Krönika Psykiatrin fungerar inte som den borde, men vems är ansvaret?
Hur länge ska man behöva vänta innan en människa tas om hand enligt lagen om tvångsvård (LPT) eller lagen om vård av missbrukare (LVM)?
Frågan ställs allt oftare av förtvivlade anhöriga som ser sina närstående förlora fotfästet i psykisk ohälsa eller missbruk, medan vården ser på.
Anhöriga ber, vädjar och ringer samtal som aldrig leder någonstans.
Ofta slutar det med tragedi. Ett våldsbrott, ett självmord, ett liv som hade kunnat räddas om någon hade ingripit i tid.
Kommunerna drar sig för att använda tvångsvård, ofta på grund av bristande resurser
Sverige har en lagstiftning som med rätta värnar om individens frihet. Tvångsvård ska aldrig vara det första alternativet, men att träda fram när det är nödvändigt, det vill säga när man är en fara för sig själv eller omgivningen. I verkligheten skyddar systemet ibland lagtexten mer än människorna det ska hjälpa. Ofta sägs att personen inte uppfyller alla kriterier för tvångsvård.
För att bli omhändertagen enligt LPT krävs att personen lider av en allvarlig psykisk störning, behöver vård dygnet runt och motsätter sig den. Men i många fall väntar man tills faran är uppenbar, ibland tills någon redan har skadats. Att rädda människoliv borde komma i första hand.
Samma mönster syns inom LVM. Kommunerna drar sig för att använda tvångsvård, ofta på grund av bristande resurser, kostnader, rädsla för överklaganden eller otydliga riktlinjer. Resultatet för missbrukarna blir att de hamnar på botten, medan deras anhöriga står maktlösa bredvid.
Psykiatrin fungerar inte som den borde. Bedömningar blir fel, risker underskattas och kommunikationen mellan vård, polis och socialtjänst brister. Upprepade utredningar visar att varningssignaler har funnits, men ingen har agerat i tid och ingen tar på sig ansvaret.
Vem bär ansvaret när en människa söker hjälp men inte får den och sedan begår ett våldsbrott?
Statistik visar tydligt hur allvarlig situationen är. Enligt Brottsförebyggande rådet hade omkring fyra av tio gärningspersoner vid dödligt våld under 2006–2017 haft kontakt med psykiatrin året före brottet.
Samtidigt vårdades nära 447 000 personer inom psykiatrin under 2023, och de allra flesta begår aldrig våld.
Ändå misslyckas systemet gång på gång med att identifiera och stötta de personer där riskerna faktiskt är kända. Personal, exempelvis på ett gruppboende eller stödbostad, och anhöriga måste ses som en resurs, där larmen alltid ska tas på allvar. Iakttagelser och information från dem måste värderas på riktigt och noga. Dels för att rädda liv, dels för att ingen ska komma till skada. Lagen om tvångsvård handlar trots allt om att man ska skydda personen och omgivningen.
Och det väcker den kanske mest obekväma frågan av alla. Vem bär ansvaret när en människa söker hjälp men inte får den och sedan begår ett våldsbrott?
Är det läkaren som gjorde en felbedömning, socialtjänsten som inte agerade, eller en budget som skapat ett system där hjälp bara ges när det redan är för sent? Idag är svaret ofta att ansvaret inte läggs över på någon. Otydliga rutiner och hänvisningar till systemfel. Men bakom varje systemfel finns människor som valt att inte ta ansvar.
Ansvaret ligger också på systemnivå. Psykiatrin är tungt belastad, personalen är pressad och besluten om tvångsvård hamnar ofta hos stressade läkare. Så länge vården saknar både mandat och resurser att agera i tid kommer samma misstag att upprepas. Fler avvikelser och öppna granskningar är ett måste.
Varje gång en patient begår ett våldsbrott eller tar sitt liv borde händelsen analyseras noggrant, inte begravas i intern dokumentation. Det handlar inte om att hitta syndabockar, utan om att lära sig och förhindra att det händer igen.
Det räcker inte med nya utredningar eller punktinsatser. Psykiatrin behöver fler vårdplatser, mer pengar och resurser, tydligare mandat och en lagstiftning som ger möjlighet att ingripa tidigare, särskilt när riskerna är kända.
I vissa fall går tragedier att undvika. Det behöver arbetas förebyggande och göras rätt bedömningar. Varje gång någon dör, varje gång ett våldsdåd begås av en person som redan varit känd av vården, är det ett misslyckande för hela systemet.
Att skydda människors frihet är grundläggande. Men det är också att skydda deras liv.
Och just nu misslyckas vi med båda.
Sara Benabdellah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
