Bloggen

Blogg 28 Jan, 2020

PODD | Bombgranskningar och genremonster

PODD | Brister journalistiken i granskningarna av skjutningar och sprängningar? Och klarar konsumenterna av att skilja på alla publicistiska former? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det åttonde och senaste avsnittet berör chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling bevakningen av sprängdåd och dödsskjutningar och vad som är det redaktionella uppdraget i sammanhanget.

Dessutom diskuteras redaktionella vinjetter, vilka problem olika genrer kan ställa till med för konsumenterna och om journalistiken har skapat ett monster som det är dags att ta itu med.

Du hittar avsnittet här.

 

Alla Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt.

 

Blogg 25 Jan, 2020

Tack för kalaset!

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om politikens dödgrävare, Johnny Bode, årets svensk och fackliga älgar.

 

Dödgrävarna

Rüdiger Barth & Hauke Friederichs Dödgrävarna är en fascinerande redogörelse för händelseförloppet under ”den sista vintern i Weimarrepubliken” innan Hitler kom till makten. Jag har läst en hel del om denna period i Tysklands och Europas historia. Ändå är det så många nya detaljer och händelser som jag inte kände till. Som läsare sugs man in i berättelsen men skräcken i halsgropen, det politiska skiftet får färg och märg genom dagböcker, dokument och brev. Varje dag tycks leda fram till Machtübernahme, den bruna revolutionen. Samtidigt är det uppenbart att katastrofen hade kunnat undvikas. Om inte om hade varit.

Historikern Torkel Jansson har beskrivit Sverige innan demokratins genombrott som ”ett sprängfullt tomrum mellan två samhällsformer”. Den karakteristiken passar också in på Weimarrepubliken som blev en parantes mellan det gamla kejsardömet och Nazityskland. En pusselbit är det eskalerade våldet, gatan blev en stridszon, utfört av i första hand nazister och kommunister. ”Dödgrävarna” beskriver också det politiska ränksmideriet och det parlamentariska systemet krackelerar, hur det demokratiska centrumet försvagas när ytterkanterna sätter dagordningen. Frågan är om ”sprängfullt tomrum” kan appliceras även på Sverige i början av 2000-talet? För några år sedan hade den tanken varit omöjlig.

Historien upprepas inte. 30-talet går inte i repris. Men en sak är uppenbar, vi lever i en tid av ökad osäkerhet och en förhöjd konfliktnivå. Det gäller såväl i samhället som i politiken. Den senaste veckan har vi sett en rad ytterligare uppseendeväckande bombattacker och avrättningar på offentliga platser. Det här våldet är inte politiskt motiverat, även om vi också har ökat politiskt motiverat våld eller hot om våld. Bomberna i Stockholm och Norrköping, avrättningen vid Kungens kurva, hänger samman med rivalitet, maktkamp och strid om revir och territorier mellan olika kriminella nätverk. Frågan är vad som händer med oss när detta blir en del av vardagen.

Och hur agerar de politiska partierna i denna nya situation? Inte alltid så bra och genomtänkt, är min bild. Politiken är mer polariserad och konfliktfylld än på länge, vi får kanske gå tillbaka till det svenska politiska 20-talet för att få en relevant jämförelse. Dessutom verkar många kapitel i den tidigare allmänt omfattade regelboken ha makulerats. Det tidigare kvittningssystemet (en frivillig överenskommelse som garanterade att ett block eller parti inte gynnas eller missgynnades när någon hade laga förfall) finns inte längre. En symbol så god som någon. En förklaring är förstås Sverigedemokraternas inträde på den politiska scenen. Men sedan 2010 har regeringsmakten också försvagats och politiken har hackat fram och tillbaka. Det började med att de Rödgröna och Sverigedemokraterna 2013 fällde delar av Alliansens budget och stoppade ytterligare skattesänkningar.

Efter valet 2014 vann Alliansens budget trots att vi hade en rödgrön regeringen. Samma sak hände efter valet 2018 då Moderaternas och Kristdemokraternas budget gick igenom, med stöd av Sverigedemokraterna. Innan jul tvingade alla oppositionspartier igenom en översyn av den illa genomtänkta förändringen och privatiseringen av Arbetsförmedlingen. Och i veckan har alla partier utanför regeringen från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna tvingat igenom ytterligare pengar till välfärden. Man kan väl glädjas över att även högerpartierna nu har en annan agenda vad gäller pengar till kommunerna. Samtidigt som syftet åtminstone från Moderaterna väl egentligen är att kasta så mycket grus som möjligt i maskineriet. Frågan är hur väljarna reagerar på allt detta. Jublar de över att det blir mer pengar till kommunerna? Eller ser de med förvåning och kanske skepsis på det förvirrande och föränderliga politiska spelet?

I det nya politiska landskap som uppstått efter Januariöverenskommelsen agerar flera partier allt mer desperat. Ulf Kristerssons kompass verkar snurra betänkligt. Men den pekar väl mer mot Jimmie Åkesson än åt något annat håll, vilket säkert hänger samman med Sverigedemokraternas opinionsframgångar efter valet. Samma sak kan väl delvis också sägas om Socialdemokraterna, som pendlar lite hit och dit. Senast i en intervju i DN var det Stefan Löfven som ville ha lägre asylinvandring. Detta slags symbolutspel i kombination med ett låst politiskt läge och ett inte alltid så smickrande politiskt spel verkar inte gynna något av de gamla statsbärande partierna. Snarare ger det Sverigedemokraterna möjlighet och frikort att ge intryck av att de står över och vid sidan om allt detta. Jag läser därför Dödgrävarna och vår tid med särskilt uppmärksamma och oroade ögon.

 

Johnny Bodepriset till Svenska akademin

Johnny Bodes beundrare och värnare har sedan 2009 ett eget sällskap. Det är kanske lite överraskande. Han var på sin tid en problematisk och skandalomsusad kompositör och sångare, en amoralisk mytoman som gjorde sig omöjlig på en massa olika sätt. I dag är han kanske främst känd för ”Bordellmammans visor” med texter som ”Runka mig med vita handskar på” och ”Sex-Predikantens sång”, med mera, med mera. Sällskapet delar årligen ut ett pris i hans anda. I år gick det till Svenska Akademin: ”En lika ärevördig som skandalgenererande kulturinstitution, som både historiskt och i närtid förmått att leverera det ena underhållande exemplet på organisatoriskt självskade-beteende efter det andra, därmed bevisande att man ej alltid äger smak för det man har snille”.

Ja, någon i Johnny Bode sällskapet kan skriva:

”Med kungligt beskydd, en stinn kassakista, fastighetsinnehav och prestigen i att dela ut världens finaste litteraturpris hade Svenska Akademien kunnat välja att tryggt vila på lagrarna, lyfta sina jetonger, endast göra bekväma val och hösta in kulturetablissemangets välsignelser. Men så icke! Med en generositet som torde ha kostat på har dessa herrar i frack och damer i aftonklänning i stället bjudit på ett ständigt flöde av spränghett skvallerstoff liksom grunder för underhållande polariserande kulturdebatter och allmänt häckel – allt sådant som får ses som ett uppmuntransvärt beteende i sann Bode-anda. ”

Priset var ett diplom med ett kvitto från Drottning Kristinas Jaktslott i Göteborg där sällskapet med stor glädje festat: ”Tack för kalaset!”

(Vi ska dessutom inte glömma denna viktiga Johnny Bode-koppling till Dagens Arena och dess chefredaktör Jonas Nordling.)

 

Och så Årets svensk

Jag vet inte vad jag ska tycka om att tidningen Fokus gett Jens Gansman utmärkelsen ”Årets svensk”. Priset har väl i och för sig inte varit så lyckat genom åren. Jag hade kanske inte väntat mig att Fokus skulle välja Greta Thunberg. Men Jens Gansman? Martina Montelius hittade som alltid en rolig vinkel i Expressen: ”Rolighetsministern Jens Ganman har av tidningen Fokus dekorerats med utmärkelsen Årets svensk. Inte en dag för tidigt, tycker jag. Det är dags för det offentliga samtalet i vårt land att ta av sig godhetsknarkarburkan och stå för att alla hämningar officiellt är släppta.”

Dick Eriksson tycker i Sverigedemokraternas tidning Samtiden att det var ett utmärkt val: ”Ganman förmår att genom ett skratt klä av dårskapen i den politiska korrektheten. Den hållning som etablissemangen gömmer sig bakom för att slippa ta ansvar, slippa ta de förödande konsekvenserna av den egna politiken. Det är dessa faktorer som förklarar varför vi inte har bättre politiker vid makten.” Samtiden ”gratulerar Jens Ganman – och Fokus som visar att man inte tillhör regimmedia utan har en bredare blick i samhällsbevakningen”.

Jag var inte vidare bekant med Ganman, men när jag går in i hans Twitterflöde klarnar ett och annat. Frågan är vad som därvidlag klarnar vad gäller Fokus.

