Bloggen

Blogg 01 Maj, 2022

Mod i kvartalskapitalismens tid

I sin filmtrilogi om den moderna arbetsmarknaden ställer den franske regissören Stéphane Brizé frågor om egenmakt, värdighet och moral. Inför första maj reflekterar Elsa Persson över valmöjligheter i dagens arbetsliv.

Nästa vecka har filmen En annan värld Sverige-premiär. Filmen avslutar en trilogi där franske regissören Stéphane Brizé belyser det moderna arbetslivet under kapitalismens hårda logik. Samtliga har samma briljante huvudrollsinnehavare, Vincent Lindon, som uppenbarligen kan gestalta en plågad fabrikschef lika väl som en ursinnig fackordförande.

I inledande filmen Marknadens lag (2014) möter vi långtidsarbetslöse Thierry som bråkar med Arbetsförmedlingen som skickar honom på kurser som inte ger jobb. Efter ett antal förödmjukande intervjuer får han ett jobb: som butikskontrollant på ett varuhus där han spionerar på sina kolleger med uppdrag att försöka sätta fast dem som fifflar med någon rabattkupong. I mittenfilmen, At war (2018), spelar Lindon fackledaren Eric som driver sin kamp in i döden, efter att det står klart att arbetsgivaren ljugit om planer för fabriken de arbetar på och att den läggs ned.

I En annan värld skiftar vi, på sätt och vis, värld – till kostymernas. Här är huvudrollsinnehavaren en hårt arbetande fabrikschef, Philippe, som pressas av cheferna högre upp att för andra gången på kort tid genomföra en bantning av personalstyrkan. Samtidigt håller hans äktenskap på att ta slut just eftersom han arbetat så mycket under många år. Många är scenerna där Philippe sitter vaken sent med veckad panna över räkenskaperna. Vi ser också fransk film i sitt esse med rapp och bråkig dialog under olika jobbmöten. Scener som tillfredställande nog får pågå, minut efter minut.

Filmerna väcker frågor om det egna ansvaret, etik och värdighet. Och vad det egentligen innebär att kapitulera.

I början av Marknadens lag har Thierry möte med sina gamla kolleger som alla blev uppsagda på samma gång. Thierry deklarerar att han inte längre vill vara med och försöka sätta dit den tidigare arbetsgivaren. Nu vill han gå vidare. Men när han till slut får sitt efterlängtade jobb står Thierry till slut inte ut med sin roll, och att se sina kolleger avskedas, och lämnar jobbet själv.

När fackledaren i At war sätter eld på sig själv på fabriksområdet, strax efter att han hälsat sitt första barnbarn välkommet till världen, kan det upplevas som en närmast osannolik gest. Brizé har sagt sig ha inspirerats av händelsen 2015 där några ursinniga Air France-anställda attackerar två av företagets direktörer och sliter sönder deras kläder, efter beslut om ett ny, stor nedskärning. Händelsen fick regissören att vilja ta reda på vad som ledde fram till ett så aggressivt beteende.

Philippe i En annan värld försöker rädda sina anställda genom att skriva om den ekonomiska planen och visa hur verksamheten kan behållas i nuvarande skick. Utgången ska inte avslöjas här. Men Brizés budskap blir att det inte finns något sätt att gå helt vinnande ur de konflikter som han målar upp.

Jag tänker på de fabriksarbetare i Florens som jag tidigare skrivit om i Dagens Arena. Som kämpar – sedan i juli – för att få behålla tillverkningen i fabriken, men som också lägger fram förslag om en ny industripolitik.

Förr eller senare kommer folk tröttna och vilja söka nya jobb, sa talespersonen Dario Salvetti till mig då. Var det då ändå värt det, om det inte ledde till det som kampen syftade till? Är mod att släppa taget eller att kämpa in i det sista?

Vi ska gärna identifiera oss med vårt arbete, förverkliga oss genom det. Men förankringen ska inte vara statisk, inte kopplad till en särskild plats eller arbetsgivare.

Det finns en förväntan om att företag ska stå för goda värderingar och icke-diskriminering, gärna fastslagna i olika policy-dokument. Den verkligheten krockar mot den marknadslogik som Brizé målar upp i sina filmer. Där är vi i slutänden bara en kugge i maskineriet. Arbetare såväl som chef. (Eller så är det bara logiskt: att en vackert formulerad värdegrund har lite med verkligheten att göra).

Mod blir i Philippes (En annan värld) överordnades tappning att våga göra det som krävs: säga upp, driva på de kvarvarande anställda hårdare – för att inge börsen förtroende.

Trots det dystra ämnet blir jag upplivad över att filmkameran riktas mot en mellanchefs dilemman. Att vi får en inblick i snacket kring bordet när chefer i olika ställningar sitter runt bordet och ska resonera kring vilka av sina anställda de kan sätta upp på listan över de överflödiga 10 procenten.

Kanske är det framtidens arbetslivsskildringar, jämte gigjobbares vedermödor och fackliga arbetares uppror.

 

Blogg 30 Apr, 2022

Den politiska lögnen har alltid ett korn av sanning

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om den inte alltid knivskarpa gränsen mellan ”sanning” och ”lögn”, bland annat utifrån den sparkade ledarskribenten Kajsa Ekis-Ekman och en gammal kulturkonflikt på tidningen Norrskensflamman.

Den slitna gamla klyschan ”sanningen är krigets första offer” kommer väl till pass i tider som dessa. Propaganda eller opinionsbildning är självklara politiska redskap även i fredstid och i såväl demokratier som diktaturer. Men i krig dras en mer knivskarp gräns mellan vänner och fiender. Och forna vänner kan bli varandras värsta fiender, tidigare fiender kan alliera sig med varandra. Men gränsen mellan ”sanning” och ”lögn” är inte alltid knivskarp, i varje fall inte för alla. Många faller i farstun för ”desinformationen”, även om det också finns utrymme för tolkningar som kan bottna i skilda perspektiv, ideologiska världsbilder och förutfattade meningar.

