Bloggen

Blogg 22 Okt, 2019

PODD | Kommentarsfält och Kvartals kulor

PODD | I senaste avsnittet av Den Svenska Modellen avhandlas transparensen kring Kvartals finanser samt färsk forskning om varför det är så många gnälliga män i nätets kommentarsfält.

Podden Den Svenska Modellen är ett samarbete mellan Dagens Arena och Kvartal, där chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling diskuterar journalistik. I detta avsnitt avhandlas transparensen kring Kvartals finanser samt färsk forskning om varför det är så många gnälliga män i nätets kommentarsfält.

Du kan lyssna på avsnittet här.

Du hittar alla våra poddar här.

(Du kan självklart även lyssna i den spelare som du brukar använda. Sök på Dagens Arena, och glöm inte att samtidigt prenumerera i spelaren så du inte missar något framtida avsnitt.)

Blogg 20 Okt, 2019

Satans skit – en podd om smuts

PODD | Malin Hawind berättar om sin nya bok om smuts och renlighet i senaste avsnittet av vår intervjupodd.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd berättar etnologen och journalisten Malin Haawind om sin nya bok Satans skit – en bok om smuts. Det är den fjärde boken hon skriver på ämnen som kan vara jobbiga att prata om, efter att tidigare borrat i gräl, mat och barn.

– Smuts är ett utmärkt ämne för att komma in på andra, djupare, ämnen. I smutsen vilar moralfrågor, värderingsfrågor. Vi kommer in på klass, kön, ja hela rubbet, säger hon i podden.

Du hör hela intervjun här.

 

Ett utdrag ur Malin Haawinds nya bok återfinns som essä hos Dagens Arena. Den hittar du här.

 

Blogg 19 Okt, 2019

Var blev alla trubadurer av?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om moderater i Farsta, Leonard Cohen och vem som numera är den verkliga oppositionsledaren i vårt land.

 

Dom kallar oss mods – igen

Ulf Kristersson blev i varje fall bjuden till Carl Bildts 70-årsfirande på det där slottet i Italien häromveckan. Enligt tidningsuppgifter var det många gamla moderata före detta stjärnor på slottet denna helg. Men fler gamla än nya moderater, skulle jag tro.
Moderaternas eller den politiska högerns moderna historia ramas in av två betydelsebärande partiledarstrider. Den första utspelade sig på en moderatstämma på Farsta Gymnasium 1970. Redan placeringen säger väl något om tidsandan; vilket parti skulle förlägga en stämma där i dag? Under dramatiska former avsattes Yngve Holmberg som partiledare. In kom Gösta. Gösta Bohman. Det kommande decenniet skulle moderaterna ta sig ur sin långa svacka och växa till det största borgerliga partiet. Nu var det slut på kryperiet för Socialdemokraterna och socialismen, något föregångarna Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg ansågs ha representerat. De var ljusblå. Nu tog de mörkblå över.
Bohmans grundhållning var att om socialdemokraterna närmade sig moderaternas position i någon fråga skulle moderaterna ta ytterligare ett steg till höger. Den traditionen fick vi en liten påminnelse om när moderaterna häromveckan hoppade av samtalen om gängkriminaliteten. Samtal som Ulf Kristersson själv hade föreslagit och initierat.
Nu tvekar partiet om att vara med i den parlamentarisk kommitté som ska utreda migrationspolitiken. Moderaterna har redan hoppat av förhandlingarna om höghastighetståg. Ulf Kristersson har samlat många av moderaternas så kallade liberala intelligentia kring sig, som inte kom i fråga under Reinfeldts tid. Nu talar ledande moderater om ett ”Juholt-läge” i partiet. Men Christian Sonesson, det moderata kommunalrådet i Staffanstorp som styr ihop med Sverigedemokraterna, tycker i en artikel i Svenska Dagbladet att partiet gått från klarhet till klarhet: ”Det är jättebra att partiet lyssnar på folket och sänker bränsleskatten till exempel.”

 

”Dom är ju socialister dom där folkpartisterna.”

För moderater av den gamla skolan har Gösta Bohmans partiledarperiod en nästan messiansk betydelse. Det var då moderaterna växte från ett marginaliserat till ett statsbärande parti. Trots att han var en på många sätt knepig person, kolerisk och oberäknelig, vilket det finns många interna vittnesmål om. Jag intervjuade själv honom en gång, han hade fortfarande ett arbetsrum i riksdagen, det var väl någon gång 1990 eller 1991. Jag frågade honom vad han tyckte om ”Ny start för Sverige” som Carl Bildt och Bengt Westerberg hade skrivit ihop. Han svarade: ”Det kommer aldrig att gå, dom är ju socialister dom där folkpartisterna”.
Den andra avgörande personstriden utspelade sig i ungdomsförbundet då Fredrik Reinfeldt 1992 i det beramade ”Slaget i Lycksele” avsatte Ulf Kristersson. Reinfeldt var ingen duvunge, men en politiker av en annan taktisk ull. Kanske var det där och då som de ”nya moderaterna” tog form. Men var det en parentes i moderaternas historia? Nu är arvet från de nya moderaterna bortsopat, på samma sätt som New Labour nästan är pestsmittat i dagens Labour. Inte så konstigt att varken Fredrik Reinfeldt eller hans efterträdare Anna Kinbergs Batra var nerbjudna till Carl Bildts fest i Italien.
Men här hemma i gamla Svedala är det inte direkt någon moderat feststämning, även om Ulf Kristersson fick sin revansch och blev partiledare till sist. Utspelen från Kristersson har duggat tätt inför veckans partistämma i Västerås. De har en gemensam nämnare; nu är det rättning höger som gäller på alla fronter. Kanske i Bohmans anda. Det är en kombination av traditionell högerprofilering vad gäller brott och försvar och fortsatt liberaliseringen av det ena och andra. Liberalkonservatism 2.0, men med mer av det mesta.

 

Jimmie Åkesson är oppositionsledare

Men nu handlar det inte bara om att förhålla sig till socialdemokraterna för M, utan kanske främst om att försöka förhindra att KD eller SD tar kommandot på högerkanten. Det är alltid mycket fokus på att socialdemokraternas tappar arbetarväljare till Sverigedemokraterna, vilket förorsakar en närmast existentiell politisk ångest för vänstern. Jag kommer att tänka på Kjell Höglunds låt som lyder ”Höglund har blivit gammal – och reaktionär”.
Men moderaterna är hotade på sin politiska hemmaplan. Jag lyssnade på partiledardebatten i veckan. Sorry, Ulf Kristersson men du är faktiskt inte oppositionsledare längre. Han heter numera Jimmie Åkesson. Han är som en gammal moderat av säg Gösta Bohmans typ. Stabilt långt till höger. Populistisk så in i Norden. Han gör ständiga utfall mot den föregivet socialdemokratiska maktapparaten. Som det inte är så mycket med numera. Den här gången påstod Åkesson att det nästan bara är socialdemokrater som får bli regionala skyddsombud, vilket verkar vara skälet till att SD nu vill avskaffa dessa. Vilket förstås är fake news. Men varför spräcka en bra historia? Åkesson är effektiv, populistisk, skrupellös och tänjer på sanningen långt över det acceptabla. Men han är vår tids Gösta Bohman, om man adderar ett mått av ”folklighet”, främlingsfientlighet och invandrarmotstånd. Gösta Bohman på sin tid kunde i en av sina böcker skriva att den tidigare LO-ordföranden Arne Geijer kritiserat LO under den stora arbetsmarknadskonflikten 1980. När en journalist påpekade att Geijer avled redan 1979, svarade Bohman: ”Men han sa ju det!” Bohman hävdade att kärnkraft var mindre farligt än att cykla. Och han slogs för sin rätt att få dumpa sin avföring i den stockholmska skärgården. Sådana saker.
Ulf Kristersson är inte någon ny Bohman, trots sina högerinstinkter och förflyttning mot gamla liberal-konservativa positioner. Han låter mer som en föreläsare på ett seminarium än som en politiker. ”Slaget i Lycksele” innebar också ett hack i karriären. Som fortfarande kastar sin skugga över Moderaterna. Dom drömmer kanske fortfarande om att någon ska stiga ut ur de historiska skuggorna. Även om väl knappt någon minns partistämman på Farsta Gymnasium. Eller ens varit där.

 

Kungen träder fram igen

Lars Tobisson var i alla fall på plats i Farsta. Men han blev aldrig minister. Kanske var han för mycket gammal statsvetare. Men han var och är påläst och utredande till sin natur. Nu har han gett ut ännu en bok, den här gången på Timbro förlag: Reflektioner om politik. Elva essäer om idéer och reformer. Han står så att säga fast vid de gamla moderata positionerna efter Fredrik Reinfeldts utflykter i mitten rike: ”Efter alla åsikts- och positionsbyten i trianguleringens tecken kände väljarna en osäkerhet om var partiet egentligen stod.”
Tobisson redogör bland annat för den så kallade Torekovskompromissen som slöts på Hotell Kattegatt i Torekov då 1974 års regeringsform manglades igenom. Överenskommelsen präglades av den radikala tidsandan. En konsekvens blev att talmannen tog över många av kungens uppgifter. Efter turbulensen efter 2018 års val öppnar Tobisson för en återgång till gamla tider: ”Frågan är om det är alldeles otidsenligt att begära att monarken, som kan förutsättas vara på plats när det gäller, gör rätt för apanaget genom att fylla samma funktion vid regeringsbildningen som sina utländska kollegor.” I vissa politiska rum och politiska kretsar är det som om tiden har stått stilla.

 

Män med gitarr…

Var blev alla trubadurer av? Med skägg och en gitarr på den ofta rätt stora magen. Trubaduren Sid Jansson har precis gått bort. Han var en spelman i själ och hjärta och en fantastisk personlighet. Själv växte jag upp med alla dessa samkväm då vi satt och lyssnade på gitarrmän som sjöng in oss i den svenska vistraditionen och en och annan ny låt. Det fanns förstås också kvinnliga trubadurer, som Jeja Sundström. Men annars var det rätt många män med gitarr. De sjöng förstås särskilt om sådana herrar som Gösta Bohman. På Bengt Sändhs och Finn Zetterholms skiva Folklår, våra allra fulaste visor”minns jag ”Rullan går på G Bohmans vind”. Å andra sidan gjorde Eddie Meduza ”Rösta på Gösta”, Moderaternas slogan 1976. Men han var inte någon trubadur direkt.
Men numera ser jag ofta unga män på stan, inte minst på Södermalm, som påminner mig om den här tiden. Det är män med skägg vart man ser. Någon hävdar att hipstern är en produkt av nyliberalismen och välfärdssamhället. (!) En annan menar att hipstern är ett uttryck för ökad ekonomisk och social osäkerhet, att klassresorna inte ter sig lika enkla och självklara längre. Åter en annan att hipstern representerar en ”privatisering”. Jag vet inte. Dom har i varje fall ingen gitarr på magen. Än.