 

Skandalradio i Göteborg

Bilden av ”regimmedia” är förstås missvisande på så många plan. Vi har haft många uppkäftiga medier och rabulister tidigare i mediehistorien. På Sveriges Radio ligger en dokumentär om ”Skandalradion i Göteborg” med fokus på Frank Gunnarsson vars satirer uppfattades som ett eko från KPML(r):s politiska retorik. Han hade varit medlem i partiet med blev utesluten för ”vänsteravvikelse”. Det hela var väl förstås laddat med politik. Udden ofta riktad mot socialdemokraterna. Och under en period stängdes lokalradion ned. När jag lyssnar på den så kallade humorn Frank Gunnarsson levererade undrar jag förstås om den egentligen sticker ut så mycket, jämfört med vad som kommit senare.

Jag kan också i det här sammanhanget rekommendera Kalle Linds intervju med Jörgen Widsell i ”Snedtänkt”. Widsell hade en bakgrund i den maoistiska vänstern, men var enligt egen utsago mer anarkist än kommunist. Han slog sig tidigt ihop med Jan Stenbeck och startade bland annat tidningen Z, som inte var så fin i kanten och som särskilt gav sig på den politiska makteliten, i synnerhet om den hade koppling till socialdemokratin.

Två exempel på journalistik som sparkade uppåt. Inte alltid stilfullt, kanske. Men inte så PK, varken det ena eller andra.

Men vad gäller humor är jag väl mer hemma i Hasse & Tages humanistiska och maktkritiska fåra. Och sörjer i det sammanhanget förstås att Terry Jones, en av centralfigurerna i Monty Pyton, gått vidare.

 

Bibliotek som försvinner

 Jag läser att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek verkar ligga illa till och drabbas av nedskärningar. Av princip sörjer jag alla nedläggningar av bibliotek. Mitt gamla skolbibliotek hade inte många böcker, men att komma in i det lilla biblioteksrummet har fortfarande ett magiskt skimmer över sig. Jag träffade min hustru i ett bibliotek (som sedan lades ner, vi talar om Bommersviks). Till saken och sammanhanget hör också att jag lärde känna Tage Lindbom som var chef för Arbetarrörelsens arkiv under många, många år (från 1938 till 1965!). Han ägnade sig personligen åt att efter andra världskriget åka runt i Europa och köpa in socialistisk litteratur och rädda dessa böcker till arkivets bibliotek i Stockholm. Jag hoppas att de får stå kvar där.

 

Den svenska fackliga älgen

De svenska parterna har genom LOs Karl-Petter Thorwaldsson, Unionens Martin Linder och Svenskt Näringslivs Mattias Dahl skrivit en artikel för tysk press för att försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen inför hotet om att EU fattar beslut om exempelvis minimilöner. Inget nytt i sak. Förutom att tyskarna illustrerar den med en stor älg. Man undrar vad det säger om tyskarnas bild av Sverige.

Blogg 24 Jan, 2020

Öppet mål för kooperationen

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling tar ett varv till angående privat sjukvårdsförsäkring och presenterar en alternativ plan.

Frågan om privata sjukvårdsförsäkringar fortsätter att engagera, och nu vill alltså regeringen snabbutreda frågan. Igen. Saken har ju varit på tapeten förr, till exempel här 2016. Läget inom vården gör förstås att frågan ständigt åter aktualiseras. Och konflikten inom fackföreningsrörelsen, där vissa förbund erbjuder försäkringen och andra vägrar, bidrar dessutom ytterligare. De negativa effekterna av fackliga sjukvårdsförsäkringar har ju belysts av många, inklusive undertecknad.

Men jag gillar också att gå i konflikt med mig själv, speciellt när två övertygelser ställs mot varandra. Det faktum att de privata sjukvårdsförsäkringarna troligen är här för att stanna innebär dessutom att hela fackföreningsrörelsen borde attackera frågan på ett helt annat sätt. Att en medlemsorganisation inhandlar en produkt kollektivt är trots allt ett tillvägagångssätt som vi sett förr i historien. Likaså att sådana upphandlingar kan ske under demokratisk flagg. Det är ju den där grejen som vi förr kände som kooperation.

De fackliga aktörer som idag erbjuder sina medlemmar sjukvårdsförsäkring kan faktiskt flytta fram positionerna ytterligare och hantera försäkringen just som ett eget kooperativ. De skulle innebära ännu större möjligheter till påverkan av innehållet för de försäkrade, men också att eventuella överskott stannar hos medlemmarna.

Att hantera dessa försäkringar via en kooperativ, demokratisk lösning borde också vara ett bättre sätt att röja väg inom LO-förbunden där motståndet mot vårdförsäkringar än så länge är kompakt. En sådan lösning har trots allt fungerat för LO-medlemmarna när det gäller många andra försäkringar, vilket betytt mycket både för organisering och välfärd. Och i en tid där organiseringsgraden sjunker inom arbetarfacken skulle antagligen en försäkring som ger gräddfil inom sjukvården kunna vända medlemssiffrorna uppåt. Om lösningen dessutom är kooperativ och demokratisk så borde få ideologiska hinder föreligga.

Men alla de som inte kan vara medlemmar i facket då? Ska de inte kunna få en liknande gräddfil? Då får vi ju ett tudelat samhälle, hör jag varningsropen i konflikten med mig själv. Jajamen, men i en demokratisk organisation med solidaritet som ledstjärna lär försäkringar även för anhöriga föreslås. Och det är dessutom inte förbjudet för andra organisationer än fackliga att starta kooperativ. Tvärtom. Så till slut lär hela samhället då åter kunna få den sjukvård de vill ha och dessutom med ett större eget inflytande än med dagens sjukvårdspolitik. För så funkar kooperationen. Eller i alla fall gjorde den det en gång i tiden.

***

Apropå historiska triumfer noterar jag höjda tongångar då det nu står klart att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek står inför stora besparingar. Jag har tillbringat mycket tid där genom åren, och skulle utan denna guldgruva till exempel haft svårt att berätta såna här historier. Men jag har också tänkt att det fantastiska material som arkivet besitter faktiskt borde kunna ge större möjligheter till intäkter genom så kallad merchandise. Det är trots allt så de flesta museer skapar extra intäkter.
En webbutik med print on demand-lösningar borde ha kunnat vara möjlig, arkivets skatt av affischer och bilder torde till exempel locka hela världens t-shirtsköpare. Tänker jag. Men nu är det kanske för sent för den typen av kreativa lösningar. Och vi får kanske vara glada för det lilla som kan räddas kvar.

Jag brukar ju påpeka det med jämna mellanrum i denna spalt, men det är lätt att sakna något i efterhand. Sånt som en inte förstod att fullt ut värdesätta när det fortfarande var möjligt. Som Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Men det gäller förstås även Dagens Arena. Vi blir alltmer mediebranschens humla, det vill säga att vi flyger trots att det inte borde vara möjligt. Men det går bara så länge vi har en stöttande publik. Så innan det är för sent, kolla in detta budskap.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

 

Blogg 23 Jan, 2020

PODD | En trygg sjukförsäkring?

Snart läggs en ny utredning fram som ska lägga förslag om hur man ska definiera vanliga arbeten på arbetsmarknaden. Åsa Plesner, Tankesmedjan Balans och Håkan Svärdman från fackförbundet Forena diskuterar hur sjukförsäkringen kan bli tryggare och bättre.

Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på fackförbundet Forena, säger att sjukförsäkringen har urholkats successivt sedan 1990-talskrisen.

– Man har genomfört privatiseringar, genom en karensdag och att arbetsgivaren betalar de första 14 dagarna och så har man gjort särskilda beräkningsregler så att i praktiken får man idag bara ut 72 procent av sin inkomst. Man har gått ifrån grundidén där man borde ha fått ut 80 procent av sin inkomst, säger Håkan Svärdman.

Åsa Plesner, från tankesmedjan Balans, säger att när den tidigare rödgröna regeringen to bort den bortre tidsgränsen, kallad »stupstocken« som alliansen genomförde, ledde det till att man gjorde besparingar i andra delar av försäkringen.

– Man har inte velat låta sjukförsäkringen kosta vad den borde kosta, efter hur sjuka folk är, så istället har prövningarna av sjukskrivingar efter ett halvår och ett år blivit mycket hårdare, säger Åsa Plesner.

Om utredningens delbetänkande, som för ett år sedan föreslog en »mjukare« prövning av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden, om man kan tänkas gå tillbaka till sitt arbete senare, säger hon:

– Den här utredningen tillsattes för drygt 1 ½ år sen och jag tror det är ett led i försök att mjuka upp sjukförsäkringen lite grann. Jag är rädd att det inte är tillräckligt och att om regeringen håller fast vid att vilja hålla nere sjukkostnaderna gör man det någon annanstans, så det blir ett nollsummespel, säger hon.

Håkan Svärdman tror att uppmjukade tidsgränser i praktiken får liten effekt, då det redan i dag finns möjlighet att göra undantag från huvudreglerna, vilket sällan sker. Han vill se krafttag på förebyggande arbete, där arbetsgivarna genom en försäkring tvingas ta rehabiliteringsansvar med en gång en anställd känner att man är på väg att gå in i väggen.

