Det mest chockerande med Stegruds uttalande är att alla låtsas vara chockade.
Människor kan födas i Sverige, tala svenska flytande, utbilda sig, betala skatt. Engagera sig politiskt, bli riksdagsledamot, till och med minister. Ändå räcker det inte.
För vissa kommer man alltid att vara en kurd. En perser. En invandrare.
Debatten om kulturkanonen avslöjade ännu en gång det många av oss vetat länge: Sverigedemokraterna har inte förändrats. Trots år av försök att framstå som rumsrena, ligger samma grundsyn kvar.
SD-ledamoten Jessica Stegrud skrev på X: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt”.
Det var ingen slarvig tweet. Det är en ideologisk markering.
Det kommer alltid finnas en SD-politiker som säger att du inte hör hemma på riktigt
Och nej, jag är inte förvånad över att kommentaren kommer just från Sverigedemokraterna. Men med tanke på deras nuvarande position som maktparti, och regeringens brist på agerande, är det djupt oroande.
För det som sägs är i grunden detta: Du kan göra allt rätt, men ändå aldrig räknas. Du kan vara född här, leva här, tillhöra här och ändå förnekas tillhörighet. Det är inte bara ett påhopp mot enskilda personer. Det är ett direkt hot mot det gemensamma samhällsbygget.
Parisa Liljestrand kom hit som barn och är kulturminister i regeringen. Lawen Redar är född i Sverige och är riksdagsledamot. De har båda ägnat sina liv åt att bidra till det här landet. Ändå reduceras de till var de kommer ifrån, som om deras åsikter om svensk kultur inte väger lika tungt. Som om deras livserfarenheter, deras kunskaper, deras lojalitet inte räcker.
Och kanske är det just det som är värst: känslan av att oavsett hur mycket du kämpar, hur många bevis du samlar, hur innerligt du än hör hemma, så kommer det alltid finnas en SD-politiker som säger att du inte gör det. Inte på riktigt.
Det är inte bara ord. Det är en politik som skapar misstro, som splittrar människor, som bygger murar istället för broar. Det är en ideologi som aldrig har lett till ett varmare, friare eller starkare samhälle. Bara ett kallare.
Sverigedemokraterna vill ofta tala om ”misslyckad integration”. Men vad kallar man det när invandrare gör allt rätt och ändå ses som ett problem? När man städar, är man ett ”bevis på utanförskap”. När man blir minister, är man ett ”misslyckande för mångkulturen”.
Det spelar ingen roll vad man gör, det är alltid fel. Alltid annorlunda.
Det är inte integration. Det är exkludering.
Vi måste våga säga ifrån. Att kritisera en politikers åsikter är en sak, det är demokrati.
Men att ifrågasätta deras rätt att ens definiera sin egen svenskhet, sin plats i samhället, sitt människovärde, det är något helt annat.
Vad mer måste göras för att duga?
Och om svaret är: ”Ingenting, ni kommer aldrig räknas som riktiga svenskar”, då säger det mer om Sverigedemokraterna än om oss.
Men det mest chockerande i allt detta är nog att alla låtsas vara så chockade.
Som att rasismen i Stegruds ord bara kom från ingenstans och inte har funnits där hela tiden, redo att titta fram så fort filtret glappar lite.
Sara Benabdellah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
