Facebook föreslagit att regeringen tillsätter en medlingskommission, och hänvisar till den så kallade Rehnbergskommissionen som medverkade till en bättre och mer stabil lönebildning i början av 1990-talet. Det är kanske inte någon dum idé.

En sådan kommission kanske också skulle medla i den allt mer låsta svenska politiken.

 

Löfvens svåra dilemma

Stefan Löfven står nu alltså inför ett mycket svårt dilemma. Om han väljer att inte gå Liberalerna och Centern till mötes lär de band han försökt knyta till ”mitten” definitivt brista. Han får nog ge upp målsättningen att bryta upp blockpolitiken. För lång tid kommer det att bli svårt för Socialdemokraterna att samarbeta med Liberalerna och Centerpartiet. Något de åstundat länge.

Om han å andra sidan väljer att lägga fram LAS-utredningen i ograverat skick lär han få stora problem på hemmafronten. Relationerna med LO kommer att förgiftas under många år framöver. I värsta fall kan samarbetet mellan LO och SAP avbrytas helt och hållet. Jag tror inte att Stefan Löfven vill gå till historien som arbetarledaren som bröt med LO. Något som skulle kunna liknas vid ett slags harakiri.

Jag letar efter historiska paralleller. Tankarna går först till 1920-talet. Det var oroliga tider strax efter demokratins genombrott. Men med den kom nya politiska låsningar och betydande svårigheter att forma stabila regeringar. Minoritetsregeringarna avlöste varandra. Inte sällan handlade stridsfrågorna om arbetsmarknadspolitiken.

I samband med en konflikt i en gruva i Stripa ställde Socialdemokraterna kabinettsfråga om direktiven för arbetslöshetsstöd. Statsministern Rickard Sandler som hade blivit partiledare efter Hjalmar Brantings bortgång avgick efter att ha förlorat omröstningen. Han yttrade då de numera bevingade orden, som jag citerat tidigare: “Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla.”

Inom parantes sagt är Sandler en av 1900-talets mest intressanta politiska gestalter. Han var med och bildade ABF. Han var en genuin folkbildare av klassiskt snitt, en brett och på djupet bildad politiker. Vilken ledare i dag skulle sätta sig och översätta alla tre delarna av Karl Marx ”Kapitalet” under loppet av 18 år eller leda Socialiseringsnämnden i nästan lika många år. Den som inte hinner läsa Yngve Möllers stora biografi om Sandler kan tillgodogöra sig Tore Bergers musikaliska kortversion av Sandlers värv och arv. Den tar bara 8 minuter och 40 sekunder!

Jag kommer också att tänka på den brittiske Labourpolitikern Ramsay MacDonald som i turbulensen efter den stora kraschen 1929 valde att bilda en ”nationell regering” 1931 med några skärvor från sitt eget parti tillsammans med konservativa och liberaler. Han uteslöts förstås ur Labour. Hans nya parti National Labour Party hade inte särskilt starkt stöd varken bland de fackliga organisationerna eller i väljarkåren i stort. Det tog lång tid innan Labour återhämtade sig. Partiet har kanske aldrig riktigt kommit över detta mindre smickrande kapitel i sin historia.

Och vad ska vi säga om Gerhard Schröder? Efter några år som kansler i en rödgrön regering valde att han att försämra trygghetssystemen och avreglera arbetsmarknaden och öppna upp för så kallade korttidsarbeten till låga löner inom ramen för ”Agenda 2010”. Det blev början på SPDs kräftgång. De interna konvulsionerna var betydande och öppnade också upp för Die Linkes framgångar (dit en del tidigare SPD-medlemmar gick). Även i Sverige lurar Vänsterpartiet i den tidigare socialdemokratiska vassen. Och i Storbritannien valde Tony Blair att köra över sitt eget parti och ställde sig på USAs och George W Bushs sida i kriget mot Irak. Vilket var ett historiskt misstag av stora mått. Det har för evigt solkats Blairs historiska arv.