 

När debatten går i spinn behöver politiken lugna ned sig

I veckan kom SNS med ett intressant papper om ”Det statliga kommittéväsendets förändring 1990 – 2016.” Det låter kanske inte så upphetsande. Men det är en viktig studie. Andelen parlamentariska kommittéer som inkluderar representanter från flera riksdagspartier har blivit allt färre. Det brukade vara ett forum för kunskapsutbyte och dialog, som ofta bar vidare in i politiken i form av kreativa kompromisser. I dag är de statliga utredningarna som regeringen tillsätter ofta rena beställningsverk och inte sällan ledda av en enda person. I en tid när det politiska klimatet blir allt mer konfrontativt finns behov av utrymme för samtal och dialog. När debatten går i varv och inte sällan i spinn behöver politiken och politikerna lugna ned sig.

 

Ett perfekt läge?

I veckan skrev Mats Wingborg här på Dagens Arena om kaoset på arbetsförmedlingen apropå den av Centerpartiet framtvingade totala omläggningen av verksamheten. I Dagens Industri rasar även Företagarnas VD Günter Mårder mot reformeringen av arbetsförmedlingen, och beskriver det som en forcerad reform som kan leda till fullständigt kaos. Mårders lösning är att reformen ska förankras ”högerut” och kräver en ”panikartad insats” av den nya arbetsmarknadsministern Eva Nordmark. Men hon är på semester. Hennes statssekreterare Roger Mörtvik säger till Dagens Industri: ”Hon har jobbat otroligt intensivt perioden innan och just nu är det lite väntan på Arbetsförmedlingens avrapportering. Det är perfekt läge.”

 

Elledningarna på Hydra

Jag blev starkt berörd av den nya filmen om Leonard Cohens och Marianne Ihlens kärleksrelation och liv på den grekiska ön Hydra på 60-talet. Där etablerades då en konstnärskoloni, en glänta i historien då några människor sammanstrålade, vid sidan om resten av världen, på denna undersköna plats. Miljön på Hydra präglades av gränslöshet, droger och så kallade öppna relationer.
Det är en vacker men inte enkel kärlekshistoria. En berättelse om den egofixerade, egensinnige, kvinnoslukande mannen och sedermera världsberömda artisten och hans musa som kanske också var medskapande när konstnären blev till. Det hela är smärtsamt att följa och se. Inte minst för att så många gick vilse i drogerna. Mariannes son från ett tidigare äktenskap har levt huvuddelen av sitt liv på olika institutioner.
När Marianne låg för döden skrev Leonard ett sista brev till sin gamla kärlek, han dog själv tre månader senare: ”I want to wish you a very good journey. Goodbye old friend. Endless love, see you down the road.”
Marianne lever vidare i sånger som ”So long Marianne” och ”Bird on a wire”. Den senare sägs handla om de elledningar som sattes upp på ön på Mariannes och Leonards tid. Jag var på Hydra första gången på 1980-talet. Jag minns att folk fortfarande pratade om Cohen och hans hus, ingen nämnde Marianne. Hon hade åkte hem till Norge, börjat jobba som sekreterare och gift om sig.
Första kvällen på Hydra gick strömmen. Jag fick gå hem i totalt mörker. Det påstods att en katt hade hoppat upp på de där elledningarna och kortslutit elen. Nästa dag när solen gått upp upptäckte jag att jag hade promenerat längs ett stup. Men det tog inte slut där. Livet gick vidare.

 

Blogg 18 Okt, 2019

När politik blir ett honnörsord

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar effekterna av Turkiets invasion inom sportens värld. Och hittar som vanligt sidospår.

Sport och politik hör förstås alltid ihop, allt annat är naturligtvis en chimär. Även om inte alla vill erkänna det. När det turkiska landslaget i fotboll nu åter tagit upp den kollektiva honnören som segergest sker det i samband med attacken mot kurdiska styrkor i Syrien. Och inte oväntat ska det utredas av fotbollens makthavare. Trots att det inte direkt är första gången som turkisk militär hyllas av idrottsmän.

Den turkiska invasionen har med rätta kritiserats hårt av många, och inom fotbollen var som väntat den svenska föreningen Dalkurd snabbt ute med ett fördömande. En intressant inblick i detta ges via senaste avsnittet av den eminenta fotbollspodden 3-5-2 som bland andra gästas av föreningens avgående sportchef Adil Kizil. Vid lyssningen påminns jag också om hur Dalkurd gjorde en stark manifestation för att uppmärksamma belägringen av Kobane i samband med ett derby mot dåvarande lokalkonkurrenten Brage 2014. Samt att Svenska Fotbollförbundet, som brukar ha nolltolerans mot politiska budskap på matcher, inte utdömde några böter för händelsen. Naturligtvis ett bevis på att fotboll och politik inte bara hör ihop, utan även kan tolereras av de mest svårflörtade. Att Fotbollförbundet hade problem med hanteringen av budskap kring Dawit Isaak fem år tidigare spelade säkert också sin roll.

En fotbollsklubb som aldrig ryggat för politiken är tyska St. Pauli från Hamburg. Deras turkiske spelare Cenk Sahin verkar dock ha missat vilken klubb han hamnat i. När han förra fredagen hyllade den turkiska armén på Instagram dröjde det inte många timmar innan han förklarats oönskad av sin arbetsgivare. Sahin kom till St. Pauli 2016, samma år som klubben stöttade sin förre spelare Deniz Naki sedan han i Turkiet dömts för att ha spridit PKK-propaganda. I samband med en match efter detta bar samtliga St. Paulispelare tröjor stöd för kurdiskättade Naki, och klubbens officiella budskap var: ”solidaritet”. Oönskade Cenk Sahin är nu tillbaka i Turkiet, och återkomsten lär bli politik den med.

Det här med provokativa hälsningar på fotbollsplan är naturligtvis inget nytt. Snarare tvärtom. Jag minns specifikt en anekdot från Torbjörn Anderssons och Aage Radmanns bok om svensk fotbollskultur Från gentleman till huligan?, och som handlade om det första svenska landslag som deltog i ett VM-slutspel. Detta inträffade 1934 och det svenska laget spelade mot Argentina i Bologna. Enligt rapporterna utförde spelarna en fascisthälsning i samband med matchstart. Detta fick Hyresgästföreningen i Göteborg att kräva avbön från medlemmen, tillika landslagsmålvakten, Anders Rydberg. Rydberg förnekade dock att han hälsat ”på fascistiskt vis”. (Att det var just hyresgäströrelsen i Göteborg som agerade var inte ologiskt, inte minst med tanke på att den hade hårdföra ledare som Martin Andersson, för övrigt kanske den ende hyresgästaktivist som blivit omnämnd i en kuplett av Karl Gerhard.)

Varje förening avgör emellertid själv vilka regler som gäller, oavsett om det är UEFA eller Hyresgästföreningen. Vid lyssning av en annan podd slås jag dock av en uppenbar brist på medlemskrav. I senaste Journalistenpodden berättar nämligen Pressombudsmannen Ola Sigvardsson om turerna kring paret Strömstedt och nättidningen Stoppa pressarna. Sigvardsson avslutar dock med informationen att han aldrig skulle kunna pröva tidningens publiceringar, trots att ägaren är medlem hos Tidningsutgivarna, då sajten saknar utgivningsbevis.
Lite fascinerande är det trots allt om en organisation som Tidningsutgivarna, eller TU – Medier i Sverige som de numera heter, tillåter publicister utan utgivningsbevis som medlemmar. Men som sagt, varje organisation äger sina egna regler. Och får försvara dem på egen hand.

Som du märker är jag en flitig poddlyssnare, och hoppas att det gäller även dig. För i så fall har Dagens Arena nämligen många lyssningar att erbjuda. Som vår panelpodd som nyligen kom med ett mycket tankeväckande snack om matchning på arbetsmarknaden. Under helgen kommer dessutom ett nytt avsnitt av vår intervjupodd, där gästerna får tala till punkt. Den här gången träffar jag  journalisten och etnologen Malin Haawind som berättar om sin nya bok om smuts. Och som om inte det räckte så kommer även andra avsnittet av vår uppmärksammade podd om journalistik, Den Svenska Modellen, ut inom kort. Och det bästa av allt är att du hittar alla poddarna på samma kanal, nämligen här. Eller genom att prenumerera i din spelare förstås.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

 

PS. För dig som gillar att läsa så erbjuder vi som vanligt ett digert smörgåsbord. Enklast intaget via vårt dagliga nyhetsbrev som du skaffar här. Kostnadsfritt, förstås! Men inget är i slutändan gratis, så varför inte bli månadsgivare och säkra en av landets mest oberoende redaktioner? Läs mer här.

Blogg 17 Okt, 2019

PODD | Kunskapssamhället – vad ska vi med det till?

Det sägs att vi lever i ett kunskapssamhälle. Men vad betyder det? Och är mer fokus på teoretisk kunskap rätt väg att gå för en fungerande arbetsmarknad? Det här diskuterar veckans poddpanel.

Begreppen kunskapssamhälle och informationssamhälle hör vi ofta idag i debatten om framtiden – en framtid som sägs kräva allt mer avancerade kunskaper av oss i takt med digitalisering och att fler jobba väntas rationaliseras bort.

Men vad är det för kunskap vi väntas skaffa oss? Hur kan folks befintliga kunskap tas tillvara bättre på arbetsmarknaden? Det här handlar veckans Arena Tyckonomi om.

– Jag har forskat i 20 år om den praktiska och erfarenhetsgrundade kunskapens betydelse i arbetslivet och jag skulle vilja säga att de två orden – kunskapssamhälle och informationssamhälle – är fullständiga fluff-fluff-ord utan innebörd – eller som kan betyda allt möjligt, säger Lotta Tillberg, docent vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola.

Enligt de flesta bedömare, däribland Arbetsförmedlingen, kräver arbetsgivare i dag i princip alltid gymnasieutbildning för att anställa någon. Men enligt Torild Carlsson, utbildare och författare inom arbetslivsfrågor, är det en myt att man inte kan få jobb utan fullgjord gymnasieutbildning.

– Man tror att det är brist på gymnasieutbildning som ligger bakom att man inte har ett jobb, men ofta är det andra orsaker som ligger bakom, säger han.

Att fler utbildar sig på högskola hänger, enligt Lotta Tillberg, ihop med att vi anser att utbildning är en garanti för något och att institutioner upprätthåller bilden av att du bara kan få den här kunskapen av oss.