– Den stora utmaningen är de psykiatriska diagnoserna som utgör nästan 50 procent av sjukskrivningarna. De ska egentligen inte hamna i den processen alls initialt. Det som är att rekommendera är att man tidigt får en anpassning av sin arbetssituation, eller att man blir sjukskriven på deltid och kan få stödsamtal hos en psykolog, allt det här havererar – de flesta arbetsgivare tar inte sitt ansvar i dag, säger Håkan Svärdman.

Åsa Plesner efterlyser mer förutsägbarhet i sjukförsäkringen och att man ska kunna räkna med en längre sjukskrivningsperiod redan från början om det behövs.

– Att veta: om jag blir utmattad så har jag ett eller två år på mig att komma tillbaka till samma jobb, och om jag inte orkar det måste jag ställa om mitt liv. Om man vet det från början kan man förhålla sig till det. Nu sprider sig istället en enorm ångest hos alla som får utmattning, säger Åsa Plesner.

 

Blogg 19 Jan, 2020

PODD | Tjänstemännens nya ledare

PODD | Vi tar ett snack med TCO:s nya ordförande Therese Svanström om vad hon vill göra i sitt nya uppdrag. Om möjligheten att ta över rollen som talesperson för Sveriges löntagare, men också en del dilemman som hon ställs inför.

Det senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av TCO:s nya ordförande Therese Svanström. Hon intervjuas av chefredaktör Jonas Nordling om sin nya roll, vad hon vill göra och vilka utmaningar som hon står inför. Det blir en diskussion om möjligheterna att ta befälet som ansiktet för Sveriges löntagare i en tid då LO minskar och samtidigt har ett vakuumläge i sin ledning.Therese Svanström får också reflektera över TCOs bakbundna roll gentemot de egna medlemsförbunden och om de föreligger någon risk för spricka mellan fackförbund inom offentlig respektive privat sektor. Att hon själv saknar erfarenhet av fackligt förtroendearbete diskuteras också, liksom dilemmat att ha en socialdemokratisk bakgrund i en partipolitiskt obunden facklig organisation.

Du hör hela intervjun här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här.

 

 

Blogg 18 Jan, 2020

De försmådda partiernas sammansvärjning

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om den nya välfärdsfronten, privatiseringsvurmens död och Vänsterpartiet efter Sjöstedt.

 

 

Allt är sig likt, och samtidigt förändrat

Veckans partiledardebatt i riksdagen inledde politikvåren 2020. Den blev en påminnelse om att allt på sitt sätt är sig likt, men att allt samtidigt är förändrat. Politiken är alltid i rörelse, i konstant förändring och förvandling. Men de senaste fem årens stora positions- och åsiktsförflyttningar har vi väl inte sett på mycket, mycket länge. Då tänker jag inte bara på det ändrade tonläget vad gäller brottsbekämpning eller hållningen till invandring.

Den politiska kartan har dessutom definitivt ritats om. Det är nya ”allianser”, en del är uppenbarligen motvilliga andra trevande. Gamla och långvariga relationer har brutits upp. Och en ny politisk logik håller på att etableras. Före jul tvingade Vänsterpartiet och de borgerliga oppositionspartierna igenom en omläggning eller revidering av den av Centerpartiets genomdrivna privatisering av Arbetsförmedlingen. Vilket väl alla partier utom just Centerpartiet var glada över. Och nu vill samtliga oppositionspartier från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna driva igenom mer pengar till kommunerna och välfärden så fort som möjligt. Den fronten såg vi inte riktigt komma!

Ska detta betraktas som de försmådda partiernas och partiledarnas sammansvärjning? Vänsterpartiet är förbannat på att de uteslutits från det medinflytande över regeringspolitiken de hade under förra mandatperioden. Socialdemokraterna och Miljöpartiet valde Centern och Liberalerna, som krävde att Jonas Sjöstedt hängdes av. Och Kristdemokraterna och Moderaterna är upprörda över att forna vänner i alliansen svek. Det måste kännas in i den borgerliga märgen. Sverigedemokraterna har varit ratade länge, även om de numera uppvaktas allt mer oförblommerat av Moderaterna och Kristdemokraterna.
Dessa försmådda tycks nu alltså gemensamt attackera regeringen från vänster. Det är som om en politisk yta blivit ledig nu när socialdemokraterna gjort gemensam sak med de närmast högerliberala före detta mittenpartierna Liberalerna och Centerpartiet. Först fick Socialdemokraterna betala ett högt pris och tvingades acceptera ett antal liberala ”reformer”. Nu kommer ett gemensamt värjstick med krav på bättre välfärd från oppositionspartierna. Inte undra på att det skaver och skakar i den socialdemokratiska apparaten. Vi får väl se vad allt tal om mer pengar till välfärden kommer att leda till. Vi väntar väl också på att satsningarna ska motsvaras av skatteintäkter. Men det visar väl bara att politik ibland är det omöjligas konst.

Men är det möjligen så att vi nu ser ett skifte i synen på välfärden och det offentligas roll? Vilket skulle möjliggöra en förflyttning vänsterut i dessa frågor. Sverigedemokraterna har hur som helst gjort mer pengar till allt och alla (utom till invandrare) till sin nya politiska mission, särskilt efter senaste valet. Vilket kanske drar med Kristdemokraterna och Moderaterna i den riktningen, åtminstone i någon mån. Det är lite vad som hänt i även med borgerligheten i Danmark. Ibland kommer politiska skiften från ett oväntat håll. Man kan påminna om att Folkpartiet på 60-talet länge låg före Socialdemokraterna vad gäller jämställdhet och demokrati i arbetslivet. Men vi får hoppas vi kan stå emot den negativa hållningen till invandring och invandrare som i så hög grad kommit att sätta dagordningen i vårt södra grannland. Personligen hoppas jag att någon visar filmen ”Les Misérables” för de svenska riksdagsledamöterna. Filmen, som är en modern variant av  Victor Hugos roman ”Samhällets olycksbarn” från 1862, blundar inte för utmaningarna men är samtidigt en nödvändig varning för alla former av avhumanisering av grupper och individer.

 

Punkt för privatiseringsvågen?

Ja, när tog den ideologiskt motiverade privatiseringsvurmen definitivt slut? Låt mig ge ett möjligt förslag som väl också är en förhoppning. Det var den 12 januari 2020. Det var i helgen som resultatet av folkomröstningen om förslaget om utförsäljning av Öresundskraft i Helsingborg tillkännagavs. Det måste ha skakat till i kristallerna på Timbros och Fritt Näringsliv när det stod klart att 96,37 procent röstade nej till en utförsäljning av det kommunala elbolaget. Resultatet borde väl få en och annan rättrogen nyliberal att tänka efter en eller två gånger, i varje fall av rent taktiska skäl. Liberalernas ledare i Helsingborg sa i Sveriges Radio att hon tagit emot signalen ”att väljarna tackat nej till alla miljarder till välfärden” som utförsäljningen skulle inbringa. Hon upprepade budskapet ett antal gånger, ännu ett exempel på detta elände med talepunkternas tyranni. Man kommer att tänka på Bertolt Brechts ord om upproret i DDR 1953: “Folket har tappat regeringens förtroende. Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?”

Jag hörde inget om den principiella frågan om poängen med att vi offentligt äger den här typen av infrastruktur. Vi som bor i Stockholm kan vittna om ökade priser och höga vinster. Är det någon av de som hävdade att avregleringar och privatiseringarna skulle leda lägre elpriser som kan träda fram?

 

Vägval Jonas Sjöstedt

Jonas Sjöstedts avgång var väntad, sägs det. Jag har ingen direkt inblick i Vänsterpartiets inre liv. Men det är värt att notera att Sjöstedt avgår med flaggan i topp, som en vinnare, även om han aldrig lyckades beträffande det stora och länge efterlängtade genombrottet: att bli ett statsbärande parti. Dagens Vänsterparti har haft lite olika beteckningar. Men har funnits i över 100 år. Men alltså ännu inte lyckats ta sig in i en regering. Kanske var det därför Jonas Sjöstedt var så förbannad 2014 när Vänsterpartiet ratades den gången av Stefan Löfven. De betydligt yngre partierna Kristdemokraterna och Miljöpartiet har ju redan tagit det klivet. Det är väl fortfarande partiets kommunistiska historia som spökar, tror jag. Samtidigt är det beträffande Jonas Sjöstedt lite missvisande, för han har såvitt jag kan bedöma alltid varit en demokratisk socialist och aldrig ingått i de kommunistiska gamla kretsarna i partiet, till skillnad från sin föregångare Lars Ohly.

Valresultatet på åtta procent i förra valet var nog egentligen sämre än väntat. Men historiskt är det ändå mycket bra. Vänsterpartiet har bara presenterat bättre valresultat vid fyra val tidigare i historien. I andrakammarvalet 1917 fick det nya Socialdemokratiska vänsterpartiet under ledning av Zeth Höglund 8,1 procent, bara 0,1 procent bättre än 2018. 1944 hade skräcken för Stalin släppt och missnöjet med de hårda tiderna under kriget gripit omkring sig, Sveriges Kommunistiska fick då 10,3 procent av väljarstödet. Under Gudrun Schyman var ett det stort uppsving, 1998 fick Vänsterpartiet nästan 12 procent, 2002 gick siffrorna ner något. Så Jonas Sjöstedt kan faktiskt vara rätt nöjd och kommer att hyllas stort på kongressen senare i vår. Det är inte alla partiledare som får en sådan sorti.