Det finns med andra ord alltid en historisk aspekt som kastar sitt långsiktiga ljus över överväganden och beslut som fattas här och nu. Förr eller senare utfärdar historien ett slags dom även över en avgången partiledare och politiker – och ibland över ett helt parti.

På kort sikt skulle LO:s bidrag i nästa valrörelse vara mindre självklar. Ett scenario som nog oroar Stefan Löfven. Men säkert inte Nyamko Sabuni och Annie Lööf.

 

Platsens betydelse

Jag noterar att LAS-förhandlingarna i slutskedet verkar har skett i Svenskt Näringslivs huvudkontor på Östermalm i Stockholm. Man får hoppas att det inte var en symbol för under vilka förutsättningar förhandlingarna utspelade sig. Vilken roll spelar platsen?

Parterna har en gång tidigare fått till ett huvudavtal. Det var 1938. Det undertecknades på ”Grand Hotell Saltsjöbaden”, som alltså ligger i Saltsjöbaden, en exklusiv ”förort” till Stockholm. Den är kanske numera mest känd för TV-serien ”Solsidan”. Jag var själv på hotellet för några år sedan. Det var en sådan där konferens som arrangörerna förlagt på det anrika hotellet av nostalgiska svenska-modellen-skäl. Hotellet påminner noga besett om ett palats. Men då, när jag var där, kändes det lite nedgånget och bedagat. När vi gick runt och inspekterade platsens historiska betydelse, var det några andra gäster som pekade på oss och sa: ”Va, är det socialister här?”

 

Hasse Ericsons förhandlingsteknik

Det berättas att Transports legendariska och skandalomsusade ordförande Hasse Ericson hade en särskild och lite speciell förhandlingsteknik. Han var ju en omvittnat framgångsrik löneförhandlare. Han ska ha suttit tyst timme efter timme och låtit sin bisittare sköta snacket. Först framåt småtimmarna när alla var på väg att somna begärde han ordet och la fram sitt förslag. Han hade då läst av positionerna och hittade en yta som maximerade lönepåslaget i kronor och ören. Det kan vara en anekdot som format en myt. Vad vet jag. I vilket fall som helst tror jag inte ens att Hasse Ericsons taktik hade räckt till i onsdags natt. Förhandlingarna strandade ju redan klockan 24.00.

 

Arvet från Ådalen

Som så många andra passade jag på att återse platser i Sverige denna corona-sommar 2020. Men det blev också tid att upptäcka nya platser i vårt långa och avlånga land. Det finns så mycket att se.

1976 var jag i Ådalen och besökte platsen där fem människor fick sätta livet till i samband med en arbetsmarknadskonflikt och en demonstration 1931. Jag minns särskilt att vi var vid gravstenen där fyra av de som sköts till döds är begravda.

Minnesmonumentet på platsen för militärens dödsskjutningar restes först 1981 i Lunde. Nu i sommar fick jag se det i verkligheten. Trots att snart 90 år har gått sedan dödsskjutningarna var det en stark upplevelse att komma tillbaka. På platserna där de fem stod som träffades och dog av militärens kulor finns numera en minnesplatta för var och en av dem.

Industriområdet vid älven är nu ute till försäljning. Platsen kändes en smula öde. Men det var en ström av människor som kom dit. Det är länge sedan, men platsen har uppenbarligen fortfarande en stark laddning.

Jag tänkte på att det hade kunnat sluta med en ännu större blodsutgjutelse där och då. För militären slutade skjuta först efter att en ung trumpetare vid namn Tore Andersson blåste eld upphör. Långt senare vittnade han själv:
”Alldeles intill mig, på bara en armlängds avstånd, föll unga flickan Eira Söderberg blödande till marken, och skottsalvorna fortsatte. Då insåg jag intuitivt möjligheten att blåsa eld upphör.”

Tore var ungkommunist. Han ställdes inför rätta för ”egenmäktigt övertagande av militär tropp”:

”Men jag blev friad med hjälp av advokat Branting, son till Hjalmar Branting, och advokat Rudling som klarade upp alltihopa. Och militärens befäl Mesterton fick stå där med skammen.”