– Det är problematiskt. Jag tänker mig att vi på högskolor måste bli mycket bättre på att sänka trösklar och öppna för samarbeten med andra organisationer som inte är de traditionella, säger Lotta Tillberg.

Även Ida Karlsson, yrkesanalytiker på Arbetsförmedlingen, ser ett problem med ökade legitimationskrav och professionalisering i många yrken.

– Ju högre krav man ställer från arbetsgivares sida desto färre blir det som kan ta de här jobben. Och med tanke på hur i många yrken det råder brist på arbetskraft i dag så har vi svårt att se hur det kan underlätta matchningen att göra så, säger Ida Karlsson.

Torild Carlsson tycker att professionalisering är ett tveeggat begrepp.

– Professionalisering är något tveeggat; det kan vara ett tecken på att ett yrke mognas och utvecklas, att lära mellan yrkesverksamma, men det kan också handla om att stänga dörren för andra.

Det finns de som menar att vi utbildar oss för länge, att det råder utbildningsinflation, för att vi överdriver värdet av en högskoleutbildning. Torild Carlsson är inte kritisk till långa utbildningar, men menar att utbildning i allt för stor grad blir ett verktyg att ta till för att »lösa« arbetslöshet.

– Jag har arbetat med de här frågorna i 20 år och jag har aldrig träffat någon som inte har kompetens som är efterfrågad på arbetsmarknaden, men det är väldigt sällan jag träffar någon som har bra koll på vad de faktiskt har att erbjuda arbetsmarknaden. Om man inte förstår det och bygger strukturer för att ta tillvara på kompetens som redan finns, blir effekten att man utbildar lite till, säger Torild Carlsson.

Lotta Tillberg hänvisar till Aristoteles indelning i tre olika sorters kunskap, där faktakunskapen – eller bokkunskapen – är den enda som värderas riktigt högt i dag.

– Vi har jättemånga människor som har förmågor och som är kloka men som inte får en chans, säger Lotta Tillberg.

 

Blogg 12 Okt, 2019

Revolutionen äter sina egna barn

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om DDR, radikala borgare, samt en vän till den enskilda arbetaren, men inte till arbetarklassen.

 

Det Halle jag minns

Det går inte att komma ifrån veckans katastrofer. Som USA:s tillbakadragande från norra Syrien och Turkiets väl förberedda militära invasion, som Trump i praktiken legitimerade. De humanitära konsekvenserna är svåröverblickbara och kommer att läggas till de senaste årens närmast permanenta krigskatastrofer i hela regionen och i synnerhet i Syrien.

Vid terrordådet i tyska Halle fick två människor sätta livet till. Att dådet riktades mot en synagoga har förstås en särskild symbolisk innebörd och historisk laddning i detta land. Dådet ingår förstås i ett större globalt mönster där högerextrema individer och grupper av individer attackerar i synnerhet synagogor och moskéer, men också ”liberala” medier, vänstern och homosexuella. Dåden riktas mot en global publik. I Halle filmade högerextremisten själv attacken mot synagogan.

Det här med Halle gör att minnen från en svunnen tid väcks till liv. Jag var själv i Halle på en reportageresa våren 1991. I Leipzig hade de medborgarmanifestationer som ledde fram till kommunismens fall spelat en avgörande roll för den fredliga revolutionen och transformationen av de gamla kommunistländerna. I Halle hade en ung man kastat ett ägg på Helmut Kohl vid ett besök i det forna Östtyskland som vid det här laget hade införlivats i Västtyskland.
Redan då verkade missnöjet ha gripit omkring sig i det forna öst. När jag tänker tillbaka var vi kanske under denna reportagevisit på spaning efter den värld som stod i begrepp att försvinna och som höll på att ersättas av en ny som vi kanske trodde bättre och friare värld. Leipzig minns jag som en ljus och öppen stad. Halle däremot som grå, sliten och söndrig. Den gamla stadskärnan var nedgången, jag får bilder av hus eller rivningskåkar med sönderslagna fönster på näthinnan än i dag. En motorväg hade dragits över delar av den gamla stadskärnan. Efter kriget hade det gamla rådhuset och börsen på Marktplatz rivits av den nya regimen.

Motorvägen ledde därför logiskt nog till en ny stad som kommunisterna skapade. De ville bygga nya städer och stadsdelar som makthavare i alla tider velat sätta sin prägel på stadsbilden och manifestera sin makt i byggnader och i arkitektur. Också kommunisterna i öst ville därför bygga nytt och gav ofta sina nya stadsdelar eller städer prefixet ”nya”. Som Nowa Huta i Kraków. Eller som i Halle: Halle Neustadt. Jag minns en oändligt lång väg längs vilken höghusen stod i rad, husen var exakt likadana. Vid det här laget var de redan tämligen nedgångna, men hade smyckats med reklam för kapitalistiska och kommersiella läskedrycker.

Den svenska rapportboksgenren inrymmer förresten en bok om denna nya stad: Rapport från Neustadt, DDR av Hans Axel Holm som kom ut redan 1969, ett par år efter att staden byggdes. Som mest bodde det nästan hundra tusen människor i Halle Neustadt. Numera har befolkningen halverats. Det är alltså fråga om ett slags Exodus. Jag undrar hur det ser ut i Halle Neustadt i dag. Hela Halle har förlorat en fjärdedel av sin befolkning.
De östtyska industrierna lades ner under återföreningen med eller uppgåendet i Västtyskland. Halle är kort sagt ett av många exempel på så kallade ”shrinking cities” eller ”krympande städer”. Begreppet började användas om just städer i forna Östtyskland. Men man kan också nämna städer som Detroit, Leipzig, Manchester och Liverpool. Och många fler. Även Sverige har sina krympande städer. Särskilt stor har utmaningen varit i bostadsområden som Halle Neustadt. På många håll har man helt enkelt tagit bort ett antal våningar på höghusen. Jag måste kanske åka tillbaka för att se Halle och Halle Neustadt igen!

 

Sachsens nya politiska landskap

Halle ligger i delstaten Sachsen-Anhalt. I delstatsvalet 2016 fick Alternative für Deutschland (AfD) 24,2 procent av rösterna. Eftersom partiet inte ställde upp i valet dessförinnan ökade partiet med just 24,2 procentenheter. Hur ser det ut efter nästa val? I delstatsvalet i Sachsen (där Leipzig ligger) tidigare i höstas fick AfD 27,5 procent, en ökning med 17,7. AfD ligger där hack i häl på konservativa CDU som fortfarande är störst på drygt 32 procent. Socialdemokraterna fick 7,7 procent. Och även vänsterpartiet Die Linke som länge varit starka i forna öst tappade många, många väljare. Bara de Gröna ökade men rätt lite. Men den gröna vågen i Tyskland är i dagsläget den enda motvågen till AfD i tysk politik just nu. Men de Gröna tar nog väljare främst från de andra partierna. Tyskland och Sverige verkar vara de länder i Europa där högerpopulistiska partier just nu växer som starkast och snabbast.

Finns det historiska förklaringar till att AfD är starka i just de gamla delstaterna i forna Östtyskland? Jag läser Frederick Taylors Dresden, om den enorma förödelsen av staden efter det allierade bombanfallet med 2 500 bombplan februari 1945. Taylor skriver att Sachsen var ett av nazisternas starkaste fästen. Det är ju välkänt att i regioner och städer där nazisterna varit starka har deras arvtagare ofta stark ställning också i dag. Det gäller även i Sverige. Så kanske finns det historiska rottrådar som leder fram till veckans terrordåd vid synagogan i Halle? Man funderar på hur överföringen i så fall går till. Via samtal mellan föräldrar och barn, är det uttalat eller outtalat, eller hänger det på något sätt ihop med den historiska erfarenheten eller i de sociokulturella sammanhangen?

Till saken bör nog också läggas erfarenheterna från de kommunistiska åren. I de parlamentariska i valen i DDR 1950 fick ”Den nationella fronten” (som kontrollerades av Socialistiska Enhetspartiet, det vill säga kommunisterna) 99,6 procent av rösterna. Resterande 0,4 procent röstade antingen emot, blankröstade eller så förklarades deras röstsedlar ogiltiga. Det är lätt att glömma att Östtyskland var ett extremt slutet samhälle. För några år sedan var jag på en utställning på Historiska museet i Berlin om den tyska invandringshistorien (”Immer bunter. Einwanderungsland Deutschland”). Detta var 2015 och innan vinden vände, ja historien tog en ny vändning, i såväl Tyskland som i Sverige.

Västtyskland hade ett komplicerat gästarbetarsystem och stor restriktivitet vad gäller att erbjuda medborgarskap för invandrare som arbetade och levde i landet. Men Östtyskland var stängt på ett djupare plan. Östtyska politiker odlade bilden av hotet från det fascistiska väst och att DDR stod upp för den internationella solidariteten. Nu bläddrar jag i utställningskatalogen om ”utlänningar” i det slutna DDR.  Det fanns förstås människor från andra länder i DDR men de var egentligen inte invandrare. De ryska förhanden som garanterade gränsen mot ”fascisterna” i väst beskrivs som ”främmande vänner”. ”Kontraktsarbetarna” från Vietnam, afrikanska länder och Kuba levde helt avskilda och lärde sig knappt språket innan de skickades hem i igen.

En stor sorg kommer över mig efter händelserna i Halle. Samtidigt vill jag förstå. Den första främlingsfientliga Pegida-demonstrationen ägde rum i Dresden, huvudstaden i Sachsen. Förra året var det upplopp och förföljelser av invandrare på gatorna i Chemnitz, som också ligger i Sachsen, de utlöstes av att asylsökande anklagades för att ha mördat en person.

Före 1989 hette Chemnitz Karl-Marx-Stadt.

 

Trettio år efter 1989

Allt detta händer samtidigt som vi närmar oss ett nytt jubileum. Murens fall fyller 30 år. En händelse som verkligen format vår tid, som ritat om den politiska, den geopolitiska och den ekonomiska kartan. Förra veckan presenterade veckotidningen Die Zeit en undersökning om vad medborgarna i forna öst tycker om utvecklingen och politiken i Tyskland i dag. Redan i rubriken slås fast att medborgarna i öst är skeptiska till demokratin. Men när jag sedan ser intervjufrågan så blir jag inte lika säker. Är uppfattningen att demokratin inte fungerar så bra ett uttryck för en skepsis mot demokratin som sådan?

Men samtidigt ger undersökningen intressanta nycklar till en djupare förståelse om tillståndet i Tyskland och Europa i dag. Medborgarna i öst tycker att vissa saker har blivit bättre efter 1989. Utbudet av varor är bättre och det kan man ju förstå. Vägarna och husen har rustats upp. Möjligheterna att påverka politiken är bättre (det var väl för väl). Den egna levnadsstandarden är bättre liksom sjukvården. Barnens framtidsutsikter ser bättre ut.

