Kanske befinner vi oss vid slutet av en epok. Marknadsliberalism och avregleringar, särskilt av den finansiella sektorn, har varit den etablerade dogmen under flera decennier. Men den amerikanska bolånekrisen har gjort att klassiska argument från vänster nu är allmängods i debatten. Visserligen sker omvändelsen under galgen och vid bankruttens rand. Men sent ska syndaren vakna!
En stor grupp, motsvarande 2-3 procent av arbetskraften befinner sig idag i långvarig eller upprepad arbetslöshet. Trots det har regeringen rustat ner de aktiva programmen riktade till dessa grupper visar en ny rapport av Bo Jangenäs och Levi Svenningsson. Arbetsförmedlingen ägnar sig idag istället främst åt att förmedla jobb till människor som i huvudsak kan klara sitt arbetssökande själva.
Glöm inte att det var den amerikanska riksbankens räntesänkningar under börskrisen i början av 2000-talet, som bäddade för dagens bolånekris, genom att göra det väldigt billigt att låna. Så vilken ny bubbla ska finansmarknaderna blåsa upp nästa gång? Utsikterna att det ska bli en "nästa gång", minskar ju inte precis av att ingen ansvarig tycks straffas.
"Är Fredrik Reinfeldt en hållningslös vingelpetter?" frågade sig statsvetaren Erik Åsard när de nya moderaterna var nya. Reinfeldts oförmåga att hålla fast vid en position diskuterades livligt och åsikterna gick isär. Med facit på hand kan vi nu konstatera att även om de allra flesta sagor börjar med orden "det var en gång", finns det även de som börjar med orden "när alliansen vinner valet..."
Oppositionen måste återvinna trovärdigheten som reformister. Det händer inte på sex valrörelsemånader. Det måste börja nu, redan i går. Efter Reinfeldt är de tomma fälten stora: a-kassans framtid, tandvården, EU:s demokratisering, arbetslivets plågor. Mikropolitiken räcker inte. Den skapar aldrig den typ av politisk energi som krävs för att besegra regeringen.
Facket befinner sig i samma strategiska underläge som SAF 1975. Med andra ord vid ett vägskäl. Den borgerliga skadeglädjen är svår att ta miste på. SACO hyllas för att akademikerna inte tappar medlemmar. TCO kritiseras också men anses trots allt vara mer moderna, medan LO bara har sig själva att skylla och utmålas som en ful fisk ensamt ansvarig för både det ena och det andra.
Även om det är en glädjekalkyl, när det sagts att 5 000 personer skulle ha deltagit i samtalen om jobben, är det ingen slagen rörelse som talar i de svar vi läst. Tydliga värden och värderingar efterlyses som ett alternativ till finansminister Anders Borg och hans räknenissar. Därför får Mona Sahlin och de andra i s-toppen passa sig, så att inte de också fastnar i teknik och taktisk anpassning.
Varje organisation med självbilden att den måste utvecklas trots samhällsförändringarna och inte genom samhällsförändringarna är dödsdömd. Just därför måste socialdemokratin byta inställning. Människor vill delta och organisera sig efter sitt eget huvud. Idag möjliggör webben detta och därför kommer de organisationer som inte vågar låta människor organisera sig efter sitt eget huvud inte lyckas organisera människor.
Fackföreningskartan håller på att ändras rejält. Medan folk flyr LO stannar Saco:s medlemmar kvar. Frågan är om framtiden tillhör en organiserad medelklass medan en oorganiserad röra av splittring och politisk otrygghet väntar arbetarklassen. För som det ser ut nu vet medelklassen, som alltid, sitt eget bästa, stannar kvar i facket och ställer krav.
Förr placerades varenda flykting ut på förläggningar och spreds över landet. Alla var överens att det inte fungerade. Livsmiljöerna var ofta deprimerande. Men nu vill socialdemokraterna ändå tillbaka till det gamla. Det måste finnas bättre lösningar, som statligt stöd till städer som Södertälje och Malmö: fler bostäder, mer resurser till förskolor, grundskolor och vårdcentraler.
Så länge arbetarrörelsen och vänstern inte vågar satsa offensivt på opinionsbildning kommer den att förbli i underläge. Den politiska konsekvensen är att oppositionen inte riktigt vet vad den vill. Däremot har den folkligt stöd. För alliansen gäller det omvända. Den saknar folkligt stöd. Men den vet vad den vill. Och den har en arsenal av tankesmedjor som producerar idéer och politiskt självförtroende.
Ett hundratal rika svenskar ingår i den stora skattehärva som just nu nystas upp internationellt. Detta sedan en diskett med komprometterade uppgifter om undangömda pengar i stiftelser i Liechtenstein sålts till de tyska skattemyndigheterna. Riksskatteverket i Sverige har fått del av uppgifterna och utreder om det rör sig om undanhållande av skatt. Men namnen på de utpekade fuskarna är ännu fördolda. Varför?
Den heter kort och gott "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer". Det är en 112 sidor lång bok som Forum för levande historia ger ut i dag, som ett första steg i myndighetens efterforskningsarbete om kommunismens brott i Sovjetunionen, Kina och Kambodja.
Samma socialdemokratiska politiker som älskar att citera Olof Palmes stora ord om det sydafrikanska apartheidsystemets vedervärdighet tycker inte att apartheid är en "skam för mänskligheten" så länge det bygger på kön. Till Saudiarabien säljer Sverige krigsmateriel och stora affärer är på gång: Saabs radarsystem Erieye.
Problemet är inte EU-kritikernas kritik utan deras slutsatser. Sverige bör i och för sig inte vara den lydiga eleven i norr. Men huvudfokus borde vara att driva en annan politik på EU-nivå. SAP borde i Europaparlamentsvalet nästa år gå till val på ett gemensamt program för alla socialdemokratiska och socialistiska partier i Europa
