Statistikens definition av arbetslös är en annan än gemene mans och kvinnas.
All arbetslöshet är ett samhällsproblem, men när arbetslösheten överdrivs hamnar ödesfrågan om
personalkrisen i välfärden i skuggan.
Statistiken kan verka ovedersäglig. I maj var 561 000 personer är arbetslösa enligt SCB:s AKU-undersökning, säsongsrensat 8,7 procent av arbetskraften. Men av dessa var hela 243 000 heltidsstuderande. Mer än av fyra av tio av statistikens arbetslösa pluggar på heltid.
Dessa står inte ”till arbetsmarknadens förfogande” på samma sätt som andra arbetslösa, oftast är
det studenter som söker extrajobb.
Definitionen ändrades
Ingen missunnar svenska studenter möjligheten att dryga ut studielånen, men inte heller deras sociala situation kan jämföras med andra arbetslösas. Därför räknade Sverige tidigare inte heltidsstuderande som arbetslösa. Först 2007 ändrades definitionen för att anpassa svensk statistik till EU:s. En annan grupp som grumlar statistiken är äldre som lever av pension, men som i likhet med många studenter vill jobba lite extra. Hur stor denna grupp är går inte att utläsa ur statistiken. Att intresset för att arbeta även efter uttag av pension växer är dock väl belagt så det finns goda skäl anta att det är ett växande antal.
Värt att minnas vad gäller både studenter och pensionärer är att arbetslöshetsstatistiken bygger på vad personer själva uppger. Alla utan arbete som i AKU-enkäten svarar ja på frågan ”har du sökt arbete de senaste fyra veckorna” räknas som arbetslösa. Om bedömningen av heltidsstuderande var den samma som innan 2007, och även användes för pensionärer som vill extraarbeta, skulle den redovisade arbetslösheten i Sverige i det närmaste halveras. Från 8.7 procent till omkring 4,7 procent eller ännu lägre.
Sedan finns alltid friktionsarbetslösheten, den korttidsarbetslöshet som uppstår när det efter en uppsägning eller avslutade studier tar tid att hitta arbete. Den har historiskt angetts till två procent.
Borde inte förvåna
En snabbare strukturomvandling med fler jobbyten torde dock innebära att den i dag ökat till åtminstone tre procent. Och full sysselsättning innebär inte att arbetslösheten är noll, utan definieras inom alla nationalekonomiska schatteringar som att den totala arbetslösheten är lika med friktionsarbetslösheten.
Inget av detta borde förvåna. Sverige har tillsammans med Danmark och Nederländerna världens högsta sysselsättningsgrad, den andel av befolkningen i yrkesverksam ålder som arbetar. Hur troligt är det då att det samtidigt råder ”massarbetslöshet”? Eller att Sverige på riktigt har näst högst arbetslöshet i EU? Den som på allvar tror att andelen personer som saknar sysselsättning och lever på a-kassa eller bidrag är högre i Sverige än i Grekland, Italien eller Frankrike har gått vilse i statistikens labyrinter.
Det största problemet med myten om massarbetslöshet är inte att den är intellektuellt grumlig. Värre är att den döljer allvaret i den personalbrist som redan idag sargar vårdsektorn och som vi bara sett början på.
Behöver nyanställa
SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, bedömer att välfärdssektorn behöver nyanställa drygt 400 000 personer mellan 2023 och 2033. Då är privata men skattefinansierade vårdföretag inräknade. Det handlar både om att ersätta pensionsavgångar och öka personalstyrkan på grund av den åldrande befolkning. Och det samtidigt som staten kraftig ökar antalet anställda i försvaret, polisen, rättsväsendet och tullen.
Att frammana bilden av att det står mer än en halv miljon arbetslösa utanför äldreboenden, sjukhusentréer och fabriksportar och väntar på jobb fördunklar förståelsen av de utmaningar detta innebär. Bara för att klara behovet av nyanställningar i äldrevården under skulle 50 procent av alla som kliver ut på arbetsmarknaden under de aktuella åren behöva söka sig dit, enligt SKR.
En väl fungerande välfärd för alla måste vara kärnan i varje vänsterprojekt. Här är inte utrymme för att i detalj utveckla vad som krävs lotsa välfärden förbi arbetskraftsbristens grynnor, men följande frågeställningar behöver finnas med.
För att en större andel yrkesverksamma ska förmås söka sig till välfärden behöver relativlönerna ändras, välfärdsarbetarnas löner behöver öka mer än andra gruppers. I dag är 50 procent av vårdbiträdena och 35 procent av undersköterskorna i kommunerna födda utomlands, och fortsatt arbetskraftsinvandring behövs. Många arbetslösa med funktionsnedsättning skulle med rätt stöd kunna göra en fullgod arbetsinsats. Rätt att gå från deltid till heltid behöver bli norm. Vårdarbetare bör prioriteras när kortare arbetstid diskuteras. En stor grupp i AKU-enkäterna säger sig vilja arbeta, men söker ändå inte jobb. Varför?
Lockelse med stämpel
Ett långt politiskt liv säger mig dock att dessa frågor inte lär få mycket uppmärksamhet ett år före valet. För Mikael Damberg, LO, Katalys, Nooshi Dadgostar och Aftonbladets ledarsida är lockelsen att kunna stämpla ”massarbetslöshet” i pannan på sittande regering alltför stor. Liksom för Reformisterna, som jag själv tillhör.
Högern å sin sida vill inte missa chansen att med ”massarbetslöshet” som tillhygge än en gång hamra in att det är för svårt att avskeda, lägstalönerna är för höga, fackföreningarna för starka och det är för lätt att leva på bidrag. Samt för några med tillägget att ”invandrarna är för många”.
Men när valsedlarna väl är räknade kommer striden om arbetskraften att sakta men säkert armbåga sig in i debatten. För, som talesättet lyder – ”fakta, det är envisa saker”.
Anders Nordström, f d politiskt sakkunnig (S) i Statsrådsberedningen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