Men. Det är många, ja väldigt många, som tycker att så mycket blivit sämre, ja mycket sämre. Det handlar om ökade ”livsrisker”. Livskvaliteten upplevs vara sämre. Det är illa beställt med bildningen i skolorna. Samhället har blivit mer orättvist. Och skyddet mot kriminaliteten har försvagats. I arbetslivet är såväl säkerheten som tryggheten sämre.

Kanske illustrerar detta ett större politiskt fenomen i vår tid, de politiska sprickor som skapats i globaliseringens kölvatten. Särskilt tydligt kanske detta blir i forna öst. Där fanns ett slags trygghet. 1989 sökte man friheten och det välstånd som fanns i väst. Men i den nya fria världen fanns också en otrygghet och osäkerhet som dessutom verkar ha förstärkts under senare år.

Kanske visar undersökningen att här ändå finns en progressiv politisk yta, som inte någon riktigt lyckas bevaka eller fylla. Vi talar kort sagt om ett tomrum. Det har skapats av de begränsningar av det politiskt möjliga som skapats av EUs ramverk och dagens globaliserade marknadsekonomi – och som politikerna också ålagt sig själva. Som behöver förändras.

 

När borgerligheten blir radikal

En överraskande konsekvens av denna nya tingens ordning är radikaliseringen av själva borgerligheten. Vi lever ju i en konservativ era. Men konservatismens fader Edmund Burkes vände ju sig emot sanna förändringar i allmänhet och revolutioner i synnerhet, hans centrala verk var ju Reflektioner om franska revolutionen. Länge var det framför allt vänstern som ville radikala samhällsförändringar. Mot detta försökte den konservativa högern rida spärr. Men sedan blev det borgerligheten som drev på för radikala samhällsförändringar, från 1970-talets elektrifierar det nyliberala budskapet borgerligheten runt om i världen. Gösta Bohman som ledde moderaterna under många år var väl egentligen en konservativt fostrad politiker, men började nu tala om en ”liberal revolt” mot välfärdsstaten. Efterkrigstidens samförstånd var i själva verket förtäckt socialism i den nya högerns ögon. Margaret Thatcher var också konservativ, men en nyliberal spjutspets mot facket och samförståndet, för marknadens absoluta frihet. Och nu har Brexit gjort Tories i Storbritannien till en närmast revolutionär förtrupp för att återupprätta den nationella suveräniteten. Och Trump sätter hela den amerikanska maktdelningsmodellen på spel. Vad är det man säger om revolutionen ? – Revolutionen äter sina egna barn.

 

Till sist: Liberalerna, Nobelpriset och DN

I övrigt vill jag bara tillägga att Dagens Industri på ledarplats skriver: ”Liberalerna ska inte tillhöra vänsterblocket”. Den risken/chansen är väl inte uppenbar just nu.

Jag ska inte ljuga och säga att jag läst någon av Nobelpristagarna i litteratur. Men jag beställde (förhandsbokade, den var redan slutsåld) Olga Tokarsczuks Jakobsböckerna.

Vi får se hur det blir med Peter Handke. Jag har i varje fall haft en av hans böcker eller åtminstone hållit en av dem i min hand. Men läste jag den? En bekant till mig gjorde omslagen till Handkes böcker på den tiden. Men, som flera påpekat för mig, inte minst Dagens Arenas chefredaktör, är det inte något konstigt med titeln Målvaktens skräck vid straffspark? Den som någon gång stått där innan straffen ska slås vet ju att pressen snarare ligger på straffläggaren, som har allt att förlora, än på målvakten, som har allt att vinna. Men jag ska låta udda vara jämnt. Jag tror jag garderar med kryss och beställer en bok av Peter Handke också, trots hans stöd till Slobodan Milošević.

Annars är det som vanligt när man vaknar upp med DN här i huvudstaden. Ena dagen nickar man instämmande och nästa dag skriver Per Svensson att LOs kritik av arbetskraftsinvandringsreglerna från länder utanför EU är skum på något sätt. Vi pratar här inte om den fria rörligheten som ger alla medborgare i EU rätt att söka jobb i Sverige eller möjligheten att bedriva så kallad utstationerad ekonomisk verksamhet här i landet. Vi talar inte heller om asylinvandring, anhöriginvandring eller invandring av ömmande eller humanitära skäl. Om vilket striden också står.
Det vore nog bra om de som talar om migrationspolitiken, både de som vill se en mer restriktiv invandring och de som vill se en mindre restriktiv politik på det här området, konkretiserar vad och vilken aspekt av de talar om. Invandring av arbetskraft utanför EU har avreglerats från att tidigare ha prövats mot de behov som fanns. Svenska fackföreningar har generellt en frihandelspositiv inställning, vilket sticker ut vid en jämförelse med andra fackföreningar runt om i världen. Facket har inte heller varit emot arbetskraftsinvandring.
Konsekvenserna av det nuvarande regelverket har bland annat Anna Dahlberg på Expressen uppmärksammat. Och självaste DN skrev förra veckan om att en kontroll av 100 byggföretag (här är det fråga om arbetskraft från såväl Sverige, EU som andra länder) visade att fyra av tio företag ålagts krav på åtgärder och en fjärdedel fick omedelbara förbud:
Det är lätt att skriva om de här frågorna på en övergripande ideologisk nivå. Det kan vara bra att också ta en titt på hur det funkar i praktiken. Bara som ett tips från läktaren och Håkans hörna.

Jag hittar för övrigt en träffande formulering i Henrik Berggrens läsvärda bok om New Yorks historia, och som kanske passar på en särskild slags liberal hållning:

De var en vän till den enskilda arbetaren, men inte till arbetarklassen

Blogg 11 Okt, 2019

Kommentarfältens makthavare

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling tittar närmare på en färsk avhandling om nätets verkliga makthavare. Du anar inte vilka de är. Eller jo, det gör du. Tyvärr.

Jag är en sån där som tror på samtalet. Att det är genom att stöta olika åsikter som samhället utvecklas på bästa sätt. Utmaningen är dock var detta åsiktsutbyte ska ske för att göra största nytta för demokratin. Tidningarnas insändarsidor var länge de enda platser där medborgarna kunde göra sina röster hörda för en bredare publik, utan att bli kurerade i form av intervjuer eller liknande. Insändarsidorna hade emellertid sina redaktörer som grindvakter, och många upplevde nog att det var svårt att komma till tals i ett så begränsat utrymme.

Men med internet och alla de plattformar som därmed möjliggjordes skulle det bli andra bullar. Äntligen skulle alla kunna komma till tals på riktigt. Som vi alla vet blev det inte riktigt så. Men hur blev det då? En som tittat på det är Malin Holm vid Uppsala Universitet. I sin avhandling The Rise of Online Counterpublics?: The Limits of Inclusion in a Digital Age har hon undersökt hur olika grupper använder nätet för att påverka och förändra det offentliga samtalet.

Malin Holm menar att priviligierade grupper gynnas av hur online-plattformar utformas. Framför allt inom de kommentarsfält som etablerade medier erbjuder. I en intervju på universitetets hemsida säger hon:

När debatt och insändare har flyttat ut på nätet har tidningarna tagit mycket mindre ansvar för urvalet, de har mer eller mindre släppt ordet fritt. Det har indirekt gett priviligierade grupper med åsikter som tidigare varit marginaliserade inom mainstreammedia, till exempel högerpopulistiska och klimatskeptiska, ett mycket större utrymme att göra sina röster hörda.

Och hon har därför ställt frågan till ett 30-tal stora medieaktörer om hur de har tänkt:

Redaktörerna ville ha trafik till sina sidor för att tjäna mer pengar på annonser. I jämförelse med tidigare liknande forum, såsom debattartiklar och insändare, är inkludering här alltså mycket mer starkt kopplad till ekonomiska incitament.

Medier som i vissa kretsar ofta ansetts ha skapat en sorts åsiktskorridorer har alltså släppt lös sina egna fördämningar för att tjäna pengar på det oönskade innehållet. Onekligen en rätt intressant paradox. Det mest spännande är emellertid Malin Holms slutsatser om vilka som framför allt gynnats av den nya tidens plattformar:

De är inte socioekonomiskt marginaliserade som de ofta framställs i debatten. Det är en priviligierad grupp. De tycker själva att de har rätt i sak, att de har rätt att bli mer lyssnade på, men att de blir tystade i den offentliga debatten. Högutbildade män är en grupp som historiskt sett har tagit mycket plats. När de i dag i samhället tvingas dela med sig av makten till kvinnor och till etniska minoriteter känner de sig kränkta av att de grupperna har tagit något som är deras.

För en plattform som Dagens Arena är detta verkligen något att fundera på. Våra egna kommentarsfält är stängda sedan länge, inte minst på grund av liknande erfarenheter. I vår Facebookgrupp påminns vi gång på gång hur svårt det är att få till ett givande utbyte mellan de som interagerar. Vi får ofta ta bort personliga påhopp och oartiga inlägg. (Hur kan någon fortfarande tro att det är en framgångsrik metod att vräka ur sig otidigheter och förklenande omdömen om du vill påverka folk?) Det är ibland svårt att se en framtid för det där samtalet som jag tror så mycket på. Men likväl vägrar vi ge upp hoppet.

Om sånt här intresserar dig, och du liksom jag tror på samtalet, är vår nya podd om journalistik antagligen något att lyssna in på. Den hittar du här. Och om du tror att du har något som fler borde få ta del av så kommentera gärna denna kolumn. Men kom ihåg att det oftast inte finns någon anledning att inte försöka vara trevlig när du vill framföra din åsikt.

Ha en fin helg!

Jonas Nordling 
chefredaktör

PS. Vi är fortfarande väldigt beroende av dig för att fortsätta vara oberoende! Läs mer om hur du kan stötta oss här.

Blogg 08 Okt, 2019

PODD | Den svenska modellen

PODD | Dagens Arena startar podd tillsammans med Kvartal, där de båda chefredaktörerna diskuterar journalistik. Första avsnittet är ute nu.

Chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt på Kvartal och Jonas Nordling på Dagens Arena har startat en gemensam podd under namnet Den svenska modellen. Podden kommer att släppas varannan vecka och handla om journalistik. I första avsnittet diskuteras bland annat konsensusämnen, konfliktämnen och vilka ämnen som är helt omöjliga. Samt hur redaktioner får, eller inte får, sina idéer.

Du hittar podden här.

