SVT:s nya minidokumentär ”Romina Pourmokhtari – bryr du dig?” och TT:s intervju i veckan om att landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) vill slopa klimatmålen visar hur fel det kan bli när redaktioner låter ministrar intervjuas av reportrar som inte kan ställa insatta följdfrågor om klimatet.
I veckan släppte SVT minidokumentären ”Romina Pourmokhtari – bryr du dig?” om Sveriges klimat- och miljöminister. Dokumentären är ett resultat av att SVT följt ministern under hösten och med denna access till vanligtvis intervjuskygga Pourmokhtari (L) hade man kunnat göra mycket intressant.
Man hade till exempel kunnat fråga hur klimatministern ser på att sedan hon tillträdde har Sveriges utsläpp ökat med sju procent och Sverige har tappat åtta placeringar i globala klimatrankningar – och ligger nu efter bland andra Chile och Litauen.
Man hade kunnat höra efter om hon tror att Tidöregeringen hade vunnit valet om de från början varit ärliga med att deras främsta klimatpolitik skulle vara en utredning som är klar först till nästa mandatperiod. Eller frågat vad hon och Tidöregeringen konkret har gjort för att minska utsläppen.
Jobbigt bli kritiserad av Shulman
Av någon anledning inleds i stället hela dokumentären med att Pourmokhtari får berätta att hennes pappa kom till Sverige som politisk flykting och att han gillade Jonas Sjöstedt, men att pappan inte lever längre.
Sedan följer ett montage som inleds med informationen att Sverige ser ut att missa alla klimatmål och olika citat klimat- och miljöministern sagt om sig själv, och den första fråga Pourmokhtari därefter får är om hon tycker att det är jobbigt att bli kritiserad av Alex Schulman.
Detta får mig att känna att reportern antingen vill att jag ska tycka synd om Pourmokhtari eller hoppas kunna väcka hennes samvete med denna fråga, och båda ambitionerna känns lika meningslösa.
Det är redan många som försökt vädja till Pourmokhtaris samvete, som frågat sig om hon verkligen vet vad hon håller på med och försökt upplysa henne om det och det har aldrig lett någonstans. Och är verkligen prio i en 18 minuters dokumentär om personen som är ytterst ansvarig för att Sverige ser ut att missa alla sina klimatmål att vi ska tycka synd om henne?
Skapa alternativ verklighet
Det är som att Pourmokhtaris kön och ålder gör att journalister fastnar i att vilja förstå henne i stället för att se henne som den makthavare hon är. Pourmokhtari är dessutom en politiker i Sara Skyttedals och Donald Trumps anda, som inte tvekar att skapa en alternativ verklighet för att vinna debatter vilket lätt dribblar bort den som inte är påläst.
När Pourmokhtari till exempel i dokumentären säger att vad tänker de som vill ha henne avsatt, att hon skulle bli ersatt av en person som når klimatmålen? Så hade man kunnat invända att avgångskraven bland annat syftar på att Pourmokhtari själv sagt att hon skulle avgå om utsläppen ökade och Sverige rörde sig längre från klimatmålen.
Att frågan om varför hon då inte gör det blir en fråga om ifall man kan lita på henne och att hon bryr sig om klimatet.
Man hade även kunnat påpeka att i och med att det arbete hon gjort lett till ökade utsläpp och missade klimatmål så kanske en annan person hade gjort jobbet bättre, även inom Tidösamarbetet. Kanske någon som vågar hota med att avgå om den inte får mer gehör?
Men från SVT kommer inga följdfrågor.
Och ännu värre är att det inte heller gör det när Pourmokhtari strax därefter säger att en ökning av utsläppen blir mer markant i ett land som Sverige som har så låga utsläpp men att vi om man zoomar ut är ”riktiga kingar” på utsläppsminskning.
Här blir jag helt tokig på att reportern inte invänder något av detta:
- Att de flesta svenskar hör till jordens rikaste 10 procent, som står för 52 procent av utsläppen i världen och att vi har mycket högre utsläpp per person än u-länderna och, till skillnad från dem, kan sänka våra utsläpp mycket utan att drastiskt behöva minska vår levnadsstandard.
- Att hela länder, som till exempel Marshallöarna, är på väg att försvinna som en konsekvens av att svenskar och människor i andra rika länder använder för mycket fossila bränslen.
- Att klimatforskningen länge varit tydlig med att rika länder som byggt sitt välstånd på den fossila ekonomin och alltså är främst ansvariga för uppvärmningen behöver gå före i klimatarbetet. Detta kallas Rättviseprincipen och är en kärna i Parisavtalet.
- Att forskare från bland annat Uppsala universitet menar att Sverige egentligen skulle behöva minska sina utsläpp med 20 procent per år för att vi globalt ska kunna hålla planeten på en stabil temperatur.
