En spaning efter det Södermalm som flytt

Håkans hörna Jag vill bekänna en sak. Jag har både jobbat och bott på Södermalm.

Vissa ställen har en särskild laddning. Och blir en symbol för något större, bortom eller långt från själva platsen verkligheter och realiteter. Bilden av orten kan leva sitt eget liv. I vår tid har Rinkeby blivit en symbol för det nya Sverige, och sätter inte sällan en stämpel på alla som bor eller växt upp där. Östermalm i Stockholm är i de flestas ögon överklassens egen oas. Djursholm är de rikas och de stora villornas paradis.

Södermalm har i det avseendet alltid varit en antites, arbetarklassens, arbetarrörelsens och vänsterns stadsdel. Andra sådana områden i Stockholm har haft svårt att konkurrera med Södermalm. Jag bor numera i Sibirien i Stockholm, som en gång i tiden var fattiga Sibirien. Per-Axel Branners ”Pojke i Sibirien” från 1940 bär vittnesmål om livet i den här delen av Vasastan i början av 1900-talet. Boken utspelas i det hus där vi sedan trettio år bor. Branner var skådespelare, regissör och teaterchef. Och gift med skådespelaren Gunn Wållgren.

Sinnebild för nya eliten

Inte minst Per Anders Fogelströms stadserie har format bilden av arbetarnas och rörelsernas Södermalm, den skildrar omvandlingen av Södermalm men speglar också Sveriges förvandling från senare delen av 1800-talet och framåt. Jag minns från min läsning i unga år att en familj flyttar från Södermalm till Sibirien. Det var på den tiden en traumatisk flytt, som ett definitivt farväl, som att flytta till en annan stad eller ett fjärran land.

Håkan Forsells ”Söder. Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel” (Weyler) ger hopp om fackboken. Den handlar om och beskriver det som hänt med och på Södermalm efter att Fogelström satte punkt i sin stadserie. Det är berättelsen om hur Södermalm precis som många andra stadsdelar i en lång rad städer runt om i världen gått från ”arbetarklassgrannskap” och ”sliten övergivenhet” till ”senkapitalistisk exklusivitet”.

I vår tids politiska landskap har Södermalm snarare än Östermalm blivit en sinnebild för den nya eliten, eller kultur- eller vänstereliten, som gärna prackar på hela det svenska folket vegetarisk mat och allehanda politiskt korrekta attityder. Södermalm har alltså blivit en politisk symbol i kulturkriget. Forsell påminner om att Janne Josefsson under en valvaka 2014 efterlyste alternativ till ”Södermalmsperspektivet”. Och Jimmie Åkesson har sagt det självklara att ”alla bor faktiskt inte på Södermalm”, i samband med Sverigedemokraternas kritik mot ökade dieselpriser.

Man håller sig i sina kvarter

Jag vill härmed bekänna en sak. Jag har länge och väl jobbat och bott på Södermalm. Flytten till Sibirien var inte lika dramatisk som för personerna som gjorde samma resa i Per Anders Fogelströms roman för mer än hundra år sedan. Samtidigt slås jag av att jag inte är på Södermalm så ofta numera. Stadsdelarna ligger ju inte så långt ifrån varandra. Men det är ända ett avstånd. Man håller sig i sina kvarter, följer framförallt vägarna mellan hemmet och jobbet.

Under sex år hade jag min arbetsplats i kvarteret ”Båtsmannen större” på adressen Södermannagatan 12. Arenas första stapplande steg omnämns förresten i Forsells bok: ”Den politiska vänsterdebatten fann lokaler på Söder under tidigt 1990-tal. På Södermannagatan grundades tidskriften Arena”, av de ”halvunga journalisterna” Per Wirtén och Håkan A Bengtsson. Vi satt då på frilandsbyrån Intervista. På den tiden fanns förresten ett betydande svart anarkistiskt inslag i det röda Söder.

Mitt fönster vette mot Kocksgatan. Inte långt därifrån låg Kocksgatan 24. Om den adressen har historikern Håkan Blomqvist nu skrivit en historiebok, som blivit ett slags kalejdoskop av Södermalm från mitten av 1800-talet till våra dagar.