Blogg 06 Okt, 2019

PODD | Terapi mot tomhet

PODD | Författaren Jan Wallentin gästar intervjupodden och pratar om sin nya bok. Varför den handlar om tomhetsdepression, hur det passar in på socialdemokratin och erfarenheten av att ha skrivit en bästsäljare.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd är författaren Jan Wallentin gäst. Han berättar om sin nya bok, Den tyngdlöse Jesper Fock, men även om debuten Strindbergs stjärna som blev en bästsäljare.

– Jag upplevde att jag skrivit en äventyrsroman, extra allt, som jag inte visste hur den skulle landa, men förlaget upplevde att jag hade skrivit en riktig bestseller. Den såldes för gigantiska summor runt om i världen, innan den ens hade givits ut.

Debuten blev också uppmärksammad på annat sätt.

– DN startade en artikelserie om hur bestsellers slog sönder hela bokmarknaden, och jag blev beviset för hur uselt det var med bestsellers.

Efter Strindbergs stjärna ville han skriva något helt annat.

– Jag skulle inte kunna återupprepa denna framgång ens om jag skulle vilja det.

– Jag vill skriva något enklare och började med en broschyr som skulle delas ut till landets niondeklassare. Den hette Främjandet för dämpade förväntningar. Jag arbetade med den i flera år, vilket är komiskt så här i efterhand. Förlaget blev något paffa, och sa att jag antingen var otroligt smart eller otroligt dum. de stannade för det sistnämnda.

– Så föddes den här boken om Jesper Fock, en socialdemokratisk riksdagsman som är den perfekta bäraren av en bild av tomhet.

– Han är en person som är fast på många sätt, och som söker en sak att brinna för, och så finner han den här frågan om tomhetsdepression. Och depressionsfrågan är ju ett otroligt stort problem i vårt samhället. Den största vid sidan av klimatfrågan skulle jag säga. Och det är ett ämne som vi borde diskutera dagligen. Jag tyckte att det här en den mest intressanta frågan för en svensk författare att ta upp.

– Den här boken är väldigt main stream. men jag vet ju inte hur den kommer bli förstådd.

Jan Wallentin menar att frågor om meningen med livet, och depression på grund av tomhetskänsla är en fråga som berör många,

– Jag upplever att när man tar upp de den här typen av frågor i vanliga konversationer är det som att lyfta på ett lock, folk väntar på att få  prata om det här. Det finns någonting som verkligen bubblar.

Du hör hela intervjun här.

Blogg 05 Okt, 2019

Vad gör Löfven med ministrarna?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om rädslan att inte få runka under socialismen, läget på regeringskansliet och så veckans Boris.

 

Kapitalismens stjärna över Kina

Den 1 oktober var det 70 år sedan Mao utropade Folkrepubliken Kina på Himmelska fridens torg. Där har så många avgörande händelser i Kinas historia utspelat sig, som kulturrevolutionen i slutet på 60-talet och massakern för trettio år sedan då uppemot 3 000 demonstranter ska ha dödats. Torget är enormt till omfånget. Man går där som en liten skit i en stor utopi. Fortfarande pryder porträttet på Mao den himmelska fridens port som leder in till den förbjudna staden. Torget ramas in av Folkets stora hall, Maos mausoleum och monumentet för folkets hjältar. Men jag minns mest alla de små metallocken på torget när jag var där. Vår guide berättade att det var små toaletter, genom att lyfta på locket kunde demonstranterna utföra sina behov under politiska manifestationer på Himmelska fridens torg som kunde pågå i dagar, ja veckor.
Detta var för några år sedan, en tid präglad av förhoppningar om en kommande demokratisering i den häpnadsväckande ekonomiska utvecklingens spår. På hotellet fanns en liten shop med Maos lilla röda till försäljning. Där fanns antikvariska exemplar från kulturrevolutionens dagar med understrykningar och allt. Jag fastnade för en turistupplaga med en engelsk översättning bredvid de kinesiska tecknen. Under rubriken ”Våga kämpa och våga vinna” kan man läsa om kampen mot imperialisterna och deras ”springande hundar”: ”Alla slags monster ska förstöras.”
Maos lilla röda är världens näst mest sålda bok och överträffas endast av Bibeln. Bara i Kina ska en miljard exemplar har tryckts mellan 1966 och 1971. De lokala upplagorna oräknade. Den var den enda läroboken i skolan under de här åren. Den togs ursprungligen fram för att kunna läsas av soldaterna i Folkets befrielsearmé 1964 i fält. I förordet till 1966 års upplaga hette det att ”Kamrat Mao Zedong är den största marxist-leninisten i vår era” och hans tänkande liknas vid ”en själslig atombomb av oändlig makt”. Den lilla röda blev sedan kulturrevolutionens katekes. Men sedan vände vinden och Mao dog. Hundratals miljoner exemplar av Maos lilla röda ska ha makulerats.
Dagens demonstrationer i Hong Kong påminner om studenternas protester på Himmelska fridens torg 1989. Parallellen är inte minst kraven på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Efter decennier av kollektivt styre leds Kina av Xi Jingping som i vissa avseenden har återuppväckt arvet från Mao. Och för några år kom en citatsamling från Xis tal. Ett slags ”Xis lilla röda”. Historien tycks gå igen. Hur vi i Sverige och i Europa ska förhålla oss till den nya supermakten är en allt mer brännande fråga. I veckan presenterade regeringen sin Kina-strategi. Behovet av en sådan illustrerades av en artikel i Svenska Dagbladet om att Kinas ambassad i Stockholm ska ha pressat Sheraton och Historiska museet att inte låta Taiwan fira sin nationaldag där i år.

 

Svenska maoister

Det finns numera inte direkt några Xi-ister här i landet som det en gång fanns maoister. I min ungdoms Halmstad hade SKP (Sveriges Kommunistparti), tidigare KFML (Kommunistiska förbundet Marxist-leninister), ett bokcafé. På väggen hängde porträtten på MarxLeninStalin och Mao i rad. Detta var på den tiden vänstern ville revolutionera samhället, och innan nyliberalerna blev himlastormande samhällsförstörare. Vänster hade för vana att bli ovänner och splittras, redan då. Och de som höll på Mao och Trotskij var hela tiden i luven på varandra. I mitt hemliga arkiv hittar jag en utskrift från en debatt mellan KAF (trotskister) och SKP (stalinister/maoister) under rubriken ”Vilken socialism?”
Trotskisterna företräddes bland annat av Klas Eklund, senare rådgivare åt Kjell-Olof Feldt, chefsekonom på Wallenbergs SEB och numera senior ekonom på Mannheimer Swartling. I debatten citerade han en lärobok i biologi i Kina från 1975 som ska ha tryckts i 450 000 exemplar:
”Onani är skadligt för kroppen och löser upp viljan. Det är en vana som absolut måste undertryckas. Både för pojkar och flickor är det skadligt för hjärnan. Man blir nervös, nere, minnet sviker, sömnen blir dålig och allt detta skadar arbetet och studier. Först och främst måste man skaffa sig en proletär världsåskådning och flitigt studera marxismen-leninismen och Mao Tse Tungs tankar. Bara då kan man göra sig kvitt denna dåliga vana:”
Klas Eklund vände sig, enligt utskriften, till SKP:arna och frågade om alla ”svenska maoister helhjärtat ställer upp på det här (skratt). Eller hur är det Stefan (Lindgren)och Per-Åke har ni någonsin onanerat? (applåder och burop) (Per-Åke Lindblom reser sig och skriker till Klas: ”Är du rädd för att inte få runka under socialismen?”).”
Slutsatsen är väl att det verkligen inte var bättre förr. Möjligen var det lite roligare. Så här i efterhand.

 

Och Aftonbladet Kultur…

På Aftonbladets kultursida läser jag en text av Pelle Andersson, förlagschef på Ordfront, i artikelserien ”Därför är jag vänster”, att kapitalismen fortfarande är det största hotet mot demokratin. Jag vet inte om han inkluderade Kina i den beräkningen. Men det är klart, Kina är väl ett kommunist-kapitalistiskt land idag…
Häromveckan gick Kajsa Ekis Ekman på samma kultursida till frontalangrepp mot Margot Wallström. Detta var efter att hon hade avgått som utrikesminister(!). Margot Wallström kritiserades för att ha tagit ställning för Juan Guaidó, som är nationalförsamlingens majoritetsledare och som utropat sig själv till tillförordnad president I Venezuela. Texten innehåller dock inte ord om Nicolás Maduros åsidosättande av demokratiska principer och allt mer auktoritära styre. Nyligen redogjorde en FN-rapport för förekomsten av tortyr, utomrättsliga avrättningar och kriminalisering av människorättsgrupper I Venezuela. Den presenterades av FNs människorättschef Michelle Bachelet, tidigare president i Chile tillhörande Socialistpartiet. Hon har själv erfarenhet av tortyr och totalitärt styre. Fast i form av en brutal högerdiktatur. Hon greps i januari 1975 och fördes till villa Grimaldi, ett ökänt men då hemligt interneringscenter i Santiago, där hon utsattes för förhör och tortyr. Förtrycket kan komma både från höger och vänster.

 

Thomas Bodströms nya 

Thomas Bodström var på sin tid en av Socialdemokraternas mest effektiva kommunikatörer med en energi som går ovanpå det mesta. Det är inte utan att man saknar honom. Vid sidan av jobben som minister och advokat har han hunnit ge ut ett tiotal böcker. I veckan kom När folkmordet kom till Sverige och historien om exilrwandiern Theodore Tabaro och frågan om han verkligen är skyldig till folkmord eller om det är svenska staten som är skyldig till justitiemord. Bodström blev inte landshövding i Stockholm. Det var något med ett styrelseuppdrag i pensionsbolaget Allra. Annars hade det kanske blivit en bok som hetat Landshövdingen. Nu får vi nöja oss med RymmarenIdealistenLobbyistenPopulistenInifrån: makten, myglet, politiken och Det man minns.

 

Löfven har tappat några lagspelare och målgörare

Så här långt, efter fem år med Stefan Löfven som statsminister kan man konstatera att han under resans gång har tappat några av sina mest lyskraftiga politiker. Då tänker jag inte bara på Margot Wallström och Ylva Johansson, som tillhörde de verkligt erfarna politikernas skara. I veckan avgick ju Annika Strandhäll av personliga skäl. Men även påläggskalvarna Gabriel Wikström och Aida Hadzialic försvann tidigt från den Löfvenska laguppställningen. Helene Hellman Knutsson och Anna Johansson fick inte förnyat förtroende. Åsa Regner försvann till FN. Om jag nu räknar rätt är det nio kvinnor och två män som troppat av. Man kan väl ändå fundera på vad detta beror på.
Men även män kan mista jobbet. Först förlorade Roger Mörtvik jobbet som statssekreterare när Aida Hadzialic ertappades med att ha kört bil efter att ha druckit något glas vin. Och nu entledigades han efter Annika Strandhälls avgång. Anställningstryggheten är inte omfattande i den politiska världen och arbetsförhållandena såväl ”prekära” som pressade. Det var väl därför ur många aspekter för väl att Rogers Mörtviks gamla chef på TCO, den nya arbetsmarknadsministern Eva Nordmark, häromdagen rekryterade honom till sin statssekreterare.