- Att hela jorden har en gemensam koldioxidbudget och att den inte fungerar som budgeten för en present man ska köpa tillsammans med andra där man kan luta sig tillbaka om man betalat lite mer än de andra. Utan att den mer är som en hink med vatten som håller på att svämma över där Sverige i hög grad bidragit till att ”vattennivån” ökat.
Och visst är det då bra om man varit lite bättre på att sänka mängden vatten innan men det är mer ett rimligt ansvarstagande än något man förtjänar en klapp på axeln för och om man sedan ökar vattenmängden (utsläppen) igen så ökar det ju risken att hinken svämmar över (planeten blir för varm).
Och 6. Att den period då Sverige var bra på att minska sina utsläpp var tiden innan Pourmokhtari och Tidöregeringen tillträdde så den utsläppsminskningen har ju inget med henne att göra.
När inga följdfrågor ställs framstår det dock som att det Pourmokhtari säger är helt rimligt och så kan vi bara inte ha det.
Som jag skrivit om tidigare konstaterar journalisterna Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto i boken ”Att låta världen få veta – handbok i klimatjournalistik” att kunskapen om klimat- och miljökrisen generellt är väldigt låg på medieredaktionerna och särskilt hos redaktörerna.
De menar att om inte klimatbevakningen kraftigt förbättras kommer inte den allmänna medvetenheten att finnas som behövs för att tackla krisen och tror att en väg framåt är att redaktionerna blir bättre på att bevaka klimatkrisen som covid-19.
Inte så ambitiösa mål
Alla redaktörer och reportrar behöver alltså få ordentlig utbildning i klimat- och miljökrisen – kanske kan redaktionerna till exempel ta in Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto för att utbilda i ämnet?
För fortsätter det som nu lär makthavarna fortsätta komma undan med att sprida sin alternativa verklighet – som vi också såg prov på i en TT-artikel i veckan om att landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) vill slopa klimatmålen.
I artikeln frågar reportern så här:
”Är inte poängen med att ha egna ambitiösa mål att gå före och visa andra länder att det går?”
Varpå Kullgren svarar: ”Ja, och det har ju gått åt skogen. De som behöver följa efter följer inte efter” – och på detta får han inga följdfrågor.
Men faktum är dels att forskare – som vi varit inne på i punkterna ovan – inte tycker att Sveriges mål varit särskilt ambitiösa och att poängen med målen inte främst är att gå före och visa att det går utan att rika länder som Sverige som sagt har ett större ansvar för utsläppen och större möjligheter att minska sina utsläpp utan att drastiskt behöva påverka människors levnadsstandard.
Och Sverige kommer ju också drabbas om vi höjer våra utsläpp då det är summan av utsläppen som räknas och risken är att utsläppen når så kallade tröskelpunkter där ekosystem riskerar att kollapsa vilket i sin tur, förenklat, kan göra planeten för varm.
Vi är i läge där vi globalt går mot 3,1 graders uppvärmning om vi fortsätter leva som nu och där vi överträtt sju av de nio planetära gränser som klimatforskarna menar att vi måste hålla oss inom för att hålla planeten på en temperatur som är kombinerbar med mänskligt liv. Då är det svårt att se hur det är i svenskars – eller någons – intressen att öka utsläppen.
Utbilda alla på redaktionen
Dessutom är det långt från sant att det gått åt skogen med Sveriges ambition att andra länder ska följa efter då bland annat koldioxidskatten som Sverige var ett av de första länderna att införa spridits till 27 andra länder och det klimatpolitiska ramverket som vi infört tagits efter av bland annat Storbritannien och Nederländerna.
Så, igen: Låt inte icke-pålästa reportrar göra intervjuer med ministrar om klimatet! Utbilda alla på redaktionen om klimat- och miljökrisen. Och ring en forskare om du själv känner dig oinsatt.
En artikel från Aftonbladet i förra veckan om att nya C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist säger sig vilja prioritera klimatet men tycker att vi kan flyga mer visar att det inte behöver vara så svårt att granska politikers påståenden.
När Thand Ringqvist påstår att boendet, bilen och industrin släpper ut ”mycket, mycket mer än flyget” och att vi ”måste” flyga i Sverige och kan flyga mer frågar reportern helt enkelt Jonas Åkerman, forskningsledare på avdelningen strategiska hållbarhetsstudier på KTH, om detta stämmer – varpå han svarar:
”Nej, jag skulle säga att hon inte har stöd för det. Alla sektorer behöver minska sina utsläpp och flyget är en ganska stor utsläppskälla. Vi skulle behöva minska flygandet med ungefär 40 procent för att nå klimatmålen”.
Och voilà såhar allmänheten getts kontext och korrekt information!
Synd bara att det just nu hör till undantagen i svensk medias klimatrapportering.
Virve Ivarsson är journalist med klimatkrisen som specialområde
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
