Hur ska vi förstå Horst Mahlers politiska lappkast?

Partibytare finns det gott om, men få har gjort ett så stort lappkast som Mahler.

Horst Mahler dog i somras. Under senare delen av sitt liv var han en oförlåtlig nazist, antisemit och förintelseförnekare. Han var en gång tidigt aktiv i 60-talets vänster, men radikaliserades och drogs in i den utomparlamentariska vänstern och anslöt sig till dem som tog till våld och vapen. Detta var den moderna terrorns epok i Tysklands historia.

Det fanns många obskyra grupper på den tiden. Men Röda armé-fraktionen (RAF) blev den mest ”framgångsrika”, långvariga och uppmärksammade terrorgruppen, som formellt bestod i 27 år. RAF lamslog Västtyskland, genom sin terror och den skräck den planterade i det tyska samhället. Periodvis var RAF på nyhetsagendan varje dag, även i Sverige. RAF mördade 34 personer, varav två dog vid ambassaddramat i Stockholm 1975. 230 skadades av. Men terrorn påverkade hela det tyska samhället och politiken på ett djupare plan.

Medverkade till Baaders flykt

Horst Mahler var med och bildade RAF, har rent av beskrivits som dess ”gudfader”. Först var han Gudrun Ensslins och Andreas Baaders försvarsadvokat, efter ett av deras tidiga dåd. Sedan bildade de RAF. Tillsammans med Ulrike Meinhof utgör dessa de fyra mest kända och ikoniska i den första generationen RAF:are. Meinhof och Mahler medverkade till att Baader kunde fly under dramatiska omständigheter. Alla ingick de i den grupp som Mahler sedan tog med till PFLP:s läger i Jordanien för utbildning i gerillakrigföring.

Detta ska ha skett med stöd från DDR. Det var början på upptrappningen och den verkliga terrorepoken. RAF inspirerades av andra väpnade grupperingar runt om i ”tredje världen” som kämpade mot imperialism, kolonialism och kapitalism.

Detta var en revolutionär tid. De tyska vänsteraktivisterna ville nu ta hem den konflikten till de gamla imperiernas hjärta. De betecknade sig som en stadsgerilla.

Det fanns liknande grupper i andra europeiska länder. Och vi hade våldsamma konflikter och terrordåd i bland annat Nordirland och Baskien, såren från de där åren är fortfarande inte är helt läkta.

Hegel påverkade honom

Meinhof, Ensslin och Baader fångades snart in och dog efter några år i fängsligt förvar. Men Horst Mahler dömdes visserligen till 14 års fängelse för bankrån (en finansieringsform för terrorverksamheten) och medhjälp till flykt. Han avtjänade tio år.

Hans försvarare när han frigavs var då för övrigt Gerhard Schröder, som sedermera blev kansler. Otto Schilly var en annan av RAF:arnas försvarsadvokater, han var sedermera med och bildade De gröna, men blev därefter socialdemokrat och inrikesminister i Gerhard Schröders regering 1998.

Schilly besökte Mahler i fängelset som bad om litteratur att läsa. Han kom tillbaka med Hegels samlade verk. Läsningen sägs ha påverkats Mahlers intellektuella ”utveckling”.

Jag kan och vill inte gå in på alla turer och aspekter av hans politiska tänkande. Der Spiegel har kallat Mahler för ”den sinnesförvirrade före detta vänsterterroristen.

Hur ska vi förstå Horst Mahlers politiska lappkast? Går det att förstå överhuvudtaget? Finns det linjer i galenskapen?

Mahler är inte den enda person eller politiker som bytt parti, ideologi och politisk hemvist. Men här talar vi inte om vanliga partibyten, utan om att inta extrema positioner i politiken och sedan byta från den ena ytterligheten till den andra. Partibyten är visserligen vanliga i en demokrati.

Vi ska vara glada att det finns alternativ att välja på och engagera sig i. Partibyten inom de respektive blocken har vi haft en hel del under årens lopp. Kanske har de i och för sig blivit vanligare i takt med att partiidentiteterna och identifikationen med ett parti och en ideologi har försvagats. Liberaler och moderater har mycket gemensamt i vissa frågor, och en och annan har bytt ut sina partiböcker under årens lopp.

Nu har Sverigedemokraterna kommit in i bilden och dragit till sig såväl tidigare kristdemokrater som moderater. Åtskilliga personer har hoppat mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under det sekel som passerat sedan 1917. De gröna har ju också luckrat upp höger- och vänsterdimensionen i politiken. Däremot är blockbytarna relativt sällsynta, även om en och annan har gått från Liberalerna till Socialdemokraterna, och för den delen en och annan åt det andra hållet också.

Påfallande lång lista

Men, listan över personer som gått från vänster (ibland långt till vänster) till höger (ibland långt till höger) är ändå påfallande. Kanske kan det vara intressant att fundera på detta mönster. Särskilt sedan det politiska landskapet stöpts om och en ny högerfront har öppnats i den globala och svenska politiken. Parallellerna till 1930-talet är uppenbara, det var ju ett rörligt, oroligt och konfliktfyllt årtionde då de centrifugala krafterna var starka och ytterligheterna vann terräng. Demokratin dog i en rad länder.

