Vem är det som inte har integrerats?

Intregration Segregationen är inte importerad, den är svensk, skriver Juan Fonseca.

Hur länge har Sverige haft invandring från länder utanför Europa?

Tre, fyra decennier?

Redan då, när de första kom, ställde man frågan: Hur ska dessa människor integreras?

Och nu, fyrtio eller femtio år senare – efter ett halvt sekel av arbete, skatteinbetalningar, utbildning och samhällsbygge – ställer man exakt samma fråga igen. Skillnaden är tonen: då talade man om möjligheter. I dag talar man om piska, assimilering, straff och återvandring.

Så vem är det egentligen som inte har integrerats?

Byggdes med politiska beslut

De som har arbetat sedan de kom hit, som byggt vägar, städat sjukhus, utbildat sina barn och startat företag?Eller de som haft makten att integrera men abdikerat från sitt ansvar – som planerat bostadspolitik, avvecklat service, koncentrerat fattigdom och sedan kallat resultatet “utanförskap”?

Segregationen är inte importerad. Den är svensk. Den byggdes med politiska beslut – om bostäder, skolor och ekonomi. Och när myndigheterna, bankerna och vården drog sig tillbaka från dessa områden, fylldes tomrummet av andra krafter. Det är inte invandrade som lämnat samhället. Det är den politiska makten som lämnat dem.

Trots detta beskriver regeringen och Sverigedemokraterna och en del andra partier, integrationen som ett misslyckande hos individen, inte hos staten. Man talar om hårdare tag, krav, språkprov och återreseförbud – men sällan om bostäder, jämlikhet eller tillit. Integration har reducerats till lydnad. Det handlar inte längre om att bygga ett samhälle, utan om att mäta vem som passar in.

Inte brist på kompetens

Samtidigt visar siffrorna en annan verklighet. Tre av tio nya högskolestudenter har utländsk bakgrund. De flesta av dessa unga är födda i Sverige, barn till föräldrar som en gång flydde hit. De pluggar, arbetar, bidrar och försörjer sig. De är svenska i allt utom i hur de behandlas.

På arbetsmarknaden fortsätter samma mönster. Enligt IFAU är chansen att få jobb upp till 40 procent lägre för den som har utländskt namn, trots samma utbildning.

SACO visar att utrikes födda akademiker tjänar i genomsnitt 10–15 procent mindre än svenskfödda, även i samma yrken.

Var fjärde högutbildad jobbar under sin nivå. Det är inte brist på kompetens – det är diskriminering, och det kostar Sverige både tillväxt och förtroende.

Vi säger att vi har arbetskraftsbrist, men låter läkare köra taxi och ingenjörer städa kontor. Vi förlorar miljarder på att inte använda människors kunskap – och skyller sedan på dem för förlusten. Det är inte logiskt, det är destruktivt.

Ett land som inte tar tillvara människors potential tappar sin framtid.

Främlingsfientligheten satt agendan

Jag har bott i Sverige i snart femtio år. Jag har sett hur människor från hela världen byggt fabriker, skolor och familjer här. Men något har förändrats. Sverigedemokraterna har vunnit första ronden i kampen om bilden av Sveriges mångfald.

De har lyckats få nästan alla andra partier att anamma deras språk, deras logik och deras misstänksamhet. De har gjort mångfalden till ett hot – och fått även motståndarna att tala som om den vore ett problem att hantera, inte en styrka att utveckla.

De har lyckats förvandla den socialdemokratiska idén om folkhemmet – en gång byggd på gemenskap och jämlikhet – till något trångt, defensivt och reserverat för de “infödda”. Och de andra, de invandrade svenskar, framställs som något främmande, farligt, som måste tämjas, assimileras, anpassas eller i sista hand försvinna.

Det är den största integrationsskulden av alla: att låta främlingsfientligheten sätta agendan för hur vi talar om vårt eget land.

Juan Fonseca, tidigare riksdagsledamot (S)