Ola Larsmo har i Demokratins genombrott skrivit om hur syndikalisten Frans Johan Gustafsson medverkade till att hungerdemonstrationerna i Västervik inte gick över styr. Det var en underlydande som hindrade sin överordnade från att ge polisen order att skjuta i ett turbulent läge i samband med en demonstration utanför Sveriges riksdag 1917. I Halmstad var det kommunisten Edvin Jansson som manade till lugn vid en strejk i staden 1931. Det var skottlossning även där, den gången från strejkbrytarnas sida. Det var samma strejkbrytare som sedan åkte direkt från Halmstad till Ådalen.

Händelserna i Ådalen medverkande nog till att göra den svenska historiska kompromissen möjlig senare på 1930-talet både politiskt och fackligt. Det är ändå intressant att det var några enskilda personer som vid dessa konfliktladdade historiska tillfällen medverkade till att förhindra ännu större katastrofer. Flera av dem befann sig rätt långt ut till vänster. Kanske hade den svenska historien sett annorlunda ut utan deras agerande. Deras insats och agerande bör nog särskilt hedras så här i efterhand. Allt detta hände förstås i ett helt annat historiskt sammanhang. Men vi kan nog ändå lära oss en del av det som hänt fordomdags. Även när det ser som mest låst ut.

 

Blogg 02 Okt, 2020

Korthuset i Kalmar

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling fascineras av turerna kring länsstyrelsen i Kalmar.

Även denna vecka bjöd på minnesvärda händelser. Vi har till exempel återigen påmints om att två gaggiga gubbar slåss om makten i Amerika. Och så hann regeringen knappt pusta ut efter att Preem-hotet försvann förrän arbetsrätten nu skapar ännu tydligare krisläge för Stefan Löfven.

Själv har jag tillbringat veckan i Kalmar, där en med fördel kan hänga med i nyheterna med hjälp av Barometern, en av alla de eminenta lokaltidningar som kämpar på runt om i vårt land. Och i Barometern har de senaste dagarna rapporterats om märkliga turer på länsstyrelsen i Kalmar.

Posten som landshövding i Kalmar verkar vid en snabb anblick närmast vara förhäxad. 2016 fick dåvarande hövding kicken efter flera mustiga avslöjanden om olämpligt beteende. Tillfällig landshövding blev länsrådet Malin Almqvist. Vi kommer tillbaka till henne inom kort.

Regeringen tillsatte emellertid förre IKEA-vd:n Thomas Carlzon som ny landshövding i Kalmar län 2017. Men bara två år senare så avsattes Carlzon av civilminister Ardalan Shekarabi efter uppgifter om svarta löner.

Barometerns reportrar Rasmus Jeppsson och Karin Lagerström har dock grävt djupare i denna historia och har i veckan presenterat en märklig historia.

När Thomas Carlzon tillträdde så klev den tillförordnade Malin Almqvist tillbaka till sin post som länsråd på länsstyrelsen. Det tycks dock snabbt ha uppstått disharmoni mellan Carlzon och Almqvist.

Malin Almqvist är inte vem som helst. Hon är före detta moderat toppolitiker i Kalmar, men framför allt gift med socialdemokraten Johan Persson, kommunstyrelsens nuvarande ordförande och kommunalråd sedan 2006. Kalmar starke man, om du så vill.

Under många år har Kalmarborna följt de sorgliga turerna kring det så kallade Strümpelhuset. Ett gammalt bostadshus som julafton 2012 översvämmades på grund av kraftiga problem med stadens vattenledningar. Ett ärende som till slut hamnade i knät på den nye landshövdingen.

En ytterst delikat situation uppstod, då länsrådet Malin Almqvist alltså är gift med kommunens starke man Johan Persson. Som dessutom är vän med dåvarande civilminister Shekarabi, enligt Barometern.

Turerna kring vattenledningarna leder till slut att länsstyrelsen 2019 kräver att Kalmar kommun ska inrätta en funktionell dagvattenanläggning intill det berörda kvarteret. Kommunen överklagar dock, och vinner på grund av ett formaliafel. Och det är nu det blir riktigt spännande.

