Varför står arbetsmiljön i Sverige och stampar?

Det fackliga Sverige bör skärpa sin politik för ett ökat välbefinnande i arbetet. Det skulle gynna produktiviteten och förbättra vår livskvalitet.

Min uppfattning är att konventionell nationalekonomisk analys ofta blir mer kvalificerad och mer relevant om den stöts och blöts mot andra discipliner. Inte sällan är det i gråzonerna som den mest relevanta samhällsforskningen och de mest samhällsnyttiga resonemangen förs. Silos och stuprör leder sällan till särskilt mycket gott.

Men när jag parallellt läser den nya boken Why Workplace Wellbeing Matters: The Science Behind Employee Happiness and Organizational Performance (De Neve och Ward) och den statliga utredningen En arbetsmiljö för ett förändrat arbetsliv (SOU 2025:73) blir jag tvungen att vända på mitt invanda perspektiv. I stället för att uttrycka tveksamhet över nationalekonomins ”kolonisering” av andra discipliner, ser jag ett konkret fall där den här koloniseringen borde ha gått längre. Utredningen hade tjänat på att inkludera de resonemang och den forskning som ekonomiprofessorerna lyfter fram i sin bok.

Inte skadat med nationalekonomer

Med stöd av det ökade intresset för subjektivt välbefinnande inom politik, näringsliv och akademi, lyfter utredningen, om än lite pliktskyldigt och utan nämnvärd precision, fram den betydelse som en god arbetsmiljö med ett högt välbefinnande kan ha på arbetsgivarens verksamhet. Det är så klart positivt, men man förbiser den snabbväxande nationalekonomiskt präglade forskningen som på flera sätt har tagit steg framåt i den här förståelsen.

Ett skäl till detta är sannolikt att den rådgivande forskargrupp som utredningen har använt sig av endast består av svenska forskare med inriktning mot arbetsvetenskap och psykologi. Någon eller några nationalekonomer som befinner sig i den internationella fronten hade inte skadat. Diskussionerna i gruppen hade säkerligen blivit intensiva och … utvecklande. Återigen – silos och stuprör leder sällan till särskilt mycket gott.

Den här bristande helhetssynen blir särskilt pregnant i ljuset av att arbetsmiljön i Sverige står och stampar samtidigt som sökandet efter nycklarna till framtidens produktivitet har intensifierats, i Sverige och globalt.

En av de främsta utmaningarna för arbetsmiljöpolitiken är därför att få de platta kurvorna i diagrammet nedan att vända uppåt. Trots att reallönerna har ökat med mer än 50 procent sedan 1997 har den sammantagna nöjdheten med arbetet varit oförändrad för de tre breda löntagarkategorierna. Hur kan detta komma sig? Varför har inte välbefinnandet ökat när reallönerna har skjutit i höjden? Vad är det som driver välbefinnandet i arbetet?

Stress och mening

Ett sätt att ta ett steg vidare i den här förståelsen är att, som De Neve och Ward gör, dela in välbefinnandet i arbetet i olika vetenskapligt identifierade kategorier. Förutom den samlade – och reflekterande – nöjdheten i diagrammet ovan lyfter de även fram aspekter som arbetsbelastning, stress och mening.

Sedan industriavtalets tillkomst år 1997 anser, enligt diagrammet nedan, ungefär 30 procent av de industrianställda att arbetet är psykiskt påfrestande och ungefär varannan anser att de har alldeles för mycket att göra. Samtidigt anser ungefär sex av tio att arbetet är meningsfullt och sju av tio är sammantaget nöjda med sitt arbete. Inga statistiskt säkerställda förändringar har skett i dessa avseenden sedan 1997.

För de år (1997–2016) som finns tillgängliga i SCB:s databas har besvären till följd av stress och psykiska påfrestningar trendmässigt ökat inom industrin sedan mitten av 1990-talet. Drygt var femte industrianställd anser i dag att deras arbetsuppgifter är för enkla och mer än hälften anser att de sällan lär sig något nytt och utvecklas i yrket (inget av detta visas i diagrammet).

