Debatt Frågan är mer komplex än att en nedskärning skulle hota Sveriges institutioner.
Förra årets ekonomipris till Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinson har med rätta riktat strålkastarljuset mot institutionernas betydelse för välstånd. Just därför förtjänar deras forskning att användas med precision. I en debattartikel, ”Tidöregeringen ignorerar Nobelprisad forskning” hävdar Emine Karakitapoğlu att priset i praktiken talar för fortsatt finansiering av ABF och Palmecentret. Det är en långtgående och problematisk slutsats.
Min poäng är inte att dessa organisationer saknar värde eller att deras stöd nödvändigtvis bör minskas. Det går att argumentera både för och emot sådana beslut. Men priset handlar inte om enskilda mottagare av statsbidrag. Forskningen handlar om något mycket mer grundläggande.
Möjligen viktiga aktörer
I såväl den institutionella ekonomin som Acemoglu, Robinson och Johnsons arbeten definieras institutioner som de regler, normer och maktstrukturer som formar hela samhällen. De är spelreglerna, inte spelarna. Exempel på sådana institutioner är rättsstat, oberoende domstolar, generell utbildning, öppna marknader och demokratiska val. Dessa strukturer påverkar incitamenten för miljontals individer och företag och bidrar till långsiktig tillväxt.
Organisationer som ABF och Palmecentret är möjligen viktiga aktörer i civilsamhället, men de är inte institutioner i forskarnas mening. De verkar inom ett svenskt ramverk som redan präglas av inkluderande institutioner som yttrandefrihet, föreningsfrihet och bred politisk delaktighet. Att blanda ihop aktörer med institutioner leder fel i analysen. Det innebär i praktiken att varje bidragsmottagare som gör något man uppfattar som samhällsnyttigt skulle kunna beskrivas som en inkluderande institution som Nobelpristagarna vill skydda. Den slutsatsen finns det inget vetenskapligt stöd för.
Hur staten bäst stärker demokratin
Man kan dessutom, ur just ett institutionellt perspektiv, argumentera för att staten behöver se över hur bidrag till civilsamhället fördelas. Forskningen om inkluderande institutioner betonar vikten av generella och transparenta spelregler som gäller lika för alla och som motverkar beroenden mellan staten och enskilda aktörer. Riksrevisionen har samtidigt pekat på brister i nuvarande system för statsbidrag, bland annat otillräcklig kontroll och svag effektivitet. Det kan därför finnas legitima skäl att ompröva finansieringsmodeller även för organisationer med lång historia.
Detta innebär inte automatiskt att stöden bör dras in, men visar att frågan är mer komplex än att ett avslag eller en nedskärning skulle hota Sveriges inkluderande institutioner. Den viktiga diskussionen handlar om hur staten bäst stärker demokratins breda spelregler och hur civilsamhället kan bidra till detta utan att förlora sin självständighet.
Sveriges långsiktiga välstånd avgörs av hur våra grundläggande institutioner fungerar. Om vi vill diskutera folkbildningens framtid gör vi klokt i att föra den debatten öppet och politiskt, inte genom att föra in Nobelpristagare som auktoriteter för något de inte har uttalat sig om. Det är möjligt att landa i att ABF och Palmecentret bör få mer pengar, lika mycket eller mindre. Men oavsett slutsats är det vår uppgift att skilja mellan forskningens besked om samhällets spelregler och dagens mer jordnära beslut om budgetposter och organisationsstöd.
Mats Nilsson, docent i miljöekonomi, Södertörns högskola
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
