Tidöregeringen ignorerar Nobelprisad forskning

Slår mot inkluderande institutioner och riskerar Sveriges framtida välstånd.

Den kanske mest avgörande frågan i historien – varför är vissa länder rika och andra fattiga? – har fått sitt mest bestående vetenskapliga svar: Länder blir rika genom inkluderande institutioner.

Denna insikt belönades 2024 med Ekonomipriset till Alfred Nobels minne, utdelat av Sveriges Riksbank, till Daron Acemoğlu, James A. Robinson och Simon Johnson. Priset utdelades för deras forskning om hur institutioner formas och påverkar långsiktig ekonomisk utveckling, både genom teoretiska ramar och historiska samt empiriska data.

Samtidigt som Sverige erkänner denna forskning internationellt, ignorerar Tidöregeringen dess betydelse inom landets egna gränser.

Kultur av samproduktion

Acemoğlu och Robinson visar i sin bok Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity, and Poverty att hållbar ekonomisk tillväxt inte främst bygger på naturresurser eller teknologiska innovationer. Istället beror den på samhällsinstitutioner som möjliggör tillgång till kunskap, politiskt deltagande, jämlikhet och gemensamt beslutsfattande. Dessa institutioner främjar en kultur av samproduktion och uppmuntrar medborgarnas aktiva engagemang i beslutsprocesser. Det är avgörande för ett långsiktigt och hållbart samhällsbygge. Simon Johnsons bidrag i artikeln The Colonial origins of comparative development förstärker detta genom att visa hur frånvaron av sådana inkluderande strukturer historiskt har lett till stagnation och förlorad utveckling.

ABF och Palmecentret är centrala exempel på de inkluderande institutioner som forskningen pekar ut som avgörande för långsiktigt välstånd och demokratisk motståndskraft. Sveriges välfärdsmodell har under mer än ett sekel byggt inte enbart på industriell styrka, utan också på en omsorgsfullt uppbyggd institutionell struktur. Idag är det just dessa grundläggande institutioner som – under förevändning av ”budgetbrist” – försvagas. Att nu försvaga ABF och Palmecentret innebär att riva upp den infrastruktur som gjort demokratisk jämlikhet, samhällsengagemang och välstånd möjligt i landet.

Inte neutrala budgetbeslut

ABF är inte bara ett studieförbund, det är en demokratisk mötesplats som främjar medborgarengagemang och kunskapsspridning. Trots detta har regeringen beslutat att minska anslagen till studieförbunden med totalt 500 miljoner kronor under perioden 2024–2026. Detta motsvarar ungefär en tredjedel av statsbidraget. Resultatet blir färre utbildningsmöjligheter för unga, arbetare och nyanlända – vilket strider mot de inkluderande institutionerna som Nobelpristagarna lyfter fram.

Palmecentret, länge en symbol för Sveriges engagemang för mänskliga rättigheter och internationell solidaritet, drabbas nu hårt av nedskärningar. Sida har beslutat att helt avsluta finansieringen för 2025 – en förlust på cirka 68 miljoner kronor – vilket direkt påverkar 190 partnerorganisationer i 38 länder. Detta är inte bara ett avbräck för Sveriges internationella solidaritet, utan även ett strategiskt slag mot Sveriges mjuka makt, globala trovärdighet och långsiktiga säkerhet.

Nedskärningarna mot dessa två institutioner kan inte beskrivas som neutrala budgetbeslut. De slår direkt mot de inkluderande institutioner som Nobelpristagare har pekat ut som avgörande för både ekonomisk och social utveckling.

Är det ideologisk kortsynthet?

Hur kan ett land som hyllar Nobelpristagarnas forskning globalt samtidigt välja att undergräva de institutioner som gör samma principer levande hemma? Är detta ideologisk kortsynthet eller en farlig ignorans inför vetenskapliga rön?

Sveriges långsiktiga välstånd och globala trovärdighet kräver att regeringen återställer finansieringen till ABF och Palmecentret. Dessa institutioner är grundpelare för demokrati, medborgarengagemang och en inkluderande samhällsutveckling. För att säkerställa Sveriges framtida välstånd bör regeringen ompröva nedskärningsbesluten.

Emine Karakitapoğlu, miljövetare, S-politiker i Uppsala