Vem är högerns statsministerkandidat?

Vi ser ett historiskt skifte i svensk borgerlighet.

Novus väljarbarometer var en riktig kalldusch för Moderaterna och Ulf Kristersson.

Sverigedemokraterna blev största parti på högerkanten redan vid valet 2022. Men det var med en rätt liten marginal. Länge låg Moderaterna och Sverigedemokraterna jämsides i mätningarna. Men på sistone har Jimmie Åkesson dragit ifrån.

Gapet till Moderaterna är nu 6,9 procentenheter, enligt Novus.

Internationell trend

Visst, detta är en opinionsmätning, inte ett valresultat. Den präglas förstås av hur mediebilden ser ut just nu. Det är ett år till nästa val. Mycket kan ändra till dess. Men Ulf Kristersson är för tillfället långt ifrån att kunna samla en majoritet för en ny Tidöregering.

Liberalerna och Kristdemokraterna ligger under spärren.

Men det är inte omöjligt att båda kommer att återhämta sig när valrörelsen väl drar igång. Nej, det stora problemet är att Moderaterna nu har halkat efter Sverigedemokraterna. En rimlig och kanske också trolig hypotes är att det kommer att bli så även i valet nästa år.

De traditionella högerpartierna har problem i en rad länder. I Norge hamnade Høyre långt efter Fremskrittspartiet i valet häromveckan. I Frankrike, Tyskland och England utmanas den gamla högern av ytterkantspartier långt, långt ut på högerkanten. I Italien har Kristdemokraterna upplösts som konsekvensen av långvarig inre korruption, och Meloni styr nu landet. Hon kommer från Italiens postfascistiska efterkrigshistoria. I USA har den radikala högern och Donald Trump tagit över Republikanerna.

Kristersson haft dåligt år

Man kan kanske säga att Kristersson har haft ett dåligt år. Hans ledarskap har inte imponerat. Han förlorade sin nationella säkerhetsrådgivare, Henrik Landerholm, som han varit vän med sedan ungdomen. Han förlorade också sin utrikesminister Tobias Billström, som sågar just den där konstruktionen med Henrik Landerholm vid Kristerssons sida i Statsrådsberedningen. Det är förstås ett underbetyg att en tidigare minister kritiserar sin förutvarande chef i en så viktig principiell fråga. För detta är ju Ulf Kristerssons egen baby.

Nu är detta bara yttre fenomen, som kanske påverkar siffrorna just för tillfället. Men även i andra länder med liknande politisk historia tappar alltså högerpartierna mark. Det handlar inte bara om Kristerssons bristande handlag. Sverigedemokraterna surfar på tidens våg, liksom andra högerpopulistiska partier i andra länder.

Det gör att och talar för att vi nu bevittnar ett avgörande skifte i den svenska politiska ”borgerligheten”.

Konservativ flodvåg

Sådana skiften har inträffat tidigare. Borgerliga högerväljare har historiskt sett tenderat att rösta på det borgerliga parti som är i takt med tidsandan och som det går bra för, som framstår som ledande parti i borgerligheten.

Efter andra världskriget var Folkpartiet största borgerliga parti, då med en socialliberal politik som bar i väljarkåren på den tiden. Bertil Ohlin var borgerlighetens statsministerkandidat, men kom till korta mot Tage Erlander i val efter val.

Sedan växte Centerpartiet och blev största borgerliga parti, framburet av en kritik mot centraliseringen, landsbygdens utarmning, kärnkraften och socialdemokratins långa maktinnehav. Thorbjörn Fälldin ledde den borgerliga oppositionen till en historisk valseger 1976.

Men bara fyra år senare blev Moderaterna under ledning av Gösta Bohman största borgerliga parti. Nu svepte en nyliberal våg över världen, med marknadsliberaliseringar, privatiseringar, bantad offentlig sektor och skattesänkningar.

Och nu? Ja, ingen har väl missat den konservativa flodvåg som präglar vår tid. Och då är det inte fråga om någon försynt värdekonservatism utan om en radikalkonservatism som tidigare var tämligen marginaliserad i svensk och internationell politik.

