De senaste två åren har slitit upp enorma sår i regionen.
Det har gått två år sedan Hamas genomförde den massaker som startade den senaste våldsspiralen i regionen.
Attacken inleddes med raketer mot israeliska städer. Därefter gick 3 000 man in i byar nära gränsen till Gazaremsan. Mördandet var urskiljningslöst, men avrättningar av civila, tortyr, våldtäkter och likskändningar. Omkring 1 200 människor dödades. 250 israeler togs som gisslan.
Det måste världen minnas och uppmärksamma den här dagen.
Israel utsattes för det värsta dådet i landets historia och hade rätt att svara.
Känslan av hopplöshet har varit stark, och är väl det fortfarande
Ganska snart stod det dock klart att svaret kom att sakna proportioner. Bombningarna har varit brutala. Över 60 000 människor har dödats i vad de flesta folkrättsjurister nu väljer att kalla ett folkmord.
Omvärlden reagerade sent mot övergreppen. Det var som att man länge inte ville se eller förstå vad som hände, och händer. För övergreppet fortsätter. Dagligen.
Och i dag är det allt tydligare att kriget drivs vidare delvis för att Benjamin Netanyahu måste hålla ihop sin högerextrema regeringskoalition.
Trots detta har delar av den svenska offentligheten ännu inte förstått. En palestinasjal utanför riksdagen kan fortfarande vålla större debatt än det faktum att barn mördas i Gaza.
Detta relativiserande av krigsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna kommer för lång tid prägla många människors bild av västvärlden. Och det bör sägas samtidigt som Hamas agerande för två år sedan på samma sätt aldrig får relativiseras.
Känslan av hopplöshet har varit stark, och är väl det fortfarande, men nu tycks det ändå finnas möjlighet till en vapenvila. Under veckan pågår förhandlingar om den plan Trump-administrationen lagt fram.
Det är förstås lovande att samtalen tagit en så konkret form. Men mycket återstår, och det mesta talar för att det Trump föreslagit inte kan vara någon grund för en mer varaktig fred.
Planen innebär konkret att Israel kommer ockupera en betydande del av Gazaremsan. Att resten av Gaza förblir palestinskt är ett steg i rätt riktning jämfört med en etniska resning som Netanyahu tidigare flaggat för, men Israel måste fås att lämna de korridorer man upprättat under kriget, som tränger djupt in på palestinskt område och i praktiken innesluter Gaza.
Samma med den punkt som säger att området under överskådlig framtid ska administreras av ett internationellt styre. Det må vara nödvändigt under en övergång, på samma sätt som det krävdes i Bosnien efter kriget där på 1990-talet.
Men sedan?
Det är fortfarande ett faktum att det enda som långsiktigt kan skapa fred i regionen är etablerandet av en palestinsk stat vid sidan av Israel. Eller som Alastair Campbell, Tony Blairs tidigare spin doctor, numera kommentator i podden The rest is politics, uttryckte saken i ett avsnitt nyligen: Israel kommer inte kunna känna sig tryggt utan ett fritt Palestina, Palestina kan inte bli fritt utan ett tryggt Israel.
Det är den enda rimliga utgångspunkten i den konflikt som så länge upplevts som totalt olöslig.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