Jag fick själv ett förebud om denna gråzon strax innan kriget bröt ut. En av mina krönikor här på Dagens Arena hade rubriken ”Krig eller fred”. Det intresserade uppenbarligen någon i Ryssland och min hörna refererades på en rysk websida. Jag översatte tillbaka den via Google translate och kunde utläsa att den i och för sig inte var helt felöversatt men att andemeningen hade försvunnit. Perifera anmärkningar hade gjorts till huvudsaken. Rubriken löd: ”Svensk journalist: Kreml har redan vunnit hälften av den planerade segern.” Det var inte riktigt mitt budskap.

Det skvalpade till i den mediala ankdammen när Kajsa Ekis-Ekman fick sparken som ledarskribent på Dagens ETC. I en ledarartikel hade hon riktat kritik mot websidan ”Kyiv Independent”som LOs tidning Arbetet samarbetar med. Ekis-Ekmans gjorde gällande att ”Kyiv Independent” är nazianstruken. Hon kanske hade rätt i att tidningen rapporterat från en högerextrem militär styrka. Men det är inte samma sak som att ens journalisten eller ännu mindre hela tidningen är nazistisk. Den anklagelsen verkar det inte heller finnas något fog för. Bilden av Ukraina som en nazistisk nation har varit i säck innan den hamnade i Ekis-Ekmans påse. Och är en central beståndsdel i den ryska propagandan mot Ukraina och för den ”särskilda militära special operation” som nu lägger landet i ruiner.
Den historiska kopplingen till det fosterländska kriget och segern över Hitlertyskland har uppenbarligen fortfarande sin inhemska jordmån så att propagandan håller upp det folkliga stödet för Putin. Tidningen Arbetet levererade en saklig och väl underbyggd kritik mot Ekis-Ekmans ledare.

Sedan fick hon sparken som ledarskribent. Dagens ETCs chefredaktör Andreas Gustavsson försvarade själva publiceringen som han ju hade godkänt. Men droppen var, menade han, att hon i en diskussion på Instagram ”grovt förskönade Russia Today, alltså den megafon som tjänar en alltmer fascistoid statsmakt i Ryssland”. För det beslutet har Gustavsson bannats av andra publicister. Peter Kadhammar skrev i Aftonbladet att det till finns en särskild plats i helvetet för fega redaktörer. En publicist ska alltid försvara sina skribenter, menade han.

Men en ledarsida uttrycker tidningens politiska hållning. Vad en ledarskribent skriver och tycker har därför en särskild laddning för en publikation.

Men en ledarsida uttrycker tidningens politiska hållning. Vad en ledarskribent skriver och tycker har därför en särskild laddning för en publikation. Gustavsson beslut var politiskt motiverat. ETCs renommé stod på spel. Samma sak hände på Sydsvenskan häromåret. En ledarskribent hade i en privat tweet skrivit om ”vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet” vilket gör det ”lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass”. Den tweeten låg inte i linje med Sydsvenskans politiska position.

Yttrandefrihet innefattar inte rätten att få sina åsikter publicerade. Varje dag fattar redaktörer och ansvariga utgivare beslut om publiceringar och refuseringar. Ibland vrider och vänder de på enskilda formuleringar i texter som faktiskt publiceras. Seriösa medier bejakar publicistisk mångfald, tar in repliker och befrämjar debatt. Men varje dag fattas en mängd beslut att inte publicera. Yttrandefriheten är rätten att uttrycka din åsikt och ger oss en möjlighet att starta nya medier eller vända oss till andra medier för att få våra alster publicerade. Medial mångfald är därför av en rad skäl eftersträvansvärt. Det bästa försvaret för demokratin är att också dissidenterna som utmanar etablerade ”sanningar” kan göra sin röst hörd. I en demokrati får vi leva med att människor hyser udda åsikter och är motvalls i största allmänhet. Ett samhälles demokratiska vitalitet kan mätas i om det också finns offentligheter där olika slags ”sanningar” kan ifrågasättas. Vilket är det bästa sättet att hantera de politiska trollen och konspirationsmakarna. Vi får leva med våra Putinkramare och Koranbrännare.

Arvskifte en av Anders Ehnmarks bästa och kanske viktigaste böcker. I ett avsnitten beskrivs kulturkonflikten när han tillsammans med sin hustru Annika Hagström flyttade till Luleå för att arbeta på Norrskensflamman, en tidning som ägdes av VPK med som var ett språkrör för partiets Moskvatrogna falang. Det är ett ömsint porträtt av en svunnen tid och en politisk miljö som inte längre existerar. Och av människorna i det kommunistiska Norrbotten.

Men tidningen ägnade sig, skriver Ehnmark, åt ett slags dubbel bokföring. Den kämpade för demokrati här i Sverige men försvarade diktaturen i Sovjet: ”Till synes gällde andra regler där. Det som var ett brott här var en berömvärd gärning där”, ”utopins värderingar tycktes upphöra att gälla, när utopin förverkligats.” Anders Ehnmark och Annika Hagström försökte introducera ett journalistiskt förhållningssätt på tidningen. Det gick sisådär. Traditionen att publicera artiklar från den sovjetiska nyhetsbyrån APN var stark, läsarna vill ha positiva nyheter från och om den första ”arbetarstaten”. Norrskensflamman hade inte ett journalistiskt uppdrag, Istället spände dem ”ett himlavalv över sina trogna.” Det tidningen skrev om var ”mycket vackert och lögnaktigt och sant också ”, för ”all politisk lögn består till stora delar av sanning. Vem skulle annars tro på den?”

