Bloggen

Blogg 10 Apr, 2020

Pressad påsk

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar läsarrekord för Dagens Arena. Men också att det behövs mer för att överleva i dessa tider.

Att kalla sin veckospalt för Fredagsmys är en utmaning i dessa allt annat än mysiga tider. Samtidigt är det en bra bild av journalistikens paradox. När det det oönskade inträffar som skakar om samhället, ja då trivs vi journalister oftast som bäst. Det är för sådana händelser som vi lever. Typ.

Coronakrisen har både bekräftat detta, och ställt saken på sin spets. Landets redaktioner jobbar på högvarv, och publiken konsumerar journalistik på rekordnivåer. Dagens Arena har till exempel de senaste veckorna hållit de högsta genomsnittliga siffrorna av läsning under min tid som chefredaktör. Samtidigt drabbas massmedier lika hårt som många andra delar av samhället nu när botten går ur ekonomin. Trots publiktillströmningen. För få företag köper annonser, och den största delen av annonskakan hamnar sedan länge ändå inte hos redaktionerna, utan hos bolag som Facebook och Google. Intäkterna från publiken räcker ännu inte till för att finansiera hela verksamheten, trots att de blivit en allt viktigare del.

Covid-19 skördar som bekant inte bara mänskliga offer, utan även många företag. Och världens regeringar kämpar nu med krispaket för att hålla dessa företag flytande, så även den svenska. Runt om i världen faller anrika tidningar ihop som korthus på grund av coronakrisen, och den tidningsdöd som vi kämpat mot så länge tycks nu bli ett faktum på många platser.

Korttidspermitteringar är ett kontraproduktivt stöd för journalistiken i dessa tider, eftersom det inte är efterfrågan som viker. Tvärtom behövs full styrka på redaktionerna för att kunna hålla allmänheten uppdaterad. Därför gladdes den svenska mediebranschen åt att regeringen i förra veckan presenterade ett utökat presstöd för att hålla denna samhällsviktiga verksamhet under armarna under krisen. Men som alltid så är stödet även denna gång lite för snålt och lite för snävt utformat för att verkligen göra skillnad. Speciellt om nedstängningen av den globala ekonomin blir långvarig.

I slutändan är antagligen den bästa lärdomen som vanligt att en fri press alltid i första hand måste lita på någon annan än staten för att kunna överleva. Det vet redan de flesta publicister. Snart kommer även läsarna inse det. Bara de inte gör det för sent.

Jag får fortfarande frågor om Magasinet Arena, tidskriften där denna sajt har sitt ursprung och som till slut inte kunde överleva ekonomiskt. Många saknar idag den tryckta tidningen och efterfrågar en sådan, inte minst för att kunna läsa våra fantastiska essäer på det sättet. Andra har inte ens uppfattat att tidskriften är nedlagd sedan flera år, utan tror att den fortfarande går att köpa. När de inser att så inte längre är möjligt antyder de inte sällan att de kanske skulle fortsatt att prenumerera eller åtminstone köpt den lite då och då. Men det är mänskligt att inte sakna kon förrän båset är tomt, som det brukar heta.

Med tanke på att Dagens Arena nu upplever rekordhög trafik på sajten; med tanke på att vi fortfarande inte får något som helst presstöd; och med tanke på att vår tidskrift sörjs i efterhand av alltför många som slutade stötta den: Bli vår supporter. (Läs hur du gör här.)
Jag vet att många har det tufft till följd av krisen, och att det kommer följa svåra tider för många medborgare. Men det är just då vi behöver varandra mer än någonsin. Och det är nu vi behöver dig. När allt är över kan det vara för sent.

Ha en fin påsk och bra helg, trots allt!

Jonas Nordling
chefredaktör

Blogg 07 Apr, 2020

PODD | Sökstädning och kriskritik

PODD | Är journalisterna för servila i kristider? Och smiter Google sitt ansvar? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det trettonde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om redaktionerna lever upp till sitt ansvar i dessa kristider.

Dessutom berörs frågan om medborgarens rätt att frisera sina sökresultat på nätet, och om vilka som bär det huvudsakliga ansvaret till att så kan ske.

Du hittar avsnittet här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 04 Apr, 2020

Carl Bildt har aldrig någonsin erkänt att han hade fel

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan nästan bara om Carl Bildt, det vill du inte missa! 

I dessa karantänstider öppnas plötsligt ett tidsfönster som möjliggör läsning av böcker som legat och väntat ett tag. Så kom det sig att jag läste Carl Bildts Den nya oredans tid som släpptes i november förra året och gick på rean nu i februari. Böcker har numera en allt kortare levnadscykel. Jag ska villigt erkänna att jag köpte den till fullpris! Så nördig är jag.

Boken handlar förstås inte om corona, men Bildt tecknar ändå en intressant bakgrund till det som nu händer och hur framtiden kan komma att gestalta sig i ett internationellt sammanhang. Men, detta är på många sätt en synnerligen svårtuggad maffig dossier på drygt 400 sidor. Den är lärorik och utförlig, sammanfattar de långa linjerna i den internationella politiken från andra världskriget och framåt. På sätt och vis är det något av Bildts eget utrikespolitiska testamente.

Jag läser den med ett kluvet sinne. Carl Bildt uppvisar en enorm erfarenhet och beläsenhet, han är ju och har alltid varit lite av svensk politiks »bror duktig«. Min invändning är ändå att han för mycket skummar på ytan och redogör för stora händelseförlopp, men jag saknar en djupare analys.

Carl Bildt har varit en centralfigur i svensk borgerlighet och i moderaterna de senaste 50 åren. Han stod stabilt till höger under 1968, var en skolans ordningsman som under lärarstrejken organisera undervisningen på Östra Real när lärarna strejkade. Han gifte på sätt och vis in sig i partiledningen när han slog sig samman med Gösta Bohmans dotter. Bohman arbetade han åt och under i många år. Sedermera blev Bildt partiledare och statsminister. 1991 lyckades han med att bli den första högerstatsministern sedan 1931.

Jag följde honom under de där åren och skrev också ett reportage om honom våren 1991 då alla förstod varåt det barkade. Det jag minns mest var den där studentikosa och lite roliga självironin parad med en enorm självsäkerhet, han kunde redan då kasta ur sig uttryck som: »Antalet skitstövlar är jämnt fördelade mellan partierna.« Vilket är en uppenbar sanning. Men statsministertiden blev kortvarig och hela det nya borgerliga »Ny start för Sverige«-projektet hackade betänkligt efter den ekonomiska krisen 1992. Bildt tvingades till och med göra upp med ärkefienden Socialdemokraterna för att rädda landet från ekonomiskt moras.

Man kan fråga sig om han riktigt hade fallenhet eller ens intresse för svensk inrikespolitik och om han egentligen hade någon djupare förståelse för ekonomins funktionssätt. Carl Bildt och Anne Wibble som var finansminister de där åren fick sedan lämna över till Ingvar Carlsson och Göran Persson som både hade bredare erfarenhet och förmåga att ta sig an uppgiften att baxa Sverige ur krisen. Vilket ledde till att socialdemokraterna fick ytterligare tolv regeringsår.

Det ekonomiska debaclet 1992 satte länge bilden av att borgerligheten misslyckades när den väl prövades. Det kunde inte Carl Bildts omfattande självförtroende och höga svansföring dölja. Men kanske stod Bildts håg egentligen till utrikespolitiken. Trots att han förblev partiledare ända till 1999 var han långliga tider utomlands inte minst som EUs medlare på Balkan. Han överlät åt Lars Tobisson och Gunnar Hökmark att sköta partiet och inrikespolitik. Det vill säga gamla bunkergänget som aldrig lämnade högerhörnet i onödan.

Man kan säga mycket om Bildt, om hans fixering vid socialdemokratin och Olof Palme, om hur hotet från öst och ubåtskränkningarna (där analyserna i efterhand visade att han och många andra inte hade på fötterna) i så hög grad formar hans världsbild och syn på världen, om de där synnerligen problematiska affärsrelationerna och styrelseuppdragen i Lundin Oil. Med mera. Med mera.

Men nog var och är utrikespolitiken hans rätta element. Det sägs att han var mer i luften och utomlands än på UD under de där åren som utrikesminister. Kanske kan man säga att Sverige inte hade någon utrikesminister utan att Carl Bildt hade ett utrikesdepartement, som han besökte ibland.

Icke desto mindre har han skrivit en intressant bok, som ändå är mer en redogörelse än en bok med djupare analyser och skarpa rekommendationer. Carl Bildt står noga besett inte för någon tydligt värdebaserad utrikespolitisk doktrin, som exempelvis Olof Palmes antikolonialism eller Margot Wallströms feministiska utrikespolitik. Carl Bildt flyger i bokens beskrivningar liksom högt däruppe och betraktar händelser och maktförskjutningar med sin helikopterblick eller om han möjligen sitter i ett jetplan. Det är stora historiska svep. Finanskraschen 2008 är mest en krusning på ytan där de sociala konsekvenserna inte ens flimrar förbi.

Kanske är allt detta uttryck för att han verkar i Henry Kissingers »realistiska« anda. Kissinger har alltid varit Bildts idol och förebild. I motsats då till »idealism« i utrikespolitiken. Kissinger som var Richard Nixons utrikesminister kunde både trappa upp krigen i Indokina, men samtidigt spela pingpong med Peking. Kanske finns denna dubbelhet också hos Bildt. Analysen av utvecklingen i framför allt Ryssland är utförlig och korrekt – och oroande. Medan han är påfallande överslätande exempelvis när det gäller USAs beslut att invadera Irak efter elfte september, ett av de mest ödesdigra politiska besluten i modern tid som mer
än något annat satt dagordningen för den nya oredan de senaste två decennierna. Bildt har ju länge stått den amerikanska högern nära. Det faktum att USAs och Storbritanniens påståenden om att det fanns bevis för att Irak hade tillgång massförstörelsevapen visade sig vara ett falsarium, hoppar Bildt liksom över.