Vad skulle hända med svensk produktivitet om vi lyckades ta markanta steg framåt i att förbättra arbetsmiljön i dessa avseenden? Är detta den produktivitetens heliga gral som politiken och näringslivet inte har tagit på tillräckligt stort allvar – bortom de icke-förpliktigande och allmänt hållna fraserna?

De Neve och Wards kanske viktigaste utgångspunkt är att arbetet är avgörande för vårt allmänna välbefinnande. Det betyder att en politik som förbättrar arbetsmiljön bidrar till en högre livskvalitet. Med ekonomprosa betyder detta att det uppstår en positiv extern effekt som innebär att samhällsnyttan av en förbättrad arbetsmiljö är större än det värde som den skapar för arbetsgivaren.

Att förlora arbetet är bland det mest skadliga för livskvaliteten som en människa kan utsättas för. Vi vänjer oss inte vid en sådan situation och det handlar inte främst om den lägre inkomsten – det handlar om förlusten av identitet, mening, dagliga rutiner och gemenskap. Som författarna uttrycker det: ”… unemployment presents one of the most pernicious (mycket skadliga) and permanent threats to wellbeing that we currently have evidence of.” Det tycks till och med vara så att en ökad arbetslöshet i din yrkesgrupp, som en negativ extern effekt, sänker ditt allmänna välbefinnande även om du själv inte är drabbad.

Arbetslöshetens skadliga effekter ska då jämföras med den förhärskande teoretiska utsagan bland nationalekonomer – att arbeta är något vi hatar och som vi gör enkom för att få en inkomst. Att arbeta leder bara till ”disutility”, inget annat. Lönen du är villig att arbeta för blir då priset för din förlorade livskvalitet.

Kraftig negativ avvikelse

En andra utgångspunkt är observationen att välbefinnandet i arbetet inte bara skiljer sig markant åt mellan branscher, utan även mellan företag som på en detaljerad nivå liknar varandra. I branscher med ett generellt lågt välbefinnande finns det således företag som kraftigt avviker positivt. I branscher med ett generellt högt välbefinnande finns det således företag som kraftigt avviker negativt. Uppenbarligen går det att förbättra arbetsmiljön även om branschens förutsättningar är svåra.

Vad ska då arbetsgivare prioritera för att förbättra de anställdas välbefinnande i arbetet?

De Neve och Ward identifierar, utifrån en samlad läsning av forskningsfronten, tre områden som, tillsammans med löner och villkor samt säkerhet i form av liv och hälsa, bär på störst chans att bli lyckosamma. Det första är trygghet i anställningen, både vad gäller anställningsform och anställningstrygghet. I detta ligger även att de anställda har en hörsammad röst på arbetsplatsen, gärna i form av facklig organisering, och faktiska möjligheter till utveckling i arbetet, både innehållsligt och karriärmässigt.

Ett andra område är relationerna med chefen och kollegorna. Det är centralt att känna sig inkluderad och behövd, att arbetsgivaren ser oss som hela individer, men också att det finns stöd att tillgå när behovet finns. Det genomsnittliga svaret är att chefen är den person som du helst inte träffar på jobbet.

Det tredje området handlar om olika aspekter av inflytande. Det finns för företagsledningen mycket att vinna på att inkludera enskilda och arbetsgrupper i utvecklingen av arbetssätt och hur samarbetet mellan kollegor och avdelningar ser ut. Därtill är det positivt om anställda i möjligaste mån kan styra när och var de arbetar. Arbetsgivarstyrd schemaläggning och sent inställda skift är skadliga för välbefinnandet i arbetet. Vår vilja till autonomi pekar mot målstyrning framför detaljstyrning, omväxling framför enformighet.

Som författarna avslutningsvis slår fast i sin genomgång av de viktigaste drivkrafterna: ”Working for low wages and living in a state of financial precarity is particularly detrimental to subjective wellbeing…” Därutöver sjunker ditt välbefinnande om du jämför din lön med någon som tjänar mer än du, men det är oförändrat om du jämför din lön med någon som tjänar mindre än du! Det förra fallet uppfattar du som oförtjänt, det senare som förtjänt, som det mest självklara i världen.