Vid några tillfällen beordrades jag att visa film på Förbundet Sverige–Sovjetunionens månadsmöten.

I slutet av 1970-talet anställdes jag på ABF i Halmstad. Jag var yngst och fick göra saker ingen annan ville ta på sig. Som att visa film på olika föreningsmöten. Jag lärde mig sköta en 16-mm filmprojektor. Vid några tillfällen beordrades jag att visa film på Förbundet Sverige–Sovjetunionens månadsmöten. Förbundet hette egentligen ”Sällskapet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen”och var väl medlem i ABF och hade därmed rätt vill sina bidrag från ”folkbildningen”. Jag minns att jag visade svartvita filmer som rapporterade om sådana saker som jordbrukssektorns fantastiska utveckling i Sovjetunionen. På näthinnan har jag fortfarande de där svartvita bilderna av vajande vetefält. Jag misstänker starkt att de härstammade från Ukraina. De måste ha verkat lugnande på den grånade och ärrade samling män och kvinnor som samlades för att titta på sovjetiska filmer och att hålla sina illusioner vid liv. Någon gång kom det en tjänsteman från sovjetiska ambassaden i Stockholm till Halmstad och framförde hälsningar och goda nyheter från öst. Åhörarna var mestadels hemmahörande i VPK och utbrytarpartiet APK, tillsammans med någon enstaka socialdemokrat. Hade de där filmvisningarna passerat dagens värdegrundsarbete och demokratiplattformar? Kanske är har åsiktskorridoren ändå krympt? Länge behandlades de som säkerhetsrisker och bevakades av säkerhetspolisen. Och samtidigt gav staten bidrag så att samma personer kunde titta på sovjetiska propandafilmer.

Världen var full av paradoxer redan då. Kanske erbjöd de där filmkvällarna ett slags inkludering av oliktänkande som förstås samtidigt på en och samma gång slog vakt om sina politiska lögner. Även om det säkert var sant att vetefälten vajade i Ukraina.

Möjligen kan den politiska lögnen liknas vid ett slags rättshaveri. Fritiof Nilsson Piraten skriver i ”Bock i örtagård” om sockenkverulanten Per Persson i Tosterup. Kyrkan i byn hade utvidgat sin kyrkogård. Persson fixa idé var att den hade lett till att likvatten hade förgiftat hans brunn ”så att han själv, hans husfolk och hans fänad var nära att ruttna”. Tack och lov hade han upptäckt faran i tid och fyllt igen brunnen och börjat hämtat vatten från annat håll. Kostnaden för detta arrangemang ville han att socknen skulle stå för. Något samma socken bestred. Men skriver Piraten som alla kverulanter hade Per Persson rätt på en väsentlig punkt: ”Vattnet i hans brunn var uselt.” Men vad det berodde på kunde aldrig bevisas. Men Per Persson i Tosterup drev sin sak med en ”trosvisshet som anstått en martyr inför arenans lejon.”

Vi lever i en tid där konspirationsteorierna och de politiska lögnerna sprids med vindens hastighet. Det finns inga chefredaktörer eller ansvariga utgivare på de sociala medierna. Det finns skäl att vara orolig och vaksam. Exempelvis har myterna om att någon stulit valsegern från Donald Trump bitit sig fast. Men det finns fortfarande de som inte tror att Lee Harvey Oswald mördade John F. Kennedy i Dallas 1963, trots övertygande bevisning, vittnesmål och indicier.

Den politiska lögnen bekämpas bäst i offentliga rum. Kverulanter ute i socknarna och i den stora vida världen lär vi få leva med.

Blogg 26 Mar, 2022

Maoistisk plantskola för svenska medier

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om en återträff med journalisterna som på 1970-talet skulle ändra världen via Gnistan, Stormklockan och Rödluvan, men fick framgångsrika karriärer  långt utanför de maoistiska tidningarna.

Det var en vårkväll i mars detta nådens år 2022. Svensk mediehistorisk förening hade bjudit in till ett samtal om »Maoistiska tidningar som plantskola för en ny generation journalister«. Jag tog plats i Katasalen i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Det kändes nästan som en återträff för den Kinainspirerade delen av 70-talsvänstern. Även om jag skådade en och annan förtappad reformist i den gråsprängda publiken. Till och med moderatorerna medverkade i de maoistiska tidningarna när det begav sig. Men Gunnar Nygren är numera professor emeritus. Ola Sigvardsson har varit chefredaktör för liberala Östgötakorrespondenten, jobbat på Dagens Nyheter och under en tid varit pressombudsman. En gång var det Gnistan och Rödluvan som gällde. I en annan tid, i en annan värld.

Många övertygade kommunister gjorde senare i livet en framgångsrik karriär i medievärlden. Den maoistiska miljön i Stockholm blev en särskilt viktig plantskola för de etablerade medierna. Det var – och är – ju i huvudstaden de flesta mediejobben finns. Maoisternas tidningar drog uppenbarligen till sig många driftiga och duktiga ungdomar. Kanske spelade en hög arbetsmoral in. Mats Örbrink, en av panelisterna, framhöll att det söps som tusan på Aftonbladet, där han sedermera hamnade. Maoisterna tog färg av arbetarrörelsens skötsamhetskultur och drack inte på jobbet, knappt ens på kvällarna heller. Så det gick bra för många av dem. Robert Aschberg blev ett tidigt TV-ankare i den framväxande kommersiella tevevärlden, Pelle Andersson startade Metro och blev miljonär på kuppen, Peder Kadhammar är numera på Aftonbladet, Jörgen Widsell startade tidningen Z och Göran Rosenberg drog igång Moderna tider (både inom Stenbecksfären). Och förstås gick det bra för Jan Guillou, den kaxigaste och mest självmedvetna av dem alla. Och inte att förglömma Aftonbladets chefredaktör Thorbjörn Larsson. Liksom för många andra

Ja, det gick bra för de forna maoisterna trots pinsamma politiska blindskär i början. Nu sitter några av dem i Katasalen. De flesta är i pensionsåldern. Jag kommer osökt att tänka på filmen Sista natten med gänget. Det här maoistiska gänget jobbade ihop några år och spreds sedan för vinden. Livet rymmer också uppbrott och avsked. Personer man delat liv med några år hittar senare andra stigar i livet. Peppe Engberg, en av panelisterna, citerade Anders Sundelin, nu författare men som började på Gnistan: »Det är som vi aldrig har funnits!«.