Istället för att ta nya tag i saken så väljer länsstyrelsen istället att lägga ned ärendet. Så vad hade hänt? Jo, ändringen sker efter att civilministern flyttat på landshövdingen Carlzon. Samma civilminister som alltså är kompis med Kalmars starke man, som i sin tur är gift med länsrådet som den avsatte landshövdingen hamnat i konflikt med. En indiciekedja värdig ett avsnitt av House of Cards, typ.

Men det mest intressanta i Barometerns granskning är en intervju med juridikprofessorn Olle Lundin vid Uppsala universitet. Lundin antyder att Malin Almqvist inte borde varit hög chef på länsstyrelsen alltsedan 2017, då hon gifte sig med Kalmars kommunalråd. Det innebär nämligen en jäv som smittar alla på länsstyrelsen, menar han:

Det här är ett så klockrent jäv, så det finns inget utrymme för att ens ha en diskussion om saken.

Det är väl bara att konstatera att inte alla verkar ha delat den uppfattningen.

Förra veckan kom emellertid beskedet att Malin Almqvist har fått ett nytt jobb. Hon kommer fortsätta som länsråd. Men i grannlänet Kronoberg.

Några dagar dessförinnan hade den nya landshövdingen, förre generaldirektören i Försvarsmakten Peter Sandwall, tillträtt sin post i Kalmar. Vi får se om han håller fortet hela sitt förordnande.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling
chefredaktör

Blogg 29 Sep, 2020

PODD | Amerikafokus och hantverksmystik

PODD | Är vi för influerade av USA? Och hur gick det egentligen till när Sveriges Radio granskades på 70-talet? Det snackar vi om i nya avsnittet av vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tjugoandra avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om det svenska intresset för USA håller på att gå över styr.

Dessutom berörs en kommande skildring över hur det gick till när Jörgen Westerståhl skulle granska Sveriges Radios objektivet på 70-talet.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 26 Sep, 2020

Aftonbladet eller Expressen?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson är tillbaka med sin spalt om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det bland annat om Åsa Linderborg, Maria Schottenius och Mona Sahlin.

Aftonbladet och jag

Nästan alla verkar ha läst Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Kanske inte så konstigt, det är något som suger in en i denna aktuella och samtidigt smärtsamma text. Den skildrar förstås en djupt personlig, medial och professionell kris, som inträffar i skuggan av eller kanske på grund av allt detta med metoo. De flesta skulle nog inte välja att sätta allt detta på pränt. Men inte Åsa Linderborg. Det är på ett sätt imponerande.

Det handlar förstås om Benny Fredriksson. Det som gjorde Aftonbladets publiceringar så uppmärksammade och kontroversiella i historiens ljus var att han tog sitt liv efter tidningens ”granskning”. Pressens opinionsnämnd klandrade senare tidningen för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed. Åsa Linderborg bär förstås inte ensam ansvar för detta. Men hon spelade en aktiv roll. Och var också den som utåt försvarade tidningen när publiceringarna kritiserades. Aftonbladet befann sig i det här läget i ett ledarlöst tillstånd, i varje fall om man ska tro Åsa Linderborgs bok.

Men det finns också en del andra att klandra för sina publicistiska beslut under den här tiden. Dagens Nyheters granskning av dåvarande talmannen Urban Ahlin klandrades också för att ha åsidosatt god publicistisk sed. Det som väl sticker ut här är att DN på sin ledarsida (!) beskrev Ahlin som ett ”maktmissbrukande svin”. Både Fredriksson och Ahlin-publiceringarna var inte klockrena för att uttrycka sig diplomatiskt, och knappast metoo-relaterade. Till bilden hör förstås också att Expressen hängde ut och namngav Aftonbladets Fredrik Virtanen, något som hade sin maktmediepolitiska kontext, det vill säga i ljuset av den långa envigen mellan de två stora kvällstidningarna. Men i historieböckerna kommer det ändå tydligast stå att Benny Fredriksson begick självmord på grund av Aftonbladets granskningar.