 

Leif Östling ber om ”ursäkt”

Leif Östling, ni vet ”vad fan får jag för pengarna”, Scanias tidigare VD under många år, fick lämna ordförandeposten för Svenskt Näringsliv i förtid. Han blev en belastning efter det där uttalandet. Paradisläckan som visade att Östling hade pengar placerade i skatteparadisen Malta och Luxemburg kan säkert också ha spelat in förstås. Han talar nu ut i en bok. Jag har inte läst den. Men jag hörde en intervju i SRs Studio ett där han förstås fick frågan om det där uttalandet. Han bad om ursäkt för att han svurit. Fan. Men inte för resten av uttalandet som han fortfarande står fast vid: ”Vad xxx får jag för pengarna?” I samma andetag förklarade han att effektiviseringspotentialen i den offentliga sektorn är 50 procent! Man kan notera att han inte fick några följdfrågor varpå han grundade denna bedömning. Eller om han överhuvudtaget är medveten om att det är skillnad på skolundervisning och lastbilsproduktion. Det räcker nog inte med att stryka antiken för att klara det. Men kanske finns det ett dataprogram eller en app som ökat takten i inlärningsprocessen med 50 procent?

 

Veckans Boris 

Boris Johnson är som en evig följetong, just nu huvudpersonen i den brittiska politikens variant av ”mitt livs novell”. Hans persona tvinnar samman storpolitik och allt mer invecklade privata missöden och skandalartade trassligheter. Vecka efter vecka. Han är förvisso av en annan ull än Trump. Men det finns också paralleller. I samband med Torys årliga konferens i Manchester var det dags igen. En kvinna berättade att han ska tagit henne på låret under middag med The Spectator. Och under hans tid som borgmästare i London slussade staten pengar till ett enskilt företag. Vars marknadsföringsevent han själv medverkade i vid flera tillfällen. Företaget verkar inte vara närvarande med ett kontor i London, samtal slussas till en växel i USA. Boris ska antydningsvis har haft en ”nära” relation med VDn för nämnda företag.
Sedan har vi detta med de andra medlemmarna i Johnsonklanen. Brodern Jo har lämnat Boris regering i protest. Boris har förklarat att det bästa sättet att hedra Jo Cox minne är att genomföra Brexit. Cox var parlamentsledamot för Labour och mördades av en högerextremist under folkomröstningskampanjen. Boris egen syster Rachel Johnsson har sagt att det var ett – och jag citerar – ”smaklöst” uttalande. Rachel påminde i sammanhanget om att Cox kampanjade för att Storbritannien skulle vara kvar i EU. I sitt konferenstal skojade Boris förstås om de politiska kontroverserna i familjen och kontrade med att deras mamma Charlotte Johnson Wahl ska ha röstat för Brexit. Men enligt en av kvällstidningarna ska Boris far ha muttrat: ”Det visste jag inte.” Men när det blåser har Boris i varje fall uppbackning av sin mamma.

 

Dagens Arbetsmiljö, Wagner och Beethoven.

Jag avslutar torsdagen med att delta på releasen av en ny tidning: Dagens Arbetsmiljö, som ges ut av Dagens Arbete. Det är roligt och uppmuntrande att det startas nya tidningar som också kommer i tryckt form. Särskilt om frågor som rör arbetsmiljö, arbetsvillkor och arbetets mening som så länge har hamnat i skymundan.
Sedan går jag till Konserthuset som ligger ett stenkast därifrån och lyssnar på Wagner, Berlioz och Beethoven. Det är kort sagt en fantastisk musikupplevelse. När jag lägger ut en bild på programbladet på Instagram med titeln på en av Wagners operor Valkyrian (ur Ringen) vars första akt framförs denna kväll, skriver Dagens Arenas medarbetare Mike Enocksson att han först trodde att det var en intressant bok om nynazism. Men som vi kommer överens om: Konst är konst. Daniel Barenboim framförde Wagner i Israel där han varit bannlyst. Men Wagner väcker fortfarande starka känslor.
Kanske var det därför Ludwig van Beethovens ”Uvertyr till Egmont op 84” också stod på programmet för att balansera Wagner. I programbladet läser jag att ”Beethoven hade 1804 tänkt tillägna sin Eroica-symfoni Napoleon. Men när generalen samma år utropade sig till kejsare, skrapade Beethoven bort namnet från partituret med en sådan frenesi att pappret gick sönder. Napoleons kejsarstatus var ett förräderi mot den franska revolutionens ideal”.

Blogg 05 Okt, 2019

PODD | Vår mörka historia

PODD | I senaste avsnittet av intervjupodden berättar Maria Ripenberg om rasismens rötter i Sverige. Om våra kolonier, hur slavhandel grundade vår välfärd och varför dessa fakta hamnar i marginalen. 

I ett nytt avsnitt av Dagens Arenas intervjupodd berättar journalisten Maria Ripenberg om sin nyutkomna bok Historiens vita fläckar – Om rasismens rötter i Sverige.

– Det är en bok som undersöker varför vi har en strukturell rasism i Sverige. och varför den i dag manifesteras mer öppet. Jag menar att det finns saker i berättelsen om Sverige som är satta i marginalen, som vi inte får lära oss i skolan eller läsa om i historieböckerna. Svenskt järn användes som betalningsmedel vid slavhandeln i Afrika, det var en enorm ögonöppnare för mig.

– Jag har ett ansvar att veta att industrialiseringen i Sverige kom igång på grund av slaveriet. I Sverige har rasismen bara blivit mer och mer normaliserad sedan 90-talet. Jag vill bidra till en ökad diskussion om de här epokernas betydelse.

Den nationella självbilden från kolonialmakt till världssamvete ändrades alldeles för fort, menar hon.

– Istället för att vara en del av det koloniala projektet skulle vi hjälpa till att avkolonisera, och istället för att plädera för rashygien så ville vi få bort Apartheid. Det gick väldigt snabbt, utan att se tillbaka och göra upp med detta.

Boken radar om mängder av vittnesmål och exempel ur historien. En del handlar till exempel om Nya Sverige, kolonin i Nordamerika som ännu uppmärksammas på olika sätt.

– Just det här att man fortfarande jubilerar den här kolonin. Det är fascinerande. Jag vet inget annat land som gör det, tror inte de skulle våga.

Ett vanligt förekommande argument är att den svenska kolonialmakten var en liten aktör, och att många andra länder begick större försyndelser. Maria Ripenberg menar att det är ett dåligt argument.

– När Sverige etablerade sig på den västafrikanska kusten var de otroligt effektiva och skickliga. Nederländerna var rejält oroliga över konkurrensen. Och Sverige letade vidare efter nya kolonier för att bedriva fortsatt slavhandel.

Boken berör även bland annat folkmordet i Kongo, där skräckväldet som pågick fram till 1908 under den belgiske kungen Leopold skördade 10 miljoner dödsoffer, och där flera hundra svenskar spelade bärande roller.

– De som gjorde motstånd mördade man och stympade. Även levande människor stympades. Man högg av deras händer som ett kvitto på avfyrade kulor. Och lyckades man inte redovisa med döda kroppar så använde man levande. Det finns många hemska bilder på det. Och en del av de svenskar som deltog hade sin lön från Sverige.

Ett utdrag ur boken går att läsa här.

Du hör hela intervjun här.

Blogg 04 Okt, 2019

Ingen anledning till oro

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling djupdyker i den svenska oron. Och oroas förstås. Men inte lika mycket som förr.

Nyligen presenterades LO:s stora jämlikhetsutredning. Utredningens sista delrapport om den svenska oron hamnade dock lite i skymundan. Vilket var synd om du frågar mig. Just medborgarens upplevda oro är en fråga som vi publicister är extra intresserade av.  Därför att denna oro till viss del ligger till grund för vår nyhetsvärdering, men också för att vi samtidigt påverkar den.

Rapporten är sammanställd av Erik Vestin vid Göteborgs universitet och är läsvärd, om du lyckas hitta den på LOs hemsida. Vi lever onekligen i en tid där vi rätt ofta hör att oron hos medborgarna ökar; klyftorna växer och klimatkrisen hotar. Vid Göteborgs universitet mäter de emellertid vår oro sedan 1986 och det är spännande att ta del av resultaten över tid.

Jag fastnade specifikt för den upplevda oron fördelad på femton olika samhällsfrågor. I endast två av dessa upplever vi just nu den högst uppmätta oron. Det är dock inte terrorism, miljöförstöring, antalet flyktingar, arbetslöshet, klimatförändringar, religion, social klyftor, korruption eller en försvagad demokrati som har historiskt höga orosnivåer.

Nej, det som oroar fler än någonsin förr är frågan om en försämrad välfärd. Samt den om en ökad främlingsfientlighet.

Naturligtvis går det alltid att orda om metoden för dylika mätningar. Resultat kan släpa efter, och frågorna har inte sett likadana ut under hela mätperioden. Likväl är det lätt att se att det inte finns fog för att svensken skulle vara mer orolig än tidigare. Tvärtom ligger som sagt de flesta rekordnivåer av oro bakom oss i tiden. Vilket framför allt bör påminna oss journalister att spara på de värsta epiteten till de verkliga kriserna.

Att oron just nu är rekordhög kring främlingsfientlighet och en försämrad välfärd är emellertid något som vi på Dagens Arena noterat. Och som du förhoppningsvis också märker att vi därför bevakar. Naturligtvis skulle vi vilja göra ännu mer, inom dessa ämnen såväl som inom andra samhällsbärande områden. Och det är där du kommer in. Utan din hjälp kan vi inte ta detta till nästa nivå. Och om du är orolig just för vår existens finns åtminstone ett sätt att dämpa den oron. Läs mer om det här.

För övrigt hoppas jag att du noterat att vi höjt frekvensen rejält på vår poddutgivning. Dubbelsläppet med Jonas Sjöstedt och Julia Kronlid häromveckan gav mersmak och det blir dubbla intervjuer även denna helg. Jag hoppas också att du inte missade den mycket givande poddanalysen direkt efter det österrikiska valet.

Och som inte detta var nog lanserar vi dessutom ytterligare ett poddformat nästa vecka. Ett samarbete med redaktionen på Kvartal, under namnet Den svenska modellen. Du missar inget av detta om du prenumererar på vår poddkanal. Det gör du lätt i den spelare du använder. Och annars så finns avsnitten alltid här. Så slipper du åtminstone oroas över det.

Ha en trevlig helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 30 Sep, 2019

PODD | Valet i Österrike

Denna veckas panelpodd tillägnas helt och hållet söndagens val i Österrike. Hur har Sebastian Kurz lyckats göra sig själv till centrum för sitt parti, och vad beror egentligen högerradikala FPÖ:s nederlag på? Panelen består av Carl Tham och Lisa Pelling.

I veckans podd möts tidigare ministern och ambassadören Carl Tham och Lisa Pelling, utredningschef på Arena idé. Det handlar om vad valet betyder för övriga EU, om Socialdemokraternas och FPÖ:s nederlag, och Miljöpartiets raketsuccé.

– Det är glädjande att den samlade högern fick 5 procent mindre röster än de hade det förra valet. Och det är ganska stor chans att FPÖ inte kommer sitta i en ny koalitionsregering. Det har ju varit oerhört pinsamt för hela EU att man har haft en regering med ett så utpräglat högerradikalt parti som en väldigt mäktig partner, säger Carl Tham och fortsätter:

– Det konservativa partiet är ändå ett anständigt parti med österrikiska mått mätt.

Lisa Pelling menar att FPÖ:s nederlag inte har något att göra med Ibiza-skandalen, som partiets väljargrupper struntar i, utan beror på nyligen avslöjade uppgifter om att deras partiledare slösat med medlemmarnas pengar på sitt privata lyxliv.

Att det konservativa partiet ÖVP:s ledare Sebastian Kurz lyckats bli så framgångsrik förklarar hon bland annat med ett skickligt maktspel.

– Det Kurz gjorde var att han skickligt inväntade en djup kris i kulisserna, och sedan tog han över genom något man kan likna vid en statskupp. Han ställde partiet inför ett ultimatum: Han sa jag kan ta över, jag är ung och populär, men om jag tar över vill jag ha ny partifärg, ny logga, jag vill att det ska heta Sebastian Kurz-lista och ha ett nytt partiprogram och ny styrelse.. Det hör hade hade han förberett på Excel-ark innan, säger Lisa Pelling.

Om miljöpartiets framgångar i valet – där de ökade från 4 till 14 procent i väljarstöd – säger Carl Tham att det kan ha betydelse för opinionen i Tyskland.

–  En diskussion som förs i Tyskland är ju om de gröna kommer gå i koalitionen med CDU, de konservativa, i förbundsdagen nästa val och det har aldrig hänt tidigare. I nuläget skulle nämligen inte en koalitionen med Socialdemokraterna räcka för CDU, för S ligger så lågt, säger Carl Tham.

Lisa Pelling pekar på en intressant faktor i Miljöpartiets valframgång.

– Det som är intressant med Miljöpartiet är att de har lyckats lägga beslag på det här uttrycket ”heimat”, som har varit ett väldigt laddat i Österrike, och har att göra med hembygd, och har stor betydelse i de alpdalar som är en stor del av Österrike. Men Miljöpartiet har lyckats för in budskapet att om du står upp för ditt heimat är du också där med en person som kan värna klimatet; då vill du ha ekologisk odling och närproducerad mat, säger Lisa Pelling.

 

Blogg 28 Sep, 2019

Glöm aldrig starkölsexperimentet

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om anglofil sorg, MUFs Myrdalskopia och Åsa-Nissemarxismens oväntade återkomst. 

Peter Wolodarski gör en Aduktusson

Dagens Nyheter har fått hård kritik för beslutet att publicera en annons från Kina. Regimen har uppenbarligen stora behov av att rätta till bilden av händelseutvecklingen i Hongkong. Den är skriven och utformad med diktaturens säregna tilltal, ett språk som både hotar och försöker lugna.
Publiceringen kan förstås diskuteras. Personligen tycker är jag inte alldeles säker på vad som är rätt. Så länge avsändaren inte är dold för läsaren kan det vara motiverat. Men var går gränsen? Hade vi accepterat en annons från Sydafrika under Apartheidtiden? Förmodligen inte. Kina är här ett gränsfall, men har utvecklats i helt fel riktning de senaste åren. Regimens alltmer totalitära grepp över samhället och brotten mot de mänskliga rättigheterna går inte att ta miste på. Men till skillnad från Sydafrika finns här ett ekonomiskt ömsesidigt beroende i dag. Kanske är det också därför många länder intar en ”diplomatisk” hållning till den kinesiska diktaturen.
Samtidigt får ju Kina breda ut sig på andra ställen. Bara häromdagen läste jag en debattartikel av Kinas ambassadör i Stockholm i Dagens Industri: ”Stoppa brottsvågen mot våra kinesiska turister”.
Men. Men. Och åter men.
LOs Johan Ulvenlöf berättade på Twitter att DN nekade LO att annonsera om arbetsrätten under den senaste valrörelsen. En fackförening nekas annonsera men en diktatur får annonsera. Är detta Dagens Nyheters policy? Unionens ordförande Martin Linder skrev på Twitter: ”Om det här stämmer är det ett haveri från Dagens Nyheter. Stoppa en annons om arbetsrätt från LO men släppa in en propagandaannons från världens största ickedemokratiska regim med hänvisning till ”liberal hållning”. Förklaring tack!”
Martin Linder taggande DNs chefredaktör Peter Wolodarski. Han har vad jag sett inte kommenterat detta. För inte så länge sedan skrev Wolodarski en mycket välargumenterad artikel där han kritiserade den tidigare journalisten Lars Adaktussons vägran att kommentera granskningen hur han hade röstat i abortfrågan i Europaparlamentet.
Kanske kan man säga att Peter Wolodarski nu gjort en Aduktusson. Alla makthavare är jämlika. Men chefredaktörer är mer jämlika än andra.

 

De sista resecheckarna har lösts in.

Saker och ting ändras. Och jobb och företeelser man sedan bara minns skattar åt förgängelsen. Det fanns en tid man skrev på skrivmaskiner. I min bokhylla på jobbet står ett kast för blytyper från den gamla boktryckarkonstens tid. Jag fick av den av min far, typografen, när jag fyllde jämnt! Där låg Garamondtyper. Nu kan jag scrolla ner och välja bland hundratals typsnitt på min dator.
I samband med att reseföretaget Thomas Cook gick i konkurs påminns jag om att det fanns en tid när man köpte resecheckar som kunde lösas in i främmande land. Det var Thomas Cook man använde. De var särskilt viktiga när man tågluffade. Detta var innan EMU. Varje land hade sin egen valuta i Europa. Och innan kreditkorten och Swish. Ja, innan allt det som händer nu.
Thomas Cooks första organiserade resa var en utflykt till Leicester med tåg. Det sägs finnas flera förklaringar till konkursen. Brexit kan ha spelat in. Bokningarna har gått ner. Men paketresorna har fått konkurrens av möjligheten att själv boka på nätet. Thomas Cook ska också ha hållit fast vid en omfattande infrastruktur av fysiska butiker.
Tekniska omställningar skapar alltid en viss oro och osäkerhet inför vad framtiden ska bära med sig. Den är förståelig. Kommer det att finnas jobb till alla i framtiden? Hasse Alfredson sjöng: ”Man kan undra om barna ändå får ett glas öl”.
Men om man tänker tillbaka har många jobb och yrken försvunnit även tidigare. Idag finns det exempelvis inga ishuggare, lykttändare, växeltelefonister, lokeldare, hisspojkar, mjölkbud, flottare, väckare (konkurrerades ut av väckarklockan), kägelpojke (som reste käglorna i bowlinghallarna) och biografpianister. För att bara nämna några. Men nya jobb kommer till. Och nya. Den stora frågan är nog snarare villkoren i de nya jobb som kommer. Tidens oro används ofta för att driva på för en ny, ofta avreglerad arbetsmarknad, med fler enkla jobb och lägre löner (det brukar kallas ”lägre trösklar”, kanske för att det låter bättre).

 

Det bortglömda starkölsexperimentet

I en tid med allmän drogliberalism och ett hårt tryck för ytterligare avregleringar av alkoholpolitiken är det inte dumt med fakta och forskning. Jag lyssnade nyligen på Jämlikhetskommissionens Per Molander som redogjorde för forskning kring ett experiment som gjordes 1967-68. I Bohuslän och Värmland samt Göteborg prövades då starkölsförsäljning i vanliga butiker. Det ska ha avbrutits i förtid på grund av omfattande fylleri.
Men experimentet har sedan utvärderats på ett mycket intressant sätt av J Peter Nilsson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. En sammanfattning av resultaten finns i ett kortare papper hos SNS: ”Starkölsförsöket: från fosterstadiet till vuxen ålder”. Studien jämför barn som var foster under försöksperioden och som utsattes för experimentet med barn som inte gjorde det. Resultaten är häpnadsväckande. De barn som exponerades under tidig graviditet ”har senare i livet i genomsnitt betydligt lägre arbetsinkomster, löner, utbildning, kognitiva och icke-kognitiva förmågor”.
Obligatorisk läsning för alla. Ett starkare vetenskapligt och faktabaserat underlag för en restriktiv alkoholpolitik har väl aldrig sett dagens ljus.

 

Dom kallar oss mods

Säga vad man vill om Moderaterna och Ulf Kristersson, men det svänger i varje fall. Det är full fart och rörelse – men i vilken riktning? Ja, kanske finns det ändå något som kan liknas vid en moderat strategi. Jag skulle tro att Moderaterna försöker ta sig tillbaka till den där platsen där partiet befann sig under Gösta Bohmans tid.  En position långt ut till höger, både i starka konservativa symbolfrågor och i termer av nyliberala positioner. På den tiden fanns ju inget utrymme för ett högerpopulistiskt parti som SD. Men det är kanske inte så lätt. För nu har vi SD och KD i samma konservativa härad. Och L och C kämpar på med sina mer eller mindre nyliberala dogmer.
Men Ulf Kristersson kämpar på som tusan. Bara de senaste veckorna har partiet presenterat den ena förslaget efter det andra. Partiet ska för övrigt ha stämma om några veckor. Det ska bli reklam i public service, vars uppdrag dessutom ska skalas ner (smalare som det heter). Bensinskatten ska sänkas med en krona litern. Staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Visserligen har moderaterna länge velat avskaffa Landstingen, men man kan undra varifrån denna nyväckta tilltro till staten egentligen bottnar i. Samtidigt ska kommunernas självständighet öka.
I sitt sommartal erbjöd Ulf Kristersson sig att bidra i kampen mot den organiserade gängbrottsligheten. Förhandlingar inleddes prompt med alla partier utom SD. Sedan hoppade modsen av. Men partiet förklarade ändå att man kommer att rösta för de förslag som nu ligger på bordet. Dagens Nyheter konstaterade att det ”var föräldrafritt hos Moderaterna”. Kanske var det bara så att Ulf Kristersson var utomlands, strax efter budgetpropositionen. För under slutfasen av förhandlingarna om gängkriminaliteten åkte han som bekant till Tel Aviv för att tillsammans med stora delar av den svenska kändiseliten delta i Micael Bindefelds fem dagar långa 60-årsfirande.
Det var förra helgen. Denna helg ska han åka till ett medeltidsslott i Italien och vara med i 70-årsfirandet av Carl Bildt.
Jag glömde att nämna att Moderaterna däremellan presenterat en ny elpolitik. Intresseklubben släcker ljuset och anmäler sitt intresse.

