Timbro och Oikos är ett vackert par

De senaste dagarnas mest omtalade politiska debatt har handlat om en rapport från den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och SD-kopplade Oikos.

De har skrivit ett politiskt program på 132 punkter som fått högerns filterbubblor på nätet att koka över av glädje och rent upphetsning. Närmare det amerikanska Project 2025, som skrev handboken för Trumps övertagande, har vi ännu inte kommit i Sverige.

Avgifter till universiteten

Bland de punkter som författarna Adam Danieli och Arvid Hallén spånat fram finns en rad frågor som fullkomligt skriker efter motargument. Som att de vill införa en terminsavgift på landets universitet. Ett förslag som ofelbart kommer leda till större social snedrekrytering. Eller för att uttrycka sig på enklare svenska: vill vi att landets universitet ska fyllas av studenter från medel- och överklassen, så de slipper umgås med packet från underklassen, då är det säkert ett bra förslag.

Men det intressantaste med Timbros och Oikos 132 punkter är ändå något annat.

Det handlar om synen på vad liberalism är för något.

Traditionellt har svensk borgerlighet värnat liberalismens dubbla ansats.

Dels den den ekonomiska friheten. Näringslivets och den fria marknadens intressen, om man så vill. Dels en politisk liberalism, ofta uttryckt som individens rättigheter, som yttrandefrihet och föreningsfrihet och inte minst rättssäkerhet. Men också i form av sådant som majoritetens respekt för minoriteter (både politiska och etniska), vikten av ett oberoende kulturliv och en medvetenhet om att det kan krävas lagar och regler som begränsar marknaden för att alla människor ska kunna leva ut sin fulla potential.

Pekpinnekonservatism

Av dessa liberalismens två ansatser finns bara den första med i utspelet från Timbro och Oikos.

Deras text innehåller dussintals förslag marknadsliberalisering och privatiseringar.

Allmännyttan ska säljas ut. Hyresregleringarna avskaffas. Statlig skog ska privatiseras. Taximarknaden är för reglerad (minns ni vilda västern när den avreglerades?). Kulturen ska inte stöttas med offentliga medel utan av privata donatorer. Miljöregleringen är för hård, anser de också, därför måste den mildras.

Listan är egentligen mycket längre, men det är några av förslagen.

På alla andra områden är förslagen djupt pekpinnekonservativa, som att bara klassisk konst ska läras ut på konsthögskolan (har någon hört talas om akademisk frihet?). Och institutioner, stödsystem och regler som skapats för att stärka individens rättigheter eller mångfalden i samhället ska nedmonteras.

Det ska räcka med brottsmisstanke för att utvisa människor som kommit till Sverige. Brottslingar som är utvisningsdömda ska få sämre förhållanden i landets fängelser. Alla förstår att sådana förslag skulle slå ett svart hål i rättssäkerheten.

Biståndet ska sänkas ytterligare, annars en klassiskt liberal fråga att vilja hjälpa andra delar av världen på det viset.

Folkbildningen ska förlora allt stöd. Att människor växer som individer och får en ny chans i just folkbildningen spelar ingen roll. Det är ju inte marknaden som styr över den i dag. Alltså ska den väck.

På arbetsmarknaden ska mini-jobb med mycket låg lön införas. Otryggheten kommer öka för hundratusentals. En statlig a-kassa ska ersätta dagens lösning via facken.

Attacken mot civilsamhället

Attacken mot folkbildning och fack är också en attack på civilsamhället, även det en sektor som traditionellt värnats av liberaler.

På ett par punkter försöker Timbro och Oikos slå ett slag för yttrandefriheten. De vill att hets mot folkgrupp ska vara mera tillåtet än i dag och de vill att tech-jättarna ska slippa alla former av ansvar för vad som sägs och skrivs på deras plattformar.

Var och en får själv bedöma hur dessa förslag är relaterade till yttrandefriheten och vad skälet till att just dessa finns med i förslaget från Timbro och SD-smedjan Oiokos.

Kanske visar deras användning av begreppet demokrati vad det handlar om. I ett avsnitt skriver de att de vill värna ”ägardemokratin”.

Ordet fick mig att hoppa till. Senast någon på allvar talade om ägardemokrati var när Socialdemokraterna föreslog löntagarfonder. Men nej, Timbro och Oikos vill inte lyfta Rudolf Meidners fallna mantel. Deras förslag handlar om att göra det mer förmånligt att spara på ISK-konton.

Inte ens på fyllan

Men ingen kan ens på fyllan hävda att aktie- och fondsparande har det minsta med demokrati att göra. Demokrati är idén om att låta makt vara knuten till individen och till medborgarskapet inte till ett aktiekonto på Swedbank. Demokrati handlar om rättigheter varje människa har, (en människa röst för den som minns) inte om några hundralappar extra i månatligt sparande.

Redan i inledningen slår Danieli och Hallén fast att de skrivit ett liberalkonservativt program.

Tydligare än något annat visar deras utspel därmed att dagens politiska höger inte ger fem öre för den del av liberalismen som handlar om annat än en fri marknad.

Men visst, den här kombinationen av två egentligen oförenliga ideologier verkar ju ha fungerat för Donald Trump. I den meningen tycker nog en del att Timbro och Oikos är ett vackert par. Skribenterna menar också att Tidö måste gå från resonemangsäktenskap till äkta kärlek.

Lite som om de vore med i Gift vid första ögonkastet och nu måste hitta varandra på riktigt.

Det är nästan lite rörande i all sin förutsägbarhet.

Jesper Bengtsson