Kalla kriget kastar härvidlag fortfarande sin skugga över både Bildt och hans historiebeskrivning. Han kan fortfarande oja sig över att demokraterna och facket i USA historiskt sett varit protektionistiska, trots att det länge är republikanerna som tagit till sådana åtgärder, oavsett om de hetat Bush eller Trump. Men samtidigt är Carl Bildts kritik, det ska tillstås, av Donald Trump förödande och ärlig. Och Bildts syn på konflikten i Mellanöstern är befriande fri från den enögdhet som finns hos många i moderaterna och liberalerna. Bildts kritik mot utvecklingen i Israel och exempelvis de illegala bosättningarna är härvidlag entydig och klargörande. Kanske illustrerar dessa exempel bara att hans utrikespolitiska perspektiv rymmer en dubbelhet, som möjligen kommer med hans strävan att vara en »realist« mer än »idealist«.

Sammanfattningsvis har Carl Bildt i sin bok gett oss en god historielektion. Man lär sig kort sagt en hel del. Men man saknar också något. Läsarna får stora händelseförlopp rekapitulerade och delvis förklarade och satta i ett sammanhang. Men man lär sig mer om historien än framtiden.

Detta med megatrender

Men jag läser också Den nya oredans tid i ljuset av corona. Många har slagits av att den internationella samordningen i arbetet mot viruset har uteblivit eller åtminstone präglats av uppenbara tillkortakommanden. Istället har nationalstaterna agerat på egen hand. De har stängt gränser, stoppat export av läkemedel och skyddsutrustning och skyllt på andra länder. Många av dessa åtgärder har egentligen inte underlättat virusbekämpningen. Och sammantaget riskerar de att leda till en än djupare ekonomisk nedgång.

Carl Bildt tecknar här bilden av hur länder som Ryssland, Kina och USA under lång tid satt sina egna nationella intressen i första rummet och hur de geopolitiska motsättningarna åter har kommit upp till ytan. I själva verket bestod den nya mer harmoniska, demokratiska och fredlig världens ordning som uppstod efter 1989 inte alls så länge. Mest utförlig är förstås Bildts beskrivning av Rysslands allt mer nationalistiska agerande under Putin. Men det handlar också om den »kinesiska drömmen« om inflytande i världspolitiken och allt mer aggressiva agerande i närområdet och gentemot en rad länder. Båda länderna har ju rört sig i auktoritär och totalitär riktning. USA har alltid pendlat mellan att se om sitt eget hus i första hand och att spela en roll i världen.

Men under Donald Trump är det definitivt »America first« som gäller. Den mer harmoniska och mindre konfliktfyllda period som rådde några år efter 1989 har i praktiken redan skattat åt förgängelsen. En stor del av boken ägnar Carl Bildt åt diskutera tre megatrender, som att globaliseringens samarbetsformer har eroderat, att nya politiska konflikter som rör frågor om invandring och migration konkurrerat ut de klassiska politiska idéerna och att vi är mitt inne i den fjärde industriella revolutionen och på väg in i den digitala eran. Dessa megatrender påverkar hur världen efter coronan kommer att ta form. Bildt har mycket att berätta, men inte så många svar.

Samtidigt undrar jag så smått vad Carl Bildt egentligen tyckte om några av de stora förändringar som skedde i den borgerliga regeringen när han var ute och flög som utrikesminister mellan 2006 och 2014. Det var ju Anders Borg, en annan slags moderat, som då satte den politiska och ekonomiska dagordningen, till skillnad från Bildt en riktig borgerlig social ingenjör. Jag skulle gissa att Carl Bildt inte gillade avskaffandet av den allmänna värnplikten och den svenska nedrustningen. Men han sa aldrig något, avgick inte som försvarsminister Mikael Odenberg. Men det är nog svårt att tro att han helt omfamnade Anders Borgs besparingar av försvaret och därmed också den civila beredskapen. Men inte ett ord! I varje fall inte vad jag sett.

Det finns inget lika ointressant som en avgången minister – om inte….

Det finns inget mer ointressant än en avgången ministers åsikter om det ena eller andra. Om vederbörande inte ändrar sig eller erkänner att hen hade fel. Ta detta med avskaffandet av apoteksmonopolet 2009 som innebar också att beredskapslagren för medicin monterades ned. Istället skulle marknaden ta över ansvaret, säger nu den på den tiden ansvarige socialministern Göran Hägglund (KD). Men det skedde inte: »Vi levde i en tid då vi av allt att döma tog för lätt på sådant som att gardera Sverige i händelse av krig, kris och avspärrningarna. Det gör att vi i dag har sämre möjlighet att hantera krissituationen än vad man önska.«

Kanske baserades allt detta på en tron på att marknaden ska lösa allt mellan himmel och jord. Tro ska man göra i kyrkan, i Göran Hägglunds fall i Svenska Kyrkan. I politiken däremot måste ansvariga politiker veta att något kommer till stånd. Den insikten bör slå ut olika varianter av ideologisk trosvisshet. Men det är ändå skönt att en politiker vågar erkänna att hen hade fel. Så all heder åt Göran Hägglund. Just detta är väl sammanfattningsvis ett mindre förmildrande drag hos Carl Bildt. Han har mig veterligen aldrig erkänt att han hade fel. Någon gång, någonsin.

Karantän jorden runt

Runt om i världen försöker människor och samhällen stänga smittan ute. Och även bergsgorillorna i Virungabergen i Afrika är nu satta i ett slags karantän. Turisterna tillåts inte bege sig upp på de dimhöljda bergen. Bergsgorillorna är människans närmaste genetiska släkting och risken att viruset får fäste i gorillafamiljerna är uppenbara. Vilket skulle få förödande konsekvenser.

Många jag känner, vänner och släktingar, barrikaderar sig nu på olika ställen. En har lämnat Manhattan och bosatt sig i en stuga i Massachusetts. En annan är numera placerad i hemmet i Aten och berättar för mig att hans hemstad Kastoria i norra Grekland har drabbats hårt. Kastoria betyder »bäver« och staden har under århundraden levt på sin handel och produktion av päls. Jag har själv varit där för många år sedan. Många av stadens företagare hade nyligen varit på pälsmässan i Milano. Ja tillfälligheternas spel har styrt smittans vägar.

Själv hade jag och min hustru en resa till Milano inplanerad den här helgen, vi skulle ha gått på La Scala och San Siro. Det får nu vänta. Frågan är hur länge. Någon annan är förskansad i en by mellan London och Cambridge. Från Berlin hör jag att våren är på väg men att det är en annan vår i år. Polisbilarna åker förbi överfulla parker och varnar folk genom megafoner.

Från min hemby söder om Halmstad hör jag att allt är som vanligt, förutom att man numera håller avståndet. Och från Öland rapporterar svärfar att »Arontorps kroppkakor och mat« öppnat en drive in. Vid köp att tio lunchkuponger tillkommer en biltvätt. Det finns kanske hopp ändå. Corona har fört oss längre ifrån varandra men också på något märkligt sätt närmre varandra. Eftersom vi delar samma erfarenhet.

Blogg 03 Apr, 2020

Blott Sverige svenska grannar har

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att dynamiken mellan grannar skakas om i dessa coronatider. Och hoppas på ett fortsatt intresse för dessa relationer även efter krisen.

I min barndoms förortstrapp låg några lägenheter på nedre botten. Det innebar en halvtrappa ned från gatunivå, bredvid källarförråden. I efterhand har jag förstås insett att det inte var de mest attraktiva bostäderna i mitt hyreshus, men som barn tänker du ju inte så. Det jag däremot alltid tänkte på var att om du gick ned dit så dök ofta en äldre dam upp med en inköpslista. Hon hörde så fort någon kom och kastade sig ut från sin lägenhet för att få denne att handla åt henne.

Grannrelationer i flerbostadshus är på många sätt fascinerande materia, och i dessa coronatider har vi fått anledning att uppmärksamma deras roll i vårt samhälle. I en tid då Den Svenska Modellen helt plötsligt handlar om metod för smittbegränsning och vår tillit till myndigheter och omgivning därmed hamnat i fokus, ja då kokar mycket åter ner till grannsämja. Vilket är välkommet för en bostadspolitisk nörd som undertecknad.

Under lång tid har fokus varit på grannskap istället för grannar. Det vill säga: den geografiska enhet för vilken områdes- eller grannskapseffekter normalt mäts, ofta genom att aggregera individuell data till grannskapet som kollektiv, för att citera Manne Gerell i en tidstypisk rapport. Intresset handlar sedan länge om problem som uppstår i ytor kring husen mer än relationerna inom byggnaderna. Och inget fel i det. Men det finns mycket kvar att utforska när det gäller våra grannar.

Visst, tvättstugebråk, städdagar och störningsjourer är inte vita fläckar på antropologernas kartor. Ändå har få brutit ned grannsämjan så noggrant som forskaren Siv Ehn gjorde i boken Grannar – behövs dom? som kom 1987Hon berörde där den skillnad som finns mellan det egna reviret och det sociala rum som kan uppstå i bostadshusets gemensamma utrymmen.  Det sociala rummet ger oss möjligheten att visa vilka vi är, eftersom det erbjuder: tillfällen då man genom samvaro med andra kan visa även dem man inte känner hur man talar och gestikulerar, och kanske också vilka åsikter man har, vad man skrattar åt och vad som gör en upprörd.

Genom mängder av intervjuer med boende i olika delar av Sverige lade Siv Ehn pusslet med svenskens syn på sina grannar. Men föga förvånande var en bra granne en tystlåten granne, en som inte störde ordningen.

De flesta bostadsområden tycks inte vara byggda för att underlätta grannkontakter. En del intervjuade pekade ut hissen som ett problem, eftersom den snabbt tog dig förbi möjliga fysiska möten och rakt in i din egen lägenhet. Samtidigt vittnade några om hur även hissen blivit ångestladdad i den mån du ändå tvingades dela turen med en granne eftersom det erbjöd oönskad närhet. För att etablera en god kontakt med grannarna krävdes tydlig distans:

Man måste i sin livsföring visa att man klarar sig själv och har kontroll över sitt liv. Det betyder att man inte besvärar folk i onödan och tränger sig på med sina problem.