Ett svenskt exempel från den tiden är Nils Flyg, som Håkan Blomqvist skrivit en genomgripande bok om: ”Gåtan Nils Flyg och nazismen”. Flyg började i det socialdemokratiska ungdomsförbundet, gick sedan med i vänstern 1917 och fortsatte i flera olika kommunistiska partier därefter. Tillsammans med Karl Kilbom bildade han Socialistiska partiet, men medan Kilbom återvände till Socialdemokraterna fortsatte Flyg i tangentens riktning och ledde en liten spillra av partiet över till en protysk och nazistisk position. Nils Flyg blev Nasse Flyg. I dag kan ”Nordfront” hylla ”Nils Flyg, kämpen”. På vänsterkanten är det generande att han som skrev ”Oss alla unga” blev nazist. Men det fanns ju rader som ”Oss alla unga som längta och strida, oss väntar handlingen, som kräver mer än mod. Oss skänkes lyckan att offra och lida, dö för den tro som bröder helgat med blod”.

Brittisk fascistledare

Man kan också vända på kuttingen, för inför valet 1980 deklarerade Sven-Olov Lindholm i en tv-intervju att han röstade på VPK. Han påstås också ha engagerat sig i Folkkampanjen mot kärnkraft. Lindholm var ledare för det största svenska nazistpartiet på 1930- och 1940-talen.

Vidkun Quislings efternamn är för alltid förknippat med ”förräderi”. I början av 1920-talet ville han att Norge skulle erkänna Sovjetunionen, var han sympatiskt inställd till den ryska kommunismen? Han ska ha talat för väpnade röda styrkor i Norge 1925. Men som Norges försvarsminister några år senare kallade han in militär för att skydda strejkbrytare; detta inträffade strax innan Ådalen i Sverige.

Men från 1933 var han partiledare för nazistiska Nasjonal Samling och ledare för ett Norge som stod under tysk kontroll. Han avrättades i fästningen Akershus 1945. Den brittiske fascistledaren Oswald Mosley hade hunnit vara medlem i och parlamentsledamot för både Tory och Labour, innan han 1932 ombildade sitt parti ”New Party” till ”British Union of Fascists”.

Ja, exemplen kan mångfaldigas.

Wahlbecks omvändelse

Tidningen Filter publicerade för några år sedan ett porträtt av skådespelaren, ståupparen och konstnären Peter Wahlbeck. När Tältprojektet 1977 slog upp sitt stora tält och visade sin berättelse om arbetarrörelsens historia (med kommunistisk tendens) på Östra stranden i Halmstad var Peter där; han var bara 14 år gammal. Men han skaffade sig en roll som statist i scenen om Sundsvallsstrejken 1879. Wahlbeck var enligt egen uppgift medlem i Kommunistisk ungdom, VPK:s ungdomsförbund. Han imponerande uppenbarligen på teatergänget, för han fick följa med på Tältprojektets fortsatta turné.

Det var då. Nu har han gjort sig känd som en allmänt besvärlig person, som vaccinmotståndare som kämpat för ”friheten i Sverige” och för sin invandringskritik, och han har även anklagats för att ha fällt rasistiska uttalanden.

Enligt Filter ser han sig som ”antiglobaliseringsimperialist, djupt kritisk till att multinationella företag tillåts växa sig större än länder”. Jag vill inte på något sätt kategorisera honom i samma fålla som de andra sidbytarna i den här texten. Men kanske säger Wahlbecks egen förklaring något allmängiltigt om höger och vänster nuförtiden:

”Jag var en ung kommunist som fastnade för proggen på 1970-talet och slogs mot etablissemanget, mot orättvisor, mot girigheten. Jag tror att de ränderna inte går ur. När man då ser hur maktkoncentrationen bara blir värre och värre – då kan det nog bli så att man skriver något där man tar i för kung och fosterland.”

“Smutsig borgerlig chauvinist”

Horst Mahler tillbringade ett decennium i fängelse för sina år och det han gjorde med och i RAF. Men det skedde en brytning med de andra och han ”uteslöts” ur RAF redan 1974, då han satt i fängelse.

I ett skriftligt uttalande undertecknat av Monika Berberich för ”RAF-fångarna” hette det att ”problemet med horst mahler har alltid varit att han är en smutsig borgerlig chauvinist”, som har vidarefört den härskande klassens arrogans när han blivit advokat ”inom det imperialistiska systemet”. (RAF skrev alltid allt med gemena bokstäver.) Berberich hade arresterats tillsammans med Horst Mahler och andra hösten 1970. Hon har aldrig distanserat sig från RAF. I en intervju 1995 karakteriserade hon Tyskland som en ”fascistisk stat”.

