Trygghetslarm inte bara en produkt, förmedlar idén att trygghet är något individuellt.
Marknadsföring för säkerhetssystem och trygghetslarm som spelar på vår rädsla dyker upp med jämna mellanrum, och på senare tid allt oftare. Med allt som hänt i bakhuvudet väcker det inte trygghet, utan olust.
Kanske är det just för att de träffar en redan upparbetad nerv. Otryggheten präglar vår samtid, och finns närvarande i nyhetsflödet, i samtalen, i vardagliga försiktighetsåtgärder. Med den ökade rädslan, öppnas också ett utrymme för de som ser affärsmöjligheter.
Oron förtjänar att tas på allvar
Låt mig vara tydlig från början: rädslan är befogad. Den är inte överdriven och inget att moralisera över. Många upplever i dag en reell otrygghet i sin vardag. Och trygghetslarm är livsviktiga. För kvinnor, för äldre, för personer med funktionsnedsättning, för människor som lever ensamma. De fyller en konkret funktion och behöver därför finnas.
Just därför väcker den här typen av marknadsföring frågor som förtjänar att tas på allvar.
För den säljer inte bara en produkt. Den förmedlar också en underförstådd idé: att trygghet är något individuellt. Något du själv förväntas köpa, bära med dig och ytterst ansvara för.
Det är här obehaget uppstår.
Försäljningen av trygghetslarm ökar. I sig är det inte märkligt. Men när grundläggande samhällsvärden som trygghet i allt högre grad blir beroende av vinstdrivande företag sker en förskjutning. Fokus flyttas från politiskt ansvar och gemensamma lösningar till privata, kommersiella alternativ, från förebyggande samhällsarbete till individuell riskhantering.
Att kapitalisera på rädsla är inget nytt. Naomi Klein har beskrivit detta som ”kriskapitalism”: hur kriser inte bara hanteras politiskt, utan också exploateras ekonomiskt. Trygghetsindustrin är inte ensam om detta. Men den är särskilt känslig, eftersom den rör något så grundläggande som människors känsla av säkerhet och tillit till samhället.
Reduceras till symptombehandling
När trygghet paketeras som en konsumtionsvara riskerar den att avpolitiseras. Det som i grunden kräver politiska beslut, långsiktiga reformer och gemensamt ansvar reduceras till symptombehandling.
Trygghetslarm kan aldrig ersätta fungerande välfärd, närvarande samhällsservice eller ett politiskt ansvarstagande för tryggheten i det offentliga rummet.
När trygghet görs till en privat lösning förändras också vår föreställning om vad vi kan kräva gemensamt. Om trygghet blir något man köper själv, minskar trycket på politisk mobilisering och ansvarsutkrävande. Varför kräva förändring, när ansvaret successivt flyttas över till individen?
Budskapet i marknadsföring för säkerhetssystem och trygghetslarm är tydligt: lösningen finns till salu.
Trygghetslarm behövs, men de får aldrig bli en ersättning för de politiska reformer som behövs. För i slutändan gynnar denna utveckling främst de företag som kan göra rädsla till affärsidé.
Hur trygg man känner sig får aldrig bli beroende av hur mycket man har möjlighet att betala.
Trygghet bör inte vara en konsumtionsvara. Det är ett politiskt ansvar, och ett gemensamt åtagande.
Rebecka Bjuremalm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
