Handen upp den som skulle säga ja till uranbrytning

Grattis, snart kan det bli verklighet, nu försvinner det kommunala vetot.

I augusti i år föreslog Tidö-regeringen att det ska bli tillåtet att bryta uran i Sverige.

Förslaget innebär också att det kommunala vetot mot uranbrytning försvinner.

Det låter enkelt, och för landets allt mäktigare kärnkraftslobby är det kanske det också.

Men vem vill ha en urangruva som granne?

Ingen, om du frågar de som bor i områden där det kan bli aktuellt att bryta. Uranbrytningen kan bli ännu en stridsfråga som visar det långsiktigt orimliga i att satsa på kärnkraft som främsta svar på klimatutmaningarna.

Uran är både radiotoxiskt och kemiskt giftigt. Den främsta invändningen, som också hörs från alla de platser i världen där utan bryts i dag, bland annat i Kanada, är att det finns risker för utsläpp av radioaktiva ämnen, förorening av mark och vatten, samt skador på den biologiska mångfalden.

Rädsla för miljöpåverkan

En av de orter där det är troligast att det kommer att brytas uran i dag är Oviken i Bergs kommun i Jämtland.

Där har ett helt enigt kommunfullmäktige uttalat sig emot alla gruvplaner. I tidningen Sveriges Natur säger centerpartisten Lena Kjellson, vice ordförande i kommunstyrelsen:

– Vi är inte emot gruvdrift i allmänhet, utan det är brytning av alunskiffer nära Storsjön som vi inte vill se. Den påverkan på vattnet som föroreningar från gruvområdet kan få är det viktigaste för oss. Med våra mått mätt bor det många människor i området och det är en viktig jordbruksbygd.

Tidningen rapporterar också om stor oro bland de som bor i Oviken. Inte minst barnfamiljer som är rädda för att barnen ska växa upp i en miljö som kan vara skadlig för dem.

För några år sedan lovade den moderata riksdagsledamoten från Jämtland, Saila Quicklund, att hon skulle slåss för ett bibehållet kommunalt veto. Nu säger hon att hon kommer rösta för regeringens förslag i riksdagen, men att det inte uttalat säger att det ska brytas uran i Jämtland.

Det har hon på något mycket abstrakt plan rätt i.

Problemet är bara att kommunerna i Jämtland nu förlorar all möjlighet att påverka saken.

Folkliga protester

Förra gången det var skarpt läge för uranbrytning i Sverige var på 1960-talet. Då gällde det Ranstad på Billingen i Västergötland. Där bröts uran i ett dagbrott och under flera år pågick stora demonstrationer och folkliga kampanjer för att stoppa brytningen. Den lades ner 1969 eftersom den aldrig blev lönsam, men när det under 70-talet planerades för att öppna dagbrottet igen utbröt nya protester.

Den gången använde kommunpolitikerna i Skövde och Falköping det kommunala vetot för att stoppa brytningen.

Och redan nu ökar det lokala motståndet. I samband med beslutet i år rapporterade P4 Skaraborg att ”oron är stor för negativa effekter på miljö och kulturvärden.” 25 föreningar i kommunerna runt Billingen, Falköping, Skövde, Skara och Tidaholm, samlades för att protestera.

– Vi vill att kommunerna tydligt ska markera att de inte kommer att tillåta uranbrytning i de här bygderna, sade Per Gustafsson, en av initiativtagarna till uppropet.

En sådan markering kommer kommunerna säkert att göra.

Men den här gången kommer det inte spela någon roll.

Visst är det något av en paradox, att det fortfarande finns kommunalt veto för den som vill sätta upp ett vindkraftverk. Men för att öppna en urangruva, som kommer ha långt större påverkan på den lokala miljön, ska samma veto nu tas bort.

Skälet är enkelt. Ingen kommunpolitiker vill gå med på att en gruva öppnas just i deras fögderi.

Men det följer ett mönster.

Logik för Tidö-regeringen är inte detsamma som logik för gemene man.