Den tyska vänstergenerationen vände sig särskilt mot det faktum att många tidigare nazister hade fått framträdande roller i politiken, förvaltningen och näringslivet. Och en hel del revolterade mot sina föräldrar och vad de gjort och inte gjort under kriget. Påfallande många av RAF:arnas föräldrar var eller hade varit nazister.

Också Horst Mahler hade en nazistisk far. I hemmet fanns det porträtt på Hitler på väggarna. Horst Mahler föddes ju redan 1936, och upplevde krigsåren som mycket ung. Vid måltiderna fick Gud och Hitler välsigna maten. Familjen Mahler bodde efter kriget i östra Tyskland. Mahlers far tog livet av sig 1949. Han gick ut i trädgården hemma och satte en pistol för pannan. Horst själv såg allt detta ske.

Tummelplats för nya vänstern

Kriget lämnade kvar ett slags tomrum i det tyska samhället som kan beskrivas i moraliska, andliga och politiska termer. Nära nog hälften av alla barn i Västtyskland växte också upp utan sin pappa. Det går nog inte att förstå varken RAF eller dagens ytterhöger utan att ha den här historien i bakhuvudet.

I november samma år flyttade familjen Mahler till Västberlin. Där fick Horst Mahler ett stipendium och kunde utbilda sig till jurist på Freie Universität Berlin, som blev en tummelplats för den nya vänstern. Som så många andra som då lutade vänsterut var han medlem i studentorganisationen SDS, knuten till socialdemokratiska SPD, men den politiska resan fortsatte vänsterut. Mahler blev allt mer kritisk till SPD, och argumenterade bland annat för att Västtyskland skulle lämna Nato.

Även Gudrun Ensslins fästman Bernward Vesper hade en far som varit nationalsocialist och dessutom författare. Det framstår som lite oklart varför de två gav ut hans tysknationella poesi. Handlade det om behov av pengar eller någon form av sympati med budskapet? Det fanns i varje fall inte någon marknad för hans dikter. På den tiden.

Delar av den här historien finns med i filmen ”Motståndets tid” som baseras på Gerd Koenens bok ”Vesper, Ensslin, Baader. Urszenen des deutschen Terrorismus”. Boken ger en bild av förspelet, den mentala bakgrunden till denna mörka del av Tysklands moderna historia. I det här fallet var det sonen som tog sitt eget liv. Bernward Vesper dog 1971. I den postumt utgivna och färdiga romanen ”Die Reise” skildras den här tiden och Bernward Vespers komplicerade relation till sin far.

Hets mot folkgrupp

Till allt detta ska också Östtysklands roll läggas. Mahler ska för övrigt ha varit ”informell informatör ” till östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Östtyskland stödde RAF ekonomiskt och logistiskt. DDR erbjöd efterlysta terrorister en ny identitet. I efterhand har det framkommit att den polis som sköt 26 år gamla Benno Ohnesorg till döds i samband med en demonstration i Västberlin var Stasispion. Mordet ska ha medverkat till radikaliseringen av vänstern och att en liten grupp tog till vapen.

Om Horst Mahlers politiska liv som högerradikal finns inte mycket mer att säga än att det är fråga om extremism av svårartat slag som inte står 30-talets nazister långt efter. Mahler kunde säga att det ”pågår ett krig mot det tyska folket, den vita rasen” och att Tyskland därför måste frigöra sig från ”slaveriet under judendomen”.

Horst Mahler dömdes för hets mot folkgrupp och förnekelse av Förintelsen. Han satt drygt 20 år av sitt liv i fängelse. 10 år för vad han gjorde under RAF-tiden. Och han satt 10 år för sin högerextremism, sina rasistiska och antisemitiska förbrytelser. Under en permission försökte han få asyl i Ungern; det lyckades inte trots stöd från hans högerextrema anhängare. Han skickades tillbaka till Tyskland och ytterligare år i fängelse. Hans hälsa försämrades successivt, båda benen amputerades och var sedan flera år rullstolsbunden när han 89 år gammal hans livshistoria tog slut. Men historien har en tendens att hemsöka oss.

Förra året greps den sedan decennier efterlysta Daniela Klette i Berlin, där hon bodde under falsk identitet. Hon tillhörde den sista, tredje generationen RAF-terrorister. De två andra i hennes krets som eftersöktes ska också ha bott i Berlin, men lyckades undkomma; förmodligen hann Klette varsko dem. I Kreuzberg där Klette bodde satte någon upp ett plakat till stöd för dem som fortfarande befann sig på fri fot.

Samtidigt skördar Alternative für Deutschland stora framgångar och fick stöd av nästan 21 procent av väljarna i det tyska valet i våras. AfD är en mix av mycket extrema politiker som flörtar med Nazitysklands symboler och språkbruk och den typen av högerpopulistister som är så vanliga numera.

En slutsats är att vi inte kommer undan historien, inte i första taget. Frågan är om kan vi lära oss någonting av allt detta? Jag vet inte riktigt. Förutom att frågan pockar på ett genomtänkt svar.

Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen