S måste göra upp med NPM-skolan

Låt skolan utgöra grunden till ökad samhällsgemenskap.

Det är inte annat än ett enormt politiskt misslyckande att segregationen och skillnaderna i resultat mellan elever från olika socioekonomiska grupper får fortgå år efter år efter år. Att den psykiska ohälsan och vantrivseln kopplad till skolan inte tas på större allvar. Att vi närmast ignorerar det faktum att dagens skola inte fungerar för ett stort antal barn utan istället framhärdar i att göra det till individuella problem. Att kunskaperna är okej, men inte mer, och att begreppet bildning länge lyst med sin frånvaro.

Pudlat om marknadsskolan

Liberalerna har under sin tid i regeringsställning ryckt fram och visat stor reformiver. De har pudlat gällande marknadsskolan och sagt sig vilja göra bot och bättring. Mängder med utredningar har tillsatts och levererat och inför årets budgetproposition talade Simona Mohamsson om ”den största reformagendan på 30 år”. Den omfattar bland annat läroplaner, betygssystem, lärarutbildning, skolpeng, minskad administration, ökad trygghet och säkerhet, olika vägar till arbetslivet – och nu senast tankar om att reglera lärarnas undervisningstid.

Mycket av detta är bra och intressant, men sitt omfång till trots är reformagendan inte den långsiktiga helhetslösning som så innerligt behövs för att komma till rätta med problemen. Ointresset när det kommer till att ändra själva systemet, det vill säga göra upp med New Public Management-skolan, tycks hålla i sig. Skolans uppgift förblir densamma som den reducerats till under de senaste 30 åren: sortering, segregering och individuell nyttomaximering. Men man kanske inte kan vänta sig annat av Liberalerna.

Räcker inte med vinsterna

Av Socialdemokraterna förväntar vi oss däremot mer och när partiet nu börjat formulera en agenda för 2030-talet med fokus på ökad samhällsgemenskap är det av största vikt att skolan blir en bärande del av den nya politiken. Skolan som social och kulturell mötesplats kan inte överskattas. Ingen samhällsinstitution har samma möjlighet att påverka relationerna mellan människor och grupper. Ingen annan institution gör oss delaktiga i samhällets olika sociala, kulturella och politiska ordningar som skolan.

För att skolan ska kunna leva upp till att vara denna institution, kunna verka i enlighet med vad skollagen faktiskt föreskriver, måste vi dock göra upp med den new public management-skola vi haft de senaste 30 åren. Det räcker inte med vinsterna. Hela marknadsstyrningen och dess vidhängande byråkratiska och juridiska företagsfilosofi behöver förändras.

Skolval driver segregation

Mest uppenbara är problemen med marknadiseringen – som är mer än vinsterna. Att marknadisera är att konkurrensutsätta. Skolorna konkurrerar i dag om skolpengen och eleverna om platserna på de populära skolorna. Friheten att få välja skola var ett mål i sig när skolan marknadsutsattes. Alla former av skolval driver dock segregation. Lika söker lika och synliga minoriteter och barn med låg socioekonomisk bakgrund eller med funktionsnedsättning väljs bort. Marknadsskolan har förstärkt den redan existerande segregeringen i samhället.

Skolvalet och den individuella skolpengen har därtill förvandlat elever och föräldrar från medborgare till kunder. Kunder är aktörer på en marknad. De bör hållas på gott humör av producenterna och försäljarna, annars går de någon annanstans. Medborgare är individer som är delaktiga och medansvariga, som påverkar samhället genom att vara medskapande. Det är inte bara marknadsskolan som bidragit till det förändrade medborgarskapet, men kanske har degraderingen blivit som tydligast i relationen till skolan.

En form av misstroendestyrning

New public management-modellen står på tre ben; marknadisering, företagisering och juridifiering. Företagiseringens inverkan på skolan har inte diskuterats i samma utsträckning som marknadiseringens, men att skolan har kommit att styras som vilket företag som helst orsakar stora problem.

Företagiseringen handlar bland annat om att organisera och styra genom mål- och resultatstyrning. Ett vanligt skäl till att införa mål- och resultatstyrningen är att effektivisera resursanvändningen och samtidigt göra de offentliga institutionerna mer brukarorienterade. Mål- och resultatstyrning förändrar samtidigt kraven på resultat- och prestationskontroll, vilket får organisationerna att göra sig ”utvärderingsbara”. Resultaten måste vara mätbara.

Företagiseringens metoder bygger därtill på nyliberala teorier om att politiker och offentliganställda alltid agerar egennyttigt och därför måste detaljstyras. Det är en form av misstroendestyrning där ingen plats för frihet under ansvar finns. Följden blir att de professionellas (de i verksamheterna) handlingsutrymme minskar, en avprofessionalisering sker och statusen sjunker. För den som organiserar och kontrollerar verksamheterna ökar statusen däremot. Liksom lönen.

Koppling mellan NPM och NPF

För skolans del har företagiseringen fått konsekvenser såväl för undervisningen som för elevernas lärande. Undervisningen har blivit hårdare mallad. Lärarnas uppdrag har till allt större del blivit att lotsa eleverna mot goda betyg. Detaljreglerade betygskriterier styr samtidigt som eleverna har fått ett mer prestations- och resultatfokuserat beteende. Den effektiva undervisningen, med fokus på resultat och där eleverna ska ha koll på sitt eget lärande, passar för en del, men långt ifrån alla. Det finns en tydlig koppling mellan NPM och de ökade NPF-diagnoserna (Sven Bölte, KI).

Styrningen har även påverkat synen på kunskap som sådan. Resultaten i form av betyg har hamnat i fokus på bekostnad av djupare kunskaper och bredare bildning. Kunskap som inte kan mätas i form av betyg har förlorat sitt värde. När outputen blir allt blir själva resan endast en transportsträcka. De för elevernas kunskap och bildning så nödvändiga omvägarna får inte plats i en undervisning som blivit alltmer instrumentell (Liedman 2001).

Med företagiseringen har även den juridiska regleringen ökat. Skolans styrdokument genomsyras numera av elevers och vårdnadshavares detaljerat individuellt juridiskt utformade rättigheter (som rätten att uppnå målen, rätten att bli informerad om kunskapsutvecklingen, rätten att inte bli kränkt). Formerna för hur rättigheterna uttrycks i styrdokumenten har bidragit till att försvaga skolans och lärarnas auktoritet och professionalitet. Lärare tvingas prioritera att inte göra fel i juridisk mening, trots att det kanske står i konflikt med vad som är rätt att göra ur ett professionellt perspektiv. Det kan se ut som att detaljstyrningen garanterar elevens rätt till kunskap och välmående. Men i verkligheten handlar garantin ofta bara om att personalen följer manualen. Det gäller att ha ryggen fri vid eventuellt ansvarsutkrävande.

Samvetsstress

Det behöver knappast sägas att företagiseringen och juridifieringen har ökat kraven på att dokumentera allt som görs. Medvetenheten om lärarnas ökade dokumentationsbörda är numera stor, men då inget görs åt själva grundproblemet – styrningen, genererar varje åtgärd oftast bara ännu mer kontroll och administration.

Den nya styrningen har också lett till det som brukar kallas samvetsstress. Professioner styrs av etiska principer som utgår från ändamålet (för lärarna formulerade i skollagen och läroplanerna). Tvingas man istället förhålla sig till specifika krav som går på tvärs mot ändamålet uppstår vanmakt. Spänningen mellan resultatstyrningens fokus på specifika kriterier och professionernas uppdrag i relation till ändamålen har inte diskuterats när det gäller skolan, trots att den med stor sannolikhet är en viktig orsak till ökad sjukskrivning och att lärare lämnar yrket.

Det är överhuvudtaget märkligt att företagiseringens styrmetoder inte har ifrågasatts mer, när de varken lett till den större effektivisering de syftade till eller till högre kunskapsresultat, men däremot är direkt kontraproduktiva i förhållande till skolans ändamål. Det är uppenbart att styrsystemet inte passar en så komplex verksamhet som skolan. En förändring är nödvändig.

Socialdemokraterna måste artikulera målkonflikt

Möjligheten att välja skola ska finnas kvar. Det har vi kongressbeslut på. Men Socialdemokraterna måste artikulera den målkonflikt skolvalet innebär. Hur varje barns rätt till en kvalitativt god undervisning och skolans samhällsbyggande uppgifter, som att motverka fördomar och främja sammanhållning och gemenskap, undergrävs av rätten att fritt välja skola.

Dagens skola både speglar och bidrar till det alltmer polariserade samhället. Några får det utbildningskapital som behövs för framtida karriärer, medan andra mest får uppleva att skolan inte är en väg till någonting alls. Kriminalitet blir en alternativ karriärväg. Bitterheten hos dem som betraktar sig som samhällets förlorare ökar i takt med att förtroendet för demokratin sjunker.

För oss socialdemokrater är skolan en avgörande kollektiv resurs för samhällsutvecklingen. Det finns många värden med en skola som är socialt och etniskt blandad. Medelklassen, som många av oss är en del av, handlar rationellt. Det har länge setts som rationellt att välja skola och se till sitt eget väl och ve. Låt det bli rationellt att tänka annorlunda.

När det gäller styrningen gjorde Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi ett försök till förändring 2016 genom Tillitsdelegationen. 2018 kom den med förslag på en mer tillitsbaserad styrning. Tillit är dock inte en styrningsmodell utan snarare resultat av en viss styrning och organisering, varför förslaget mött en hel del kritik.

Bort från behovet att kontrollera

En ny styrning av skolan betyder att vi måste komma bort från behovet att kontrollera och istället se möjligheterna i att främja utvecklingen av en god skolverksamhet. Grundläggande för en annan styrning är att sätta skolans ändamål och hela uppdrag i centrum. Vidare måste utrymmet för elevernas bildning och personliga utveckling återskapas liksom tilliten till professionerna, vilka också måste återfå sitt handlingsutrymme.

Att ersätta resultatstyrningen med professionsstyrning rakt av är förmodligen inte lösningen. Det måste finnas metoder för resurshushållning och för att granska och förbättra den pedagogiska verksamheten. Det gäller snarare att hitta en god balans mellan olika styrformer. Men ett större bottom up-perspektiv är nödvändigt.

Socialdemokratin har alltid varit svag för effektivisering. Allt som kan främja tillväxt har ansetts vara av godo. När det gäller skolans företagisering kan man verkligen ifrågasätta om den främjar någon tillväxt, men med den har andra värden som socialdemokratin åtminstone tidigare satt högt kommit på skam. Tidigare betraktade vi värden som kultur, bildning, moral som viktiga att värna. Det var värden som kunde utgöra motkraft mot marknad och kapital, frigöra människan och väcka de goda och solidariska krafterna inom henne.

Visionen om en skola som skapar samhällsgemenskap finns egentligen redan vilande i mycket av skollagstiftningen men motverkas idag av marknadiseringen, företagiseringen och juridifieringen. Samtliga tre måste reformeras om vi vill skapa en skola där eleverna kan trivas och må bra, är likvärdig och ger alla, oavsett kön och bakgrund, en god undervisning, tar kunskapen och bildningen på allvar och därtill får våra barn att känna lusten och glädjen i att lära.

Nadja Sandberg, Ingrid Carlgren och Christer Blomkvist, Socialdemokratiska skolföreningen