»Så känner jag också«, sa Peppe Engberg.

Det förflutna är fjärran och främmande, kan nästan upplevas som overkligt i efterhand. Har det verkligen hänt? Har den Kinatrogna vänstern verkligen funnits i verkligheten?

Och sedan gjorde Engberg ett slags bokslut över det som hände sedan:

»Vi förlorade. Vi hade våra rötter i upplysningen och hos Voltaire och Diderot. Det var den romantiska vänstern som faller tillbaka på Rousseau som vann.«

Det där kan förstås diskuteras. Men faktum är att maoismen som företeelse och organisation sedan länge är stendöd. Såväl partierna som organisationerna har upphört att existera för länge, länge sedan.

Peppe Engberg som aldrig varit en blyg viol hävdade att Gnistan var den ”bästa vänstertidningen, den bäst redigerade”. Han berättade att han blev stolt när Expressens Pelle Wendel kallade honom ”B-journalistikens Ronald Reagan”. Pelle Wendel dog för 17 år sedan, men Engberg hade med sig Wendels gamla kavaj som han stolt visade upp.

Jag satt där och lyssnade på gamla anekdoter. Och tänkte att i varje politisk konjunktur drar några tidsandan till sin spets. Så var det även under vänstervågen. En del blev kvar där i politikens tassemarker, andra ändrade sig och gick vidare. Ett annat intressant historiskt exempel är de som drog iväg under den nyliberala skördetiden i början av 90-talet. Christian Gergils hade som ung medlem i Fria Moderata Studentförbundet i Stockholm börjat sälja sprit på Stockholms gator, det rådde förstås ingen brist på alkohol här i landet. Det hela var en symbolisk och politisk protest mot statens ”förtryck”. Jag kan personligen tänka mig viktigare saker att göra uppror mot. Sedan bildade han Frihetsfronten. Den där fronten var till skillnad från de maoistiska fronterna ett uttryck för någon slags anarkoliberalism. Frihetsfronten drev också svartklubben Tritnaha, som under några år var belägen nära vårt dåvarande hem vid S:t Eriksplan. På morgonkvisten kunde man stöta på eftersläntrare som stapplade ut från klubben. En gång var jag där och debatterade frihetens villkor med Timbros dåvarande VD Mats Johansson. Arvodet bestod av en flaska whisky som arrangörerna sa sig ha införskaffat utan att staten kunnat beskatta den. Jag tror att Johan Norberg, senare ståndaktig nyliberal debattör och författare, var där.

Vi hade dunderfel om Kina. Det var tur att vi inte vann!

Liksom Mats Hinze som var med och grundade rave- och technoklubben Docklands. Han misstänktes senare för en rad attentat som ska utförts i protest mot att Stockholm sökte OS 2004. Men han knöts bara till en brand i tennishallen på Lidingö. För vilket han dömdes till sju års i fängelse varav han satt av fyra. Det skulle vara intressant att lyssna på vad det där gänget tycker och tänker i dag och om hur det gick till på svartklubben och i Frihetsfronten.
Jag skulle gärna också lyssna på några i den globaliseringskritiska vänstern som samlades i Göteborg 2001 då allt gick överstyr och engagemanget tappade kraft. Med stor säkerhet var många driftiga personer aktiva i de där miljöerna också, men vart tog de vägen sedan? I vår tid har delar av den högerpopulistiska rörelsen rört sig allt längre ut på högerkanten. Konkurrensen om själarna kan vara självförstärkande, kan trigga en tävlan om att ”vara värst”. Precis som vänstern har de byggt upp sin egen medievärld, men nu på YouTube och sociala medier. Så under varje epok finns det alltid några som dras till de politiska utkantsområdena, antingen i enskild eller samlad tropp.

Och det fanns åtskilliga vänstertidningar att skriva i på 1970-talet, inte undra på att det skolades fram en hel del skribenter och författare. Och maoisterna hade ett eget litet men ändå ganska stort medialt universum. Folket i Bild Kulturfront och Gnistan var väl de mest betydelsefulla upplagemässigt som nådde utanför de närmast sörjande. Båda hade under glansåren imponerande upplagesiffror. Gnistan kom ut i nästa 20 år och ska 1976 ha haft en upplaga på 18 000. Det var fler än de som röstade på tidningens ägare Sveriges kommunistiska parti (SKP) i valet samma år. Hur kunde så få åstadkomma så mycket trots att väljarstödet var så tunt? Den opinionsbildande inverkan var under alla omständigheter nog omfattande. Under 1970-talet var det nog i hög grad vänstern snarare än socialdemokratin och borgerligheten som satte agendan. Men vänsterns tidningar och organisationer ägde inte bestånd.

Maoisterna sa sig i alla lägen stå på ”folkets” sida. Ola Sigvardsson undrade om inte den hållningen passade in i den journalistiska ideologin om att granska makten. Men han fick väl inte riktigt något svar. Var det därför gamla Gnistan-journalister blev så framgångsrika i en tid när journalistiken professionaliserades och blev allt mer maktkritisk.

