Vill vi att utländska ägare kontrollerar gruvorna?

Sverige befolkning går miste om en rimlig andel av vinsterna.

Plötsligt händer det. Som när ett debattinlägg från ett oväntat håll bryter ny mark i den ekonomisk-politiska debatten.

”Gör som Norge – låt folket få vinning av naturens rikedom” på DN-debatt är en artikel författad av Magnus Henrekson, professor på Institutet för Näringslivsforskning, som finansieras av Svenskt Näringsliv, Jesper Roine, professor på Handelshögskolan, och Daniel Spiro, lektor vid Uppsala universitet.

Vi talar alltså här inte om några företrädare för en vänsterlutande tankesmedja. Men budskapet är knivskarpt och synnerligen angeläget.

Vinsten tillfaller globala företag

Det har länge förvånat mig att ingen har tagit bladet från munnen förrän nu. Sverige har som bekant stora mineraltillgångar, varav många kommer att vara centrala i den klimatomställning och elektrifiering som ligger framför oss. Dessa mineraler är guld värda.

Redan nu är ett 70-tal bolag verksamma i Sverige med att projektera kommande gruvor. Men huvuddelen av dessa har utländska ägare.

I den globala ekonomin har de finansiella musklerna växt enormt under senare decennier. Dessa pengar letar förstås efter platser och länder där de kan förmera sitt kapital. I Sverige kommer det att vara lätt att bli rik på mineraler.

För vi talar här om svenska naturresurser. Som lagrummet ser ut kommer i stort sett hela vinsten från dessa projekt att tillfalla ägarna av dessa ofta globala företag och ägare. Artikelförfattarna konstaterar att Sveriges mineraltillgångar tillhör Sverige och dess medborgare. Fast det är ägarna av bolagen som kommer att kunna tillgodogöra sig i princip hela värdet av dessa exploateringar.

Sveriges befolkning går kort sagt miste om en rimlig andel av de här vinsterna.

Offentliga investeringar

I andra länder är grundregeln att staten äger mineralfyndigheter. Men här har USA och Sverige samma policy. Sverige har dessutom mycket låga avgifter och skatter på våra egna naturresurser.

Samtidigt gör den offentliga sektorn stora investeringar när det kommer till projekt av det här slaget, inte minst i infrastruktur, service och offentlig omsorg. Insatser som gör dessa investeringar möjliga, exempelvis för att människor ska kunna hitta en bostad och ha en bra livsmiljö. Samhället står alltså för risken och företagen får vinsten.

Om ett gruvprojekt havererar eller när det sedan läggs ned står samhället kvar med hela notan, och tvingas hantera en minskad befolkning och andra utmaningar. Dessutom landar den kostnaden i första hand på de enskilda kommunerna. Det handlar också om att återställa miljöer när en gruva stängs.

Skellefteå och Northvolt är ett annat slags exempel. Men ett intressant testfall i det här sammanhanget. Där har kommunen gjort stora ekonomiska insatser. ”Nästa kommun som erbjuds ett Northvolt bör tacka nej”, skrev Peter Larsson på DN-debatt i somras, tidigare var han regeringens samordnare för industrisatsningarna i norra Sverige. Han skriver att kommunen lämnades ensam med alla kostnader. Staten bidrog inte. Peter Larsson menade att staten måste ta sitt övergripande politiska och ekonomiska ansvar för den gröna omställningen.

Statligt ägande i Norge

Man kan tillägga att vinsten från våra naturtillgångar inte bara kan hamna i de privata företagens fickor, särskilt om vinsten helt och hållet tillfaller ägare i andra delar av världen. En modell där en särskild andel av dess vinster tillfaller de orter och regioner där gruvorna etableras borde också införas.

Efter att de stora norska oljetillgångarna upptäcktes i början av 1960-talet valde staten i vårt grannland att ta kontroll över oljeintäkterna, genom eget statligt ägande och höga skatter. Den modellen borde, menar nu artikelförfattarna, kunna appliceras även på svenska mineraltillgångar. De föreslår därför en svensk mineralfond, beskattning av övervinster och finansiella avsättningar för framtida återställningar av miljön.

Författarna konstaterar att Sverige nu ”ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster och framtida välstånd”. Naturresurser måste komma hela samhället till godo, ”inte bara de bolag som håller i spaden”.

Sverige sticker ut genom att vi har ett slags överideologi om att staten bör hålla sig på mattan. Statens roll i samhället och ekonomin är närmast en politisk icke-fråga. Den nyliberala världsbilden är ännu förhärskande. Den ideologiska marknadsliberala tolkningsramen av den gamla industripolitikens tillkortakommanden är så inetsad i politikernas och rådgivarnas föreställningsvärld att bara tanken att staten ska ha en roll inte ens övervägs.

Det marknadsliberala tankegodset har verkligen satt sig djupt i den svenska politiska kulturen. På den borgerliga sidan är detta en central ideologisk käpphäst. Och Socialdemokraterna och andra har inte riktigt något uttalat alternativt politiskt synsätt.

Stöd till klimatomställningen självklar

Inte bara Norge sticker ut i det här avseendet. Inom EU finns i dag ett nytt mer offensivt perspektiv på industripolitiska frågor av det här slaget. I en rad länder är statliga stöd till klimatomställningen självklara. USA valde under Biden att subventionera gröna företag. Och EU följde efter.

Det handlar inte minst om hur vi i ett vidare perspektiv ska kunna finansiera den långsiktiga och nödvändiga omställningen. Ett annat intressant exempel är därför utspelet i Dagens industri, undertecknat av företagsledaren Carl Bennet, Nordeas Annika Winsth och tidigare ministern Björn Rosengren. De föreslår en ny superfond, en ”resiliensfond” som sätter fart på Sveriges tillväxt. De konstaterar att EU har insett något Sverige ännu inte tagit på tillräckligt stort allvar. Det leder till att Sverige är sämre på att skala upp de innovationer och uppfinningar som görs här i landet, i stället flyttar de till andra länder.

De tre artikelförfattarna konstaterar att i Sverige hanterar marknaden visserligen många bolag väl. Men det finns bolag där investeringsbehoven är så stora och tidshorisonterna så långa att marknaden inte klarar det på egen hand.

De här två debattinläggen utgör tillsammans två viktiga pusselbitar, om än inte de enda, i en ny strategi för att göra Sverige mer konkurrenskraftigt, med bättre produktivitet och höjd tillväxt. Inte minst för att förverkliga den gröna klimatomställningen. Det är den typen av politik som genererar långsiktig ekonomisk utveckling och därmed framtidstro. Men det förutsätter att staten har resurser och rimliga ekonomiska muskler. Och att vi kan värna välfärden och rädda miljön.

Så vi kan färdas väl genom livet och in i framtiden.

Håkan A Bengtsson