Liberalerna har satt ned foten. Eller? Den här gången var frågan om partiet skulle acceptera att sitta i en regering tillsammans med Sverigedemokraterna, vilket Jimmie Åkesson har satt upp som ett absolut krav efter nästa val. Det fanns tecken på att Liberalerna skulle acceptera ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna. Och det finns många i partiet som ville ta det steget.
Men nu säger partiledaren Simona Mohamsson nej. Men det är ett beslut som inte gör någon större politisk skillnad.
Större inflytande för SD
Det finns förstås ett internt motstånd mot att ta detta steg. Och hos många liberaler en stark ovilja mot Sverigedemokraterna, de är ju i vissa frågor varandras motpartier. Liberalerna har redan förlorat många medlemmar av just det här skälet, flera tidigare framträdande partiföreträdare vägrar att rösta på partiet. Om Liberalerna hade sagt ja till att släppa in Sverigedemokraterna i regeringen skulle det lett till ännu fler avhopp. Eller som Suzanne Liljegren, gruppledare för partiet i Lidingö och initiativtagare till ett upprop, uttrycker det: ”Då är det god natt.”
För ett parti med urusla opinionssiffror skulle ett ja till Sverigedemokraterna i regeringen kunnat vara den definitiva spiken i kistan.
På DN-debatt förklarar Simona Mohamsson varför Liberalerna nu säger nej till just det: ”De beter sig inte, de är inte ett borgerligt parti och de kommer inte att accepteras av väljare som vill komma över till vårt block.”
Det låter som ett tydligt ställningstagande mot Sverigedemokraterna. Men Mohamsson vill ”teckna ett nytt Tidöavtal med Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson”. Beslutet är alltså att fortsätta som tidigare. Så nej till sverigedemokratiska ministrar, men ja till ett nära samarbete med Sverigedemokraterna.
Tidöavtalet visar paradoxalt nog att Åkessons inflytande blivit större än om Sverigedemokraterna hade ingått i regeringen. Som största parti på högerkanten har Jimmie Åkesson i praktiken kunnat utöva utpressning och har i realiteten ett veto i en rad frågor. Det är mönstret tre år efter det senaste valet. Redan Tidöavtalet var ju en politisk jackpot för Sverigedemokraterna.
Det var svårt att identifiera några liberala politiska segrar överhuvudtaget förutom att Jämställdhetsmyndigheten inte lades ned. Liberalerna gillar förstås Tidöregeringens skattesänkningar och att det blir mindre resurser till det gemensamma. I ekonomiska frågor står partiet långt till höger. Om opinionsmätningarna håller i sig kommer Sverigedemokraterna att ha ett ännu starkare förhandlingsmandat efter nästa val. Den som vill få en inblick i vad ett nytt Tidöavtal kommer att innehålla bör läsa Timbros och Oikos (SD:s tankesmedja) gemensamma program Tidö 2.0. Där har vi de politiska grundvalarna för Ulf Kristerssons nästa mandatperiod, om han skulle vinna valet. Här vävs högerliberalismen sömlöst samman med högerkonservatismen, detta är det sämsta hämtat från två politiska världar och ideologier. Skattesänkningar och repressiv politik i oskön förening.
Moderaterna tappar ett tungt argument
Liberalernas beslut visar också att Moderaterna och Socialdemokraterna har samma dilemma. På den ena kanten vill Vänsterpartiet komma in i regeringen för att stödja Magdalena Andersson som statsminister och på den andra vill Sverigedemokraterna komma in i regeringen för att stödja Ulf Kristersson. Vilket innebär att ingen riktigt kan använda regeringsfrågan i den kommande valrörelsen. Liberalernas beslut innebär att Moderaterna tappar ett tungt argument, att Ulf Kristersson är den som utan problem kan samla en majoritet bakom sig. Osäkerheten i regeringsfrågan är stor på båda kanterna. Därför lär regeringsbildningen efter nästa val bli en komplicerad och utdragen historia, oavsett vem som vinner.
Kommer Liberalernas beslut att rädda kvar partiet i riksdagen? Vi får väl se. Det är nog rätt tveksamt, rentav svårt att tänka sig. Vi talar om ett skadskjutet, splittrat och försvagat parti. Liberalernas beslut är inte heller någon ”game changer”, utan snarare är budskapet att ”vi fortsätter som tidigare”. Små partier är ofta nervösa och vågar sällan fatta kloka beslut, blir ofta offer för den interna partiopinionen och tenderar att riskminimera. Alternativet hade förstås varit återerövra den politiska mitten i svensk politik, men det har inte ens övervägts av Liberalerna.
Det finns förstås en betydande press från den samlade borgerligheten att ställa upp för och vara lojal med sina gamla alliansvänner.
De liberala medlemmar och väljare som är kvar lutar åt höger. De väljare som partiet har förlorat har gått till Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det är svårt att se en väg ut ur detta dilemma, som det politiska landskapet nu gestaltar sig. Därför är Liberalernas framtidsutsikter synnerligen dystra. Men det är inte första gången Liberalerna har satt ned foten utan att sätta ned foten. Och därmed skjutit sig själv i foten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