Den som kunde spela enligt dessa regler hade också en fördel om livet tog en helt annan vändning. Vid en skilsmässa kunde tillvaron förändras och behovet av stöd från grannarna ökade. Hade du då visat distans initialt var hjälp lättare att få, enligt studien. Men hellre än att etablera relationer med sina grannar föredrog de intervjuade att ha sina släktingar i närheten:

När man ordnar så att släktingar bosätter sig i ens närhet är det för att lättare kunna träffa dem. Om kontakterna med andra grannar därigenom underlättas så är det inget man har planerat, utan en positiv bieffekt.

Att åter läsa denna bok 2020 är att påminnas om hur svensk grannsämja är funtad, min barndoms förort fungerade precis så här. Samma tvetydighet och samma dubbelstandard. Som berättelsen om Gösta, en man som såg hederlighet som rättesnöre i livet. Som längtade efter gamla tider då hans grannar skötte sig och var rekorderliga, och inte smusslade och fuskade. Samtidigt som han var stolt över sin fru som ordnade tvättider när hon ville. Trots att det innebar att de klippte bort grannarnas tvättstugebrickor och satte dit sin egen. Det är svensk grannsämja, det.

Ironiskt nog målas en kontrasterande bild av grannkontakter upp i boken, genom att livet i en jugoslavisk by får illustrera en mer intensiv kontakt mellan de boende. Det som då skulle visa på något som kunde upplevas som positivt har dock efter kriget på Balkan en helt annan innebörd. Men mycket av det som Siv Ehn ringade in i svenska trapphus 1987 kan säkert många känna igen även idag. Samtidigt som andra utmaningar för grannsämjan naturligtvis seglat upp sedan dess. Som till exempel en befolkning på god väg in i en gemensam karantän. Frågan är om denna kris kommer föra oss närmare eller längre från varandra. Vi har i alla fall fått ytterligare en anledning till att inte vilja träffas i hiss och trappuppgång.

Tidningen Vår bostad, där jag arbetade i många år, brukade för övrigt regelbundet fråga vilken kändis som folk helst ville ha som granne. Oftast vann Robert Gustafsson. Idag skulle antagligen Anders Tegnell toppa listan.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

 

Blogg 31 Mar, 2020

PODD | Ideologi efter coronakrisen

Coronavirusets spridning lämnar utrymme att tänka på hur världen bortom den här krisen borde se ut. Arena Tyckonomi bjöd in en socialist och en nyliberal för att diskutera det som händer och borde hända.

Mattias Svensson, liberal skribent på bland annat DN, är tacksam att Sverige i internationell jämförelse håller igång ekonomin och samhället åtminstone till viss del. Han ser Danmarks räddningspaket, värd 13 procent av BNP, som ett avskräckande exempel. Kostnaden skulle vara lika stor som för en stor del av välfärden

– Är det värt ett års sjukvård, polis och rättsväsende att stänga ned mer än Sverige har gjort? Jag är inte säker på det, säger Mattias Svensson.

Kajsa Ekis Ekman – journalist, författare och socialist – jämför lärdomarna som nu dras, med vad som sas i samband med finanskrisen, men litar inte på att det innebär en verklig förändring.

– Det jag hoppas med den här krisen är att man inte begår samma misstag som vid förra krisen; att man räddar banker utan att kräva något i gengäld. Ofta under en kris, nu med, är det så att folk börjar läsa Marx och inser att staten måste ta ett större ansvar. Men sen blir det inte så i, för en sak är vad folk drar för slutsatser och en annan vad samhället gör för åtgärder, säger Kajsa Ekis Ekman.

Men det borde finnas möjligheter för förändring, menar hon, och de som kan kräva det är de som är allra viktigast för samhället nu.

– Jag har diskuterat med aktiva inom Sjukvårdsupproret, och sagt men strejka nu då – det är nu ni kan få igenom era krav! Men de tar ju sitt ansvar, och säger »åh nej, det kan vi ju inte göra nu«, säger Kajsa Ekis Ekman.

Mattias Svensson hoppas att krisen innebär att den uppumpade finansmarknaden svalnar, efter tio års högkonjunktur och »dopad ekonomi«.

– Börsvärdena har pumpats upp något oerhört de senaste åren, på grund av att centralbanker har pumpat in krediter i hopp om att företag ska investera mer, men istället har de delat ut mer och köpt mer aktier. Där har du en korrigering som är ganska sund, säger Mattias Svensson.

Hör hela samtalet här, och följ gärna Dagens Arena i din poddspelare!

Blogg 29 Mar, 2020

PODD | Hemvändaren pratar ut

PODD | Jenny Lindahl återvänder inom kort till Vänsterpartiet. I nya avsnittet av vår intervjupodd berättar hon varför, men också om läget för den politiska kommunikationen i Sverige 2020.

Dagens Arenas intervjupodd gästas i det senaste avsnittet av Jenny Lindahl, som inom kort åter tillträder tjänsten som kommunikationschef för Vänsterpartiet. I podden berättar hon för chefredaktör Jonas Nordling om återkomsten till sitt moderparti och vad hon vill göra i sin nygamla roll. Men även om läget för den politiska kommunikationen i Sverige, varför Gustav Fridolin är en gåta för henne och så blir det förstås en hel del coronarelaterad diskussion.

Du hör hela intervjun här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 28 Mar, 2020

Inget sprider sig som rädsla

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om Jacob Wallenberg, Clas-Erik Odhner och så corona förstås.

I kriser som dessa prövas vi som individer, som kollektiv och som samhälle. Coronakrisen kommer vi att bära med oss och få förhålla oss till länge. Viruset kommer med all säkerhet att definiera vår tid. Mitt i stormens öga är de långsiktiga följderna förstås svåra att överblicka. Men en sak är säker, förändringarna kommer att bli vittomfattande och kanske bestående. Tar krisen fram det bästa hos oss? Kan den frammana ett vidare gemensamt ansvar och aktivera vår solidariska gen? Eller tar osäkerheten och rädslan över, blir det så att vi främst ser om vårt eget hus och sluter oss mot världen?

Steven Soderberghs  film Contagion från 2011 beskriver en världsomspännande pandemi som har uppenbara paralleller med coronaviruset 2020. I Soderberghs version är den förstås mer dramatisk och dödligheten så oändligt mycket högre. Här finns inte något utrymme för feel good. Samtidigt har det yttre förloppet så många påfallande likheter med det som nu händer. Contagion är i grunden en dystopi där samhället faller isär i sjukdomens spår. Tillgången på vapen blir ett sätt att hålla medmänniskorna borta, men är förstås inget värn mot själva viruset. Det är en mörk och skrämmande film, en varning som bara har ett decennium på nacken. Men det är förstås bara en film, en mycket amerikansk film.

Verkligheten tycks mer uppmuntrande och hoppingivande. Jag ser italienare som sjunger, dansar och applåderar på balkongerna i denna svåra och smärtsamma tid. Jag gläds åt alla frivilliginsatser och alla de som erbjuder sig att börja jobba i vården. Sedan finns i ärlighetens namn även mer problematiska sidor av saken. Som att det tog lång, lång tid innan after ski i Idre, Åre och Branäs ställdes in.
För en annan som aldrig någonsin varit på ski eller after ski är saknaden i och för sig obefintlig. Jag noterar också att folk på landet inte vill att stockholmarna tar sina sommarhus i besittning. Detta är väl ändå bara krusningar på ytan. Den stora frågan är vad som händer i det långa loppet, om krisen fördjupas och om ekonomin kullbytterar.

I en intervju i Financial Times säger Jacob Wallenberg att han är ”dödsrädd” för konsekvenserna i samhället och han varnar för att en djup depression ”could trigger a social breakdown”. Ja, det är många som nu varnar för vad de ekonomiska konsekvenserna kan ställa till med. Wallenberg förutspår inte bara social oro utan också att ”det kommer att bli våld”. Om vi får en långvarig nedgång, lär detta, säger Wallenberg, ”få socioekonomiska konsekvenser: dramatisk arbetslöshet. Medborgarna kommer att drabbas dramatiskt: vissa kommer att dö, andra kommer att må förfärligt”. Jag får nästan känslan av att herr Wallenberg har streamat Contagion.

Jag tror att Wallenbergs varning ska tas på stort allvar. Men kanske måste man också inskärpa att detta kräver ett gemensamt ansvar från alla i samhället så att vi någorlunda solidariskt kan bära krisens bördor. Inom loppet av ett par veckor har politikerna och staterna ställt ut enorma ekonomiska löften till hushållen och företagen. Och detta är ändå bara början. Även konservativa regeringar med mycket svaga trygghetssystem skickar nu pengar direkt till hushållen och företagen. Efter förra veckans krispaket suckade en minister i den brittiska regeringen: ”Vi nationaliserade precis ekonomin”.

När ekonomin tvärstannat går staten in som ”långivare i sista hand” och utfärdar garantier för att människor inte ska ställas utan mat och hem. På sätt och vis blottlägger krisen de redan tidigare uppenbara revorna i socialförsäkringssystemet. Kanske ser vi här ett skifte efter alla betydande bantningar av det offentliga åtagandet de senaste decennierna.

Samtidigt vet vi att krisen inte kommer att drabba alla lika hårt. Generellt slår kriser av det här slaget hårdare mot de som befinner sig längre ned på klasstrappan. En problematisk erfarenhet från finanskraschen var att bördorna då inte fördelades rättvist och rimligt. För att förhindra en härdsmälta pumpade politikerna och centralbankerna ut pengar på marknaden så att de finansiella aktörerna i stort sett blev skadeslösa och snart kunde dra på för fulla muggar igen. Medan medborgarna och löntagarna i en rad länder drabbades hårt i form av nedskärningar och åtstramningar inte minst i den utdragna EMU-krisen.

