”Aktien skrevs upp så oförbehållsamt i svensk affärspress. Det fanns ingen diskussion om problematiken att utvinna olja i den här regionen.”

Martin Schibbye gav på gårdagens presskonferens förklaringen till att han och Johan Persson beslutat sig för att skriva om Lundin Oils bolag Africa Oil.

Tidningen de skulle skriva för var inte affärspress. Det var magasinet Filter. Det är symptomatiskt. Ekonomijournalistik i affärspressen tar nästan alltid ett ägarperspektiv. Om den inte tar ett konsumentperspektiv. När företags effekter på de lokala samhällen som de verkar i undersöks, så är det ofta samhällsjournalisterna eller utrikeskorrespondenterna som rycker in.

Men varje gång ett företags börskurs rusar borde affärspressen ställa frågan: Varför? Även om den artikeln inte ger lika många klick, eller har ett lika direkt ägarperspektiv. ”Follow the money” som det brukar heta.

H&M fortsätter leverera fina resultat år efter år. Men nyheter som till exempel den om svimmande arbetare på fabriker i Kambodja, når sällan ekonomisidorna. Svimningar som företagets utredare hävdat skulle bero på ”masshysteri”.

Ikea tuffar på och öppnar nya varuhus världen över. De har inte några aktieägare och deras skogsavverkning, skattelösningar och DDR-historier uppmärksammas istället av SVT:s Uppdrag granskning. Det är också Uppdrag granskning som är först med nyheten om hur Telia går diktaturer till mötes och ger myndigheterna tillgång till näten.

Företag som Lundin Oil vars själva affärsidé går ut på att verka i konfliktfyllda länder, borde ekonomijournalister granska med ljus och lykta kan man tycka.

Men den krassa verkligheten ser annorlunda ut. Resurserna skärs ned. Det fuffens som svenska företag ägnar sig åt sker på andra sidan jorden. Det drabbar ingen svensk som läsarna kan identifiera sig med. Företagsverksamhet är svårgranskad och man har att kämpa mot duktiga PR-avdelningar. Enklare då att granska offentlig sektor där kvittona kan begäras ut direkt. Granskningar i konfliktområden kan dessutom, som vi sett, vara farligt.

I stället granskar ekonomijournalisterna ibland de etiska fonderna. Det är lite som att gräva ner sig i eko-märkningens kriterier när butikshyllorna bågnar av oetiskt producerade varor.

Risken efter den etiopiska domen mot Johan Persson och Martin Schibbye är att journalisterna blir än försiktigare i granskningar i konfliktfyllda områden. Men när företagens resurser och makt ökar, och vi alla genom våra pensioner är beroende av deras vinster, blir uppdraget att undersöka deras verksamhet hela tiden viktigare.

Att granska företagen är ett tufft jobb. Johan och Martin gjorde det. Det jobbet måste fortsätta.