När jag läser Åsa Linderborg kommer jag tänka på Katarina Frostenssons K, som beskriver tiden när hon tillsammans med sin kulturman flydde Sverige efter DNs metoo-avslöjanden om Forum och Svenska Akademien. Frostensson skyndar snabbt förbi de brännande frågorna och svingar upp sig i den ena högkulturella referensen efter den andra. Linderborg är verkligen mer öppenhjärtig, även om hon nog utelämnar ett och annat. Ett genomgående tema är att hon hela tiden återkommer till sin far metallarbetaren Leif, som framstår som både ett arv och ett sår – och kanske också ett dåligt samvete. Boken ger upphov till ännu fler frågor än den besvarar. Och samtidigt är den fylld av kloka insikter. Man hajar ju till när man läser: ”Nu är jag rädd för mig själv”.

Och i nästa stund är det som att den där välgörande självinsikten om vad maktpositionen på en stor tidning innebär är som bortblåst. Expressen och Dagens Nyheter verkar också vara en projektionsyta, som kanske satt sig lite i väggarna på Bladet. Man undrar ibland om det är så att ”liberalerna” på Bonniertidningarna är värre än högern på Svenska Dagbladet? De senare ser man inte så mycket av i den här boken. I samband med att Åsa Linderborg och Karin Pettersson äter lunch på Sturehof vid Stureplan skriver hon att omkring henne sitter ”representationskontona”. Jag antar att hon tänker på de som jobbar på finansbolagen som huserar i de där kvarteren. Nu är det väl förmodligen så att två av de högsta cheferna på Aftonbladet också har sådant konto. (För transparensens skull: Jag har ett kreditkort som jag ibland använder för representation.)

Jag kommer att tänka på Aftonbladet jag växte upp med. Bladet och jag har en lång historia. Hemma var det först Hallandsposten på morgonen, en liberal tidning med monopolställning hemmavid. Visserligen sålde jag som mycket ung Sydsvenskan på söndagsmorgnarna för att få lite inkomster. Men i tonåren blev Aftonbladet något av mitt politiska universum. Där fanns skribenter och krönikörer som jag alltid slukade från ingressen till slutklämmen. Det var Gunnar Fredriksson, Olle Svenning, Dieter Strand, Annette Kullenberg, Allan Fagerström, Åsa Moberg med flera. Jag hade ett särskilt gott öga till kultursidans innerspalt, vilken stil och finess! Och till Gunnar Fredrikssons och Dieter Strands krönikor på ledarsidan: ”Söndagar med Struve”. Jag är osäker på om signaturen Struve hämtades från Röda Rummet eller Struves meridianbåge. Men jag antar att den nog ändå hämtades från Strindberg. Möjligen var det en liten blinkning. Arvid i Röda Rummet var ju socialist. Men Struve konservativ och egoistisk.

Kanske gör avståndet en lögn eller möjligen en myt. Men var det inte lite mer florett och mindre slägga över Aftonbladet på den tiden? Skulle jag behöva revidera mina minnesbilder om jag gick till läggen?

Sedan har världen förändrats. Inte minst förutsättningarna för att ge ut tidningar. Själv köper jag inte längre Aftonbladet och Expressen varje dag. Bara detta att köpa båda markerade nog en inte oväsentlig förändring. En gång gällde det att välja den ena eller andra. Valet mellan Aftonbladet och Expressen markerade en politisk tillhörighet. Något Hasse och Tage fångade så träffsäkert i den där berömda sketchen med Tage Danielsson och Gösta Ekman.

På arbetarrörelsens Bommersvik såldes bara Aftonbladet. Det tog ett bra tag innan även Expressen tilläts försäljas i kiosken där. Men ett exemplar av varje a-presstidning i landet fanns att läsa i receptionen. Vi talar här om ett medialt universum som numera i hög grad försvunnit. Visserligen finns s-ledarsidor och deras tidningar kvar på sina ställen, men mest av presstödstekniska skäl. Och de flesta ingår i dag i privata eller liberala mediekoncerner. Till och med anrika Dala-Demokraten, Länstidningen Östersund och Arbetarbladet är numera en del av Bonnier News efter att den storstora medieägaren köpte MittMedia. Även Aftonbladet ägs tillsammans med konservativa Svenska Dagbladet numera av norska Schibsted, även om LO fortfarande är minoritetsägare i Aftonbladet och är med och utreser politisk chefredaktör.