Populismen radikaliserar sig själv

För Moderaterna är detta nu en rent existentiell fråga. Detta är första gången partiet utmanas från höger. Tidigare har Moderaterna alltid som politisk princip bevakat högerkanten. Under senare tid har partiet emellertid flip-floppat från det ena till det andra. Fredrik Reinfeldt placerade partiet ganska långt ut på den liberala flanken när det gällde invandring och värderingsfrågor. Men Ulf Kristersson har inte bara flyttat tillbaka partiet till mer traditionella moderata positioner, utan också anpassat sig till Sverigedemokraterna.

Populismen har ju en tendens att steg för steg radikalisera sig själv. I de senaste debatterna passar Ulf Kristersson på att varna för att om de rödgröna kommer tillbaka blir det mer asylinvandring, mindre hårda tag, skattehöjningar och mer bidrag.

Ulf Kristersson försöker förstås vinna tillbaka väljare som gått till Sverigedemokraterna, eller i varje fall förhindra att tappet fortsätter, genom att gå ytterhögern till mötes. Och Socialdemokraterna rör sig åt samma håll när det gäller brott och invandring, av rädsla att tappa väljare till andra sidan.

Gör jobbet åt ytterhögern

Men Moderaterna har inte vunnit några väljare på senare tid. Istället talar Ulf Kristersson om Socialdemokraternas ”terrorromantik”. Och utrikesminister Maria Malmer Stenergard kallar judar som protesterat mot ett föredrag av en israelisk IDF-soldat för ”odjur”.

Kristdemokraternas Ebba Busch kallar en liten, liten grupp störande Palestinademonstranter för ”barbarer”. Sverigedemokraterna hade inte kunnat övertrumfa den typen av retorik, Moderaterna och Kristdemokraterna gör jobbet åt ytterhögern. Men sanningen är att regeringen och Kristersson är hårt pressade, inte bara i Novus väljarbarometer utan också i en rad andra avseenden. Kanske tror de att anfall är bästa försvar.

För allt detta är en viktig förklaring till att Moderaterna tappat mark. Medelklassen i storstäderna har länge varit en viktig moderat väljarbas. Särskilt Fredrik Reinfeldt skördade stora framgångar i Sveriges tre stora städer, som blev riktigt blåa under den här tiden.

Numera är de stora städerna ett moderat sorgebarn. Här finns det politiska förklaringar värda att uppmärksamma. De gamla moderaterna var på Carl Bildts tid konservativa på många sätt och vis, men hade också liberala instinkter. Inte bara när det gällde sänkta skatter utan också i form av liberala värderingar.

SD får hälften av ministerposterna

Novus-undersökningen aktualiserar frågan om hur regeringsalternativen egentligen ser ut inför nästa val. Socialdemokraterna är förstås medvetet otydliga på sin kant, en möjlig svaghet om regeringsfrågan hamnar i fokus i slutet av valrörelsen nästa år. Men på högerkanten kan det nya politiska landskapet vara en helt avgörande akilleshäl.

Om Sverigedemokraterna blir största borgerliga parti är frågan om det är Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson som är statsministerkandidat. Den osäkerheten lär inte gynna Moderaterna och kan bli svårsmält för många liberala väljare som mer trivs i mitten.

Även om Sverigedemokraterna inte blir störst i slutändan kommer osäkerheten att sätta sin prägel på det kommande årets debatter och kan vara avgörande för många väljare. Men Sverigedemokraterna lär under alla omständigheter besätta minst hälften av ministerposterna, kanske fler. Om Tidöpartierna vinner valet. Blir Jimmie Åkesson statsminister nästa höst? Eller nöjer sig Sverigedemokraterna med utrikesminister- och finansministerposten? Och justitieministerposten, är den vikt för Richard Jomshof?

Det är sådana frågor och farhågor som säkert sänker humöret i Rosenbad. Så här ett år innan valet 2026. Det ser ut att bli ett svenskt ödesval.

Håkan A Bengtsson