 

Vägval Post-Jonas Sjöstedt

Blir nästa partiledare i Vänsterpartiet mer eller mindre vänster? Det är alltid en viktig fråga på vänsterkanten. Det finns en tendens att tro och hoppas på att vägen till framgång endast ligger i att ta ännu ett steg vänsterut. Man kanske ska påminna om att vänsterledare som vart mest framgångsrika i modern tid inte varit rena rama partiprodukter i den gamla skolan. Jonas Sjöstedt stod ju förnyelsegruppen kring Vägval Vänster nära, där exempelvis Johan Lönnroth ingick. Men han släppte taget om det alternativet när det stod klart att Vägval Vänster inte tillhörde framtiden. Den manövern möjliggjorde att han sedermera blev partiledare. Och Gudrun Schyman var ju ingen klassisk vänsterpartist någon dag i veckan, utan genuint okonventionell. Det visade hon redan då. Hon tvingades också bort från partiledarposten. Men hon var på den tiden en rasande skicklig partiledare och en effektiv röstmagnet för Vänsterpartiet som breddade partiets väljarbas. Jag undrar när hennes 12 procent 1998 kommer att slås. Ja, det kanske beror på vem som i slutändan blir partiledare. Statsvetarna brukar hävda att personerna inte betyder något i politiken. Nog visar erfarenheten att de tvärtom är betydelsefulla, ja ibland helt avgörande.

 

CHs värld

Själv tänkte jag på CH Hermansson, som gick bort för några år sedan, nu när Sjöstedt meddelade sin avgång. På hans tid var Vänsterpartiet nästan bara hälften så stort. Men hade ändå en stor roll i samhällsdebatten, trots att partiet var marginaliserat och avskuret från politiskt inflytande. Muren stod kvar i Berlin och i svensk politik. Jag plockar fram en antologi som kom ut i samband med att CH fyllde 70 år, ”I någon ordning. En vänbok till C. H. Hermansson”, utgiven på VPKs bokförlag Arbetarkultur.På den tiden gavs det ut vänböcker tillägnade ledande politiker, när de fyllde jämnt. Jag noterar att många av bidragsgivarna var författare, kulturarbetare och så kallade intellektuella. VPK var någon slags intellektuell motor på ett annat sätt än i dag, och som drog till sig betydelsefulla och inflytelserika personer inte minst på det kulturella fältet. Och påverkade därigenom indirekt samhälls- och kulturdebatten. I boken finns exempelvis texter av Peter WeissOlof BuckardGunilla Palmstierna-Weissoch Torsten Bergmark. Och förstås de mer väntade vänsterakademikerna Göran Therbornoch Sven-Eric Liedman. Och i ett kort bidrag skrev Olof Lagercrantz, förutvarande chefredaktör för kultursidan på Dagens Nyheter: ”C. H. Hermansson räknar jag till dem som vi måste lära oss att lyssna till”. Det är svårt att tänka sig att DNs nuvarande kulturchef Björn Wiman skulle skriva något liknande om Jonas Sjöstedt eller Lars Ohly.

 

Ständigt denne Per Gahrton

Birger Schlaugsvingade efter språkrörstiden ofta debattsläggan till höger och vänster. Och denna vecka har vi sett två före detta ledande gröna politiker kommentera svensk politik, på lite olika sätt. Den ene försvarade Löfvenregeringen och den andra attackerade i rätt hårda ordalag det parti han suttit i regering med under ett stort antal år. I Dagens ETC kritiserade Per Gahrton Vänsterpartiets och Jonas Sjöstedts nya mera offensiva strategi, som, menade han, riskerar att sänka Löfvenregeringen och öppna upp för ett högeralternativ: ”Sverige behöver inte en ny Molotov”. Per Gahrton hänvisar här alltså till den så kallade Molotov-Ribbentrobpakten 1939 mellan det Kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland som inledde det andra världskriget och ledde till att de två stormakterna styckade Polen. En pakt som det dåvarande SKP (inklusive C. H. Hermansson) försvarade i vått och torrt: ”Jonas Sjöstedt tycks likt Molotov satsa på en ohelig allians med högernationalismen för att störta det rödgrönliberala regeringsblocket. Sedan delning av bytet.”

Per Gahrton har aldrig varit en nyansernas mästare. Om detta skulle ske lär det inte gå så bra för Vänsterpartiet. Och det gick inte så bra för SKP efter 1939 heller. Jag gissar att nästa Vänsterledare i så fall nog skulle få en del interna och externa problem.

Och samtidigt skrev det före detta språkröret och ministern Gustav Fridolin en så kallad kulturartikel i LOs tidning Arbetet: ”Vad är det för sossemonster jag har varit med och skapat”. Formuleringen antyder kanske ett visst mått av självöverskattning. Det handlar förstås om kritiken mot den socialdemokratiska debatten om en restriktiv invandringspolitik. Så den kritiken är inte direkt unik eller okänd. Men sedan skriver Fridolin också om skattesänkningarna för de rika som socialdemokraterna genomfört. Det är väl ingen hemlighet att just avskaffandet av värnskatten var ett ultimativt krav från Liberalerna. Därför kan ju den kritiken lika gärna riktas mot Fridolins eget parti som sitter i samma regering och också gav efter eller tvingades ge efter, för att få sitta kvar vid makten. Saken skorrar också falskt med tanke på att Miljöpartiet i exempelvis Stockholms stad gått över och inlett ett samarbete med de borgerliga partierna och accepterat en skattesänkning.

Gustaf Fridolin var det politiska underbarnet som i regeringsställning inte lyckades särskilt bra, som ofta framträdde med självsäkra formuleringar i debatter och i medier, men som inte riktigt levererade eller gjorde politiska avtryck. Ja, hur ska man läsa den här typen av utspel, egentligen? Är det en personlig retroaktiv vendetta, den avgångnes eller försmåddes bittra rader? Eller är det bara ännu ett uttryck för att debatten rör sig vänsterut? Det har ju ändå varit jul, helt nyss. Så låt oss vara snälla och ha överseende när avgångna politiker vill göra sin röst hörd.

 

Knutby revisited

Pingstförsamlingen i Knutby är något av en evig följetong. Nu ställs tre ledande personer inför rätta, för olika former av övergrepp. Tidigare har pastorn Helge Fossmodömts för anstiftande av mord på sin egen fru. Något han fick barnflickan att utföra. Till saken hör också att hans tidigare fru dog under mystiska omständigheter. Kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att SVT nu visar TV serien ”Hemligheten” som handlar om en man och en kvinna i ett baptistsamfund i Nordirland som inleder en hemlig kärleksaffär. Särskilt mannen verkar se relationen som något Gud sanktionerat. De bestämmer sig för att döda sina respektive partners, morden drivs fram och utförs av mannen med kvinnan som medhjälpare. James Nesbitt spelar och porträtterar mannen i all sin diabolitet. Han argumenterar för att han befriar sina respektive från sin olycka och sina olyckliga liv. Paret lyckas få morden att framstå som självmord och undgår upptäckt under flera decennier. Historien har alltså en verklighetsbakgrund. Det hela är smärtsamt och jobbigt att se.

Det skrämmande i sammanhanget är förstås de uppenbara parallellerna med Knutby. Är det helt enkelt så att sekter, sex och gud är en dålig kombination? Man bör vara varse när högre makt eller högre mål tillåts motivera att ändamålet helgar medlen. Historien ger många exempel på att detta förhållningssätt lett till förfärliga brott och övergrepp, mot grupper och enskilda. Det handlar väl också om hur små slutna grupper kan skapa och upprätthålla osunda maktstrukturer. I det här fallet är det definitivt religion, i kombination med mänsklig galenskap och hybris. Men fenomenet kan lika gärna uppstå och uppkomma i vilken annan gruppering som helst. Jag tror kort sagt inte att sekulära grupper och slutna sällskap är vaccinerade mot människans galenskap, egoism och brutalitet. Kanske är det så man ska se ”Hemligheten” och betrakta hela den här historien med Knutby. Som en varningssignal.

 

Blogg 17 Jan, 2020

Kapten Zoom och nostalgifällan

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling längtar stenarna där barn han lekt. Men har samtidigt en bedjan till sin samtid.

Bilden av Anders Linder som Kapten Zoom i min barndoms förortscentrum är en av mina absoluta favoriter. Jag var sju år när serien sändes 1976, och skulle därmed kunna ha varit ett av barnen på bilden. Linder i egen hög person syntes i vår vardag då och då, först med Ville och Valle, och sedan alltså med sin alternativa superhjälte. Jag utgår från att det var någon form av kultursatsning som fick ut tv-figurerna till oss i förorten.

När jag delade denna bild häromdagen var det många bekanta som mindes samma roliga händelser från vår gemensamma uppväxt. Och till den nostalgiska hyllningskören anslöt snart andra f d Skogås-bor i mitt flöde som alla mindes den gamla goda tiden då bilden var tagen. Konsensus uppstod rätt snabbt om platsens förträfflighet, varpå alla sedan gick vidare i livet och till någon annans uppdatering.

