När demokratier försvagas sker det sällan genom dramatiska sammanbrott. Ofta sker det genom små, teknokratiska beslut som successivt urholkar den kunskap, delaktighet och kritiska kapacitet som håller institutionerna vid liv.
Sverige står nu inför ett avgörande vägskäl: de senaste årens politiska val har inte bara ekonomiska utan djupgående demokratiska konsekvenser.
I min tidigare debattartikel ”Tidöregeringen ignorerar Nobelprisad forskning” visade jag hur inkluderande institutioner i Sverige gradvis försvagas och riskeras Sveriges framtida välstånd. Jag gjorde det med stöd i forskningen av 2024 års Nobelpristagare Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson. De visar tydligt att länder blir rika genom inkluderande institutioner.
Tekniskt sett har Mats Nilsson rätt
Mats Nilsson replikerar att ”Nobelpriset försvarar inte enskilda statsbidrag”. Tekniskt sett har han rätt; forskarna nämner förstås varken ABF eller Palmecentret vid namn. Men krävs det verkligen att dessa organisationer nämns uttryckligen i Nobelprisad forskning för att man ska kunna försvara deras existens och stöd?
Nilsson påstår att de inkluderande institutionerna – demokrati, rättsstat, oberoende domstolar, generell utbildning och fria val – är spelreglerna, medan aktörer som ABF och Palmecentret är spelarna. Men som den institutionella litteraturen visar är institutioner aldrig bara regler på papper – de är de strukturer, aktörer och praktiker som ger reglerna liv.
Nilsson menar att man inte bör åberopa Nobelpristagare i frågor de inte direkt behandlat. Men Acemoglu och Robinson är tydliga: institutioner är politiska konstruktioner som kräver ständig försvar mot krafter som vill begränsa inkludering. De upprätthåller inte sig själva. Institutioner som ABF och Palmecentret måste därför försvaras i varje demokrati som vill förbli inkluderande.
Kärnan eroderas
Ett samhälle kan ha val, riksdag och domstolar och ändå sakna de institutioner som gör demokratin verklig i vardagen. Folkbildning, expertis och civilsamhälle är inte perifera delar av staten – de är dess hjärta. När folkrörelsernas infrastruktur monteras ned, solidaritetsorganisationer marginaliseras och folkbildningen reduceras, då förändras inte bara politiken – själva institutionernas kärna eroderas.
Acemoglu, Robinson och Johnson visar att institutioner sällan kollapsar över en natt. De eroderar långsamt, genom politiska omprioriteringar och subtila maktförskjutningar. Varje steg kan verka rimligt, men tillsammans formar de om systemets karaktär. Det är exakt detta mönster vi ser i Sverige: inte en debatt om 500 miljoner hit eller dit, utan en systematisk försvagning av de aktörer som historiskt burit våra inkluderande institutioner.
Inte en budgetpost bland andra
ABF är inte en ”spelare” bland andra – utan en bärande del av demokratins sociala infrastruktur. Sedan 1912 har ABF varit en del av hjärtat i svensk demokrati: här utbildades ledare, invandrare lärde sig svenska och möteskulturen som skapat låg korruption och högt förtroende formades. Nilssons beskrivning av ABF och Palmecentret som ”möjligen viktiga” ignorerar deras unika institutionella roll. Nedskärningarna mot ABF och studieförbunden är därför inte en ”budgetpost bland andra”; de slår direkt mot demokratins ekosystem, tystar tusentals kurser och mötesplatser och innebär ett bortfall av demokratisk kapacitet – blodet som håller samman samhällsväven: blod är tjockare än vatten.
När Sida i slutet av 2024 avslutade alla avtal med 17 strategiska partnerorganisationer förlorade över 2 000 civilsamhällesorganisationer sitt fleråriga stöd. Sedan dess har endast 3– 4 av 2 728 ansökningar resulterat i nya avtal – ett systematiskt dränage av civilsamhällets stödinfrastruktur. Palmecentret mister 68 miljoner och hundratals partnerorganisationer drabbas. Detta är ingen slump: mindre solidaritet, mindre kunskap, svagare demokrati. Tusentals studiecirklar och mötesplatser tystas – demokratin dör inte med ett skott, utan i tystnadens små steg.
Svensk akademi pressas tillbaka
Samtidigt eroderar också Sveriges kunskapsbas. SweDev-rapporten “Development research in Sweden today” visar att 53 procent av forskarna tvingats ändra projektplaner efter nedskärningarna 2022–2023, 33 procent byta inriktning och 20 procent skifta geografiskt fokus. Planeringshorisonter krymper, vetenskapligt oberoende försvagas och grundforskningen hotas när centrala finansiärer riskerar avveckling. Det är ett mätbart faktum: Sveriges vetenskapliga infrastruktur är på väg att eroderas.
En öppet antidemokratisk reform skulle väcka protester. Men små nedskärningar, förkortade remisstider, tystare myndigheter och krympande mötesplatser väcker inte samma alarm. Det fungerar som långsam syrebrist: man märker inte att rummet töms på luft förrän det är för sent. Sverige ska inte behöva bli ännu ett exempel på långsam institutionell erosion – men då måste vi se vad som faktiskt sker och försvara inte bara våra formella spelregler, utan den infrastruktur som gör dem levande.
Emine Karakitapoglu
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
