Stoltenbergeffekten kan avgöra valet

Det norska valet är som en förpostfäktning inför vårt eget val nästa år.

Om några dagar går Norge till val. Det finns starka skäl för svenska politiker att ta en titt på den norska politikens senaste krumbukter.

Prognoserna tyder på att Arbeiderpartiet kommer att kunna sitta kvar och få mandat att regera ytterligare fyra år.

Så såg det inte ut i början av året. Då pekade allt på att det skulle bli regeringsskifte. Arbeiderpartiets opinionssiffror låg på runt 15 procent. Det såg, kort sagt, helt kört ut för statsministern Jonas Gahr Støre.

En förlorarstämpel brukar vara svår att tvätta bort, särskilt så nära ett val. Men sedan hände det oväntade.

Entré Jens Stoltenberg

Arbeiderpartiet hade regerat i koalition med Senterpartiet sedan valet 2017. Till skillnad från Centerpartiet i Sverige lutar det norska syskonpartiet mer åt det rödgröna hållet. Och påminner mer om Centern på Olof Johanssons tid, men med en dos populism. Partiet inkasserade också en inte obetydlig ökning av väljarstödet i valet 2017. Socialdemokratiska Arbeiderpartiet däremot tappade stöd igen. Men kunde ändå bilda regering.

Men i början av året hoppade Senterpartiet av regeringen, efter en kontrovers om energipriserna och Norges beroende av EUs beslut och regelverk. Landet är visserligen inte medlem i EU men har undertecknat ett EES-avtal, och måste för att få de ekonomiska fördelarna acceptera stora delar av EUs regelverk.

Senterpartiet har länge burit det norska EU-motståndet och såg nu chansen att hoppa av från vad som såg ut som ett sjunkande regeringsskepp.

Istället bildade Arbeiderpartiet regering på egen hand. Och hittade snabbt en lösning på elprisfrågan, framstod som regeringsdugligt. Det gav också partiet en större möjlighet att profilera sin egen politik mer i en rent socialdemokratisk regering.

Dessutom valde Gahr Støre att locka tillbaka en av norsk politiks stora stjärnor: Jens Stoltenberg. Han blev nu finansminister, en post han för övrigt redan innehade för snart trettio år sedan. Han kom närmast från uppdraget som Natos generalsekreterare, och har tidigare även varit partiledare och statsminister.

Stoltenberg tillhör också en av de tongivande socialdemokratiska familjerna i Norge. Det kräver ett visst mod av en ledare att rekrytera någon som har större lyskraft än en själv. Men beslutet har stärkt Gahr Støres ställning i Arbeiderpartiet och i rollen som statsminister. Han är ju inte heller någon duvunge. Effekten blev att Arbeiderpartiets väljarstöd fördubblades. Även om det dämpats en aning den senaste tiden ligger det mellan 26 och 28 procent och kan mycket väl leda till att Gahr Støre sitter kvar. Även om osvuret som vanligt är bäst när det kommer till opinionsmätningar och val.

Erfaret ledarskap

En förklaring till scenförändringen är det osäkra omvärldsläget. Här har Arbeiderpartiet en konkurrensfördel i förhållande till oppositionen. Jonas Gahr Støre har själv erfarenhet som utrikesminister och kan föra landets talan i internationella forum. Sittande utrikesminister Esper Barth Eide har hamnat rätt när det kommer till kriget i Mellanöstern och har inte behövt göra några 180-graderssvängningar som Sveriges utrikesminister. Och Jens Stoltenberg har rattat Nato i organisationens största kris och utmaning någonsin.

Den här dimensionen ska nog inte underskattas. Arbeiderpartiet har ett erfaret ledarskap som kan agera och göra avtryck på den globala nivån. Norge är i dag en viktigare och starkare global röst än Sverige som ingen riktigt bryr sig om internationellt.