Lite överraskande var det dock hur snabbt nostalgi kan släta över fakta. Det Skogås jag växte upp i hade förstås sina ljusa sidor. Men det var inget paradis. Alkisar och pundare fanns överallt, våld tillhörde vardagen och mord skedde med jämna mellanrum. Banken rånades av väpnade män, och stationshuset brann ned i en misslyckad kassaskåpskupp. En liten flicka sexmördades, människor hoppade från höghus och Barnjournalen gjorde reportage om droghandeln på min skola. Redan på 80-talet pekade den statliga Storstadsutredningen ut Skogås som ett problemområde. Och brukar sedan dess alltid återfinnas på listan över utsatta orter som ska stigmatiseras. Ändå minns vi alltså vår uppväxt där som en bra tid. För så fungerar nostalgi.

Gå nu inte bananas och anklaga mig för att bagatellisera dagens problem med våld och kriminalitet, för det är inte min poäng. Däremot är det värt att reflektera över hur snabbt vi börjar bygga en förskönad bild av dåtiden. Den där tiden som så många nu tycks längta tillbaka till. Sanningen är ju att den till stora delar aldrig fanns ens då, hur trevligt det än ser ut på bilderna från förr. Mycket talar för att dagens medborgare kommer se tillbaka på vår tid på samma sätt. För det är mänskligt att göra det.

Ha en bra helg.

Jonas Nordling
chefredaktör

 

Blogg 14 Jan, 2020

PODD | Kommentarslagar och redaktionell klimatkonsensus

PODD | Senaste avsnittet av Den Svenska Modellen reder ut läget kring ansvaret för kommentarer på Facebook. Och så diskuteras om det finns ett redaktionellt konsensus i klimatfrågan.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det sjunde och senaste avsnittet reder chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling äntligen ut vad som gäller för kommentarer på Facebook. Som vanligt faller ansvaret långt från det amerikanska företaget, men varje svensk användare bör nog sätta sig in i juridiken visar det sig.

Dessutom dryftas åter Hallins sfärer, nu med fokus på klimatfrågan. Frågan är om det föreligger en konsensus, och vilka delar som återfinns bland de legitima konflikterna och därmed blir föremål för redaktionell bevakning.

Du hittar avsnittet här.

 

Alla Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt.

Blogg 11 Jan, 2020

Till bildningens försvar

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om de brittiska tidskrifterna New Statesman och the Spectator, men också om vikten av en levande offentlighet och vad som krävs för att hålla den vid liv.

I en av Hasse & Tages sketcher ställs Gösta Ekman inför valet mellan att köpa Aftonbladet eller Expressen. Vilket föranleder en svår vånda. Valet handlar inte bara om en tidning, utan om politisk identitet och tillhörighet, ett avgörande livsval synliggörs med stor psykologisk finess. På den tiden var stod de två kvällstidningarna för en betydelsebärande politisk symbolik. Aftonbladet var en socialdemokratisk tidning och plattform för allehanda vänsterskribenter. Expressen en liberal publikation men borgerlig slagsida. Så är enkelt är det inte riktigt i dag. Även om de på ledar- och kultursidorna fortfarande representerar olika politiska och kulturella centrifugalkrafter så har detta slags fasta bunkerkulturer på gott och ont lösts upp i kanterna.

Den där sketchen kommer upp i mitt minne när jag läste en krönika av New Statesmans chefredaktör Jason Cowley. I Storbritannien finns två politiska veckotidningar men en lång historia som signalerar just den här typen av identitet. Konservativa The Spectator kommer att kunna fira 200 årsjubileum 2028, om inte något händer innan dess. Radikala New Statesman är yngre men har kommit ut under hela 107 år. De representerar två olika politiska temperament och gravitationscentrum i Storbritannien, men de har också många läsare runt om i världen.

Jag har en gång besökt The Spectator i samband med en medverkan i Sveriges Radio efter valet 2017 i ett samtal med tidningens nuvarande chefredaktör Fraser Nelson som har svenska kopplingar (han är gift med en svenska). Det gladde mig mycket att hans arbetsrum hade karaktären av ett bibliotek. Redaktionen ligger ett stenkast från 10 Downing Street. Från fönstret såg man nedre delen av gatan där premiärministern (och finansministern) arbetar och bor. Placeringen illustrerar en närhet till den yttersta politiska makten. Tory är det stora statsbärande partiet och flera tidigare chefredaktörer har gjort politisk karriär och flyttat in på Downing Street. Nigel Lawson blev finansminister under Margaret Thatcher. Och nu är Boris Johnsson kung i Brexitland.

Jag måste erkänna att The Spectator inte är en tidning jag kastar mig över med stor entusiasm eller nyfikenhet. Den är tyngd av sin historia och den brittiska aristokratiska konservatismen med sina rötter i det gamla imperiet är inte ”my cup of tea”. Själva layouten tycks mig konservativ och oföränderlig, men det gäller nog även i hög grad tilltalet och innehållet. Även om en och annan text genom åren har fastnat i mitt minne. Jag minns en underbar text av Sven-Göran Erikssons gamla flamma Nancy Dell´Olio. Och såväl Joan Collins som John Cleese har medverkat i The Spectator. Men roligare än så blir det oftast inte.

New Statesman har jag därmed läst kontinuerligt sedan 1980-talet och följt genom skilda politiska väderlekar sedan dess. Den startades en gång i tiden av Sydney och Beatrice Webb, två viktiga personer i den radikala brittiska traditionen. Makarna Webb var också medgrundare till London School of Economics and Political Science (LSE). Jag har alltid tyckt att Sverige skulle må väl av en motsvarighet till LSE om inte annat för att balansera Handelshögskolan. Sydney och Beatrice var också medlemmar i Fabian Society som fortfarande lever kvar och som genom åren kunnat räkna in många framträdande Labourpolitiker som medlemmar. De så kallade fabianerna representerade redan från början en reformistisk tradition i den brittiska vänstern som verkade för gradvisa reformer snarare än en våldsam eller snabb förändring av samhället. Fabian Society hämtade sitt namn från den romerske fältherren Fabius Cunctator som också ska ha kallats ”sölaren”. Hans militära strategi var i grunden försiktig. Fabius försökte undvika strider med osäker utgång. Detta ledde i slutändan till att han lyckades besegra numerärt starkare fiender. Förhållningssättet inspirerade reformistiskt sinnade brittiska radikala politiker, liksom i många andra länder.

Genom sin historia har New Statesman växlat mellan olika positioner och styrts av olika fraktioner i den brittiska vänstern. När jag började läsa tidningen på 1980-talet speglade tidningen den tidens radikala konjunkturer. Under Ian Hargreaves redaktörskap blev den senare en bastion för New Labour och sedan gick New Statesman vänsterut igen. Och vid något val stödde tidningen Liberaldemokraterna, men det är ett tag sedan. I sin artikel påminde Cowley om dessa olika skiften i tidningens historia. Under den utomparlamentariska vänsters högtid på 80-talet var inställningen: ”Bry dig inte så mycket om att upplagan faller, politiken är åtminstone korrekt”. Under andra perioder har det publicistiska fått stå tillbaka när partiets (Labours) intressen kommit först.

New Statesman har väl alltid varit läsvärd. Men under senare år har den definitivt levererat intressanta analyser och god journalistik. För att lyfta fram denna tradition har tidningen precis gett ut en antologi med ett urval av texter från 1913 till 2019. Volymen samlar en imponerade samling skribenter och författare, allt från HG Wells, Bertrand Russell, Virginia Woolf till Naomi Klein och (Atlasförfattaren) Ali Smith. Och många, många fler. New Statesman representerar noga besett en bredare offentlighet än som ryms i ett enskilt parti eller en enskild organisation och folkrörelse.

Cowley passar i det sammanhanget på att bemöta kritik från vänstertidningen Tribune, som kritiserat New Statesman för att ha publicerat kritiska artiklar om Jeremy Corbyn. Han slår ett slag för en vidare publicistisk öppenhet som kan ställas mot en typ av ”rättning i ledet-förhållningssätt” som finns både till höger och vänster. Han hänvisar i det sammanhanget till författaren George Orwell (också han medarbetare i New Statesman) som hade en instinktiv motvilja mot alla slags totalitära politiska förhållningssätt, oavsett om de kom från vänster eller höger. Orwell talade med förakt om ”orthodoxy-sniffers”. Vissa begrepp är svåra att översätta, men man förstår ju ändå. En viss typ av repetetiva och bekräftelseorienterade publikationer skapar, skriver Cowley, en känsla av att man blir ”fångad i ett stängt rum, som man längtar efter att bryta sig ut ur, för att andas frisk luft och höra andra röster” Jason Cowley argumenterar kort sagt för att en tidning ska ha en bredd. Och påminner om att New Statesman publicerat såväl kritik som försvar av Jeremy Corbyns ledarskap och politik, och ibland också publicerat inlägg från ”andra sidan”:

The publications and writers I admire are those most committed to defending the intellectual traditions of scepticism, independence of thought, the spirit of criticism and a willingness to debate. Hyper-partisan journalism and orthodoxy-sniffing are of no interest to me – nor, I presume, to most of our readers.

