Har socialdemokratin förstått allvaret?

Politik Den nya generationen måste få hopp genom en inkluderande politik, skriver Juan Fonseca.

Extremhögern växer i land efter land. Donald Trumps Maga-rörelse ser Europa som en språngbräda för sina idéer. Samtidigt försvinner minnet av fascismens konsekvenser – och många unga söker sig till nätets ekokammare i brist på alternativ. Frågan är om socialdemokratin och de progressiva partierna förstår allvaret och satsar tillräckligt på den nya generationen.

En gammal fara i ny skepnad

Orbán i Ungern, Meloni i Italien, AfD i Tyskland, Le Pen i Frankrike, Farage i Storbritannien – och i Norden Sverigedemokraterna, dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna. Listan visar bredden, men inte kärnan: detta är inte isolerade partier, utan delar av en gemensam rörelse.

Trumpismen är dess katalysator. Den ger verktygen: normalisera konspirationer, angrip medier och institutioner, utse syndabockar, presentera auktoritära svar som om de vore folkets egen vilja.

Metoden fungerar därför att marken är beredd: ekonomisk stagnation, ökade klyftor, bostadsbrist och en känsla av att demokratin inte levererar. Så växte även 1900-talets fascism fram – inte över en natt, utan genom små steg där hoppet krympte.

En förlorad erfarenhet, en osäker framtid

Den generation som minns fascismen är nästan borta. Samtidigt dras många unga in i digitala miljöer som förstärker misstro. Men tekniken är inte bara negativ. Internet och AI kan också bli verktyg för bildning och gemenskap – för att hjälpa människor att välja rätt spår. Frågan är inte om tekniken är god eller ond, utan hur vi använder den, och i vems tjänst.

Det är just den unga generationen som står i centrum. När de saknar alternativ och framtidstro söker sig många till extremhögern. Därför måste varje demokratisk strategi börja med satsningar på ungas utbildning, arbete, kultur och delaktighet.

Socialdemokratins och de progressiva partiernas svar

 Att möta extremhögern i Sverige genom att låna dess språk är en återvändsgränd. Uppgiften för socialdemokratin och de progressiva partierna är att göra demokratin verkningsfull – med politik som känns i vardagen och som bygger framtidstro hos den nya generationen:

• Jobb och löner som bär: investeringar i klimatomställning, industri och välfärd.
• Bostäder för vanligt folk: ett nytt miljonprogram och renoveringar utan social dumpning.
• Välfärd före vinstjakt: resurser till skola, vård och omsorg.
• Ekonomisk rättvisa: skatter som fördelar bördan rättvist.
• Human inkluderingspolitik: delaktighet och samhällsgemenskap från dag ett, så att människor inte fastnar i exkludering.
• Starka institutioner: fria medier, oberoende domstolar, demokrati i skolan.

Mer än politik – också tonläge

Trumpismen och fascismen växer inte bara ur materiell otrygghet utan också ur känslan av att ingen lyssnar. Därför behövs en annan hållning: mer lyhördhet, mer inkludering och en vitalisering av den mänskliga kontakten.

Politik är inte bara beslut och förvaltande – det är också förtroende, förståelse och förankring. Om människor inte upplever att politiken talar med dem, utan bara till dem, öppnas utrymme för krafter som vill ersätta samtalet med auktoritära svar.

Ser vi vad klockan är?

Historien upprepar sig inte, men den rimmar. Kanske är det just rimmet vi inte längre hör. Demokratin står inte stilla av sig själv. Den måste fyllas med innehåll: arbete, bostad, trygghet, inkludering – och framför allt framtidstro för den nya generationen.

Den avgörande frågan är därför inte om extremhögern får mer utrymme, utan varför så många ger den sitt förtroende. Svaret avgör om vi ska leva i samhällen där rädslan organiserar politiken – eller i samhällen som organiserar bort rädslan genom rättvisa och gemenskap.

Kanske är det hög tid att vi stannar upp och frågar oss själva: om inte vi ger den nya generationen hopp med inkluderande politik – vem gör det då?

 Juan Fonseca, tidigare riksdagsledamot (S)