Perry Johansson missar tre avgörande faktorer

Slutreplik Olof Kleberg invände mot Johanssons bild av Vietnamkriget, och fick mothugg. Nu svarar Kleberg.

Det är som att stå på pass vid en fågelsjö.

Den som har tubkikare zoomar in några gracila vita ägretthägrar, följer deras rörelser. Men ser inte, som grannen med handkikare, några hundra bläsänder därintill, några spelande brushanar eller en kärrhök som spanar över vassarna.

Ungefär så är det med Perry Johansson i hans granskning av svensk Vietnampolitik på 1960- och 70-talen. Han spanar så intensivt efter nordvietnamesiska försök till styrning att han inte ser omgivningen.

En tid då man strävade efter att skaffa sig en helhetssyn och undvek att hänfalla till ensidiga teser på bräckligt underlag

Naturligtvis finner han att både Nordvietnam och Kina haft ambitionen att utnyttja Sverige som plattform för kritik mot USA:s krig i Vietnam. Både genom många nordvietnamesiska och FNL-besök hit och genom Kinas ambassad. En stor fördel är att han som sinolog kunnat ta del av både kinesiska och nordvietnamesiska källor.

Den bild han ger, i sin replik i Dagens Arena och mer detaljerat i sin artikel Hanoi´s Diplomatic Front in Sweden (Contemporary European History 2022) är följande:

USA:s krigföring i Vietnam är en kalla-kriget-konflikt. Nordvietnam utnyttjade, så lyder hans tes, den fria svenska opinionsbildningen för att via Sverige påverka andra västländer. Syftet var att framställa kriget som en nationell befrielserörelse mot ”en utländsk, folkmordsinriktad angripare”. Till slut tvingades USA att ge upp.

Sverige övergav sin neutralitet för att ”ansluta sig till det kommunistiska lägret” och blev en ”uttalad allierad till Hanoi”. Svenska politiker blev, medvetet eller omedvetet, ”propagandister för Hanoi”.

Jag kallade i min kritik av denna Perry Johanssons analys av Vietnamkriget för en historisk förvanskning (29.11.). Och gav sju exempel på helt felaktiga påståenden.

När han nu är så vänlig att han nedlåter sig till att ”slösa en kvart” på min kritik, trots att jag ägnar mig åt ”propagandaliknande ovetenskapligheter”, får jag veta att jag befinner mig ”i en svunnen tid”.

Ja, gärna det – en tid då man strävade efter att skaffa sig en helhetssyn och undvek att hänfalla till ensidiga teser på bräckligt underlag.

Perry Johansson med sin tubkikare missar helt tre avgörande faktorer:

• Det var det växande interna motståndet mot kriget som tvang USA att ge upp: först president Lyndon Johnson 1968, sedan insåg även hans efterträdare Richard Nixon att loppet var kört.
• Sydvietnam styrdes först av diktatorn Ngo Dinh Diem 1955–63, sedan av korrupta militärjuntor. De företrädde inte frihet och demokrati.
• Svensk opinion blev alltmer kritisk till USA:s krig. FNL-grupperna hade brett stöd, också från viktiga opinionsbildare, men leddes efterhand av maoister, det är sant. De utgjorde dock ingen ”hemlig organisation”. Vietnambulletinen såldes i 60 000 exemplar per månad. Den sysslade med kampanj, utgav sig inte för att bedriva granskande journalistik.

Den politiska ledningen tog Olof Palme i juli 1965 med sitt tal om nationell och social frigörelse. Journalisten Sven Öste på Dagens Nyheter rapporterade redan från 1963 med stort genomslag om krigets grymheter.

Visst fanns det exempel på politisk naivitet om Nordvietnams avsikter i kriget, vilket Perry Johansson pekar på. Både bland politiker och diplomater och i allmänna opinionen. Nordvietnam var en enpartidiktatur och det från början breda motståndet i Sydvietnams FNL kom att styras av Nordvietnam. Det insåg faktiskt många.

Själv höll jag som liberal motståndare till USA:s krig tal vid en del demonstrationer och möten. Jag talade då mot det koloniala kriget, för fredliga internationella lösningar – aldrig om att Nordvietnam skulle vara ett mönsterland.

Olof Kleberg, tidigare chefredaktör för liberala Västerbottens-Kuriren