Skyddsrummen förfaller medan hoten rycker närmare vårt samhälle.
”Låt den som önskar fred förbereda sig för krig.”
(Igitur qui desiderat pacem, praeparet bellum)
Citat av Publius Flavius Vegetius Renatus (Rom, 300–400‑talet).
Det är en märklig känsla att prata om skyddsrum, krig och civilförsvar i ett land som i decennier lutat sig tillbaka mot fredens illusion. För många svenskar är tanke på kris eller väpnad konflikt något avlägset, nästan overkligt. Men världen har förändrats. I en instabil omvärld med mycket som talar för att ett storkrig är på gång att starta med många länders involvering och ökade cyberhot väcks frågan: är Sverige verkligen redo om krisen kommer?
Svaret är dessvärre mer oroande än lugnande.
Det finns en oroande brist på kunskap både hos medborgare och myndigheter
Sverige hade ett av världens mest utbyggda civilförsvar under kalla kriget. Det fanns beredskapslager, organiserade krigsplaner och inte minst skyddsrum. Idag finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär 7 miljoner människor. Det kanske låter imponerande, tills man inser att vi är över 10 miljoner invånare och att långt ifrån alla skyddsrum är i skick att användas.
Många av skyddsrummen byggdes för över 40 år sedan och har aldrig underhållits. Det är förrådsutrymmen, källare eller lokaler som hyresvärdar knappt vet är klassade som skyddsrum.
Det finns en oroande brist på kunskap både hos medborgare och myndigheter. Vart går man om larmet går? Vad ska man ha med sig? Vem ansvarar för vad? Frågorna är många, svaren färre.
Vi måste ta lärdom av det som pågår i dag. Det är en dödsfälla med skyddsrum under byggnader.
I Gaza är det ett mörkertal av människor som har begravts under rasmassor. Kvinnor, män och barn som inte hade en chans att klara sig.
Frågan har börjat tas på allvar. Det talas om ”återuppbyggnaden av totalförsvaret”, investeringar i civilsamhällets robusthet och information till allmänheten. Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps kampanj ”Om krisen eller kriget kommer” var ett viktigt första steg, men det räcker inte. Beredskap måste vara mer än en broschyr i brevlådan.
Det handlar inte bara om fysiska skyddsrum. Det handlar om att människor måste rustas mentalt och praktiskt. Vet vi hur vi klarar oss om elen försvinner i flera dygn? Har vi vatten, mat och mediciner hemma? Hur kommunicerar vi när mobilnätet slås ut? Civilberedskap är inte bara en statlig angelägenhet, det är ett samhällsansvar.
Men vi är inte där ännu. Sverige befinner sig i ett mellanläge, vi har vaknat upp men inte klivit ur sängen. Att bygga upp en fungerande beredskap kräver tid, resurser och framför allt politisk vilja. Och här har det brustit. Lång tid av nedrustning kan inte repareras med några snabba satsningar.
Frågan är inte längre om en kris kommer, utan när.
Det kan vara ett krig, en cyberattack, en pandemi eller ett långvarigt elavbrott. När det händer är det redan för sent att börja tänka på beredskap. Vi har fortfarande tid, men den är knapp.
Att rusta Sverige handlar inte bara om skyddsrum och statliga strategier. Det handlar om kunskap, om engagemang och om att varje individ förstår sitt ansvar.
Beredskap börjar inte med myndigheter. Den börjar med insikten att trygghet aldrig är självklar.
Därför är det välkommet att samtliga riksdagspartier nu är överens om en satsning på vårt försvar. För en prioritering av vår gemensamma trygghet är något vi alla behöver vara överens om.
Sara Benabdellah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