Vad tog det här gamla Maogänget med sig i sitt fortsatta liv och journalistiska arbetsliv? Alla på seminariet verkade överens om att det framför allt var det journalistiska hantverket. Och journalistiken på exempelvis Gnistan var väl inte så mycket att skämmas för. På den punkten var panelen enig. Om man bortser från alla internationella frågor där de var naiva och godtrogna. De verkade också eniga om att allt ändå var värre på Folket i Bild Kulturfront som ”styrdes från Mariefred”, det vill säga av Jan Myrdal. Gnistan ljög aldrig. Men som Jeanette Gentele uttryckte det var Jan Myrdals böcker om Kina bara ljug.

»Vi hade dunderfel om Kina! Och fel i många andra saker. Det var tur att vi inte vann!!«

Sa Peppe Engberg.

Då hördes ett bekräftade men lamt »ja« genom publiken. Inte som ett stolt bifall, utan mest som en utandning eller en suck.

»De flesta av oss blev goda demokrater«, framhöll Mats Örbrink, »när vi väl tog oss ur bunkern«. Han började på Gnistan, startade Rödluvan och gick sedan över till Folket i Bild, där Myrdals regemente förpestade redaktionslivet. Sedan gick han via Aftonbladet till den kommersiella tv-världen.

Vi fick inte några terrorister i Sverige som i många andra länder. Det ska vi alltså tacka Gnistan för.

Paul Ronge blev en energisk murvel på Aftonbladet och Expressen, men arbetar nu med egen låda som kris- och PR-konsult. Han lyckades först bli portad från A-pressens centralredaktion för att ett halvår senare blir anställd på samma redaktion. Rätt imponerande får man säga. Tiden på Stormklockan (MLK:s tidning) var däremot ingen journalistisk höjdare. Men han sa sig haft nytta av den ”dialektiska materialismen” under alla konflikter i kvällstidningsvärlden och i sitt jobb som konsult. Jag hade inte förstått att det marxistiska filosofibygget kunde komma så väl till pass. Men jag kanske är mer befryndad med den dialektiska kompromissen.

Ylva Mårtens skrev i Rödluvan och blev sedan journalist på Sveriges Radio med fokus på barns perspektiv och rättigheter. Hon lyfte fram sitt engagemang för att ge röst åt de röstlösa och att ha en vinkel som journalist. Hon hade som ung läst Göran Palms ”En orättvis betraktelse” men gick sedan en studiecirkel i marxism-leninism med Anders Carlberg som cirkelledare. Carlberg var ju känd som ledare för Kårhusockupationen 1968 men startade senare Fryshuset. Hon testade platåskor och skrev om knottriga kondomer i Rödluvan.

Jeanette Gentele började på ungdomsradion i Umeå inte så många inslag om hästar för tjejerna och mopeder för killarna, men desto fler reportage om 70-talets strejkvåg.. Sedan fick hon jobb på Gnistan i konkurrens med Thorbjörn Larsson. Gnistan, framhöll hon, skrev direkt från verkstadsgolvet, SKP ville ju göra facket till en kamporganisation. Vänstern såg i grund och botten strejken som vägen till socialism. Men strejker har aldrig varit en kungsväg till framgång. Ungefär som försvaret är ett vapen man helst inte vill använda, och när det kommer i bruk kan mycket gå åt helvete. Hon tröttnade till slut på SKP:s lojalitet med Kina och gick till ”Råd och Rön” och sedan Svenska Dagbladet och var under många år filmskribent.

70-talsvänstern var en rätt maskulin historia. Men en vårkväll i mars några decennier senare var det i varje fall 40 procent kvinnor i själva panelen, det vill säga mer jämställt retroaktivt. Både Jeanette Gentele och Ylva Mårtens har varit journalistiken trogna.

Och hur är det med vänsterns skuld? Mats Örbrink kände ingen skam över sin tid i vänstern, ”även om vi i viss mån bidrog till att vilseleda folk om hur totalitära system fungerade”. Maoisterna höll ändå stånd mot våldet. Vi fick inte några terrorister i Sverige som i många andra länder. Det ska vi alltså tacka Gnistan för. Och själv blev han vaccinerad mot totalitärt tänkande. Jag kan i och för sig tänka mig bättre sätt att förslösa sin ungdom på. Men det finns kanske sämre också, sett till vad som hände sedan med det gamla Maogänget.

Till sist sa Paul Ronge att i ett avseende hade i de varje fall helt rätt. Kriget i Ukraina visar att Ryssland är ett socialfascistiskt och imperialistiskt land. Efter 45 år var det nu uppenbart att de sedan hade gjort rätt analys. Det är en rätt klen tröst. Man belönas sällan i efterhand. Särskilt de som känner att den vänster som fanns kanske aldrig har funnits.

Blogg 19 Mar, 2022

Globaliseringen har inte tämjt den ryska björnen

HÅKANS HÖRNA |  Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om Putineffekten på vägval i väst, effekterna för Ryssland av den nya ekonomiska järnridån och huruvida  tiden är ute för globaliseringen. 

Är Putins krig i Ukraina en av historiens stora vändpunkter? Inom loppet av timmar och dagar har väst gjort en rad politiska och ekonomiska vägval, som kommer att sätta ramarna för vår omvärld under lång tid framöver. Historiska brytpunkter kommer inte som en blixt från en klar himmel, utan föregås oftast av en räcka av händelser, långsiktiga strukturella förändringar och underliggande och uppflammande konflikter. Så även i det här fallet. Den utlösande faktorn är förstås Rysslands alltmer totalitära styre och imperialistiska strategier och ambitioner som redan har materialiserats i form av ett antal brutala krig nu i inledningen av det 21:a århundradet.

