Det politiska samtalet har hårdnat. Straff, disciplin och ordning har blivit tidsandans språk – snabba svar på komplexa problem. Politiker talar om att ”markera”, ”ta i med hårdhandskarna” och ”få bukt med ungdomsbrottsligheten”. Retoriken skapar en illusion av trygghet, men inte mycket mer.
När behovet av stöd förvandlas till krav på straff, riskerar vi att en hel generation växer upp utan tillit till vuxenvärlden eller samhällets löften. Det blir djupt motsägelsefullt att tala om barns trygghet samtidigt som man monterar ner det skydd som byggts upp.
Massiv kritik
Två aktuella exempel visar detta tydligt: att flytta ansvaret från rektorer och att minska undervisningen om sexualitet, samtycke och relationer, samt att regeringen vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år, trots massiv kritik från experter och barnrättsorganisationer.
För bara några år sedan, 2022, gjorde Sverige motsatsen. Undervisningen om sexualitet, samtycke, relationer och hedersrelaterat våld blev en obligatorisk del av skolans uppdrag, med rektorsansvar (Skolverket, 2022). Syftet var glasklart: att ge barn kunskap för att sätta gränser, bygga respekt och förebygga utsatthet. Det var då.
Nu vill regeringen ändra kurs. Enligt Läroplansutredningen (SOU 2025:19) ska kunskapsområdet tas bort från läroplanens övergripande mål och ansvaret flyttas bort från rektorer. Det låter tekniskt och nästan obetydligt, men när ansvaret finns tydligt förankrat på skolledningsnivå ges lärare förutsättningar att arbeta långsiktigt, med stöd, struktur och kompetensutveckling. Om ansvaret flyttas bort riskerar man att arbetet förlorar sin tyngd och kontinuitet. För att förebygga våld, övergrepp och kränkningar krävs att rektorer har både mandat och skyldighet att ge lärare verktyg, tid och trygghet kring undervisningen. Samtidigt vill skolminister Simona Mohamsson ge lärare möjlighet att ”bestraffa elever som beter sig illa”.
Förstärka farligt mönster
Kombinationen av hårdare disciplin och minskat förebyggande ansvar riskerar att förstärka ett farligt mönster: Mindre kunskap, mer straff. Mindre tillit, mer rädsla.
Forskningen är tydlig. Barn och unga är inte små vuxna. Deras hjärnor befinner sig i ständig ombyggnad, med begränsad impulskontroll och empati. Som professor Sarah-Jayne Blakemore skriver i The Teenage Brain (2018): ”We shouldn’t expect teenagers to behave like adults – their brains are simply not there yet.” Inom psykologi är det väl känt: förändring och ansvar växer ur trygghet, inte ur rädsla. Skam och hot hämmar lärande, medan tillit stärker självreglering, empati och moralisk utveckling.
Även forskningen om brottslighet bekräftar detta. Per-Olof H. Wikström, professor i kriminologi vid University of Cambridge, visar att ungdomsbrott inte främst handlar om brist på straff, utan om hur unga uppfattar sina handlingsalternativ, vilka normer de formas av, vilken självkänsla de utvecklar och vilket stöd de får – inte minst i skolan (Wikström, 2019). Flera studier visar dessutom att våldsspiralen kan brytas. Men det kräver tid, tillit och långsiktiga, kunskapsbaserade insatser.
Det väcker avgörande frågor som politiken behöver reflektera över:
Till skolminister Simona Mohamsson:
Hur kan hårdare disciplin förenas med forskningen som visar att trygghet och respekt skapas genom relation och kunskap, inte straff? Vilket budskap sänds till elever och skolpersonal när undervisningen om samtycke och respekt tonas ned?
Till justitieminister Gunnar Strömmer:
Hur kan barn så unga som 13 år hållas straffrättsligt ansvariga i strid med forskning och barnkonventionens principer om mognad och proportionalitet? Vilket samhälle vill ni forma när staten möter barns bristande förståelse med straff istället för stöd?
Susanna Udvardi, Senior jämställdhetsexpert, Kbt-terapeut, tidigare verksamhetsledare för brottsoffer-kvinno-tjejjour.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