Detta är i mitt tycke en lysande programförklaring. Jag tycker mig känna igen resonemang från när vi startade Arena. Kanske låg det redan i namnet att vi vill öppna upp snarare än stänga in. Vi ville bejaka undersökningen och låta diskussionen utgöra svar på frågan snarare än att redan från början leverera alla svaren. Det handlade för oss inte om att lägga fast en ”linje” som andra skulle ansluta sig till. Vilket ofta tenderar att befrämja kraven på att ställa in sig i ledet, och i förlängningen leder till ett behov av att identifiera vänner fiender och att sätta etiketter på det ena och andra. Sedan är det en annan sak att ett parti eller en fackförening inte kan hålla rådslag för jämnan. När det kommer till val och förhandling krävs förstås ordning och reda. Samtidigt förutsätter levande folkrörelser också ett stort mått av pluralism och ett starkt inre demokratiskt liv. En levande offentlighet är vad som i slutändan håller en politisk och social rörelse i rörelse.

En tidning eller en tankesmedja måste våga vara öppen och kritisk – och självkritisk. Detta är dess raison d’être. Något som ger mig personligen inspiration och skäl att gå till jobbet på Arenagruppen och skriva för Dagens Arena. Särskilt i en tid då så mycket i den offentliga debatten tenderar att befrämja enkla svar och reflexmässiga fördömanden och ett uppskruvat tonläge. Jag läser Sverker Sörlins viktiga bok Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Han skriver bland annat om att det fanns en insikt i demokratins grundargeneration att alla medlemmar av ett samhälle behöver kunskap. I vår tid behöver vi inte grunda utan bevara och utveckla demokratin:

Det är ett arbete för oss som medborgare. Vi bör prenumerera på tidningar och läsa böcker. Vi bör organisera oss i föreningar och rörelser. 

Ja, och dessa rader läser du på Dagens Arena, som är tillgängligt gratis på nätet. Jag rekommenderar därför ett ekonomiskt stöd till just Dagens Arena. Det kan du göra som direktgivare till Dagens Arena eller som medlem i Arenagruppens vänner. Se det som ett stöd till den demokratiska offentliga mediestrukturen och ett bidrag för att hålla ”orthodoxy-sniffing”-tendenserna stången.

Blogg 10 Jan, 2020

Jag har en helt urusel affärsidé

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling har snart gjort sitt första år och tvivlar på allt. Typ.

Så är decennieskiftet över och du slipper äntligen alla listor över årtiondets ditt och datt. Eller, jag firar ju faktiskt snart ett år som chefredaktör för denna sajt. Men mycket mer än så finns det antagligen inte att säga om den saken. Fast kanske det ändå kan intressera någon att höra om min första åtgärd, då för snart ett år sedan.

Som utgivare med en styrelse att svara inför är det viktigt att veta inom vilka staket chefredaktörens envälde sträcker sig. Då jag tackade ja till uppdraget saknades emellertid en redaktionell policy, vilket (hypotetiskt) gjorde mitt rike till osäker mark. När jag därför bad om en policy att förhålla mig efter var beskedet enkelt: skriv den åt oss. Och med redaktionen som bollplank tillkom på så vis det enkla dokument som ger mig ett ensamansvar på riktigt. Det råder alltså ingen tvekan om vem som äger frågan om innehållet på Dagens Arena.

På sätt och vis påminner chefredaktörens roll mer om den upplyste despotens än den demokratiskt valde ledarens. Men som för alla despoter gäller det att hålla sig väl med sin omgivning, annars väntar elefantkyrkogården.
För en produkt som denna finns dessutom stora utmaningar för en redaktionsledning. I den ständiga jakten på finansiering kan det redaktionella innehållet exempelvis utmanas genom lätt förtjänt kosing i utbyte mot specifik bevakning. Därför är jag extra glad för denna del av den policy som Arenagruppens styrelse fastslog utan diskussion:

Ekonomiskt stöd från utomstående som äventyrar utgivarens ensamansvar och/eller redaktionell integritet ska inte accepteras.

För en redaktion som är direkt beroende av donationer är detta avgörande för bibehållen trovärdighet. Men även om denna klausul ger mig en känsla av frihet så är samtidigt min syn på själva produkten ett problem för vår ekonomi. Den som söker intäkter genom att vädja till folks betalningsförmåga i efterhand hamnar nämligen alltid i samma fälla: De allra flesta öppnar sin plånbok i samband med att deras känslor berörs, och då helst genom att den egna åsikten bekräftas. Men en journalistik som bygger på sådan relation med publiken blir snabbt förutsägbar och enkelspårig. Och upphör dessutom snart att vara journalistik.

Mitt Dagens Arena ska engagera, men inte alltid bekräfta. Under mitt första år har jag fått mycket skäll, men också en del beröm. Därför känns det som om vi är på rätt väg. Speciellt vid de tillfällen då samma publik stått för såväl hyllning som kritik. För då berör vi på riktigt genom vår existens. Problemet är att det är en usel affärsidé för en digital sajt som bygger på gåvor. Då är det ett säkrare kort att spela på den polarisering som redan skadar vårt samhälle. Att aldrig utmana dig, utan bara stryka medhårs.

Jag vet alltså precis hur vi bör bete oss för att maximera donationerna. Men den sajten vill inte jag vara ansvarig för.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

 

PS. Om du vill gå mot strömmen och stötta en redaktion som du aldrig riktigt vet var du har, så gör du det här.

Blogg 21 Dec, 2019

PODD | Här har du ditt 2019!

Veckans panelpodd sammanfattar de viktigaste händelserna 2019 – framförallt i politiken, men med en dos kultur. Med David Eklind Kloo och Jenny Lindahl.

Januariavtalet och dess konsekvenser för partierna är ett av de största samtalsämnena i avsnittet. Jenny Lindahl, chef för Arena opinion, konstaterar att även om Stefan Löfven nu uppnått det politiska block han ville har spelplanen förändrats radikalt.

– Stefan Löfven hade sedan länge en plan om ett nytt politiskt block som skulle lösa problemet med att det är svårt att vinna majoritet för ett rödgrönt block, och som gör att man kan regera mer stabilt. Men vad han inte räknade med var att det i världen samtidigt skulle utveckla sig en mycket stark nationalistisk och konservativ strömning inom högern som gör att den här högern han vill samarbeta med har minskat: blocket han tänker sig är kraftigt utmanat, och är till och med mindre i antal väljare. För om man tittat nu i opinionsmätningar är M-KD-SD alltid större än januari-partierna, och ibland större än alla andra partier tillsammans. Så löfvens plan var på pappret kanske bra tidigare, men nu gäller den inte längre, säger Jenny Lindahl.

M och KD verkar trivas i ett läge där Jimmie Åkesson står i centrum, vilket gynnar SD, säger David Eklind Kloo, projektledare på Arena idé.

– Finns det något annat parti än SD nu? Både Moderaterna och Kristdemokraterna verkar ju vara helt nöjda med att vara stödparti till Åkesson. Ulf Kristersson är upprörd å Åkessons vägnar, för att de inte blev inbjudna till samtalen om gängvåld, säger David Eklind Kloo.

David Eklind Kloo hoppas på att det kan ske någon sorts omförhandling av politiken mellan januaripartierna innan mandatperioden är slut.

– Det bästa är om de partier som står bakom januariavtalet fortsätter bära upp det tillsammans, men säger att det har hänt saker, inte minst vad gäller kommunernas ekonomi, så man sätter sig ned och förhandlar om delar av avtalet. Även Socialdemokraterna kan behöva ge upp till exempel familjeveckan och slopa överskottsmålet för att stärka kommunerna, säger David Eklind Kloo.

 

Blogg 21 Dec, 2019

Splittringar och lojalitet i arbetarleden

HÅKANS HÖRNA | LO-förbundens historiska splittring, arbetarklassens val i Storbritannien och Sverige och lärdomar från Långholmens fängelse och dess politiska fångar. Det bjuder Håkan A Bengtsson på den här helgen.

 

Splittring och lojalitet inom LO

Det gnisslar och knakar i Landsorganisationens fogar även om LO-borgen ser stabil ut vid Norra Bantorget. Det brukar väl vara raka rör i LO-leden då och då, men de nuvarande konflikterna verkar gå mer på djupet än tidigare. Men det har förstås gnisslat och gnisslats även tidigare i historien.

I somras hittade jag några LO-medlemsböcker från 1930- och 40-talen på en loppis i Stenladan, AlgutsrumÖland, som jag köpte för tio kronor styck. När jag bläddrar i den omfångsrika medlemsboken slås jag av att det var mer disciplin och ”gör din plikt – kräv din rätt” på den tiden. Medlemsböckerna tillhörde en Herman Johansson, han var först medlem i Sjöfolksförbundet och senare Träindustriarbetareförbundet.

På insidan av en av böckerna hittade jag inklistrat en lojalitetsförklaring från 1933 där Herman Johansson ”förklarar härigenom, att jag tager fullständigt avstånd från den splittrande verksamhet, som bedrives av R.F.O.” RFO var den röda fackliga oppositionen som organiserades av kommunisterna inom LO.