Hur ska vi förstå exempelvis kanslern Olaf Scholz besked om att Tyskland ökar sina försvarsutgifter till två procent av BNP? Flera andra länder har följt Berlin i spåren, även Sverige. Det är förstås ett försvarspolitiskt besked riktat mot Moskva, men som också bör ses mot bakgrund av senare års politiska utveckling i USA. Valet av Donald Trump var illavarslande nog. Men stormningen av Capitolium var en så pass exceptionell och oroande händelse att den amerikanska demokratin inte längre framstår som särdeles stabil. Vad väntar om Trump vinner nästa val? Kommer USA att stå upp för de liberala demokratierna i Europa i ett allt mer tillspetsat läge på vår kontinent? Kommer Europa att behöva stå på egna ben framgent? Jag tror att det tyska försvarsbeslutet ska ses i detta ljus. Tyskland ligger på plats fyra när det kommer till världens länders BNP. Ryssland kvalar in först på plats tolv. 1989 tog uppdelningen av Europa i två block slut. Nu kastar också Tyskland av sig det historiska oket och arvet från två förödande världskrig. 1900-talet är definitivt slut.

Flera ekonomiska och politiska kommentatorer menar nu att vi redan ser en tillbakarullning av globaliseringen. Den var bra för tillväxten och fattigdomsbekämpningen. Men det var också en tid då oligarkernas miljarder spreds ut över världsekonomin och vinster från olika slags skumraskaffärer investerades i företag och fastigheter runt om i världen. Förhoppningarna om att Ryssland och Kina skulle demokratiseras har kommit på skam. Den liberala dogmen om att marknadsekonomi och ökad handel leder till demokrati och ökad öppenhet hör vi inte så mycket av i dag, inte ens från de mest trosvissa liberalerna. Globaliseringen och handeln tämjde inte den ryska björnen och den kinesiska draken. Rysslands intäkter från olja och gas har gått till försvarsmakten och för att återupprätta närmast sovjetiska förhållningssätt i Kreml.
Kina är i dag världens industrigolv, men kommunistpartiet kontrollerar samhället och ekonomin i stort och smått. Kina har vänt tillbaka till Maos doktrinära arv. Putin faller tillbaka i gamla härskartraditioner som sitter i väggarna i Kreml. Även om Rysslands allt mer auktoritära utveckling inte var någon hemlighet var angreppet mot Ukraina ändå en chock. Kina har krossat friheten i Hongkong och hotar Taiwan och sina grannar i Sydkinesiska sjön.

Västs ekonomiska sanktioner efter krigsutbrottet är exceptionella. En ekonomisk järnridå har sänkts ned mellan väst och ost. Allt detta kommer att slå extremt hårt mot Ryssland. Och med all sannolikhet kommer sanktionerna att bestå under lång tid. Redan nu talas det om att det bara är en tidsfråga innan den ryska staten ställer in betalningarna. Det skulle få enorma konsekvenser för Rysslands ekonomi och befolkning. Men kan också leda till återverkningar för hela det finansiella systemet, för Ryssland har stora lån i utländsk valuta. Vi ser redan konsekvenserna i form av fallande börskurser och höjda priser på el, gas och bränsle. Som i sin tur fortplantar sig i hela ekonomin. Varuleveranskedjorna, som var skakiga redan under pandemitiden, kan nu på vissa områden brytas sönder för överskådlig tid framöver. En ekonomisk era går mot sitt slut. Och vi är på väg in i en ny. Ett slags revidering av globaliseringen lär ligga i korten. Men hur kommer den att se ut? Och vilka fallgropar ligger framför oss? Vi kan i varje fall på kort sikt vara säkra på att tillväxten dämpas, inflationen ökar och den finansiella oron består ett tag.

Det slags globalisering vi haft sedan 1990-talet har länge varit ifrågasatt eller i varje fall omdiskuterad. Från vänsterhåll har kritiken riktats mot att det var fråga om en företagsledd globalisering, och krav restes på en mer rättvis globalisering. På högerkanten har kritiken ofta fått nationalistiska drag, kritiken har riktats mot invandringen och mot den politiska ”liberala” eliten. Brexit var väl ett uttryck för samma reaktion. Kanske skedde ett skifte redan med finanskrisen 2008. Motvilligt tvingades politikerna övervaka och reglera banksystemet. Även om det finns mycket övrigt att önska. Vi var ju mycket nära en stor ekonomisk härdsmälta den gången. Det är värt att notera att handelns andel av världens BNP var som störst 2008, sedan har den fallit något. Sedan visade pandemin att de globala varukedjorna inte var säkra, i varje fall inte i en allvarlig kris. Pandemin i sig var ju en ekonomisk tsunami.

Och nu stänger vi av Ryssland på alla fronter. Vi kommer inte att sakna oligarkerna och skumraskaffärerna, eller den elit som skodde sig när planekonomierna kapsejsade. Vi står inför en ny kraftmätning mellan demokratiska länder och auktoritära och totalitära stater. Så här i efterhand är det obegripligt hur väst kunde släppa in exempelvis Kina i världshandelsorganisationen WTO utan krav på demokrati och mänskliga rättigheter eller att samma öppenhet för investeringar som finns i våra länder skulle gälla i Kina. Men pengar luktar inte, vare sig de härstammar från demokratier eller diktaturer, det är därför marknadsekonomin behöver ett värdesystem för att överleva. Nu slår det vägvalet tillbaka i form av öppen militär aggression i Ukraina och allt mer spända relationer med Kina, som använder sig av precis samma slags politiska arroganta lögner som Ryssland.