Förutom det här sista, tänker du säkerligen: Jaha, var det inte mer än så här? Nä, det är inte mer än så här. Styrkan i den här boken ligger inte i att den pekar ut nya områden som särskilt viktiga för välbefinnandet i arbetet – för de finns sannolikt inte. Det handlar, som Leif Östling och Skattebetalarnas förening möjligen skulle uttrycka det, väldigt mycket om sunt förnuft, om det som vi till vardags tänker om de här frågorna. Ingen kärnfysik, men ack så viktigt.

Positivt utfall

Och om vi ställer oss Östlings fråga om vad fan vi får för pengarna, visar De Neve och Ward med all önskvärd tydlighet att arbetsgivares satsningar på ett högre välbefinnande i arbetet typiskt sätt leder till positiva utfall vars värde överstiger investeringskostnaden. Den här ”happy and productive thesis” har en lång historia, men under senare år har forskningen visat än tydligare att sambandet finns. Det som framför allt har skett är att forskningen har visat att ett förbättrat välbefinnande i arbetet leder till en mer effektiv verksamhet.

Men det är inte bara kreativiteten och produktiviteten som gynnas, utan det handlar även om förbättrade möjligheter att rekrytera och behålla anställda. Detta tenderar sammantaget att spilla över i bland annat ökat försäljning, högre lönsamhet och bättre aktiekursutveckling.

Caset är starkt för det enskilda företaget, men ett ökat välbefinnande i arbetet har, som sagt, ett stort värde i sig självt eftersom det bidrar till ett allmänt högre välbefinnande. När den samhällsekonomiska vinsten på detta sätt överstiger företagens vinst är det ekonomiskt rationellt för politiken att satsa mer resurser på ett förbättrat välbefinnande i arbetet än vad som är rationellt för det enskilda företaget.

Därför är det hög tid för politiken och parterna på arbetsmarknaden att på ett mycket skarpare sätt ta sig an frågan om ett förbättrat välbefinnande i arbetet. Det vi hittills har sett, både i omvärlden och här hemma, är framför allt många fina ord och läpparnas bekännelse. Men det som behövs är konkret handling, inte fler floskler om gemensamt ansvar och ömsesidig nytta.

Det fackliga Sverige bör självklart ta ledningen i detta arbete och ännu tydligare driva arbetsgivarna och politiken framför sig. Hur kan politiken ställa ytterligare krav på företagen att följa och följa upp – Measure what you treasure? Vad kan inkluderas i redovisningsplikten? Analogt med arbetsgivarens ansvar vid sjukskrivning, vilka skarpa krav på åtgärder kan finnas?

Människan som utgångspunkt?

Hur kan kollektivavtalen och arbetsmiljöavtalen vässas, med färre bör och fler ska? Vilka sanktionsmöjligheter kan läggas på bordet? Hur kan facken bidra till att försöksverksamheter etableras och utvärderas enligt konstens alla regler? Hur kan EU:s nya regler om företagens hållbarhet användas som hävstång? Vilka framåtlutande arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer går det att kroka arm med? Hur säkerställer vi att ny teknik i allmänhet och AI i synnerhet implementeras med människan som utgångspunkt? Och så vidare.

Det här är inte onödig byråkrati eller allmänt flum. Det handlar om affärskritiska och produktivitetsdrivande beslut och om viljan att skapa ett samhälle där vi trivs bättre med våra liv. Det handlar om att orka prata om både fler jobb och bättre jobb, om kvantitet och kvalitet. Det råder ingen brist på möjlig input till den nya arbetsmiljöstrategi som regeringen arbetar med.

Förhoppningsvis är det fler arbetsgivare som i framtiden fokuserar på rätt saker. Läs den här platsannonsen, hämtad från Svensk Floskelordbok:

”Den agila transformationen på Sveriges Radio går in i en ny fas! Nu bygger vi intern förmåga inom coachning och söker därför en strategisk enterprise agile coach som driver vår fortsatta agila transformation framåt, ansvarar för att hålla ihop vad agilt på Sveriges Radio är och leder arbetet med att bygga upp vår interna agila coachningsförmåga.”

Daniel Lind, 

Vill du läsa två artiklar i Ekonomisk Debatt som Daniel tidigare har skrivit om lyckans ekonomi respektive lyckan på arbetsmarknaden – klicka HÄR och HÄR.