Förr om åren var Aftonbladet inte lika ensam på vänsterkanten som i dag, i dag ju Bladet den enda stora spelaren på åsiktsmarknaden som har en socialdemokratisk eller vänsterprägel. Tidigare fanns alla dessa lokala socialdemokratiska tidningar, varav några var ganska framgångsrika. Arbetet i Malmö hade till exempel en stark ställning. Och på 1970-talet var det vänstervåg och ett hårt tryck från det hållet. På Expressens och DNs kultursidor fanns vänsterröster som nog var mer radikala än den som många uppfattade som mer modesta Aftonbladet. Det fanns publikationer som Folkets i Bild och Partisano (senare ETC) med bred spridning. Aftonbladet var nog inte vänstrast på den tiden, som i dag.

Ibland kan jag väl tycka det inte alltid befrämjat de bästa positionerna på kultursidan. Samtidigt är det väl viktigt att förstå varför det blivit så. Att Aftonbladet så att säga blivit den enda vänsterbastion som står kvar i hela detta föränderliga mediala och mer komplicerade politiska landskap. Vinden blåser sedan länge hårt från höger. Först var det nyliberalerna som blåste på. Nu är det högerradikalerna. Så, Aftonbladet fyller ännu en oerhört viktig roll.

Ärligt talat är det kanske mest i de internationella frågorna jag tycker att Aftonbladets kultursida hamnat snett under senare år. Det har nog blivit lite för mycket min ”fiendens fiende är min vän”-förhållningssätt. Benny Fredriksson var ett tragiskt misstag. Men Åsa Linderborg anklagade också Rysslandsforskaren Martin Kragh, som är verksam på Uppsala universitet och Utrikespolitiska insitutet, för att vara vara en del av en”hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien”. Pressens opinionsnämnd fällde publiceringen med motiveringen att Kragh tillfogats oförsvarlig publicistisk skada. Detta är inget Åsa Linderborg skriver om i sin bok. Det hade hon gärna fått göra.

 

Maria Schottenius och utnämningsmakten

Med en viss regelbundenhet dyker det upp kritik mot att politiker tilldelas offentliga ämbeten. Med tanke på den svenska traditionen, med stor självständighet för myndigheterna, är det väl inte så konstigt att politikerna har möjlighet att utse generaldirektörer och landshövdingar. Inför valet 2006 riktades hård kritik mot Göran Persson när det gällde utnämningar, som ansågs ha gynnat hans politiska vänner. Resultatet av detta blev en större öppenhet och nya rutiner för tillsättningar av det här slaget. Just öppenhet när den här typen av jobb är emellertid inte alldeles enkelt, här handlar det ju rekryteringar av personer som ofta sitter på ett tungt chefsjobb. Även den borgerliga regering som kom till makten 2006 kritiserades för vissa utnämningar; en av Bildts pojkar blev ambassadör i Washington!

I regeringsformen står det att vid beslut om ”statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Har politiker förtjänster och skicklighet? I allmänhet menar jag nog att politiker besitter en stor och unik erfarenhet. De som varit ministrar och statssekreterare har lett mycket stora departement, vilket verkligen inte är några små kontor. De har samlat på sig en enorm kunskap om samhället som man faktiskt inte kan tillgodogöra sig på något annat sätt än genom politiskt arbete. På den här nivån är internationellt samarbete inte minst i och genom EU och Bryssel en del av vardagen, det ingår därvidlag att man måste kunna konversera med politiker och tjänstemän från andra länder på åtminstone engelska. Därför är det för mig självklart att politiker bör kunna komma i fråga för den här typen av utnämningar. Staten bör inte vara förbehållen ämbetsmännen.