Hur blir det den här gången? De stora företagens planerade aktieutdelningar har därvidlag fått en stark symbolisk betydelse. Volvo AB ställer in sina ”extra utdelningar” men går vidare med ordinarie utdelningar på nio miljarder! Med tanke på att staten gör enorma insatser och lyfter kostnader från företagen, det gäller allt från kostnader för de enorma permitteringarna som nu står för dörren till en rad andra lättnader för företagen. Det vore kort sagt klokt om ledande företrädare för näringslivet också tar sitt ansvar när staten och hela samhället träder in. Det är värt att notera att Wallenbergarna häromdagen gav sitt klartecken till de planerade aktieutdelningarna i ABB. Men så kom beskedet att utdelningen i familjens maktbolag Investor har skjutits på framtiden. Det är i och för sig ett bra tecken. Lika uppenbart är att fördelningsfrågorna kommer att bli avgörande i den långa krishanteringen framöver. Det akuta läget ställer krav på att staten nu träder in. Men ingen utomstående bortsett från aktieägarna själva har makt att kräva att de välbeställda drar sitt strå till stacken. Men, den som vill undvika ett socialt sammanbrott gör klokt i att se till att bördorna i dessa yttersta av dagar delas på ett acceptabelt sätt.

 

Konsten att blicka bakåt för att kunna se framåt

För att kunna se framåt måste man nog ha förmågan blicka bakåt. Jag funderar mycket på hur vi kommer att präglas av corona i en djupare mening och på lite sikt? Mina tankar går i det här sammanhanget till Clas-Erik Odhner som jag samarbetade med på 1990-talet kring en ”omvärldsanalys” inom ramen för LOs rättviseutredning. Det var en mycket lärorik tid för mig personligen. Clas-Erik skrev en intressant analys av de finansiella marknaderna i den globala ekonomin.
Detta var strax efter att världen hade öppnats upp efter kommunismens fall och globaliseringen hade tagit fart. ”Det här kommer inte att hålla i längden”, sa Clas-Erik apropå de avreglerade finansmarknaderna. Ett drygt decennium senare kom den första kraschen. Clas-Erik hade en lång erfarenhet att falla tillbaka på. Ingemar Lindberg som ledde Rättviseutredningen hade kallat in personer som Rudolf Meidner, Walter Korpi, Per Holmberg och Villy Bergström för att bidra i den intellektuella processen. Sammantaget ett imponerande intellektuellt och kulturellt kapital som bar på ett stort mått av historisk erfarenhet.

Clas-Erik föddes för nästan hundra år sedan (1921) i ett akademikerhem i Stockholm. I andrakammarvalet samma år fick kvinnorna rösta för första gången. Clas-Eriks far var professor i zoologi, själv utbildade sig Clas-Erik till agronom. Under våra arbetsmöten förstod jag i hur hög grad den radikala diskussionen under 30- och 40-talen hade påverkat hans sätt att se på världen.
Ett patos för rättvisa och en tilltro till förnuftet ledde in Clas-Erik i arbetarrörelsen. Han blev expert på jordbruksdepartementet, på den tiden var förhandlingarna om spannmålspriser och tulltariffer centrala i politiken och i den ekonomiska politiken. Många levde ju på landet och arbetade i jordbruket. Hans avhandling hette följdriktigt Jordbruket vid full sysselsättning. Han var sedan under lång tid chef för LOs utredningsavdelning. Han var en av personerna bakom EFO-modellen. LOs Odhner bidrog med O-et, TCOs Edgren med E-et och SAFs Faxén med F-et. Världen ser annorlunda ut i dag efter globaliseringen. Men i grunden styrs svensk lönebildning ännu i dag av EFO-modellens principer.

Jag minns det där samarbetet med glädje och tacksamhet. Clas-Erik var en chosefri och prestigelös person. Han lyssnade till argument även om de kom från en fyrtio år yngre person. Han var inte lika publik och känd som exempelvis Rudolf Meidner, men stod honom inte efter vad gäller kunskap och vidsynthet.  Det är framför allt en replik jag minns från den där tiden. När vi diskuterade de nyliberala idéernas framfart sa han: ”Du vet, sa han, nu finns det inte längre någon kvar i politiken eller i näringslivet som har egna erfarenheter av 30-talskrisen och andra världskriget.” Clas-Eriks poäng var att de som var med då förstod vad som stod på spel, vad den ekonomiska katastrofen och finansiella krascher skapade av fria marknader kunde leda till. Den erfarenheten la grunden till den allmänt omfattade och accepterade inbäddning av marknaderna som satte sin prägel på politiken efter 1945.

Gemensamma slutsatser grundade i upplevelser av det här slaget tenderar att forma breda skikt i samhället och bland många olika beslutsfattare. Ibland kan de också omfatta personer från olika klasser och makthavare med skiftande ideologisk hemhörighet. Det finns många andra exempel på hur en gemensam upplevelse och erfarenhet format ett slags kollektiv lärdom och kollektiv erfarenhet. De första amerikanska presidenterna hade alla spelat en central roll i frihetskriget. De som följde Mao under den långa marschen hade ett gemensamt band som höll samman makten i det kommunistiska Kina under många decennier. De generationer som stred i första och andra världskriget hade en förfärlig erfarenhet som skapade band som levde vidare efter krigen och som sedan formade fredens politiska och samhälleliga landskap.

Vad kommer coronakrisen att göra med oss? Formar den en gemensam erfarenhet som banar väg för ett mer solidariskt samhälle eller får vi ett socialt sammanbrott? Svaret på den frågan vet vi ännu inte. Men en sak är uppenbar, här vilar i grunden ett avgörande ansvar på dagens beslutsfattares axlar. Men ansvaret delas av oss alla. Frågan är alltså hur vi hanterar denna stora aldrig tidigare skådade utmaning. Den kan komma att forma oss alla, vårt land och vår värld under många år framöver.

En annan värld

Vi kommer att ta oss ur den här krisen. Men, med intill visshet gränsande säkerhet lär vi inte backa tillbaka till världen som den såg ut före 2020. Vi går nu in en ny era. Hur omfattande förändringarna blir beror på omfattningen av smittspridningen och hur djup den ekonomiska nedgången blir. Mycket står i vågskålen. Vilken roll kommer att EU att få post-corona? Hur formas balansen mellan nationalstaten och globala institutioner, och politiken och marknaden, framöver?

Jag skulle tro att de som vill se ett starkare offentligt åtagande lättare kommer få gehör för sina argument, och kanske i synnerhet vad gäller ett starkare socialt trygghetsnät. För att inte tala om behovet av en offentligt finansierad och organiserad beredskap för kriser av olika slag. Kommer globaliseringen att växla in på ett delvis annat spår? Företag och nationer lär under alla omständigheter sträva efter att göra sig mindre beroende av omvärlden. Hur lång tid kommer det att ta innan vi börjar resa igen, växlar hela resebranschen ner till en lägre nivå, åtminstone under en period?
Ja, hur ändras vårt beteende när världen upplevs som mer osäker? Det finns många frågor som vi ännu saknar svar på. De aktiverar förstås konflikter som kommer att spelas in i traditionella höger-vänstertermer och konflikter. Världen kommer att förändras, men jag tror inte att vi kommer att backa tillbaka till den värld vi just lämnade bakom oss.

 

Vatikanen förlåter

Vi lever i de yttersta av tider. Det fick vi bekräftelse på när den katolska kyrkan i veckan meddelande att den nu ger avlat och förlåter troende som smittas av corona deras begångna synder, även om ingen präst kan närvara.
Och även de som vårdar coronasjuka inkluderas i detta beslut. Men det finns ändå vissa förbehåll. Sjuka måste be ett antal böner. De som ber för vårdanställda ska läsa bibeln i minst en halvtimme.
Vad ska man säga om detta sinnebildliga katolska beslut, att det numera kommer dekret från både kyrkan och staten? Och båda verkar än så länge stå stadigt även när viruskrisen lamslår vår värld.

Blogg 27 Mar, 2020

Medlemsnytta i coronakrisens tid

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att de flesta svenska företag är organiserade. Och undrar vad fan de fått för pengarna.

Svenska arbetsgivare har en unikt hög organisationsgrad. De allra flesta företag är med i någon förening som företräder deras intressen. I Sverige är det numera nästan vanligare att företag är med i en organisation än att löntagare är det. ”Arbetsgivarsidan bär upp den svenska modellen”, brukar det allt oftare sägas.

När coronakrisen nu blottat hur sårbar vår ekonomi är, och visat hur snabbt nedgången kan drabba företag av alla storlekar, ska det bli intressant att ta del av efterdebatten inom denna välorganiserade del av vårt samhälle. Det går att ifrågasätta om företagens organisationer verkligen fokuserat på trygghet för sina medlemmar i sitt (lobby)arbete.

Genom åren har budskapen från arbetsgivare och företag oftast varit av samma karaktär; förutsägbarhet, flexibilitet och integritet har varit ledord. Myndigheter ska inte agera kortsiktigt och ryckigt, anställda ska vara beredda på omställning, staten ska inte beskatta mer än absolut nödvändigt och helst inte alls. Typ.

Fackförbundens retorik har i sin tur präglats av att kombinera dessa ledord med en känsla av trygghet om det värsta inträffar. Helst genom statens omsorg, men om så inte sker så har samtidigt förbunden inte tvekat inför egna lösningar. Inkomstförsäkringarna är ett tydligt exempel från senare tid. Ett annat att löntagarna har avstått löneutrymme för att kunna finansiera sin egen omställning i samband med uppsägningar.

Frågan är dock vad de välorganiserade företagarna egentligen har arbetat för när det gäller lösningar vid akuta kriser. Det är enkelt konstaterat att det inte fanns någon krisplan uttänkt, åtminstone inte i form av ett färdigt system som kunde träda i kraft omgående. Varken i form av buffertfonder eller förhandlade modeller för krisstöd från staten. Faktum är att det är svårt att hitta någon företagarorganisation som lyft frånvaron av krockkuddar vid ett snabbt konjunkturfall som ett problem. Vilket på sätt och vis är logiskt eftersom det skulle inneburit att överskott riskerats att låsas i egna fonder eller försvinna i extra beskattning. Det är ju svårt att kräva en plan för hur ekonomin ska räddas utan att samtidigt erkänna att det fordrar att någon avsätter medel för framtida katastrofer.

