Progressiv politik i en konservativ tid

Om Bertil Ohlin återuppstod 2025 skulle Liberalerna stämpla honom som vänstersosse.

Det är sannolikt att något osannolikt inträffar, säger Aristoteles i ”Poetiken”. Vår samtid är på många sätt osannolik och overklig.

Hur hanterar vi allt detta, utan att bli cyniska och tappa hoppet?

Omgestaltningen av det politiska landskapet har visserligen pågått under en längre tid, men ett antal faktorer har ackumulerats och nu lett till snabb politisk omvälvning, så snabb att man inte riktigt hänger med.

I Italien har Giorgia Meloni tagit ett fast grepp om den politiska maktapparaten. Vi talar om ett av EU:s grundarländer. Ingen italiensk premiärminister sedan 1946 har suttit lika länge som hon, den sextionde premiärministern i raden av kortvariga regeringschefer. Hennes parti ”Italiens bröder” härstammar från landets postfascistiska efterkrigshistoria.

De gamla regeringspartierna Kristdemokraterna och Socialistpartiet imploderade redan på 1990-talet. In på scenen stegade fastighets- och mediemagnaten Silvio Berlusconi. Han var ett förebud om Donald Trump och andra ekonomiska dinosaurier som vill skaffa sig politisk makt.

En bråkig uppsättning partier

Högervågen är global och påverkar förstås EU och i princip alla europeiska länder. I Europaparlamentsvalet 2019 banade en grön våg väg för några år med en progressiv EU-agenda, inte minst när det kom till klimatpolitiken. 2024 hade vinden vänt, och ytterhögern gick fram. Vi talar här om är en brokig, bråkig och föränderlig uppsättning partier. Som en konsekvens av detta har EU skruvat ned sina klimatpolitiska ambitioner. 2019 var Greta en förebild för unga väljare i Europa. 2024 röstade en ökande andel yngre på ytterhögerpartier.

Och samma mönster ser vi över hela Europa.

Här hemma har vi den mest högerlutande regeringen sedan 1917, och värre kan det bli. I det senaste svenska valet var högerpartierna mycket starka bland de yngsta väljarna. Förstagångsväljarna har ju inte någon politisk historia och påverkas i högre grad av de frågor som för tillfället är på tapeten, och tenderar därför att påverkas mer av tidsandan.

Även om ungdomen går över, kan de politiska sympatierna bestå. Men det finns förstås också materiella skäl. Många unga ser framtiden an med oro. Den ekonomiska utvecklingen har varit skral på sistone. Trösklarna för att kunna skaffa sig en god bostad och ett bra jobb har höjts.

De gröna i Storbritannien

Nu är allt inte nattsvart eller blåsvart. I Brasilien lyckades Lula da Silva vinna över Jair Bolsonaro. Och i Frankrike röstar de unga på Jean-Luc Mélenchons vänsterparti. I Storbritannien fick Tory och Reform inte ens 20 procent av de unga väljarnas röster i valet 2024. Men det kan ändras nu när högerpopulistiska Reform växt exponentiellt. De gröna i Storbritannien har samtidigt fått en vänsterlutande partiledare som attraherar just dessa väljare. Inget är givet.

Icke desto mindre är den stora berättelsen om vår tid att de högerpopulistiska partierna tagit ett kvalitativt språng. Från att länge ha befunnit sig i den politiska marginalen har de successivt växt till stora partier. Länge trodde statsvetarna att högerpopulisterna aldrig skulle kunna få mer 15–20 procents väljarstöd. Men det glastaket har ytterpartierna nu krossat. Och de står på trappstegen till den politiska makten, eller har redan tagit sig in politikens finrum, som i Vita huset. Eller på Tidö slott.

Bakgrunden är komplex. Den ekonomiska utvecklingen har länge varit svag, tillväxten och produktivitetsutvecklingen har stannat av. Finanskraschen 2008 var slutpunkten för globaliseringens gyllene era.

Globaliseringen producerade inte bara vinnare, som nyliberalerna ville göra gällande, utan också förlorare. Samtidigt ledde den till en enorm koncentration av makt och kapital i toppen av den globala ekonomin. Pandemin hade enorma ekonomiska och mänskliga konsekvenser men blev också ett drivhus för högerkonspiratoriska myter. Till allt detta kommer den accelererande och ångestframkallande klimatkrisen. Vi har sedan fyra år ett krig i Ukraina. Inflationen återkom, bränsle- och elpriser rakade i höjden.

Det är många kriser på en gång. Därav begreppet poly-kriser. Ovanpå allt detta befinner vi oss i en av största tekniska omvälvningarna i mänsklighetens historia. Informationstekniken förändrar våra liv på en rad områden, i våra jobb, hur vi kommunicerar och konsumerar. Med mera. Och det går snabbt. Gutenbergs tryckteknik började överges för femtio år sedan. Han hade då satt ramarna för produktionen av tidningar och böcker i femhundra år. Och nu är vi redan inne i nästa fas: AI betyder artificiell intelligens, vars konsekvenser och följder är osäkra och ibland svindlande.

När debatten rörde sig vänsterut

Jag har själv redan varit med om några betydelsefulla politiska skiften. Visserligen var jag för ung för 1968, även om det radikala efterskalvet påverkade mina tonår. Så här i efterhand är det uppenbart att vi som växte upp på 1970-talet präglades av en radikal tidsanda, inte minst kulturellt. Arbetarrörelsen och folkrörelserna var fortfarande mycket starka. Och nya kom till under de här åren. Detta var proggens och musikrörelsens era. Miljörörelsen attraherade en ny generation. Nya tidningar och förlag blomstrade. Den politiska debatten rörde sig vänsterut. Unga liberaler och centerpartister angrepp Socialdemokraterna inte från höger, utan från vänster.

Kommunismens fall 1989 har sedan satt scenen för stora delar av mitt vuxna liv. Epokskiften av det här slaget inträffar inte varje år eller ens varje decennium. För det mesta rullar livet på ungefär som året eller åren dessförinnan. Då är förändringarna mestadels långsamma och gradvisa. Men regelbundet inträffar snabba samhällsförändringar, rent av dramatiska, ja revolutionerande. Så är det nu. Plötsligt händer det.

Jag talar inte om ”vanliga” och återkommande politiska skiften mellan höger och vänster, progressiva och konservativa, inom en gemensamt omfattad och accepterad demokratisk ram. Utan om djupare ideologiska och strukturella skiften.

En del ekonomer, eller i varje fall en del ekonomihistoriker, har forskat om det som brukar kallas för de långa vågorna i den ekonomiska utvecklingen. Några kopplar dessa till politiska maktförhållanden och andra till tekniska innovationer.

Finns det också politiska vågor som sätter ramarna för politiken? Med kluster av politiska idéer, strukturer och institutioner som formar det ”förnuftiga” och ”rationella”, för det politiskt möjliga och omöjliga.

Hellre hitta kompromisser

1945 var en annan sådan vändpunkt. Efterkrigstidens ekonomiska politik formades i hög grad av John Maynard Keynes ekonomiska teorier, som teoretiskt kunde förklara varför det blev en stor och djup depression på 30-talet. Han argumenterade för en annan ekonomisk politik där staten skulle ha en aktiv roll för att undvika att historien upprepades. Den gemensamma erfarenheten av 30-talets ekonomiska kris och det fruktansvärda krig som följde lade grunden för efterkrigstidens politiska spelplan: hellre hitta kompromisser än att försöka förinta sin motståndare.

”The Beveridge report”, som skrevs i Storbritannien under andra världskriget, föreslog att staten skulle ta ett ökat ansvar och bygga upp sociala försäkringssystem. Detta la grunden för den moderna välfärdsstaten, ett avgörande civilisatoriskt framsteg. Vi ska inte glömma att lilla Sverige här var en intellektuell och politisk förebild. Folkhemmet blev ett samlande politiskt begrepp. Och den intellektuella dimensionen ska inte heller underskattas. Stockholmsskolan blev en beteckning på en samling fristående ekonomer som tänkte och utvecklade teorier som var parallella med eller en variant av Keynes. Där ingick exempelvis Gunnar Myrdal, socialdemokrat och senare minister, och Bertil Ohlin, som blev partiledare för Folkpartiet. Om han skulle återuppstå 2025 skulle Liberalerna stämpla honom som vänstersosse.

Ernst Wigforss förebådade Keynes i ett antal artiklar i tidskriften Tiden redan på 1920-talet. Det ska till en halländsk dialektforskare att ro något sådant iland. Och under andra världskriget anställde LO Rudolf Meidner och Gösta Rehn som spelade en central roll för den ekonomiska politiken under de kommande decennierna, och de gav namn åt Rehn–Meidner-modellen. LO-ekonomerna blev en intellektuell frizon, ett slags tankesmedja.