I veckan menade Maria Schottenius i DN att avdankade politiker inte bör få åtråvärda poster som ambassadörer. Till saken hör att många ambassadörer har politisk bakgrund. Hon pekade nu ut Jan Björklund som blivit ambassadör i Rom och Håkan Juholt som fått samma post i Sydafrika. Genom åren har jag träffat många politiker och en och annan ambassadör både här och utomlands. Det har varit en blandad kompott på båda fronterna om man säger så. Båda har ibland utmärkt sig positivt och ibland negativt. Men politiker bör inte få bli ambassadörer hävdar nu Schottenius. Landshövdingar däremot är ”ett jobb som kan vara i linje med den kunskap en erfaren politiker har”. Politiker, bli vid din svenska läst!

Utan att veta om varken Juholt eller Björklund är bra på sina nya poster, så kan man väl ändå konstatera att Björklund varit partiledare och minister i åtskilliga år. Håkan Juholt har varit internationellt engagerad sedan ungdomsåren. Och han var dessutom partiledare, ett tag i varje fall. Men jag förstår att tjänstemännen på UD vill ha jobben för sig själva. Själv tror nog att det är bra att det finns en viss mångfald även på ambassadörsposterna. Schottenius motsäger sig själv när hon ändå hittar en politiker som varit värdig ambassadörstiteln. Nämligen Alva Myrdal som var ambassadör i Indien på 50-talet. Ingen princip är med andra ord riktigt bra utan sina små undantag. I varje fall förr i tiden.

 

Jag tänker på Håkan Holmberg

Under budgetdebatten i måndags kritiserade Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt att en man med funktionsnedsättning beviljats svenskt uppehållstillstånd. Sjöstedt är inte vem som helst, utan ekonomisk-politisk talesperson för partiet. Uttalandet har fått berättigad kritik. Det säger förstås något om partiets människosyn.

När jag läste detta kom jag att tänka på Håkan Holmberg som nyligen gick bort och som begravdes förra veckan. Han var under många år politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning och en allt viktigare liberal röst som plockade isär den högerradikala världsbilden med en imponerande pregnans. Det gällde inte minst deras dubiösa syn på demokratin, minoriteters rättigheter och i grunden deras misstro mot rättsstaten, mediernas och universitetens självständighet. Den som läste Holmbergs analyser förstod en helt avgörande sak. Sverigedemokraterna har ett politiskt projekt och det pekar i riktning mot Ungern och Polen.

Det var just detta som Håkan Holmberg blottlade i sin viktiga Den farliga mångfalden som gavs ut i flera upplagor genom ett unikt samarbete mellan Arena, Tiden, Frisinnade klubben och Bertil Ohlininstitutet. Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg skrev varsitt förord till den där boken. Detta blev Håkan Holmbergs politiska testamente. Läs det!

 

Mona Sahlin partilös

Jag läser att Mona Sahlin inte längre är medlem i Socialdemokraterna. Om det är ett aktivt val framgår inte. Med för det socialdemokratiska partiet är det nog ändå en sensation som säkert inte gör Stefan Löfven på muntert humör. Ingen tidigare partiledare och knappast någon ledande person har mig veterligen tagit det steget tidigare, åtminstone inte i modern tid. Vi får gå tillbaka till agitatorn August Palm som blev något av en dissident och bitter motståndare till Hjalmar Branting. Om jag minns rätt gick han med i det socialdemokratiska vänsterpartiet 1917, som sedermera blev Sveriges Kommunistiska parti. 1917 lämnade många SAP, en del för alltid medan andra kom tillbaka efter några år. Mona Sahlins besked säger nog något om vår tid, och ganska mycket om de interna spänningarna i Socialdemokraterna.

Blogg 25 Sep, 2020

Perspektivlära 2020

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling hälsar dig välkommen till en snabbkurs i nutida perspektivlära.