Herman intygar där att han ställer sig ”lojal till såväl förbundets stadgar som av förbundsledningen, med i stöd i stadgarnas bestämmelser, fattade beslut.” Undertecknandet bestyrktes också av den lokala ombudsmannen. Vilket förmodligen hängde samman med sammanslagningen av flera fackförbund till Sjöfolksförbundet och Sjömansstrejken 1933. Då gick Svenska Eldarunionen, Svenska Sjömansunionen, Nya Svenska Stewardsföreningen, Sveriges Sjöförande Kvinnors Förening och Svenska Amerikalinjen Intendurpersonals Förening upp i Sjöfolksförbundet. Sammanslagningen föregick av en medlemsomslutning som samlade en majoritet av medlemmarna för ett samgående. Därmed antog också Svenska Sjöfolksförbundet LOs normalstadgar. Något vänsteroppositionen i RFO motsatte sig och såg det hela som ett sätt att ”rensa ut oppositionen”. I botten låg alltså den förbittrade kampen mellan socialdemokrater och kommunister.

När jag bläddrar vidare i medlemsboken slås jag av alla uppfordrande moraliska och praktiska råd och uppmaningar som medlemmarna fick sig till livs på den tiden. En medlem ska alltid uppträda på ett sätt ”som hedrar både Dig själv och vårt förbund!”

Och vid sjukdom och arbetslöshet: ”Göra vederbörlig anmälan”. Det gällde också att erlägga avgifter som ”vederbörligen kvitteras i medlemsboken”. Där finns också en stark uppmaning att vara aktiv: ”Besök alltid, såvitt möjligt är, avdelningens sammanträden så att Du ständigt har medinflytande på ärendenas behandling och besluten! Gör Dig väl förtrogen med förbundets stadgar!”

Och detta med plikten: ”Var plikttrogen i Ditt arbete och redbar mot Dina kamrater.” Och en uppfordran till bildning:
”Begagna så mycket som möjligt allt tillfällen, som stå Dig till buds, att öka Dina kunskaper i såväl allmänbildande som fackligt ekonomiska ämnen”.

 

Vart går arbetarklassen?

Vart går arbetaklassen? Den frågan aktualiseras liksom ständigt. Sverigedemokraterna anses ligga bra till att göra ytterligare inbrytningar i LO-leden om man ska tro opinionsmätningarna. I Storbritannien rev Boris Johnson delar av ”den röda muren” i förra veckan val. John Harris ger som vanligt en lärorik rapport från det en gång röda Storbritannien.

Trump lyckades med samma sak.

Jag vill härmed utfärda en lätt varning för alla självsäkra recept och lösningar för att stoppa flykten från vänstern. I Aftonbladet lyfter Olle Svenning än en gång André Gorz bok ”Farväl till Proletariatet”. Olof Ehrenkrona beskrev den artikeln som ett ”sorgekväde över den västerländska arbetarklassens förvandling från en progressiv förändringskraft till samhällets reaktionära eftertrupp”. Arbetarklassen eller för den delen medelklassen eller överklassen, kan nog egentligen inte beskrivas som en självklar politisk reservoar för det ena eller andra. Lennart Weiss brukar citera en facklig ombudsman i Gävle: ”arbetarklassen kan vara radikal eller reaktionär”. En gång hade den inget att förlora förutom sina bojor. Lever vi en tid då arbetarklassen förlorat sin framtidstro? Redan i en av Maktutredningens underlagsrapporter konstaterade Rune Åberg, som gjort undersökningar i Katrineholm på 1950-talet och på 1980-talet att vid det första tillfället beskrev arbetarna sig som en klass som hade makt men i den senare att arbetarna uppfattade sig som en medelklass utan makt. På något sätt säger den konklusionen mer än alla självsäkra vänsteranalyser.

Det går också bra att lyssna på Kjell Höglunds ”Höglund har blivit gammal”:

 

Vad ska vi göra nu när hjältarna sviker
sugs upp av etablissemanget och kavlas ut
när idolerna korrumperas och dom tuffaste grabbarna viker
och när inte ens stålmannen längre är som förut
vad ska vi göra nu när självaste solen känns sval
och när Höglund har blivit gammal och sentimental?

 

Vad ska vi göra nu när drömmarna svartnar
när dom som skulle visa vägen har tappat kompassen
när den fränaste vänstersnubben har supit ner sig
och klassens helgon har billigt rödvin i kassen?
vad ska vi göra nu när vapenvägrarn är militär
och när Höglund har blivit gammal och reaktionär?

 

Vad ska vi göra nu när ingenting stämmer
när alla smarta teorier har kommit på skam
vad ska vi har för skor när till och med strumporna klämmer
vem ska vi tro på när vargen är from som ett lamm
vad ska vi göra nu i den yttersta tiden
när Höglund har blivit gammal och högervriden?

 

Vad ska vi göra nu när visionerna rasar
när arbetarklassen sviker och röstar fel
när verkligheten gör narr av profeter och gudar
när gummisnodden har kallnat och blivit stel
vad ska vi göra när inget i hela världen är sant
och när Höglund har blivit gammal och ointressant?

 

Vad ska jag göra när otillfredsställelsen trycker
när magen är full av cancer och jag ska dö
måste jag själv räkna ut vad det är jag tycker
jävlar anamma, måste jag tänka själv?
vad ska jag göra, om jag nu inte ger upp
nu när Höglund är gammal och vägrar att ställa upp

 

Kanske ligger det något hoppfullt i den där formen av uppriktighet som Kjell Höglund satte på pränt. För fyrtio år sedan.

 

Vad säger CH Hermansson?

Vänsterpartiets nya partiprogram föreslås avskaffa kravet på kapitalismens avskaffande. Även kravet på att Sverige bör lämna EU ska strykas Jag kan inte låta bli att tänka på CH Hermansson, han måste väl ändå vända sig i sin grav nu. Möjligen blir det svårare för Centern och Liberalerna att stänga ute Vänsterpartiet framöver. För samtidigt putsar Sverigedemokraterna av några av sina udda kanter för att kunna ingå i ett konservativt politiskt block.

 

Socialdemokraterna

Känner Arbetarepartiet Socialdemokraterna sig hotade av att ”arbetarklassen sviker” och av att det gamla kommunistpartiet blir socialdemokratisk på gamla dar. Hav tröst!  Det sjuder i den socialdemokratiska rörelsen och nya former för medlemsdemokrati sprider sig som en löpeld i partiet och kommer säkert att vitalisera det gamla trötta partiet än en gång. För Socialdemokraterna i Stockholm satsar på att fördjupa interndemokratin och satsar på medlemsomröstningar på nätet. Nyligen har medlemmarna börjat tillfrågas. Inte om Januariavtalet och sådana saker. Utan om det ska byggas höghus utanför stadskärnan eller om det även ska byggas höga hus i innerstan.

 

Lärdomar från Långholmen

Härförleden passerade jag Långholmens fängelse som numera är omvandlat (de delar som inte revs) till hotell- och konferensverksamhet. Långholmen var länge en symbol för ett särskilt grymt och inhumant fängelsesystem. Långholmen betraktades redan som föråldrat. Det stängdes ändå inte förrän 1975. Många var då glada att detta svarta minne av nöd och förtryck försvann. På Långholmen satt alla möjliga slags fångar. Men också en rad personer som fängslades av politiska skäl. Några av dessa historiska och personliga gestalter och deras öde porträtterades häromåret i ”…faror för staten av svåraste slag: Politiska fångar på Långholmen 1880 – 1950”, utgiven av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap och Stockholmia Förlag. Där satt exempelvis Hinke Berggren och Halmar Branting. Zeth Höglund tillbringade 14 månader på Långholmen efter den så kallade fredskongressen 1916. Det var en tid då yttrandefriheten var starkt begränsad. Så bötfälldes exempelvis Carl Lindhagen, sedermera Stockholms borgmästare, för att under en demonstration utropat ”Leve republiken”. sTure Nerman fängslades för att under andra världskriget ha kritiserat Adolf Hitler. Jan Guillou som blev en av Långholmens sista fångar dömdes för spioneri för att avslöjat IB:s hemliga verksamhet i tidningen Folket i Bild.

Den tyske kommunisten Herbert Wehner arresterade naken hemma hos en kvinna i Stockholm. Han dömdes för spioneri för Sovjetunionen och satt bland annat på Långholmen. Han anklagades senare för att ha förrått sina kamrater och spelar en viss roll i Peter Weiss romanepos ”Motståndets estetik”. Regeringen fattade beslut att han skulle utvisas. Ett beslut som senare upphävdes eftersom Wehner blev ledande politiker och minister i Västtyskland och en av de mäktigaste i SPD jämte Willy Brandt och Helmut Schmidt. För att han skulle besöka Sverige var regeringen helt enkelt tvungen att upphäva det tidigare beslutet. Trots eller kanske tack vare att afick sitt i svenskt fängelse utvecklade Wehner en stark kärlek till Sverige. Efter två år i fängsligt förvar blev han fri och jobbade som textilarbetare i Borås och som medarbetare på Rasbiologiska Institutet, Det var kanske bättre och säkrare  att sitta på Långholmen än att tvingas tillbaka till Moskva eller Berlin under kriget. Han skaffade sig senare också ett sommarhus på Öland.

