”Fred” i Trumps tid

Det hela är förnedrande och rent av löjeväckande.

När den brittiske premiärministern Neville Chamberlain landade på Heston Aerodrome i september 1938 visade han upp en kopia på avtalet mellan Storbritannien och Tyskland, som han precis hade framförhandlat med Adolf Hitler i München. Hitler fick igenom sin vilja att införliva tyskspråkiga Sudetenland i Tjeckoslovakien. I utbyte hade Chamberlain fått ett avtal med en försäkran om att detta var allt. Och att det nu skulle bli ”fred i vår tid”. Den förhoppningen var inte mycket värd. Ett år senare var det andra världskriget ett faktum.

En rysk önskelista

Historien upprepas aldrig helt och hållet, men tenderar ibland att rimma. Det är svårt att inte göra parallellen till Donald Trumps senaste fredsplan som USA presenterat för Ukraina.

President Zelenskyj fick några dagar på sig att godkänna planen.

Men i praktiken var det en rysk önskelista som Kreml förmedlat till Trump som han sedan gjorde till sin egen. Allt tyder på att det är samma kravlista som Putin tidigare presenterat för Trump, bland annat på toppmötet i Alaska. Det hela är förnedrande och rent av löjeväckande. Där finns formuleringar som är väl kända och hämtade från den gamla vanliga ryska propagandan. Ukrainas militära förmåga ska begränsas. Inga ryska krigsbrott ska undersökas. Medlemskap i Nato ska avskrivas. Nazistiska aktiviteter i Ukraina avslutas (vilket är en återkommande del av den ryska krigspropagandan för att motivera kriget på hemmaplan och internationellt). För att bara nämna några av punkterna i förslaget. Det var alltså fråga om gamla ryska krav.

Trumps agerande är talande för hur USA:s nuvarande politiska ledning agerar och ser på världen och omvärlden, och hur Trump vill att världsordningen ska ta form. Trump talar med Putin. Och presenterar sedan en deal som Ukraina sedan bara har att acceptera och säga ja till. Det var i det läget inte fråga om en process som involverade Ukraina i samtal och förhandlingar med Ryssland. Och Europa och EU var inte heller med inledningsvis.

Dessa ska hålla i taktpinnen

Detta är den världsordning Trump och Putin vill ha. De ska bestämma över de mindre staterna och över huvudet på EU. Det är bara stora och starka länder som Trump har respekt. Det är dessa som ska hålla i taktpinnen.

USA och Ryssland vill kort sagt återupprätta kalla krigets intressesfärstänkande och supermakternas institutionella överhöghet. Stormakterna ska bestämma, de andra länderna ska följa deras kommandon. Men Ukraina måste ju ändå godkänna en fredsöverenskommelse. EU måste förstås ha ett ord med i laget. I realiteten har det första fredsförslaget redan fallit. I samtal med Ukraina och EU har det uppenbarligen på väsentliga punkter redan ändrats och reviderats. Enligt uppgift är Ukraina nu berett att godkänna detta reviderade förslag.

Vi får väl se hur det blir med den saken.

Även om det av allt att döma är bättre än det första förslaget befinner sig Ukraina i en utsatt situation. Landet har inte tillräcklig militär styrka att återerövra mer av sitt territorium och har tvingats retirera under ett par år, om än långsamt och med små ryska territoriella framgångar. Men stödet från USA och flera europeiska länder kan inte tas för givet. Detta är den dystra verkligheten. På slagfältet och vid fredsförhandlingar är det den militära styrkan som sätter ramarna för vad man kan åstadkomma. Ukraina har också att bedöma möjligheten att förlora ännu mer mark. Och fruktar förstås att fler länder vänder Ukraina ryggen. USA är redan en synnerligen opålitlig allierad.

Solidariteten kan inte tas för given

Ryssland och Putin har möjligen också tiden på sin sida, och kan redan glädja sig åt att Trump agerar nyttig idiot. Inom EU är stödet för Ukraina allt annat än grundmurat. I Tyskland vinner högerradikala AfD politisk terräng och ligger nu på 30 procents stöd i opinionsmätningarna. AfD vill skruva ned pengakranen till EU och dra ner på klimatsatsningarna. Partiet vill också minska Tysklands försvarsutgifter och stoppa det militära stödet till Ukraina. Ryssland hoppas förstås på att den här sprickan i EU ska vidgas. Även andra länder sällar sig till Putins stödtrupper (Ungern) eller vacklar i sitt stöd, solidariteten med Ukraina kan inte riktigt tas för given. Längre.

Samtidigt är det högst troligt och sannolikt att Ryssland kommer säga nej till den förändrade fredsplanen. Det första förslaget var formulerat så att Ukraina och EU måste avvisa det, vilket förmodligen var en del av den ryska kalkylen. Och Putin lär med intill visshet gränsande sannolikhet säga nej till den omformulerade fredsplanen. Då är vi tillbaka på ruta ett, igen.

Snart har kriget i Ukraina pågått i fyra år. Det är lika länge som det första världskriget. Kriget är i sig ett ofattbart dråpslag och en mänsklig tragedi, med så många förlorade människoliv och krossade framtidsdrömmar. Kanske tror Putin att Ryssland har tiden på sin sida och USA och EU viker ned sig och sviker Ukraina. Samtidigt kan slutet på kriget också innebära risker för regimen i Moskva. Kriget i Afghanistan pågick i tio år. När kriget tog slut och soldaterna kom hem föll Sovjetunionen samman.

Medan stormakterna spelar sitt spel och flyttar sina schackpjäser fortsätter kriget i Ukraina, varje dag dödas soldater vid fronten och varje natt attackeras civila mål och människor i Ukrainas svårt utsatta städer med drönare och missiler.

Hur länge ska detta jävla krig behöva fortsätta?

Håkan A Bengtsson