”Kocksgatan 24 och revolutionen. Världen bakom en gatuadress”, är en unik liten bok. Och man önskar fler av det slaget. Det lokala vittnar ofta om det generella på ett konkret och illustrativt sätt. För 24:an har varit en samlingsplats för en lång rad verksamheter och föreningar under årens lopp. En tummelplats om man så vill för det folkliga Söder. Där fanns Billbergs vård och kuranstalt för nerf- och sinnessjuka. Där huserade Anton Nyströms liberala arbetarinstitut. Som den förste socialdemokratiske agitatorn August Palm polemiserade hårt emot.

Socialistiska schatteringar

Nyström trodde att den sociala frågan kunde lösas med bildning. Palm menade att det också krävdes klassbaserad organisering och kamp för ekonomiska reformer. Om man så vill handlade detta om konflikten mellan liberalism och socialism, om klassresor och/eller klassutjämning.

Men där hade också nykterhetsorganisationerna sina möten. Och sedermera arbetarrörelsens olika socialistiska schatteringar. Söder hade en etnisk pluralism redan på den här tiden. Södermalm blev den östjudiska arbetarklassens stadsdel. Hjalmar Mehrs familj härstammar härifrån, han blev senare finansborgarråd i Stockholms stad och landshövding i Stockholm. Söders judiska religiösa, sociala och kulturella liv skiljde sig från hur allt detta gestaltade sig norröver i stan, där judarna hade tyska och danska anor. Det talades jiddisch på Kocksgatan 24.

Byggnaderna på den här adressen har kommit och gått. Dagens hus byggdes på 1930-talet. Blomqvist tycker att det som i dag mest påminner om det gamla Kocksgatan 24 är Hammarby boxning. Forsell omnämner även Slas (Stig Claesson) som en annan författare och konstnär som format bilden av det proletära och alternativa, ja bohemiska Söder. Han tränade för övrigt boxning på Kocksgatan 24. Eller, som han själv uttryckte det, på ”dubbeltolvan”.

Ernst Brunner har också bidragit med sin roman ”Kocksgatan”. Blomqvist citerar Adlibris karakteristik av romaren, som ”drar med människorna på Kocksgatan – konstnärer, studenter, hembrännare och butiksinnehavare” i en ”virvel av händelser” som kastar dem mellan ”erotisk hetta och blodiga hämndeakter”. Det är fråga ”om kärleksmöten, svartsjuka, brantbestigningar och störtningar, solbad, kryddade maträtter, himmelska fyllor och djävulska baksmällor”. Kanske var och är Söder i grund och botten mest som resten av Sverige, bortom alla etablerade bilder och fördomar.

Möten och fester på 24:an

Blomqvist vill så gärna ha med ”revolutionen” i titeln på sin bok. Och visst, den socialdemokratiska ungdomsklubben på Södermalm skulle 1917 bli kommunistisk. Den kommunistiska ungdomsklubben hade möten och fester på 24:an efter 1917 och en bit in på 1920-talet. Blomqvist noterar samtidigt att den kommunistiska ungdomsklubbens nyårsfest 1923 visserligen var populär, men samtidigt undrar nog författaren hur revolutionär ungdomen egentligen var? Det var mycket ”ränn och fläng” i trapporna innan alla biljetter sålde slut. På festen på nyårsaftonen höll ”kamrat Alexandroff” från Sovjetunionen ett tal. Men salen var bara fylld till hälften, ”emedan de flesta föredrog att stanna i trapporna tills föredraget var slut och dansen skulle börja”.

Blomqvist noterar att många därför missade den ryske talarens budskap om ”världsimperialismen och kapitalismens fiasko när det gällde att återuppbygga världen”. Alexandroff attackerade också Nationernas förbund som trodde på resolutioner för att ”bygga upp det som rivits ned av bomber och granater”. Han uppmanade därför ungdomarna att sätta hårt mot hårt. Sedan togs stolarna bort och dansen tog vid. Salen fylldes. Det gamla året firades av. Den nya tog vid. De flesta ville nog roa sig. Det här är nog en lärdom de flesta politiska aktiva har dragit.

Noga besett var det nog mer traditionell folkrörelseverksamhet på Kocksgatan 24 än revolutionära manifestationer. Och förstås fester, stim och glam. Även om huset exempelvis spelade en roll under Hungerkravallerna 1917, var det ”revolutionära” nog mer en pust eller puff i historiens långa bok.

Håkan Blomqvists lilla bok ”Kocksgatan 24” kan läsa som en spaning efter det Södermalm som flytt. Håkan Forsells ”Söder” är en lite större bok om hur Södermalm förändrats och förändrats under senare år.

Håkan A Bengtsson