Men nu är vi där. Regeringen presenterar krispaket efter krispaket för att rädda landets företagare i dessa tuffa tider. Företagarnas organisationer applåderar paketen, men antyder samtidigt att deras medlemmar behöver mer och snabbare hjälp. Men om räddningssystemet inte ens håller initialt i en kris borde det kanske ha varit dessa organisationers viktigaste lobbyfråga de senaste decennierna. Deras medlemmar hade nog åtminstone förväntat sig att den egna organisationen kunde göra den analysen innan katastrofen var ett faktum.

Nu möts istället många företagare i utsatta branscher av att deras egna organisationer inte har kapacitet att svara på deras akuta frågor, och i övrigt inte heller har så mycket mer att erbjuda till den som ser sitt företag på väg mot konkurs.

Svenskt Näringslivs dåvarande ordförande Leif Östling myntade häromåret de bevingade orden om vad fan en får för pengarna. Jag antar att den frågan kommer ställas av många medlemmar i företagens föreningar när coronakrisen väl är över.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling 
chefredaktör 

 

Blogg 24 Mar, 2020

PODD: Betalvägg och nyhetsvärdering i virusets tid

PODD | Hur länge kan medier undvika att rapportera om annat än corona? Och måste frågan om betalvägg verkligen vara obligatorisk vid varje kris? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tolfte och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om hur länge rapporteringen kring covid-19 kan slå ut allt annat, vilka nyheter som nu faller bort och vilka som borde ha stått högre på agendan redan innan.

Dessutom berörs frågan om nyhetssajternas betalväggar, hur det kommer sig att saken tycks återkomma vid varje nutida kris och varför vi måste kunna släppa den frågan 2020.

Du hittar avsnittet här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

 

Blogg 21 Mar, 2020

En film att undvika just nu

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om det ljusa 2020-talet, Det sjunde inseglet och vänstersnubbar som inte bara snackar.

När allt ställs på ända är det som om vissa artiklar och ståndpunkter åldras lite väl snabbt. Jag råkade hitta den amerikanske statsvetaren Yascha Mounks gamla artikel som skrevs ”exklusivt för DN-kultur”: Därför blir 2020-talet ett ljusare decennium. Gammal och gammal, den publicerades den 29 januari i år. Dålig timing kanske. Men vi är ju bara tre månader in på 20-talet. Vi får hoppas att han får rätt ändå. Men mitt i stormens öga, i ett synnerligen dramatiskt händelseförlopp som har sina närmast apokalyptiska inslag, är det lätt att bli närsynt och tappa perspektivet.

Vad händer med oss i kriser som dessa, vilka spår sätter de i våra huvuden och i vårt inre? Den stora osäkerheten om de långsiktiga konsekvenserna och hur länge detta kommer att pågå skapar onekligen en oro och en rädsla som är både irrationell och svår att få grepp om. Det är väl döden eller rädslan för döden som lurar någonstans därute, som vi inte riktigt kan ta på, inte se och inte styra över. I bästa fall kan vi kanske kontrollera detta virus, förhindra att det sprids till de som verkligen är i riskzonen. Osäkerheten om dess potentiella följder skapar i sig en rädsla och en osäkerhet. Vi måste nu leva och hantera denna gnagande osäkerhet ett bra tag. Vardagen har ändrats för de flesta av oss. Gator och torg ekar tomma, arbetsplatser och i möteslokaler är öde och nedstängda. Samtidigt som ett slags vardagens normalitet också består, livet fortgår här och därute.

I samband med att Max von Sydow gick bort la SVT upp Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, en av de mest ikoniska svenska filmerna någonsin. Den utspelar sig i medeltidens Sverige, på 1300-talet då digerdöden härjade i vårt land. Särskilt scenerna där von Sydow mötte ”döden” första gången och sedan spelar schack med honom har förstås fastnat på näthinnan.
Samtidigt har filmen en lätthet över sig i all den tragik den egentligen beskriver. Filmens titel härstammar från Uppenbarelseboken och ”Guds tystnad”: Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.
Jag ska nog vänta med att se om den filmen, tills det ser lite ljusare ut. I The Guardian skriver författaren Tobias Jones, som skrivit flera böcker om Italien, om karantänlivet i Parma. Italien har ju drabbats så hårt av denna pandemi. Han skriver att på många sätt känns det som man skulle kunna föreställa sig medeltiden. Inte minst för att Parma är så tyst: ”Det har aldrig varit så säkert att cykla omkring i italiensk stad som i dag. Det är som om såväl bilarna som människorna håller distansen.”

Mitt i detta mentala tillstånd av stillestånd, detta mellanrum i tiden, då allt stannar upp, sociala aktiviteter och ekonomiska transaktioner skjuts på framtiden, funderar jag på händelser jag själv varit med om som påminner om allt detta.  Som barn fick jag förstås röda hund, mässlingen och vattkopporna. Asiaten har jag av naturliga skäl inga minnen av. Hong Kong-influensan minns jag som ett vagt men avlägset hot. Men det var inget som fick några större konsekvenser i våra vardagliga liv. Vad jag kan minnas.

Vilka dramatiska händelser där livet stått på spel och döden anmält sitt intresse har annars påverkat mig? En nära väns självmord var en vattendelare på många sätt och förstås vännerna som gick bort i AIDS, som den socialdemokratiske riksdagsmannen Kent Carlsson!
1968 satt jag ensam framför TVn och såg på Rapport, som visade de rörliga bilderna av avrättningen på öppen gata av en FNL-soldat i Saigon. Jag kan fortfarande känna den där kalla vinden som svepte genom mig där jag satt i soffan. Jag minns oron när vi diskuterade ryssarnas inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 då drömmen om en socialism med mänskligt ansikte dog. Var det början på ett nytt stort krig?

Mordet på Olof Palme var slutet på en epok även om vi kanske inte förstod det då. Jag satt ensam i en bil mitt i natten och hörde nyheten om skotten på Sveavägen. Och förstås knivmordet på Anna Lindh, som jag jobbade åt en gång i tiden. Allt detta är fortfarande så tragiskt och obegripligt, så betydelsefullt i negativ bemärkelse.
Och så terrordådet på Drottninggatan, då jag satt i mitt arbetsrum precis runt hörnet och hörde skriken och inom någon minut ambulanssirenerna. Mot bättre vetande gick jag ned och såg människorna som fick sätta livet till i vårt hörn av Barnhusgatan och Drottninggatan. Någon hade redan lagt filtar över dem.

Allt detta har satt sig i den mentala hjärnbalken. Döden hade gått vid sidan om och gav sig tillkänna. Och nu detta. Inget annat kan riktigt jämföras med vad vi nu genomlever. Det är så mycket större och inbegriper på en och samma gång hela världen.

 

Ekonomiskt

Hur omfattande blir de ekonomiska konsekvenserna? Coronakrisens ekonomiska chockverkan kan närmast beskrivas som en global tsunami som drabbar alla länder och alla kontinenter på en och samma gång. Som försätter hela den globala ekonomin i baklås. Vi talar om något större än en vanlig djup recession eller depression. Det faktum att transporter av människor mellan och inom länder förbjuds påminner om ett krigsliknande undantagstillstånd, även om handel med varor kan fortgå, fast under stora svårigheter.
En lång rad andra sektorer har stängt ned helt och hållet inom loppet av en vecka, steg för steg. Särskilt i den privata tjänstesektorn släcks den ena verksamheten efter den andra ned. Den snabbt sjunkande efterfrågan och osäkerheten leder sedan till neddragningar även i varuproduktionen. Bilproduktionen läggs på is. Snart kommer en rad andra branscher att varsla om permitteringar. Om detta blir en kortsiktig kris kan de ekonomiska kurvorna kanske börja vända uppåt så smått till sommaren. Men om det blir en utdragen avstängning, blir möjligen 2020 ett slags år 0 i vår ekonomiska historia. Ungefär som 1945 var början på något nytt, ett 1900-talets år 0.

Det är i allmänhet klokt att hålla koll på de konkreta sifforna, inte bara killgissa. Man kan exempelvis vända sig till Daniel Waldenström och nätsidan Ekonomistas. Fallet på Stockholmsbörsen den 11 mars i år var det största sedan 1987. Under Kreugerkraschen 1932 föll börsen med 27,65 procent under en månad. Den kraschen fick enorma konsekvenser, många småsparare hade satsat sina surt förvärvade slantar på tändstickskungens imperium, som visade sig vara ett gigantiskt pyramidspel som föll ihop över en natt. Många förlorade sitt kapital och sina besparingar medan andra som tog över och köpte upp de i grunden sunda företagen kunde sko sig i denna krisens stund. Inte minst lyckades Wallenberg ta över flera av deras stora konkurrents framgångsrika företag. Så blir det kanske också i coronakrisens spår? Men sanningen är väl att vi inte vet. Inte heller på den här punkten.

Ofta vänder jag mig i de stora frågorna till London School of Economics, startat av fabianerna och makarna Webb, där man oftast hittar seriösa analyser, inte minst på deras blogg. Jag läser nu Esther Versluis, professor vid Maastricht University, som jämför med hur vi har hanterat andra pandemier i närtid, som svininfluensan. Hon menar att vi nu paradoxalt nog är sämre rustade att hantera pandemier av detta slag, även om inget nytt egentligen hänt.
Esther Versluis pekar på den framväxande populismen som lett till en försvagad tilltro till vetenskap och expertis. Hon menar att coronakrisen ger många exempel på att ”fake news” nu florerar i allt högre grad. Vilket ytterligare bidrar till oron. Informationen om viruset sprids lika snabbt som själva viruset. Vi har att hantera också detta slags informationsosäkerhet. Hon avslutar med att konstatera att det är en öppen fråga i vilken mån allmänheten och regeringarna verkligen är kapabla att hantera den här dubbla osäkerheten.

Och nu har både EUs och Storbritanniens brexitförhandlare fått corona. Antagligen av varandra. Och det är inte fake news.
Så det är förståeligt att de svenska löneförhandlingarna har pausats tills vidare.

