Politik Partiet tillhör nu de mer extrema bland Europas högerradikala partier. Det skriver Peter Gustavsson och Mats Wingborg, aktuella med boken ”Hej då Tidö – Bokslut över en regering”, som kommer ut i dag.
På Sverigedemokraternas landsdagar i Lund i slutet av november 2015 bytte partiet strategi, i spåren av decemberöverenskommelsens fall och omläggningen av migrationspolitiken. Från att beskriva de övriga riksdagspartierna som ”sjuklövern”, så bjöd Jimmie Åkesson nu in till regeringssamarbete med M och KD.
Maktens lockelse
De första åren talade han för döva öron. Anna Kinberg Batra (M) tvingades avgå 2017 efter att hon öppnat SD-dörren på glänt, och efterträdaren Ulf Kristersson lovade förintelseöverlevaren Hédi Fried att aldrig samarbeta, samtala, samverka eller samregera med partiet.
Men efter valförlusten 2018 blev maktens lockelse för stor. Och när SD samlades till landsdagar i Örebro i november 2025 var Kristersson själv där och tackade för flera års nära samarbete.
Innan 2015 beskrev sig SD som ett mittenparti. Men idag står de närmast Moderaterna i den ekonomiska politiken, och har inga problem med vinster i välfärden eller nedskärningar i skola och sjukvård för att finansiera skattesänkningar. För SD, liksom för andra liknande partier, är ekonomi och välfärdspolitik underordnat den högerradikala samhällsomvandling som är dess existensberättigande.
Extrem hållning
I vår bok ”Hej då Tidö – Bokslut över en regering”, som publiceras idag, konstaterar vi att SD:s omsvängning är så fundamental att partiet nu tillhör de mer extrema bland Europas högerradikala partier. För SD:s välfärdsfientlighet inskränker sig inte till att stänga ute nyanlända från socialförsäkringarna. Nu vill de försvaga den sociala tryggheten också för den inhemska befolkningen.
SD har länge krävt att välfärden ska stramas åt för dem som inte är svenska medborgare. Men partiet går numera ett steg längre, och säger också nej till flera generella välfärdssatsningar med argumentet att de skulle locka flera invandrare till Sverige. För dagens SD har välfärdsbromsen blivit en invandringsbroms.
Denna extrema hållning gör att SD sticker ut bland högerradikala partier i Europa. Medan Viktor Orbán i Ungern och Giorgia Meloni i Italien satsat på att stärka barnfamiljers ekonomi för att vända födelsetalen, så har SD stoppat höjningar av barnbidraget och vill särskilt dra in ekonomiskt stöd som riktar sig till familjer med många barn.
Gjort vad de lovat
Tidöpartierna har gjort vad de lovade när det kommer till migrationspolitiken – så pass att man nu tvingas på reträtt när konsekvenserna blir synliga i form av utvisningar av tonåringar och välintegrerade löntagare.
De har också levererat på tuffare tag i kriminalpolitiken – men gängmiljön är oförändrat stor och sprängningarna ökar samtidigt som skjutningarna minskar. Och som utlovat har skatterna sänkts kraftigt – mest för dem som tjänar mest – samtidigt som finansministern själv varnar för att pengarna är slut.
Men samtidigt som Tidöpartierna levererat på flera vallöften, så har de svikit på andra områden som är viktiga för många väljare.
När valet var över betydde löftena om billigare el och falukorv inte särskilt mycket, och regeringen satt på händerna under inflationen. Tillväxten är låg och arbetslösheten har ökat med 100 000 personer.
Åkesson svek löfte
Jimmie Åkesson svek sitt heliga löfte – att fälla Ulf Kristersson om han sänker a-kassan. Nu rör sig ersättningen för de långtidsarbetslösa ner mot existensminimum. Likaså har SD svikit löftet om att ta bort karensavdraget för anställda inom vård och skola. Nu tvingas sjuka anställda välja mellan att bli av med inkomst eller smitta andra i personalen.
Trots Kristdemokraternas löfte om ”århundradets vårdreform” har deras styre inte inneburit något fall framåt, förutom för vårdköerna som nu är rekordlånga. Sverigedemokraternas löfte om att tandvården skulle få ett högkostnadsskydd motsvarande sjukvården har ersatts av en ”framtandsreform” för pensionärerna finansierad genom kraftiga försämringar för unga vuxna. Och Liberalernas seger i Tidöavtalet – att marknadsskolan skulle regleras – har blivit till en dans på stället.
För klimatet har Tidöstyret varit en katastrof, då effektiva åtgärder stoppats samtidigt som det som skulle vara mirakelmedicinen – ny kärnkraft – stoppats genom SD:s vägran att gå med på en långsiktig energiuppgörelse.
Jimmie Åkesson satte själv en bortre parentes för Tidöavtalet redan ett år in i mandatperioden, när han deklarerade att avtalet är ”silvertejp” och att SD framöver inte kommer släppa fram en regering de inte ingår i.
Fyra möjliga valutgångar
En SD-regering på riktigt – med eller utan Åkesson som statsminister – skulle innebära att partiets ministrar kan ge direktiv till myndigheter, tillsätta och avsätta myndighetschefer och förhandla med andra regeringar. Skillnaden mot Tidöregeringen riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod.
Sverigedemokraterna är landets minst konservativa parti, i sitt program för ett systemskifte med etnonationalistiska förtecken som i korta drag kan sammanfattas med ”Kör ut dem!”.
Men de får bara inflytande om andra är beredda att ge dem det.
I vår bok beskriver vi fyra möjliga valutgångar: Vänstermajoritet, anti-Tidö-majoritet, Tidömajoritet eller konservativ/högerradikal majoritet. Beroende på vilket scenario som blir verklighet i valet den 13 september så finns det olika grundförutsättningar för samarbetet mellan partierna.
Sverigedemokraterna har dominerat svensk politik från sidlinjen under tio års tid. I årets val kan de ta steget in i regeringen. Men valet kan också leda till en vänstermajoritet – för första gången på tjugo år.
På valdagen säger vi ”Hej då Tidö”. Men vad som kommer efteråt – det är upp till väljarna.
Peter Gustavsson och Mats Wingborg, författare till ”Hej då Tidö – Bokslut över en regering” (Verbal förlag).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