 

MUF i makarna Myrdals spår

Om moderpartiet styr åt höger måste ungdomsförbundet förstås gå ännu mer åt höger. Detta är den gamla politiska lagen om rörelser i tangentens riktning.
Om man kan bara lite om den svenska välfärdspolitikens historia kan man konstatera att makarna Myrdal och Gustav Möller hade lite olika syn på hur stödsystemen skulle utformas. Myrdalarna argumenterade i början för att stödet inte skulle betalas ut i reda pengar utan i form av exempelvis matkuponger.  Konsumtionen och användandet av pengar skulle läggas till rätta. Gustav Möller kom dock istället att sätta sin prägel på socialpolitiken, tack och lov. Han kom själv från enkla uppväxtvillkor, och ansåg att det fanns goda skäl att lita på att människor kunde ta ansvar för sina liv och pengar. Så blev det också.
MUFs ordförande Benjamin Dousa vill nu att försörjningsstödet (socialbidraget) inte ska betalas ut i kontanter, utan istället delas ut som checkar att lösa in mot mat, hyra och kläder. Han säger att ”det är dit stödet ska gå, inte till lyxkonsumtion”. Dousas argument för att göra denna förändring är att ”nu har Sverige tagit emot rekordmånga invandrare på kort tid och vi har väldigt illa fungerande integrationspolitik”.

 

Åsa-Nissemarxisternas återkomst

Jag noterar inga nya politiska signaler från Centerpartiets stämma, förutom att svansföringen och självförtroendet är på topp i ännu högre grad än någonsin. Annie Lööf slår både till vänster och höger. Kanske drömmer partiet fortfarande om att göra en Macron i Sverige?
Men det var ändå lite roligt att i stämmomaterialet kunna konstatera att centerpolitikern Johan Hedin tycks ha läst Astrid Lindgrens Madicken. Han identifierar sig åtminstone med Madickens pappa som han beskriver som en ”rekorderlig man”. Madickens pappa var ju som bekant redaktör för ”Arbetets Härold” och beskrevs av sin granne som ”herrskapssocialist”.
Det var väl det jag anade. Åsa-Nissemarxisterna är inte helt utrotade.

 

Antiken åker ut

Vad ska man säga om Skolverkets beslut att stryka antiken. Vår tids historielöshet i sin prydnad. Man vet inte vad man ska säga. Anders Ramsays kommentar på Facebook är kanske ändå den bästa: ”Det finns två uppenbara skäl till att Skolverket vill stryka antiken: Det första är förstås att Sokrates förledde ungdomen. Men ännu viktigare är kanske att han kritiserade sofisterna, vilka som bekant levde på att sälja dåliga kunskaper och en sekunda bildning till de som betalade.”
Vi är alla barn av antiken. Ett tips till alla lärare. Strunta i Skolverket. Börja med Rome som ligger på HBO. Eller ännu bättre visa Jag Claudius, som ligger på YouTube in exstenso.
Själv tittar jag i ren protest på Mary Beards Sanningen om Julius Ceasar på SVT. I sig ett program om varför vi bör kunna vår historia, ända ner till våra antika rötter. Det är kort sagt ett arv som format oss.

 

Ännu en vecka av anglofil sorg

Det var ännu en vecka av sorg över den politiska utvecklingen i Storbritannien. Högsta domstolen dömde ut Boris Johnsons nedstängning, eller rättare sagt: han agerade olagligt när han övertalade drottningen att fatta beslutet. Debatterna i det nyöppnade underhuset är furiösa och uppskruvade. Detta enda klara är att allt är oklart.
Det fanns en tid då Sverige nästan var ett slags ”hangaround” till Samväldet. Vi har länge vänt oss till britterna för tröst, skratt och politiska idéer. Och fotboll på lördagseftermiddagarna via Tipsextra, icke att förglömma. Ernst Wigforss hämtade mycket från den brittiska politiska debatten, som de kooperativa idéerna och den ekonomiska teorin. Erlander började dagen med att lyssna med BBC och kunde samtala med Churchill om den senaste brittiska monarkibiografin.
Modellen för välfärdsstaten har delvis hämtat inspiration från det brittiska öarna. Även rent språkligt finns en överföring: The public sector = den offentliga sektorn. För att inte tala om så skilda gestalter som Keynes, Thatcher och Blair som på olika sätt format sin och vår tid.
Tory har havererat. Och Labour tycks ha gått över Rubicon. Jag känner igen vissa sektdrag som bådar illa. Det har också visat sig att partiets agerande under Brexit har präglats av ett slags övertaktiserat spel som inneburit att partiet tappat mark och väljare. Aftonbladets Anders Lindberg  påminner om att partiet bergtagits av antisemitism. Det är förstås tragiskt och förödande på många sätt. Ed och David Miliband var barn till judiska flyktingar. Den tidigare ordförande för ”Jewish Labour Movement” Luciana Berger tvingades söka polisskydd i samband med Labourkongressen förra året. Hon har nu lämnat Labour för Liberaldemokraterna. Lindberg skriver att det är en troende muslim, Londons borgmästare Sadiq Kahn, som tagit tydligast ställning mot antisemitismen. och som nu ”står för det moraliska ledarskapet i partiet” .

Blogg 27 Sep, 2019

Snart har vi fackliga ambulanser

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar de verkliga sprickorna bland svenska fackföreningar. Och de är mycket tydliga om du tittar på rätt ställe.

Det finns en skiljelinje inom svensk fackföreningsrörelse som är tydligare än någon annan, och som får allt större betydelse för vår gemensamma välfärd. Jag snackar förstås om synen på privata sjukvårdsförsäkringar. Genom en sådan kan du köpa dig till en snabbare sjukvård. Den kostar förstås en hel del, men genom kollektiva lösningar kan priset hållas nere. Alltså som gjort för ett fackförbund att erbjuda sina medlemmar som extra bonus.
Problemet är förstås bara att den då också riskerar att undergräva intresset att bibehålla den allmänna sjukvården. Men även att den privata sjukvården byggs på befintlig infrastruktur, och därmed stjäl resurser från det allmänna. Detta dilemma illustrerades mycket väl av poddkollegorna på Arbetsvärlden häromdagen. Tydligt exemplifierat av John Lapidus, forskare i ekonomisk historia, och hans ständigt återkommande berättelse om läget i Spanien, där de med privata försäkringar kan ringa egna ambulanser och den allmänna sjukvården snabbt urholkas resursmässigt. Att John Lapidus är starkt kritisk till fackens sjukvårdsförsäkringar är en mild underdrift.

Som tidigare förbundsordförande kan jag vittna om hur denna fråga delar facken. I mitt eget förbund vägrade styrelsen att införa sjukvårdsförsäkringen, medan andra kommit fram till helt andra ståndpunkter. De flesta förbund inom Saco har försäkringen, inom LO har inget det. TCO-förbunden är splittrade, men det allra största, Unionen, erbjuder försäkringen till sina medlemmar.
Att en privat sjukvårdsförsäkring påverkar vår gemensamma välfärd råder det ingen tvekan om, och frågan är hur länge en så stor folkrörelse som facket har råd att tycka olika kring detta.

En del hävdar att det inte är någon skillnad mot de inkomstförsäkringar som många förbund numera erbjuder för att fylla ut vid arbetslöshet. Den typen av försäkringar innebär att drivkraften för ett höjt tak i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen minskar, och skjuter därmed över en del av finansieringen från statskassan till de enskilda medlemmarna. Och det är ju korrekt. Men skillnaden är kanske att de a-kassor vi idag har en gång startats av just fackföreningarna som därmed kan ha ett visst intresse av att fortsatt hålla systemet så relevant som möjligt. När det gäller sjukvården har inte facket riktigt samma historiska ansvar.

I ovan nämnda podd försvarades för övrigt Unionens beslut av deras nyutnämnde förhandlingschef Martin Wästfelt. Att detta dominerande förbund inom TCO byter ut sin förhandlingschef strax innan århundradets kanske tuffaste förhandlingar står för dörren kan tyckas märkligt. Samtidigt är det inte konstigt att PTK, som Unionen också dominerar, vill sätta Wästfelts företrädare Niklas Hjert som boss för det nystartade försäkringsinformationsbolag som parterna med möda baxat fram.
Men det finns säkert några som också tror att de av regeringen påtvingade förhandlingarna kring LAS-reglerna nu kan få en nystart genom att Hjert får en annan roll. Sprickan mellan Sacoförbunden och Unionen skulle därmed kunna vara mogen att överbrygga. Bytet i sig lär dock inte ha någon större betydelse utifrån detta. Martin Wästfelt är som Unionens tidigare förbundsjurist starkt förankrad i samma tankar som Niklas Hjert arbetat utifrån. (Här bör förstås även nämnas att jag sett dessa förhandlingar från insidan, som ledamot i PTKs styrelse under många år.)

Häromveckan gnälldes det för övrigt hos Aftonbladets kultursida över att en annan presskollega, LO-ägda Arbetet, skulle dra ner på sin utgivning. Skribenten missade dock att den främsta anledningen till detta ligger i skapandet av det nya bolag som Niklas Hjert nu ska leda. Det var just de medel för försäkringsinfo som LO tidigare själva hade kontroll över som finansierade en stor del av Arbetets produktion. Hur dessa medel nu ska fördelas, och vilka medier som eventuellt kan dra nytta av dessa resurser ska bli spännande att se.

Att det nya bolaget skulle lägga en stor del av sin annonsbudget hos Dagens Arena är ju en from förhoppning från en arm chefredaktör, men det är knappast troligt. Vi som oberoende och fri press får därför fortsatta att bygga vårt hopp på de donationer som når oss och som finansierar det vi sysslar med. Så: om du gillar Dagens Arena och vill bevara vår existens i mediebruset är det nu ett bra läge att gå till konkret handling. Innan det är för sent.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör