Krönika Omvandlingen av Kiruna fortsätter, men invånarna lämnas i sticket.
En vecka efter den stora kyrkflytten med Carola, KAJ, världsrekord i kyrkkaffe och direktsändning i tv, så kallade LKAB till presskonferens igen.
Ytterligare en tredjedel av Kiruna ska rivas inom 10 år. 6 000 av kommunens 23 00o invånare berörs direkt. Deras hem ligger innanför rivningsgränsen.
Nej, det var ingen överraskning. Alla i Kiruna vet att det går en lukrativ järnmalmsåder rakt under staden. Närmare 7 000 människor är direkt eller indirekt beroende av gruvan för sin försörjning. Det vore korkat att inte fortsätta bryta och ja, då måste staden flytta.
Det är mycket pengar från Malmfälten som skickas in i statskassan, men kommunerna här uppe går på knäna
Det är inte första gången, även om det här beskedet var förvånande stort i sin omfattning med enorma ingrepp i både staden och människors livsmiljö. Naturligtvis blir folk oroliga. Var ska man bo? Finns det mark? Hur kommer ersättningen se ut? Hur mycket höjs hyran? Var ska barnen gå i skola? Men många känner också lättnad. Nu vet man vilka som berörs den här gången.
Det är svårt för en sådan som mig som inte bor eller är uppväxt i ett gruvsamhälle att förstå. “Så är det att bo här”, säger många jag möter. Gruvan är förutsättningen för allt annat. Oavsett om man bor på ena eller andra sidan om den nya linjen så påverkas man. Hela Kiruna påverkas – igen.
”Worst case-scenario”, kallade Kirunas kommunalråd Mats Taaveniku (S) LKAB:s nya besked. ”Vi är inne i en stadsomvandling och måste nu hantera en stadsomvandling till. Vi har utmaningar som varken Kiruna kommun eller LKAB kan lösa. Vi behöver hjälp av staten med det. Som det är nu tar kommunen all risk medan staten tar intäkterna.”
Taaveniku pekar på något centralt. LKAB är ett statligt företag som går med många miljarder i vinst varje år. Det är mycket pengar från Malmfälten som skickas in i statskassan, men kommunerna här uppe går på knäna.
Om inte staten hoppar ner från åskådarplats så får Kirunaborna och deras redan ansträngda kommunala ekonomi betala själva. Det innebär sämre förutsättningar för välfärd till de som gör jobbet – som skapar vinsterna. Tankarna går osökt till gammal sunkig kolonialism.
Omvandlingen i Kiruna kommer gå vidare, men Kirunaborna lämnas i sticket. Förutom 6 000 nya bostäder så ska det byggas skolor, förskolor, vägar, vatten- och avloppssystem, butiks- och företagslokaler, lekparker, gångvägar, parkeringsplatser, idrottsanläggning, kulturlokaler och en hel del annat.
Redan nu är det dyrt att bygga i Kiruna. Det är byggarnas marknad. Dessutom äger kommunen ytterst lite mark, mindre än en procent. Staten däremot äger ungefär åttio procent av marken i Kiruna.
Staten måste in i matchen med markupplåtelse, investeringsstöd för nyproduktion, byggstöd och en modell för avskrivningar när så här omfattande investeringar måste göras. Det måste komma pengar tillbaka upp till gruvorterna, på ett eller annat sätt.
Det är heller inte bara människorna i staden och gruvan som trängs i Kiruna. Runt staden ska militären, naturen, vindkraften, turismen och två samebyar, Gabna och Laevas, också samsas om marken. Det ska byggas ett fungerande samhälle för alla och det ska gå snabbt, på 10 år enligt LKAB:s plan.
Det som sker i Kiruna är helt unikt. Det är dags för näringsminister Ebba Busch att ta ansvar. Det är ju i hennes kassa som alla vinster från LKAB landar. Hon har både makten och pengarna. Det är helt orimligt att hon och regeringen inte bidrar till den enorma stadsomvandling som gruvan tvingar fram.
Veronica Palm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
