ledare Regeringens nya Kinastrategi är ett steg i rätt riktning. Men strategin visar också att hållningen mot Kina ännu är vag, trevande och osäker på hur världens snart största supermakt ska hanteras.

Nyheten om den nya Kinastrategin når mig under ett besök i Filippinerna. Här är den kinesiska närvaron påtaglig.
För ett par veckor sedan slöt president Duterte ett avtal med sin kollega i Peking om gemensam exploatering av olje- och gasfyndigheterna i havet utanför Filippinerna. Avtalet växte både vrede och förvåning. 2016 beslöt en internationell domstol att Kinas krav på delar av havsområdet inte var legalt. Havet tillhör Filippinerna. Dutertes avtal med Peking öppnar ändå för kinesisk exploatering av viktiga naturresurser.
Samtidigt pågår en säkerhetspolitisk debatt. Kinesiska fiskebåtar på filippinskt vatten anklagas för att bära med sig avancerad övervakningsutrustning. När ett kinesiskt bolag vann en upphandling om att bygga telemaster på den filippinska militärens område varnade ledande experter för att det öppnar för kinesiskt spioneri.
Samtidigt behöver Filippinerna Kina. Desperat. Handeln är livsviktig för landets ekonomi, och i sin vildsinta nationalism har Duterte oftare vänt blicken mot Peking än mot Washington.

Kina är vår åttonde största handelspartner, med ett uselt track record när det gäller mänskliga rättigheter.

Debatten i Filippinerna är som en spegel av den svenska. Fast här i Filippinerna är läget mer akut. Närheten är större, liksom beroendet. Och lika lite som Filippinerna kan Sverige bortse från det ökade kinesiska inflytandet.
Kina är vår åttonde största handelspartner, med en expansiv ekonomi, en allt mer offensiv utrikes- och säkerhetspolitik och ett uselt track record när det gäller mänskliga rättigheter. Dessutom tycks makthavarna i Peking allt mer intresserade av att exportera sin samhällsmodell och jaga efter misshagliga element även i andra länder. Det visar inte minst den kinesiska ambassadens propaganda mot svenska journalister.
När mindre stater begår övergrepp kan sanktioner och bojkotter vara en verksam metod. Det är förstås helt omöjligt när det gäller Kina. Tanken med sanktioner och bojkotter är att den som genomför dem befinner sig i ett överläge.
Den som påstår att Sverige i dag har den relationen till Kina måste ha slumrat till någon gång på 1970-talet och ännu inte riktigt vaknat till. Svenska företag och svensk handel behöver Kina mer än vad Kina behöver Sverige.
Det hindrar inte att det går att trycka på för ökad demokrati, eller vara vaksam mot Kinas geopolitiska intressen. Där har den nya svenska strategin stora poänger. Att i alla möten med Kinesiska företrädare påtala vikten av mänskliga rättigheter. Att arbeta vidare för Gui Minhais frihet. Att öka kunskaperna om utvecklingen i Kina. Allt det där är bra.

Men vagheten inför de stora frågorna är ändå stor. Det hade varit intressant att lite mer i detalj få höra hur det ska gå till. Hur kan, till exempel, svenska företag vara med och trycka på? I dag är företagens intresse för fackliga rättigheter och yttrandefrihet i Kina säkert stort. På pappret. Men gör de egentligen något i praktiken?
Den svenska strategin ska enligt regeringen vara ett komplement till den strategi EU beslutade om. Även det är utmärkt. Utvecklingen av Kinas politik går snabbt och varje land måste överväga sitt förhållningssätt. Samtidigt är det tydligt att EU är och förblir ett helt avgörande instrument för den som på allvar vill kunna påverka Kina. Sverige på egen hand är i sämsta fall som en fluga på Xi Jinpings axel – lätt att vifta bort. Med hela EU i ryggen kan Kina inte helt och hållet ignorera kraven.
Mer av EU. Det borde med andra ord vara ett av svaren på den kinesiska frågan.