Det är mycket politisk schack just nu. Förra veckan försökte Miljöpartiet positionera sig framför medierna, men lyckades gå bort sig helt och hållet och skapa om möjligt ännu mer förvirring kring vad de faktiskt har för ambitioner (ett par djärva men misslyckade bondeoffer, om man så vill). Lika förvirrat var det i går, efter att  Miljöpartiet sagt sig vilja göra upp med de borgerliga om asyl- och flyktingpolitiken, efter ett möte med Fredrik Reinfeldt. Vad som faktiskt hände på mötet med Reinfeldt (med flera, icke namngivna personer) i går morse vet vi inte riktigt, men att Miljöpartiet söker en maktposition är både rimligt och sannolikt.

Som Neo:s Johan Ingerö påpekar är det en taktiskt mycket lyckad manöver av Miljöpartiet, om det nu faktiskt är så att de borgerliga ställt sig positiva till att göra upp om asyl- och flyktingpolitiken. Regeringen kan lägga frågan om sverigedemokratiskt politiskt inflytande till handlingarna, men blir beroende av att hålla Miljöpartiet på gott humör även när det gäller andra sakfrågor (vi kan kalla det en gaffel). Det skapar åtminstone två vinnare i den parlamentariska situation vi har, där alla löper hög risk att bli förlorare, i form av missnöje från besvikna väljare som tycker att det parti de röstat på inte beter sig som det var tänkt.

Annars fälls det en hel del domedagsmässiga kommentarer om att det rödgröna samarbetet skulle falla samman om Miljöpartiet samarbetar med de borgerliga. Så är det givetvis inte. Om det rödgröna samarbetet faller blir det inte på grund av en enskild sakfråga. Alla de rödgröna partierna har förändringsperioder framför sig. Miljöpartiet ska byta ledare i en nära framtid, Vänsterpartiet lär göra det före nästa val och Socialdemokraternas omdaning av politiken kan bli en process som mycket väl sträcker sig in i nästa mandatperiod. Att prata om att vara ett gemensamt regeringsalternativ en vecka efter en brakförlust är inte relevant i sammanhanget.

Man kan jämföra med alliansen som samarbetsform – den var under långa perioder helt frånvarande under den förra mandatperioden och stöter nu på nya utmaningar när Moderaterna blivit ännu större på bekostnad av de andra. Dessutom ska de borgerliga regera i minoritet, inte majoritet. Precis som under den förra mandatperioden lär det bli mer en borgerlig regering än en “alliansregering”, som det så slagkraftigt hette valnatten 2006.

Dock, som den som förlorat många schackpartier är väl medveten om, gäller det att se hela brädet. Den ende person som kan göra det är Fredrik Reinfeldt, som helt i sin ordning sitter inne med mest information, har bäst överblick och är den person som nästa tisdag gör det sista draget och presenterar sin regering. En lättnad för oss som för länge sedan kommit till insikten att schack är en mördande tråkig publiksport.