En fackföreningskämpe i 50-talets Sverige skulle inte förstå varför dagens LO värnar nuvarande arbetsrätt. Påpekade Svante Nycander nyligen i ett debattinlägg om att skrota Lagen om anställningsskydd. Att LO länge försökte hålla lagstiftaren utanför är helt korrekt. Så ur detta perspektiv vore det enkelt att riva upp allt och börja om där vi var på 60-talet. Vad Nycander missar är att detta perspektiv är obsolet för de allra flesta som idag är verksamma inom såväl fack som arbetsgivare. De har aldrig verkat i en värld utan LAS och MBL.

Alla som försökt skildra något vet att det är perspektivet som är själva utmaningen. Rent tekniskt innebär perspektiv ett system för att avbilda tredimensionella objekt på ett tvådimensionellt bildplan. Konkret vet alla att perspektivet skiftar beroende på var du står. Jag gör ofta samma misstag som Nycander, inte minst när det handlar om att förorda kooperativa lösningar. Jag tror fortfarande att det finns mängder av medborgare som vill utöva konsumentmakt genom engagemang. Men där räcker det att jag ser mig själv i spegeln för att få rätt perspektiv.

När blivande vänsterledaren Nooshi Dadgostar intervjuades i SVTs Agenda häromdagen så uppstod en intressant brytning av olika perspektiv. Programledaren Anders Holmberg undrade om det var en slump att V lagt förslag som Sverigedemokraterna ställt sig bakom, och antydde att detta i så fall innebar en legitimering av SD. Holmberg markerade dessutom att detta var ett rimligt perspektiv genom att upprepa frågan. Samma perspektiv luftades kort därefter av självaste statsministern (och initialt av avhoppade partikollegan Rossana Dinamarca.)

Att Dadgostar inte ställer upp på denna beskrivning var förstås ingen överraskning. Men i grunden gjorde hon det utifrån ett helt annat perspektiv än frågeställarens. Att ett förslag kan stöttas även av ens värsta fiender är inget suspekt, det är en del av den parlamentariska demokratin. Och att bli ställd till svars för att någon röstar på ens förslag är utifrån det måhända lite udda, speciellt då det sker i public service med ett demokratiuppdrag. Jag antar att programledaren ville antyda att V lagt ett anpassat förslag som tillkommit efter underhandskontakter med SD, men där saknades i så fall tydliga belägg för denna tes. Dadgostars perspektiv var ett annat: den som inte kan lägga ett förslag bara för att det riskerar stöd från oönskat håll, den är enkel att tysta. Två olika perspektiv. Beroende på var du står.

Och apropå SD, som så ofta spelar mästerligt på dessa perspektivsträngar. Deras förslag om behovet av en enklare polis häromveckan var ett strålande exempel på hur perspektiv kan förändras utifrån budbärare. Men som Johan Enfeldt så träffande beskrev så behöver detta inte därför med automatik vara oönskade tankar. (Dagens Arena förordade liknande lösningar redan 2008.) Och istället för att bemöta frågan utifrån perspektivet Var står SD, så kan en mer konstruktiv vy nog finnas för den som vågar utmana Polisförbundets perspektiv.

Avslutningsvis rekommenderar jag dig att fundera över vilket perspektiv du väljer i den nuförtiden så närvarande frågan om integration. Viola Zabetis berättelse om hur hon valde att byta namn för att få ett jobb visar vilka alternativ du har. Ställer du dig hos de som ville träffa Viola? Eller hos de som vill träffa Banafshe? Allt handlar om perspektiv.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling
chefredaktör

Blogg 24 Sep, 2020

PODD | Framtiden för Fi

PODD | Har Feministiskt initiativ någon framtid? Vi har träffat partiledaren Farida Al-Abani för att snacka om saken.

Senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av Farida Al-Abani, partiledare för Feministiskt initiativ, Fi. Hon berättar om hur hamnade i partiet, där hon snabbt blev partiledare och hur de hanterat resan från framgång till kräftgång.

Idag har Fi mandat i 13 kommuner, och Farida Al-Abani berättar om nödvändigheten av hålla dessa lokala mandat vid nästa val.

Hon berättar också om det skifte som skett i partiets kärnfrågor i förhållande till den politiska debatten sedan framgångsåren 2014-15, och hur de nu behöver försvara sig på ett annat sätt.

Du hör avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.