På 1980-talet utmanade Ronald Reagan och Margaret Thatcher välfärdsstaten och Keynes ekonomiska tänkande. Deras slutsats var att staten hade kvävt marknaden och att fackföreningarna hade för stor makt. De tog spjärn i Milton Friedmans och Friedrich Hayeks ekonomiska teoribildning. Mont Pelerinsällskapet där ”liberalerna” regelbundet träffades hade bildats redan 1947 och är fortfarande verksamt. Allt detta kallades nyliberalism trots att de bara återvände till den gamla ekonomiska liberalismen. När sedan kommunismen äntligen föll 1989 satte de här marknadsliberala idéerna scenen för globaliseringens era. Under den här tiden blev alla partier lite mer liberala eller nyliberala.

Timbro och Oikos

Det är slående att intellektuella kluster varit avgörande i dessa epokskiften. Men de sker samtidigt också i samband med kriser, andra samhällsförändringar och skiften i omvärlden. Och det beror på och leder i sig självt till förflyttning av makt. 30-talskrisen banade väg för efterkrigstidens politiska ekonomi. 1970-talets kapitalistiska kris ledde inte till någon socialistisk omvälvning, utan landade i en skördetid för nyliberalismen.

Nu har vi trätt in i en ny era, den radikala konservatismens tidevarv. När inleddes den egentligen? Kanske med finanskrisen 2008. Eller när Trump blev president första gången 2016? Detta är Trumps och Putins tid. En ny världsordning som inte baseras på regler utan på ren och skär makt håller på att ta form. Samtidigt är det viktigt att inte glömma att marknadsliberalismen här infogas i en allt mer auktoritär konservatism. Som när Timbro och konservativa Oikos nu skriver gemensamma regeringsprogram, det de kallar Tidö 2.0.

Den här politiska vågen har inte uppstått i ett vakuum, utan snarare formats och formerats under en längre tidsperiod. Vi talar inte om någon form av modest gammal europeisk kristdemokrati, värdekonservatism eller socialkonservatism, utan om en mer radikal, aggressiv och konfrontativ konservatism. Det är inte längre fråga om att lära sig att leva med sina motståndare i en kompromissernas demokrati, där konflikter kan existera sida vid sida med samförstånd. Utan om en strävan att bekämpa, förstöra och utradera sin fiende. Där befinner vi oss nu.

Vad ligger bakom backlashen?

Tidöregeringen riktar många av sina förslag direkt mot arbetarrörelsen, eller folkrörelser, folkbildning, kultur och det civila samhället, som de anser bekräftar en progressiv världsbild. Paradoxen är att särskilt Kristdemokraterna, centerrörelsen och Liberalerna tidigare varit en del av och varit med om att bygga upp den här demokratiska infrastrukturen.

Radikaliseringen av och historielösheten hos borgerligheten är vår tids stora story. Men alla påverkas av det här skiftet. En gång var alla någon slags keynesianer. Sedan tog alla färg av nyliberalismen. Och i vår tid är alla en smula konservativa.

Men inget är givet, framtiden är en öppen bok. Vi måste göra motstånd. Och vi måste hålla fast vid hoppet. Vi måste förbereda och bana väg för ett annat politiskt klimat och ett kommande progressivt epokskifte.

Därvidlag kan vi hämta inspiration från den inledningsvis nämnde Aristoteles. Och hans idéer om att den bästa staten gör det möjligt för alla medborgare att leva ett gott liv, att rättvisa är ett överordnat ideal, att en stat eller en stad består av människor, inte av byggnader eller murar och att för att människan ska kunna leva ett gott liv måste hon leva i ett gott samhälle.

Hur kan Dagens Arena och Arenagruppen förhålla oss i allt detta och verka för progressiva idéer i denna konservativa tid? Vi behöver förstås på djupet förstå vad som ligger bakom den radikalkonservativa backlashen. Vi måste stå upp för de demokratiska värdena nationellt och i den globala byn. Men vi måste också förstå varför vi kommit hithän, för att kunna göra en annan utveckling möjlig. Mycket av det vi gör i Arenagruppen handlar om just detta. Men vi kommer att behöva fokusera ännu mer framöver på hur vi kan gynna en progressiv agenda. Själv har jag en lapp på väggen på mitt kontor. Där står det:

Lyssna.

Tänk.

Agera.

Håkan A Bengtsson