Ja, det gäller att hålla avståndet.

 

Vardagshjältarna

I kriser som dessa är det kanske också vardagens hjältar vi ska sätta vår tilltro till och lyfta fram. Exempelvis alla de som även vanligtvis utför ett fantastiskt jobb under pressade omständigheter till alldeles för låg lön i vården. Som nu jobbar under en fruktansvärd press.

Kanske är det också dags att slå ett slag för alla de som står kvar och håller igång en verksamhet år efter år, i ur och skur. Häromveckan läste jag om Leif Sjöqvist i Backa som vigt sitt liv åt att vara ungdomsledare i fotboll. På bilden i Dagens Nyheter ser jag honom prata fotboll med ett gäng unga tjejer. Klubben heter Hisingsbacka FC.
Jag fick något varmt om hjärtat när jag såg den där bilden. Den är så hoppfull i min värld. Men Sjöqvist är orolig för att föreningsverksamheten håller på att försvinna i förorterna. Där föreningarna verkligen behövs. Idrotten är ett viktigt redskap för integrationen, säger han.

Så dagar som dessa vill jag hylla Leif Sjöqvist och alla andra som bidrar på samma eller liknande sätt i Sveriges förenings- och idrottsliv. Och jag sänder själv en retroaktiv tacksamhetens tanke till mina egna ungdomsledare som i sol och regn ställde upp och lotsade oss genom fotbollens a och o. Och glöm inte alla de där domarna som åker över hela stan för att döma en korpmatch för en spottstyver. Alla dessa idrottsledare och eldsjälar applåderar jag varje dag i veckan.

 

Alec Carlbergs Basta

Och så läser jag att en annan vardagshjälte, Alec Carlberg, har gått bort 74 år. Jag minns inte nu var jag träffade honom. Men har en dimmig bild av ett möte någonstans där han var med. Han hade väl vissa likheter med Anders Carlberg, även om den senare kanske gjorde mer väsen av sig.

Båda var två vänsterkillar från 1968-epoken som inte bara pratade utan också gjorde något. Medan Anders efter en tur i VUF och FK landade i socialdemokratin var Alec Carlberg aktiv i VPK, han satt i landstinget och i kommunfullmäktige för det som i dag heter Vänsterpartiet. Han var djupt engagerad för de ohörda, osedda och utsatta. Därav hans engagemang i frågor som rörde psykiatri och missbruk.

Alec Carlberg var bland annat förbundssekreterare och senare ordförande för RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedels- & narkotikabrukare). I Italien inspirerades han av ett rehabiliteringscenter vid namn San Patrignano. Italien har ju en lång tradition av socialt företagande och egenmakt. Hemma i Sverige startade Alec Carlberg sedan Basta Arbetskooperativ, en ideell förening, och flyttade själv till den gård som införskaffades. Idag har Basta som moderföretag, med anläggningar och verksamhet på flera platser runt om i Sverige, sammanlagt 130 medarbetare.

I ett minnesord över Alec Carlberg skriver några av dem:
Alecs vision var att ett bättre liv för människor i utsatthet var möjligt. Samtal om makt, den goda makten, kunskapens makt, den som har och saknar makt, var ständigt återkommande teman i hans mission.

Jag har ett särskilt gott öga till de där vänstersnubbarna som inte bara pratar och kräver att någon annan ska göra något, utan faktiskt gör något själv. Som verkligen förändrar och gör skillnad. Anders Carlbergs Fryshus lever vidare. Det gör Alec Carlbergs Basta också. Basta!

 

Au pair-reportaget som nästan försvann

Coronakrisen innebär också att så många andra frågor bara försvinner från dagordningen och att viktiga reportage inte får den uppmärksamhet de hade fått under andra omständigheter. Som Negra Efendićs så upprörande reportage i Svenska Dagbladet om hur välbärgade småbarnsfamiljer i Stockholms rikaste områden utnyttjar unga kvinnor från Filippinerna; de får jobba för en spottstyver och stå till pass mer eller mindre dygnet runt. ”Ät din frukost innan vi vaknar”, står det i ett schema. Kommunals ombudsman Lars Fischer säger: ”Det är inte Au pair-arbete. Det är pigarbete, som det var förr. Jag skulle kalla det modernt slaveri.”

Läs Negras reportage och sprid det!

 

Blogg 20 Mar, 2020

När asiaten lamslog Sverige. Inte.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling förundras över bevakningen av en tidigare pandemi.

Asiaten drabbade världen hårt i slutet av 1950-talet. Denna virusinfluensa innebar döden för minst 1,1 miljon människor. En del källor uppger dödstal i flera miljoner. Över 300 000 svenskar konstaterades smittade, men nuvarande bedömning är att en miljon svenskar bar på viruset. Överallt i världen påverkades samhällen. Skolor tömdes, massor sattes i karantän, näringslivet och produktionen drabbades. Statsminister Erlander fick smittan, norska kungahuset likaså. Även tyske förbundskanslern Konrad Adenauer insjuknade. Vaccin fanns visserligen, men få fick det. Därav den stora spridningen. Kort sagt, ingen kunde undgå att påverkas av detta virus.

Jag frågade därför min mor, som var tonåring under dessa år, hur hon mindes asiaten. Svaret var att hon inte mindes någonting. (Hongkong-viruset tio år senare däremot, framför allt på grund av vaccinationskampanjerna.) Visst, detta är anekdotisk bevisföring; men den som läser tidningar från 1957-58 kan ana varför min mors minnesbilder av asiaten är så vaga. Läsaren får inte riktigt samma bild av ett världshotande virus som det vi upplever just nu. Vilket på många sätt är fascinerande.

Att asiaten var en av 1900-talets största farsoter är odiskutabelt. Och spridningen av viruset var snarlik det vi nu upplever med covid-19. Visst, det var till viss del en annan typ av resande på den tiden, men i det stora hela samma utmaningar som nu. Bortsett från en sak: kommunikationsläget.

Asiaten slog brett, och människor dog. Precis som idag var det oklart om vissa dog av viruset, eller bara råkade ha det vid dödsfallet. Men till skillnad från covid-19 så hade asiaten även andra riskgrupper än de äldre. Många barn avled av influensan, även i Sverige. Trots det uteblev krigsrubriker i medierna.

I en läsvärd kandidatuppsats från 2012 reflekterar Sofia Hvenström och Lee Martin om tonläget i svensk press under asiaten. De analyserade ett hundratal artiklar i DN och Aftonbladet från 1957, då asiaten fick fotfäste i Sverige. En avslöjande detalj är placeringen av dessa texter. 96 procent av materialet hanterades som notiser och kolumner. Det vill säga något undanskymt i förhållande till andra nyheter. Endast fyra procent placerades i form av halvsidor eller större. Författarna jämförde med samma tidningars hantering av den betydligt lindrigare svininfluensan 2009, då nästan hälften av materialet fick halvsida eller mer.

Idag går det knappt att göra sådana här jämförelser, då en digital text lever ett eget liv och det är konsumenternas beteende som ger den vingar, inte utrymmet på en papperssida.
Jag ville dock ändå förstå hur en pandemi som asiaten kunde behandlas annorlunda än dagens coronasituation, och bläddrade därför genom Dagens Nyheters digitala arkiv från dessa år. Och det var precis som uppsatsförfattarna konstaterade; all rapportering om det dödliga viruset skedde närmast perifert, via små notiser och undanskymda kolumner. Samtidigt som det var högst närvarande, förbigående referenser återfinns i många texter om andra ämnen. Som en del av det ”nya” normala. Vilket säkerligen lär ha uppskattats av de myndigheter som ville motverka hysteri. Medborgarnas samlade kunskap om vad som egentligen skedde bör dock ha blivit lidande.

Men läggs notiserna samman är det lätt att se exakt samma mönster som vi upplever just nu. Förvarningar, smittorisker, karantän, dödsfall. Strukturkritik fanns där också, inte minst på grund av myndigheternas inställning till vaccin. Idrotten påverkades även 1957-58, precis som nu. Men inte i form av inställda evenemang utan genom att flera matcher fick oväntade resultat då spelare blivit sjuka. Det var vanligt i sportreferaten att deltagare som insjuknat radades upp med namn. Ställdes evenemang in var det på grund av att för många aktörer insjuknat, inte smittorisken i sig. Fotbolls-VM gick som bekant i Sverige 1958. Men att mästerskapet skulle ställas in på grund av asiaten verkar överhuvudtaget inte ha diskuterats.

En viss strutsmentalitet går att urskilja, inget helt olik den vi ser på vissa håll även 2020. I september 1957, då det var uppenbart att det handlade om en pandemi, publicerade Aftonbladet en krönika som drev med de som kände sig rädda. Bara bacillskräck, hävdade krönikören som dessutom inte drog sig för att ta till rent främlingsfientliga tongångar: Det är väl inte så underligt, att det blir asiatiska sjukdomar, när hela stan dräller av österlänningar. Exemplet, som återfinns i kandidatuppsatsen, lyfts emellertid fram som rätt udda i den dåtida massmediala bevakningen av asiaten.

Asiaten beräknades i efterhand ha kostat Sverige närmare 2 miljarder i dagens penningvärde, framför allt på grund av minskad produktion. Effekterna torde ha varit liknande i många delar av världen. Men i standardverk över världsekonomisk utveckling efter andra världskriget återges inga effekter på grund av asiaten överhuvudtaget.

Den som tar del av svenska medier från asiatens tid får alltså bilden av att smittan pågick parallellt med det dagliga livet, men att den aldrig dominerade samhällsdiskussionen. Min mors minnesbild får väl anses bekräfta detta. Hennes hågkomster av hongkonginfluensan tyder också på att något hände i debatten under kommande tio år. Att 2000-talets virusjournalistik sedan blev helt väsensskild råder det hursomhelst ingen tvekan om.

Dagens tonåringar lär säkert minnas dagens coronapanik även om 50 år. Om det är bra eller dåligt återstår att reda ut.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling 
chefredaktör

PS. I dessa tider är vi hursomhelst tacksamma över att ha supportrar. Vill du också bli en? Här kan du läsa hur det går till.