Globaliseringen är alltså satt under revision. Regionala samarbeten lär få ökad betydelse. I vår del av världen kommer EU att få en avgörande roll när det kommer till försvar av demokratin, för ekonomi och politik, och för försvar och säkerhet. Det är troligt att det framöver blir mer av handel inom block av det här slaget. EU har dessutom ett stort akut behov av att göra sig mindre beroende av rysk gas och olja och halvledare från andra delar av världen. Men också nationalstaten lär få en ökad roll. Att återskapa ett fungerande militärt och civilt försvar är en nationell uppgift. I Svenska Dagbladets kulturdel citerar Lisa Irenius en artikel i New Statesman av Jeremy Cliffe: ”Hero of our times. How Ukraine’s leader Volodymyr Zelensky stood up to Putin and united Europe”. Hon konstaterar att kriget i Ukraina visar på två olika slags förhållningssätt till nationen. Å den ena sidan Putins aggressiva nationalism. Å den andra Zelenskys pluralistiska nationsbygge. Ukraina är inte en utopi, men en fungerande demokrati.

Under pandemin har staten gjort en återkomst och räddat ekonomin och samhället genom extraordinära insatser. Det verkar vara en bestående förändring. I dag tävlar de svenska politikerna om att lova ut mer pengar, till allt från dyrare elräkningar till skenande bensinpriser. Kritiken mot bidragssamhället är historia, även på den borgerliga kanten. Snarast är det nu ett slags överbud vad gäller bidrag, det är ju valår i år förstås. Men inte bara försvaret utan också klimatet och andra nödvändiga investeringar i infrastruktur kommer att kräva en aktiv stat.

Svenska Dagbladets ledarsida skriver Janerik Larsson, gudfadern bakom mycket av näringslivets opinionsbildning de senaste decennierna, en mediekrönika om att vi befinner i ”slutet på en unik period”. Det är väl inte med glädje han säger detta. Utan det ska väl mer ses som ett konstaterande. Nu väntar en lång period av ekonomisk kris och krig i stället för välståndsbildande. Ukrainakriget beskrivs som globaliseringens ”slutpunkt”.

Mycket lär förstås i det korta perspektivet bestå. Men att den naiva liberala globaliseringen som svävade högt över folket, politikerna och ideologierna är förhoppningsvis historia. Det räcker att bläddra i några internationella tidningar eller googla globalisering för att hitta artiklar om ”the decline of globalization” ungefär på samma sätt som alla skrev om ”the decline of the welfare state” på 1990-talet.

En förändring är att länder och regioner i högre grad väljer att förlägga produktion i sin närhet. I den rika delen av världen har den ”nya ekonomin” varit framtidens melodi de senaste decennierna. Varuproduktion har med elitens arrogans betraktas som något gammalmodigt och omodernt. Dessutom har länder med låga löner erbjudit oss varor till låga kostnader. 27 procent av världens varor produceras i dag i Kina. En trolig och möjlig konsekvens av det som hänt de senaste åren – med finanskris, pandemi och krig – är att produktionen flyttas tillbaka till Europa och andra regioner som avindustrialiserats. I grund och botten handlar det om säkerhet och trygga leveranser av mat och varor. Men också om konkurrensen med totalitära stater. Globaliseringen har minskat klyftan mellan länderna men ökat ojämlikheten inom länderna. Många har med rätta uppfattat sig själva som globaliseringens förlorare, missnöjet i ländernas respektive rostbälten har utgjort en effektiv grogrund för missnöje och nostalgisk nationalism. I den bästa av världar kan vi framöver förvalta fördelarna med öppenhet och globalisering och bädda in våra ekonomier i nationalstatliga ramverk och regionala samarbeten som EU. Inte minst för att värna demokratin och vår gemensamma säkerhet.

Krig har historiskt sett ofta splittrat vänstern. Men som Andrew Marr, ny chefredaktör för New Statesman efter många år som ankare på BBC, konstaterar, innebär krig också att samhällena i sig rör sig vänsterut. Det är inte överraskande, skriver han. När samhällen omorganiseras och nya konflikter uppstår, då får staten mer makt. När vi behöver dela en gemensam börda krävs också ett mer generöst och inkluderande samhälle. Det är en avgörande historisk lärdom.

 

 

 

Blogg 05 Mar, 2022

Jag är inte död – Jag är bara gammal

PODD | Vårt stressade samhälle skapar en ovärdig ålderdom. Det menar Ylva Floreman som gästar vår intervjupodd.

Ylva Floreman är dokumentärfilmare och skribent. I sin senaste bok Jag är inte död. Jag är bara gammal skildrar hon svenskars ålderdom på ett annorlunda sätt. I vår intervjupodd berättar hon för chefredaktör Jonas Nordling om varför hon skrev boken, och vad hon hoppas uppnå med den.

 

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 06 Feb, 2022

Ekonomisk demokrati

PODD | Dagens klimatkris borde innebära en förnyad diskussion om ekonomisk demokrati. Det menar Sebastian Svenberg som granskat den moderna demokratins rötter.

Rösträtten var inte slutmålet för många av 1800-talets kämpar för demokratin. Där fanns också en stark önskan om att påverka effekterna av ekonomiska beslut, inte minst inom det privata näringslivet. Det menar Sebastian Svenberg, sociolog vid Örebro universitet. I sin nyligen publicerade avhandling skildrar han drivkrafterna hos brittiska pionjärer inom såväl kooperationen som gillesocialismen, och ser också mönster som går igen i dagens debatt om klimatkrisen. Detta berättar han om för Jonas Nordling i Dagens Arenas intervjupodd.

 

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 21 Dec, 2021

Nu är det slut!

