Inga stora plånboksfrågor denna gång. Så kommenterade en av storbankerna den vårbudget som presenterades i går av finansminister Anders Borg (M). Det vill säga, vi fick inget av det som blivit ett av regeringens kännetecken: Bidrag till dem som redan har.

Under de snart sju år som Alliansen styrt har bidragen kommit i form av jobbskatteavdrag, skattereduktioner för läxhjälp, städning, renovering, sänkt fastighetsskatt och generösare regler för andrahandsuthyrning av lägenheter. Sett till plånböckerna är resultatet av den förda politiken att arbetande barnfamiljer i småhus med två löntagare är de som har gynnats mest. Samtidigt som riktade satsningar gett många mer pengar över har svaga grupper – som sjuka och arbetslösa – fått det sämre.

Men det är inte för att få bukt på de växande klassklyftorna i Sverige som regeringen i vårbudgeten avstår reformer som ytterligare jobbskatteavdrag. Enligt Anders Borg befinner sig svensk ekonomi på grund av den internationella lågkonjunkturen i en nio år lång svacka som kommer vara över först 2017. För att hantera den stigande arbetslösheten föreslår regeringen nu utbildnings- och praktikplatser, pengar till järnvägen och det som kallas regionalt tillväxtarbete. Det är åtgärder som enligt oppositionen är otillräckliga.

Frånvaron av bidrag till den välmående medelklassen i årets vårbudget är dock tillfällig. Om ekonomin förbättras, till exempel när det är valår, vill regeringen införa ett femte jobbskatteavdrag.

Kanske kommer svensk ekonomi att lämna svackan som Anders Borg beskriver inom några år. Men frågan är om Sverige kommer göra det. Konsekvenserna av den systematiska omfördelningspolitik där resurser flyttats från det stora kollektivet till redan välbärgade individer, som regeringen konsekvent genomfört, riskerar att leva kvar längre än så.

Priset vi betalar för det kortsiktiga ekonomiska tänkandet som råder syns till exempel i äldreomsorgen. Inom allt för många verksamheter arbetar personalen i en odräglig arbetsmiljö utan utrymme för samtal, promenader, omsorg och vård. Utifrån behoven råder knappast brist på arbete.

Vårdslösheten med det gemensamma märks inte mindre i skolan. I dag lämnar fler än 10 000 elever per år årskurs nio utan möjlighet att söka till gymnasiet. Samtidigt ser vi hur arbetslösheten fortsätter att öka bland unga. Tja, det verkar finnas något slags samband, eller? Det finns ingen annan lösning än en grundskola med så mycket lärare och resurser som krävs för att det ska vara möjligt att ge alla elever en god utbildning.

Enligt Konjunkturinstitutet krävs skattehöjningar för att kunna ha en oförändrad personaltäthet inom skola, vård och omsorg. Om Sverige ska fortsätta vara ett välfärdsland behövs högre ambitioner än så. Samt idéer för hur det ska finansieras. Det kommer behövs såväl vissa skattehöjningar som långsiktiga och hållbara investeringar.