 

Blogg 14 Mar, 2020

The selling of the president

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om bland annat vänster och höger i coronavirusets tid, Joe Bidens språkliga krusiduller och Nixons spökande kampanjmakare.

Det känns ändå tryggt att vissa ledarsidor erbjuder kända och tydliga positioner i dessa coronatider. Men ibland undrar jag om inte några av dem robotiserat sin rubriksättning. Maria Ludvigssons text på Svenska Dagbladets ledarsida hade rubriken: ”Kapitalism lindrar vid coronavirus”. Det är trösterikt att detta allmängiltiga vaccin lindrar även mot en pandemi. Hur detta går till är emellertid inte alldeles glasklart, förutom att ”Näringslivet, kapitalisterna och företagarna borde alltid uppskattas för sin verksamhet och beskattas lägre.”

I socialistiska Flamman bidrar Anna Herdy förstås med ett annat perspektiv: ”Coronakrisen sätter fingret på problemen en planerad ekonomi kan lösa”. Planerad ekonomi är i min politiska ordbok en mildare beteckning eller omskrivning för ”planekonomi”, det vill säga att staten centralt bestämmer konsumtionsutrymme, priser och löner, produktion och investeringar. Vi talar om de beryktade femårsplanerna i de ”socialistiska” länderna i Östeuropa.
Men det är uppenbarligen inte statlig kontroll och makt i denna mening Herdy tänker sig, utan snarare traditionell välfärdspolitik, som verkligen behöver återupprättas. Hon lyfter fram investeringar i offentligt driven vård och i vårdpersonalen. På den punkten har hon fullt stöd av den franske presidenten Emmanuel Macron som i sitt tal till nationen med anledning av Coronakrisen bland annat sa:

Denna pandemi bör få oss att ifrågasätta den utvecklingsmodell som vår värld har följt i decennier. Den visar på svagheterna i våra demokratier. Det som denna pandemi blottlägger är att gratis sjukvård, oberoende av inkomst eller yrke, och vår välfärdsstat inte handlar om kostnader och utgifter, utan är något vackert och oundgängliga tillgångar i avgörandets stund. Det som denna pandemi visar är att våra gemensamma tillgångar och tjänster bör stå fria från marknadens lagar. Att så i grunden delegera vår livsmedelsförsörjning, vårt beskydd, vår förmåga att ge vård, våra levnadsvillkor, till andra – det är galenskap.

När jag läser detta tänker jag på att Centerns Annie Lööf och Martin Ådahl i senaste valrörelsen kopierade Macrons kampanjslogan. Kanske dags att importera något av Macrons budskap också? Även andra får gärna anmäla sig.

 

”Millennial socialism”

Den här renässansen för klassisk välfärdspolitik kom inte med coronaviruset, utan har förstås djupare rötter. Efter ett par decennier av marknadsliberala ”reformer” framstår den socialdemokratiska välfärdsmodellen och blandekonomin, där politiken och demokratin var en reell motmakt till marknaden, som en radikal och nästan revolutionerande vision. The Economist förklarade häromåret att den nya vänstern, denna ”millennial socialism”, inte har svaret på kapitalismens problem. Om just det nu var frågan. Många på högerkanten är förbryllande. Nyss utgick de från ett försanthållande om att historien hade tagit slut och att liberalismen för evigt hade segrat och att de socialistiska idéerna förpassats till historiens ideologiska kyrkogård. I Dagens Nyheter skrev Martin Liby Troein att unga gillar socialism för att de inte minns ”hur det gick förra gången”. Men det är alltså inte kommunism utan någon slags socialdemokrati som den nya vänstern torgför. Men visst, framför allt de unga har varit Bernie Sanders och Jeremy Corbyns viktigaste stödtrupper.

Bernie Sanders har ju sina rötter i ”The Democratic Socialists of America”, som definierat sig som ett socialdemokratiskt parti i USA. På Olof Palmes tid fanns en nära relation med partiet och särskilt partiledaren Michael Harrington. Då fanns det en förhoppning om att partiet skulle kunna bli en kommande maktfaktor i amerikansk politik. Men så blev det inte. Fram till nu har partiet förblivit svagt och alltmer marginaliserat. I det perspektivet sticker Bernie Sanders presidentvalskampanjer 2016 och 2020 ut som stora politiska framgångar för socialisterna i USA. Kanske ligger ändå förklaringen till Sanders (och Trumps) framgångar i den ökade ekonomiska osäkerheten i stora delar av den amerikanska befolkningen. Det gäller nog även för Storbritannien.
Jag noterar att Janerik Larsson, gudfadern bakom högerns opinionsbildningsinsatser, i en krönika i Svenska Dagbladet skriver att anledningen till den yngre generationens sympati för socialism som ”för tankarna till sovjetkommunism” är att den har ”hög trovärdighet inte minst bland dem som lider av höga skulder och låg framtidstro”. Larsson menar att detta är en ”rejäl utmaning” för både mittendemokrater och republikaner.

Men varför misslyckades då Corbyn och varför lär inte Sanders bli demokraternas presidentkandidat? En förklaring kan vara att det ”socialdemokratiska projektet” här har en radikalare retorik, eller möjligen förhållningssätt, än vad som traditionellt varit socialdemokratins melodi i Europa. Den har i Europa historiskt sett snarare varit försiktig i sina mått och steg än strikt och omvälvande radikal på kort sikt, tog steg för steg på vägen mot en bättre och mer demokratiskt och jämlikt samhälle.
I Europa har den också haft politisk makt och fram till nu inte varit marginaliserad, som i exempelvis USA. Inte minst lyckades socialdemokraterna hålla ihop och skapa en vinnande väljarkoalition. Förr i tiden. Delar av Corbyns stödtrupper kommer också från den hårda vänstern som tenderar att kräva rättning i ledet och har nära till att stämpla den ena och andra som högeravvikare. Det saknas kort sagt ett mått av pluralism i detta slags vänster, en acceptans för att vänstern har många schatteringar. Vilket tenderat att smalna av den krets som kan räknas in bland de rättrogna, vilket i sin tur försvårat möjligheterna att vinna bredare väljarkoalitioner som kan forma en politisk majoritet som kan möjliggöra en valvinst. Bernie Sanders kampanj är starkare och bättre organiserad 2020 än 2016. Han har mer pengar i ryggen och fler entusiastiska aktivister. Men han har framför allt mobiliserat aktivister och väljare i grupper där han redan tidigare hade starkt stöd. Det var skälet till att Hillary Clinton trots allt vann primärvalet 2016. Det är också därför mycket tyder på att Joe Biden blir Demokraternas presidentkandidat 2020.

Det är lätt att se varför många har attraherats av den politiska energi som Corbyn och Sanders frigjort. Lika viktigt är förstås att förstå varför det inte räckte hela vägen. ”70-talets utfall beror på hur vänstern hanterar sin besvikelse”, skrev Karl Vennberg en gång i tiden. Samtidigt förtjänar det att påminnas om att både Sanders och Corbyn har förändrat de politiska förutsättningarna i sina respektive länder och påverkat debatten i många andra. I Storbritannien är detta uppenbart. Redan Theresa May anklagades för att ha ”socialdemokratiska” rådgivare och Boris Johnson driver nu en politik för ökade offentliga investeringar. Och Bernie Sanders är den mest framgångsrika socialistiska politikern i USAs historia, trots att han förmodligen inte blir Demokraternas kandidat i höst. Föga förvånande lyckades alltså inte Corbyn och förmodligen inte heller Sanders i makthänseende, men de har medverkat till att bredda den politiska debatten.

Joe Bidens språkliga krusiduller

Jag tänker på detta när jag läser utskriften av en lång, lång intervju med Joe Biden i New York Times. Man blir både intresserad och imponerad, men samtidigt en smula konfunderad. Det som länge förbryllat och oroat är förstås Bidens talproblem eller, som Barack Obama beskrev det, hans ”språkliga krusiduller”. På Youtube kan man ta del av många hans ”tabbar”. Samtidigt framstår han som radikalare och mer progressiv än Sanders kritiker vill göra gällande. Både han och Demokraterna tycks ha förflyttat sig vänsterut de senaste åren. Biden behöver också få med sig Sanders aktivister och väljare för att vinna mot Trump i höst. Förmodligen måste han välja en mer vänsterprofilerad vicepresidentkandidat som kan attrahera Sanders engagerade stödtrupper och väljare. Så även om Bernie Sanders förmodligen förlorar primärvalet även 2020 har han i varje fall påverkat den politiska agendan.

Den nya vänstern talar ofta om behovet av en transformativ politik som skapar förändring i grunden. Det är värt att påminna om att den mest omvälvande och radikale demokratiske presidenten någonsin, Franklin D Roosevelt, som satt i Vita huset mellan 1933 och 1945, inte var mycket till vänsterman från början. Men tiden och omständigheterna omformade honom och hans politiska program. Precis som i vår tid fanns då utmanare till vänster som Roosevelt vann över på sin sida genom radikala åtgärder: New Deal, regleringen av kapitalmarknaderna, socialpolitiken och fackföreningsvänliga åtgärder. Historien upprepar sig aldrig rakt av, även om den politiska logiken – tror jag – i grunden är densamma.

The selling of the president

Så inget är givet. Inte ens att Donald Trump sitter kvar i Vita huset nästa mandatperiod. Något många tycks tro är bergsäkert. Samtidigt är det svårt att inte bli smått imponerad när man blir varse de långa linjerna i den republikanska konservativa motrevolutionen som bit för bit rullat tillbaka de politiska framgångarna från Roosevelts tid. Republikanerna har kommit att sätta den ideologiska dagordningen i amerikansk politik under så lång tid. Det visade om inte annat ”The Loudest Voice”, den avslöjande TV-serien om den gamle Roger Ailes som skapade Fox News, den kanske främsta symbolen för den konservativa frammarschen i TV-världen.