PODD | Journalistikens fyra budord! Och att fastna som liten medieaktör. Det snackar vi om i finalen av vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik och medier som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det fyrtioåttonde avsnittet presenterar Jörgen Huitfeldt sina fyra budord för journalistiken. Jonas Nordling dryftar utmaningarna för små medieaktörer som inte vill fastna i sin utveckling. Och så meddelar de båda chefredaktörerna att detta avsnitt också blir det sista de gör av denna podd.

Vi vill tacka alla som lyssnat och hört av sig till oss under den här tiden. Nu är det slut!

 

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 11 Dec, 2021

Kämpande örnar

PODD | Har Unga Örnar gjort sitt jobb? Eller har arbetarrörelsens scouter en roll att spela även idag? Förbundssekreterare Daniel Vencu Velasquez Castro gästar vår intervjupodd.

En gång i tiden var 200 000 medlemmar i arbetarrörelsens ungdomsorganisation Unga Örnar. Numera är medlemssiffrorna mer blygsamma, men verksamheten lever vidare. Vilken roll vill rörelsen spela 2021? I en tid då ungdomars situation, inte minst i så kallat utsatta områden står i fokus? Vi bjöd in förbundssekreterare Daniel Vencu Velasquez Castro till vår intervjupodd för att få veta mer.

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 07 Dec, 2021

Journalisters engagemang och kunskaper

PODD | Vilka föreningar kan en reporter vara med i? Och hur är det med journalisters utbildning? Det snackar vi om i vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik och medier som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det fyrtiosjunde avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om journalisters delaktighet i civilsamhällets olika organisationer. Dessutom dryftas om svenska journalister är välutbildade eller ej.

 

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 05 Dec, 2021

Den tionde kvinnan

PODD | Det tittas för lite framåt i svenska företag och organisationer. Det hävdar etnologen Ida Hult i sin nya bok. Vi har snackat med henne i vår intervjupodd.

Ida Hult är framtidsetnolog och har haft ledande roller på bland annat Ikea, If, Ericsson och Arla. I sin nya bok Ärvda svar söker hon efter ”en framtid bortom gamla sanningar, slitna ord och redan tänkta tankar”. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling tog ett snack med henne i vår intervjupodd, där hon berättar om boken, förklarar vad hon menar med ”Den tionde kvinnan” och varför hon vill införa en så kallad Janus-organisation i svenska företag.

 

 

Du hör avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 30 Nov, 2021

Kompisar från förr: August Blanche

PODD | Nu blir det mediekritik från 1830-talet. Och Karl XII som liberal hjälte. Allt finns i vår bokpodd.

I det tjugonde avsnittet av Kompisar från förr har Jonas Nordling och historikern Erik Tängerstad, läst Publiken och tidningarne, en broschyr från 1838 med anonym författare. Men bakom verket stod den sedermera berömda August Blanche. Detta debutalster skildrar en uppgörelse med dåtidens främsta pressorgan och utgör en dåtida variant av mediekritik som har viss bäring även i modern tid.
Detta konstateras i podden där deltagarna gör sitt bästa för att förstå 1800-talets Sverige i allmänhet, och liberalismens framväxt i synnerhet. Dessutom får vi veta hur Karl XII blev dåtidens liberala idol, och varför krigarkungen delar dödsdag med just August Blanche.

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

 

 

Du hör avsnittet ovan, eller här.

August Blanches Publiken och tidningarne hittar du här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 23 Nov, 2021

Tystnadsplikt och EU-skräck

PODD | Hur väl hanterar journalister källskyddet? Och varför är redaktionerna så dåliga på EU? Det snackar vi om i vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik och medier som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det fyrtiosjätte avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om källskyddets status bland svenska medier. Dessutom dryftas EU-kommissionens förslag till nya regleringar av internet och kvaliteten på svensk EU-debatt.

 

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

 

Blogg 09 Nov, 2021

Följsamma utgivare och journalister med åsikter

PODD | Är medietränade mediechefer en fara för journalistiken? Och hur farligt är det att släppa på bilden av neutral rapportering? Det snackar vi om i vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik och medier som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det fyrtiofemte avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om alltför följsamma mediechefer är av godo. Dessutom dryftas åter den eviga frågan om journalisters egna åsikter och hur tydligt de ska få märkas.

 

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 07 Nov, 2021

Dina dolda tillgångar

PODD | I ett kollektivavtal ingår försäkringar och pension som du säkert har frågor om. Det är numera bolaget Avtalat som ska hjälpa dig med detta. Vi har träffat deras vd Niklas Hjert som brottas med att få dig att veta att de finns.

Sedan årskiftet ansvarar bolaget Avtalat för att alla de tre miljoner som berörs av ett kollektivavtal har rätt information om vilka försäkringar som ingår. LO, PTK och Svenskt Näringsliv slog 2020 samman sina verksamheter för försäkringsinfo efter en längre tids förhandlingar som inte var helt friktionsfria. Sammanslagningen har fått stora effekter för såväl PTK som för LOs medlemsförbund, varav inte alla upplevdes som positiva.

Det nya bolagets vd Niklas Hjert gästar vår intervjupodd och berättar om utmaningarna med att lyckas där föregångarna gått bet.

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 05 Nov, 2021

Livets hårda (PK-)skola

PODD | Barn- och ungdomsforskaren Henning Årman berättar om sin tid på en av Stockholms mest politiserade skolor. I det här reportaget får vi höra om klottret, affischerna och hyperkunniga elever inom politiskt korrekt språk.

På gymnasiet med det fingerade namnet Bråviken kliver forskaren Henning Årman in. Han ska studera förortsslang i innerstaden. Men skolklimatet tvingar honom att ändra sina planer. Diskussioner om begrepp som queer, kulturell appropriering och vem som får säga vad kommer stå i centrum av avhandlingen.

 

 

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.