Även journalisten och författaren Else Kleen satt på Långholmen på politiska grunder. Hon dömdes till två månades ärekränkning och falsk angivelse av justitiekansler för att ha gett ut och skrivit förordet till boken ”Gröna ön” författad av en annan fånge på Långholmen, Bruno Poukka. Detta var 1939. Hon var då gift med Gustav Möller, som satt i regeringen och som blev en av de som satte strukturerna för det svenska välfärdssystemet. Detta hände 20 år efter den allmänna rösträttens införande. Och vittnar om att kampen för demokratins och yttrandefrihetens principer inte är vunna en gång för alla, utan resultatet av en lång kamp och strid för det fria ordet och yttrandefrihet. Och man kan tillägga att Else Kleen drevs av en vilka att ändra fängelsesystemet, hon medverkade personligen till en reformering av straffrätten. Richard Sandler fick i uppdrag att utreda frågan.

Boken om de politiska fångarna på Långholmen är mycket läsvärd och lyfter fram många personers levnadsöden, några kända medan andra är mer okända för en läsare av vår tid.

Som den tyske sjömannen och fackföreningen Hermann Knüfken som dömdes fem månader för att han vistades i Sverige på ett falskt pass. Men det blev fem år i fängelse. Han kunde inte utvisas och placerades till sist i en isoleringscell på Långholmens Rättspsykiatriska anstalt.

Det mörknar vid horisonten. Yttrandefriheten och det fria ordet är satt under hård press. Hårda straff är återigen ett politiskt svar på allsköns utmaningar. Vi behöver påminna oss om att kampen för demokratin och humanitet inte vanns eller vinns i ett enda slag. Och att den aldrig kan tas för given.

Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss, det är vår!” spelades till stor del in på Långholmens fängelse. Vi ska inte vara naiva kriminalitetens samhällsförödande konsekvenser. Men en viss typ av naivitet behöver vi bevara och utveckling. Det handlar om att vi är beredda att ge alla en ny chans. I varje fall om vi vill ha ett på humanitet och rättvisa grundat samhälle.

 

Blogg 20 Dec, 2019

Gilla mejlen och bli rebell

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling är trött på ett visst bolags affärsmetoder. Och har en lösning.

Tänk dig att du drev en butik och öppnade i den galleria som alla besöker. Fastighetsägaren välkomnar dig och bjuder på gratis hyra. Det verkar konstigt, men hen säger att det måste vara gratis att få vara i gallerian, även för butiksinnehavare. Värden förklarar att hans intäkter kommer från alla de reklamskyltar som syns runt om på väggarna, och att det är tack vare butikerna som det är så många besökare i gallerian. Ok, det verkar logisk. Tänker du kanske.

Men efter ett tag tycker du att det är lite tomt i din butik. Trots att det vimlar av folk utanför ditt fönster går väldigt få in. Det händer att du ibland går ut i gallerian och rycker tag i någon gammal kund. Först då är det som om de ser din butik. Det är nästan som magi. Vilket visar sig vara närmare sanningen än vad du först anade. Gallerians ägare har nämligen mixtrat med ljussättningen i köpcentret. Din lokal syns inte för majoriteten av dina kunder. Inte ens dina stamkunder kan se lokalen, och tror att du har lagt ned.

Självklart klagar du hos hyresvärden, och säger att du gärna vill ha en annan ljussättning så att dina kunder ser att du fortfarande finns. Värden förstår ditt problem och säger att det går att lösa. Men det kommer kosta dig en liten slant för varje kund du vill locka tillbaka. Du frågar förstås värden varför hen beter sig såhär. Hen tjänade ju redan en massa pengar på att alla människor är i köpcentret? Svaret är enkelt. Jag gör det för att jag kan.

Så skulle det aldrig fungera i verkligheten, tänker du kanske. Men faktum är att detta är en exakt beskrivning av Dagens Arenas förhållande till Facebook. Vi befinner oss där, utan kostnad. Vi har över 15 000 följare i vår Facebookgrupp. Men 98 procent av dessa följare ser inte våra uppdateringar. Om vi vill nå dem måste vi betala för det.

Det är såklart ett fritt val att finnas på Facebook som utgivare, men för en digital sajt är det egentligen inget val. Det är genom delningar och interaktion på sociala medier som vår journalistik i första hand sprids. Men för att det ska kunna ske måste vi alltså betala Facebook för att få varje publicering spridd.

Det är en försåtlig modell på många sätt. Jag har inga problem med att Facebook helt plötsligt skulle slå fast att medieföretag som vill använda deras plattform måste betala för sig. Det är ju lika logiskt som att butiksinnehavaren i exemplet ovan i normala fall hade betalat en hyra. Men i Facebooks värld fungerar det inte så. Eftersom de vill uppfattas som gratis måste vi aktörer tvingas till betalning genom andra metoder. Som denna skruvade beskyddarverksamhet som kallas sponsrade inlägg, där vi alltså tvingas ge Facebook en liten slant för att nå dem som redan tror att de följer vad vi gör.

Den här metoden sticker i ögonen. Inte bara på grund av det maffialiknande upplägget, utan för att Facebook redan tömt mediebranschens kassakistor genom att konkurrera ut våra annonsmodeller. Sådan är kapitalismen, men de kunde ju nöja sig med att slå undan benen en gång för oss. Men nu gör de det ytterligare en gång.

Vad kan då göras? Jag är ingen vän av statlig inblandning när det gäller att styra upp distribution av journalistik. Dessutom är företag som Facebook ändå närmast omöjliga för våra folkvalda att rå på. Vår riksdagspolitiker är lika mycket i bolagets händer som vi andra.
Vad du som medborgare däremot kan göra är att sätta dig in i hur deras plattformar fungerar. Om du på allvar vill följa en sajt som Dagens Arena ska du alltså INTE lita på Facebook. För de vill inte att du ska läsa dessa rader, eller något annat vi gör heller för den delen. De kan tänka sig att acceptera att du gör det om vi betalar för att det ska nå dig. Men endast då.

För att råda bot på detta och vara en rebell i dagens digitala ekonomi räcker det emellertid att prenumerera på ett nyhetsbrev, öppna det varje morgon, samt läsa och lyssna på det som intresserar dig. För det är endast via e-post du kan få riktig uppdatering över vad vi publicerar. Så nu vet du det.

Det är kostnadsfritt att ta del av det vi gör, men vi låtsas inte som om det är gratis. Bra journalistik är aldrig gratis. Men vi vill att det vi gör inte ska ligga bakom betalväggar och därmed endast kunna konsumeras av en välsituerad elit. Men för att det ska vara möjligt behöver vi också ha supportrar som inser att inte alla kan avstå från att betala. Vi bedriver journalistik helt utan presstöd, och tycker det är viktigt att det finns fria medier som inte är beroende av politiska budgetbeslut.

Den bästa och billigaste julklappen du kan ge dig själv och dina bekanta är med andra ord en prenumeration på vårt nyhetsbrev. Men vill du verkligen göra skillnad så fundera gärna på om du även kan stötta vår verksamhet ekonomiskt. Vi är tacksamma över att så många redan gör det, men vi behöver långt fler vänner i kampen för överlevnad i skuggan av de globala digitala jättarna.

I samband med de kommande julhelgerna förändras vår utgivning något. Det blir fler längre texter, men samtidigt något färre publiceringar så att du hinner läsa våra nya och gamla essäer. Och varför inte passa på att lyssna ikapp på alla våra poddar?  Efter trettonhelgen trummar vi igång med full fart igen.

Ha en fin jul, och jag önskar oss alla ett gott nytt år!

Jonas Nordling
chefredaktör 

Blogg 17 Dec, 2019

PODD | Facebooks maffiametoder och demagogernas kodord

PODD | Är Facebooks affärsmodell en beskyddarverksamhet? Och vilka kodord förvandlar journalister till aktivister? Det pratar vi om i nya avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som görs i samarbete mellan Kvartal och Dagens Arena. I det sjätte avsnittet pratar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om hur Facebook beter sig mot mindre publicister. Dessutom diskuteras när journalistrollen med automatik bör övergå till aktivism, och varför det antagligen kommer ske oftare i framtiden.

Hela avsnittet går att höra här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare. Eller här

Blogg 15 Dec, 2019

PODD | Prepping-generalen

PODD | Dan Eliasson, generaldirektör för MSB, gästar vår intervjupodd och pratar om medborgarens beredskapsbehov, hoten inför nästa val och om sina erfarenheter från tidigare uppdrag.

I det nya avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd träffar vi Dan Eliasson, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Han berättar om sitt uppdrag, om svenskarnas behov av beredskapsmedvetenhet, värdet av preppingkunskaper och erfarenheterna från släppet av krigsbroschyren förra året. Han pratar även om sina erfarenheter från de tidigare uppdragen på Migrationsverket, Försäkringskassan och framför allt sorgen över att behöva lämna uppdraget som chef för Polisen.

Hela intervjun finns att höra här.

Dagens Arenas poddar återfinns i de flesta spelare, eller här.

 

***

Här hittar du alla våra podd-intervjuer!