Ailes lade i grunden för Donald Trump med Fox högerpopulistiska journalistik, det går inte att tänka sig Trump utan Ailes. Han var också någon slags rådgivare åt Trump på slutet. Ja, långsiktigheten imponerar. Det märkte jag när jag upptäckte att Roger Ailes varit en synnerligen central spelare i den republikanska sfären ändå sedan 60-talet. Han var exempelvis en av strategerna och arbetade i Richard Nixons presidentvalskampanj 1968 och regisserade Nixons TV-framträdanden som syftade till att göra Nixon mer ”likable”. Nixon var ju rätt illa omtyckt och hade förlorat presidentvalet 1960 mot John F Kennedy, enligt många på grund av att han inte kom så väl ut i en klassisk TV-debatt. Så jag skaffade mig Joe McGinniss ”The selling of the President 1968”, som är en lysande dokumentation om hur allt detta gick till. En annan centralfigur i kampanjen var Harry Treleaven, en annonsmakare vars första och framgångsrika kampanj mot alla odds lyckades få George den äldre Bush invald till representanthuset 1966. Efter det lämnade han reklamvärlden för politiken. Ända sedan 1950-talet har reklambyråer försökt sälja politiker med traditionella marknadsföringsmetoder. 1968 tog Nixon och hans stab detta ett steg till och särskilt TV-reklamen lyckades verkligen omforma bilden av Richard Nixon. McGinnis bok skildrar på sätt och vis början på en epok, en tid som i mediernas tidsålder förändrat förutsättningarna för den politiska kommunikationen. TV-reklamen i USA la grunden för den konservativa framgångsvågen. Väljarna är, hette det 1968, i grunden lata, ointresserade av att anstränga sig att ”förstå vad vi talar om”. Känslorna däremot är lättantändliga, de ligger närmare ytan och är mer formbara. Det var ett förhållningssätt anpassat till TV-mediet som sådant.
Drygt femtio år senare är det fortfarande en uppenbarelse att läsa ”The Selling of the President”. Kanske var det med Nixons valseger 1968 den konservativa motrevolutionen tog sig början. Några av de centrala spelarna var med i hela den här resan från Nixon till Trump.

Känslorna inför Liljevalchs vårsalong 2020

Jag hann i varje fall med att se Liljevalchs vårsalong innan corona, det var en folksamling där på mer än 500 personer. Vårsalongen har 100 år på nacken. Salongen speglar både tidsandan och spränger gränser. En kulturtradition jag gärna slår vakt om. Jag försöker väl alltid hitta ett mönster i detta rika utbud av vår tids konst och breda konstutbud. Kanske var det referenserna till personer och andra konstverk jag slogs av denna gång. Någon hade gjort en ny, lite ironisk, version av ”Carl Larsson – ett självporträtt”. Jag hittade en målning som var hämtad från en bild av Liv Ullman och Ernst Josephson i ”Scener ur ett äktenskap”. Och en version av Vermeers ”Flicka med pärlörhänget” och några versioner av Edward Hoppers mest kända målningar. Jag hittade amerikanske skådespelare Will Ferrell i ”olja på duk”. Och några målningar eller kanske snarare teckningar av nu levande medlemmar i dagens kungahus stack verkligen ut samt fantastiska versioner av Gustav Vasa, Gustav III, Sångarprinsen och Drottning Kristina. Och Caroline Tholarp (från Kvibille) har målat ”Ja, du ser rätt Sara…”. Sara Danius alltså.

Hur allt detta ska tolkas och förstås får jag nog återkomma till. Radikalt tillbakablickande eller konservativ reflektion om saker som hänt, helt nyss och långt tillbaka i tiden? Eller ännu en dekonstruktion av vår historia och vårt kulturella kapital?

 

 

Blogg 13 Mar, 2020

Lilla hjärtat och det egna ansvaret

FREDAGSMYS | Berättelsen om Lilla hjärtat har med rätta väckt uppmärksamhet och politikers engagemang. Men vi måste prata mer om ombudets roll, menar Jonas Nordling. 

Det är lätt att få tunnelseende i dessa coronatider, då all offentlig diskussion av naturliga skäl kretsar kring händelseutvecklingen runt covid-19. När samhällets agerande småningom ska utvärderas hoppas jag att vi orkar komma ihåg alla skeenden.
(Att utlysa en form av undantagstillstånd, och ge polisen mandat att skingra folksamlingar kan till exempel kommuniceras på olika sätt. Men jag antar att det i dessa auktoritetssuktande tider måste ske direkt i Public Service, eftersom det ska illustrera handlingskraft. Men det kan också leda till ett chickenrace i auktoritära budskap. Som när Jimmie Åkesson närmast reflexmässigt vill förbjuda fler folksamlingar än regeringen.)

För den som har andra budskap än smittbekämpning dessa dagar är det extra tufft. Regeringens utredare angående välfärdsteknik i äldreomsorgen kunde till exempel ha valt en bättre dag att presentera sitt arbete. Få redaktioner hann nog med att kolla in den utredningen under torsdagen. Förhoppningsvis hamnar den ändå i fokus småningom. Diskussionen om digitaliseringens effekter är trots allt ännu i sin linda, vilket vår senaste panelpodd belyste väl.

En händelse som dock lyckats tränga genom coronarapporteringen är Dagens Nyheters reportage om Lilla hjärtat. Berättelsen om den lilla flickan som dog efter att ha återförenats med sina biologiska föräldrar fick stor uppmärksamhet. Såväl socialminister Lena Hallengren som moderatledaren Ulf Kristersson har visat vilja till handling när det gäller att ändra regler som skapar situationer som dessa. Historien om Lilla hjärtat är ju dessvärre bara ett exempel. Andra liknande fall sker runt om i landet.

Det är naturligtvis tacksamt att lagar och rutiner ses över efter granskningar som denna, och samtidigt tragiskt att det krävdes ett dödsfall för att något ska hända.

Fallet med Lilla hjärtat visar dock också ett annat strukturfel, som inte lika lätt går att åtgärda med hjälp av regeländringar. I normala fall brukar ett juridiskt ombud företräda sin klients intressen. Det är en grundregel som hela rättssystemet bygger på. Men i detta fall bytte advokaten som var den lilla flickans ombud plötsligt åsikt om vad som var hennes bästa.
Från att ha förordat att Lilla hjärtat skulle bo kvar i familjehemmet i den första domstolsprövningen, menade advokaten i nästa instans att flickan mådde bättre av att få förenas med sina biologiska föräldrar. Trots att den missbrukande pappan vägrat drogtester och mamman som lider av psykisk ohälsa uteblivit från besök hos psykiatrin. Och trots att Socialnämnden angav att de saknade insyn i förhållandena hos de biologiska föräldrarna.

Den ansvarige advokaten har inte gett några intervjuer utöver några kortfattade skrivna meddelanden till DN:s reporter. Men under torsdagen kom ett uttalande som dock egentligen inte tillför något nytt. Advokaten anser fortfarande att han handlat korrekt:

Lagstiftningen säger att barn ska förenas med sina föräldrar så snart det finns förutsättningar för det. Jag ändrade inställning till LVU-vård i kammarrätten. Det beror på att situationen hade blivit annorlunda. Redan i förvaltningsrätten konstaterade alla att föräldrarna hade gjort framsteg men det var inte tillräckligt. Vid kammarrättens förhandling hade föräldrarna gjort ytterligare framsteg och situationen var stabil.

Det som därefter hände stod utanför hans kontroll, menar advokaten. I ett sms till DN har han även skrivit: Om en sämre situation uppstår ska givetvis socialtjänsten vara uppmärksam på det och vidta åtgärder igen om det behövs. 

Det är klart att det är lätt att vara efterklok. Men nog känns det som om advokaten i detta fall inte riktigt haft sin klient i fokus. Även om lagen förordar återförening så bör en försiktighetsprincip alltid vara grunden, kan en tycka. Kan det vara så att detta ärende visar på en maskinell inställning hos ombudet som vi inte riktigt kan/vill ta in? Och som vi inte kommer till rätta med, oavsett lagändring? Att det även krävs en fördjupad diskussion om rollen för ett juridiskt ombud i situationer som denna? Jag vet inte, men hoppas i alla fall att det finns utrymme även för en sådan dimension i efterspelet kring Lilla hjärtat.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

Blogg 12 Mar, 2020

PODD | Riksrevisorns nya roll

PODD | Utan större uppmärksamhet bytte nyligen Sverige organisation för Riksrevisionen. Inom kort har landet endast en riksrevisor, Helena Lindberg. Vi tog ett snack med henne.

Nyligen klubbade riksdagen en ny organisation för Riksrevisionen. Systemet med tre oberoende riksrevisorer ersätts med en modell där endast en riksrevisor ska finnas. Det nya systemet träder i kraft redan i april, och den som sitter kvar sist av nuvarande riksrevisorer intar det nya ämbetet som Sveriges enda riksrevisor. Då en av de tre posterna redan är vakant, och riksrevisor Stefan Lundgren häromdagen begärde entledigande innebär det att Helena Lindberg blir ensam kvar i funktionen. Hon blir därmed Sveriges första riksrevisor som ensam bär uppdraget.

I Dagens Arenas intervjupodd pratar hon med chefredaktör Jonas Nordling om uppdraget, Riksrevisionens roll och vad det nya systemet innebär. Men också om effekterna av skandalerna 2016 som fick tre av hennes företrädare att avgå och som delvis ligger till grund för de förändringar som riksdagen nu inför.

Du hör hela intervjun här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

 

Blogg 10 Mar, 2020

PODD | Hallpressen och coronajournalistik

PODD | Hur klarar medierna att bevaka coronaviruset, och varför väljer en anrik publicistfamilj att sälja sina tidningar? Det snackar vi om i nya avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det elfte och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling hur medierna klarar av att bevaka influensavirus och risken för pandemier. Vad är journalistikens roll, och vad har vi lärt av tidigare virusvarningar?

Dessutom berörs försäljningen av Hallpressen, där familjen Hamrin efter fyra generationers ägande nu väljer att sälja det de brukade kalla sitt DNA.

Du hittar avsnittet här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.