Om de rödgröna partierna blir större i valet lär det ändå bli en minoritetsregering. Möjligen tillsammans med Senterpartiet och Sosialistisk Venstre, eller något av partierna. Men Senterpartiet ser ut att tappa betydligt mer än hälften av väljarna från förra valet. Men Rødt (som står till vänster om Socialistisk Venstre) och Miljøpartiet De Grønne lär inte ingå i en kommande regering, och gör av allt att döma inte anspråk på några regeringsposter heller.

Det innebär i så fall att Gahr Støre kommer att behöva förhandla och kompromissa med åtminstone två andra partier. Frågan är om han kan hitta någon partner att göra upp med ibland på den borgerliga sidan, där det spretar åt olika håll. En sak är säker, någon dans på socialdemokratiska rosor lär det inte bli.

Solbergs stöd har dalat

Den andra sidan av myntet är också de drastiska förändringarna på högersidan. Erna Solberg har lett Høyre i drygt 20 år. Hon har varit centralgestalten i det borgerliga blocket, och nyckeln till de tidigare framgångarna för de borgerliga partierna. Hon är känd för sina hårda nypor, och fick tidigt epitetet ”järn-Erna”. Hon tog som statsminister in högerpopulistiska Fremskrittspartiet i regeringen 2013. På den tiden kunde hon samla 27 procent av väljarna. Och nyss var opinionssiffrorna nästan 30 procent, det vill säga innan Jens kom hem.

Sedan har stödet dalat ordentligt, och ligger nu under 15 procent om man ska tro de senaste opinionsmätningarna. Hennes mans aktieaffärer, och kopplingarna till information Solberg hade som statsminister, har också skadskjutit henne. Om hon inte blir statsminister efter valet lär epoken Solberg i norsk politik vara över.

Istället har Sylvi Listhaug som leder Fremskrittspartiet gått starkt framåt och ligger nu på drygt 21 procent. Listhaug är en typisk högerpopulist, som gör uppseendeväckande uttalanden även om hon på sistone har tonat ner sina mest extrema åsikter. Den här förskjutningen högerut har aktualiserat frågan om vem som ska bli statsminister ifall det blir en borgerlig majoritet i valet. Listhaug har valt att hålla frågan öppen. Vilket irriterat Solberg. Allt detta har skapat en osäkerhet som inte gynnat den borgerliga oppositionen. Det finns många borgerliga väljare som absolut inte vill se Sylvi Listhaug som statsminister. Sammantaget framstår den borgerliga sidan som mer osäker och splittrad än tidigare. Det finns här ett europeiskt mönster. De gamla högerpartierna tappar mark till högerpopulisterna.

Pengar i valrörelsen

Den rödgröna regeringen som tillträdde 2021 har höjt förmögenhetsskatten. Frågan är mycket omdiskuterad och ifrågasatt från högerhåll, och har förstås blivit en fråga i valrörelsen. Listhaug och Solberg har framhållit att en rad miljardärer har flyttat från Norge och att landet därmed har tappat skatteintäkter. Men en del av de siffror och fakta som presenterats har inte stämt med verkligheten, vilket inneburit att kampanjen delvis slagit tillbaka på högern.

Dessutom har pengarna och politiken blivit en fråga i valrörelsens slutskede. Medierna har rapporterat om stora anonyma bidrag på åtskilliga miljoner från näringslivstoppar som skyfflats in i Fremskrittspartiets valkassa.

Norge är Norge, Sverige är Sverige. Men parallellerna är uppenbara. Och Magdalena Andersson blickar nog längtansfullt mot Norge och möjligheterna att bilda en minoritetsregering, vilket inte är helt givet. Och Ulf Kristersson har nog fått skrämselhicka av oredan på den borgerliga sidan i norsk politik. Moderaternas huvudvärk är ju att Sverigedemokraterna nu i flera opinionsmätningar är rejält mycket större än Moderaterna.

Parallellen till Norge är uppenbar. Relationen till högerpopulisterna har skapat en existentiell kris i de klassiska borgerliga partierna, i såväl Norge som Sverige.

Därför lär valrörelsen och valutgången i Norge studeras noga både här och där, både till vänster och höger. Man kan se det som en förpostfäktning till det svenska valet nästa år.

Håkan A Bengtsson