Bidragstak är arbetslinjen på steroider

Efter att ha trasat sönder socialförsäkringarna ger regeringen sig på samhällets yttersta skyddsnät: försörjningsstödet.

Den höga arbetslösheten är vårt största samhällsekonomiska misslyckande.

8,3 procent är arbetslösa, vilket var en ökning jämfört med september förra året, och säsongsrensat och utjämnat är arbetslösheten 8,7 procent.

En halv miljon människor i Sverige är utan arbete. Av de som är i arbete har fasta jobb de senaste månaderna ersatts av tidsbegränsade anställningar. Detta samtidigt som LAS-reformen 2022 innebar att tillsvidareanställningen försvagades bland annat genom fler avsteg från turordningsreglerna, att saklig grund för uppsägning ersattes av sakliga skäl, och att arbetsgivaren inte längre är skyldig att betala lön under en pågående tvist. Arbetsmarknaden har blivit mer otrygg.

Samtidigt sjösätts nu förändringar av arbetslöshetsförsäkringen som innebär hårdare och snabbare avtrappningar av ersättningsnivåerna. Enligt nuvarande regler har alla rätt till ersättning i totalt 300 dagar. De första 200 får man 80 procent av sin inkomst och därefter 70 procent av sin tidigare inkomst. De nya reglerna innebär att ersättningsnivån trappas ned från 80 till 70 procent redan efter dag 100. Hur lång total tid man kommer ha rätt till a-kassa kommer att baseras på ens tidigare inkomst, inte (som nu) på antal arbetade timmar.

I praktiken leder inkomstvillkoret till en klasskiktning av a-kassan, där konsulter som fakturerar enskilda välbetalda uppdrag och periodvis är arbetslösa får en bättre a-kassa, medan undersköterskor, köksbiträden och kassapersonal med många timmar under bältet men till en låg lön, får en sämre a-kassa. Samtidigt slår förändringarna hårt mot alla långtidsarbetslösa, som i bästa fall kommer att fångas upp av fackens egna a-kassor men (mer sannolikt) kommer tvingas vända sig till kommunens socialkontor.

Höga trösklar in, rutschkana ut

Detta ska ses i en kontext där arbetslöshetsförsäkringen, liksom sjukförsäkringen, redan urholkats under lång tid. Några av regeringen Reinfeldt 1:s första beslut rörde åtstramningar av sjukförsäkringen, bland annat den ökända ”stupstocken” som var en tidsgräns för sjukersättning och som gällde 2008–2016, och som eventuellt ska återinföras. Ersättningsnivån smygsänktes utan vidare motivering från 80 till 77,6 procent av ens tidigare inkomst. Skatteförmånen för medlemskapet i a-kassa och fackförbund togs bort samtidigt som avgiften knöts till risken för arbetslöshet, vilket innebar att medlemskap i a-kassan blev dyrast för de grupper som bäst behövde den. Arbetsvillkoret skärptes, alltså hur länge en person hade behövt arbeta för att kvalificera sig till a-kassan (det villkor som nu ersätts av ett inkomstvillkor). Sammantaget ledde förändringarna 2008 till ett medlemsras från både fack och a-kassa på över en halv miljon medlemmar de två år som följde.

 Högre trösklar in, lägre ersättningsnivåer och snabbare rutschkana ut från socialförsäkringarna speglas också i att statens utgifter för socialförsäkringar minskat som andel av BNP de senaste 20 åren. En del av det förklaras av ekonomiska och sociala faktorer, som minskat barnafödande, men en stor del beror på rena nedskärningar.

 Svagare socialförsäkringar tvingar fler att söka försörjningsstöd

Vart tar då alla dessa arbetslösa och sjuka människor som inte längre får ersättning från socialförsäkringarna, vägen? Till försörjningsstödet. Det vanligaste skälet att uppbära försörjningsstöd är arbetslöshet eller sjukdom. De vanligaste mottagarna av ekonomiskt bistånd är (utförsäkrade) ensamstående män utan barn, näst vanligast är en ensamstående kvinna utan barn, därefter kommer ensamstående kvinnor med barn. Ett väntat resultat av ”arbetslinjen”, som hela paketet av piskor neråt och morötter i form av skattesänkningar kommit att kallas. En arbetslinje som gett oss en arbetslöshet på närmare 9 procent.

Nu är det försörjningsstödet som står näst på tur för nedskärningar i form av det framlagda bidragstaket, som kommer innebära att ekonomiskt utsatta barnfamiljer mister tusenlappar. Tidöregeringen nöjer sig heller inte med att sänka ersättningsnivåer och tidsgränser ytterligare, de vill också införa ett A- och B-lag inom välfärdstjänsterna genom att nyanlända och icke-medborgare ska tvingas att kvalificera sig till socialförsäkringarna och ekonomiskt bistånd. Trots att det är just den första tiden i ett nytt land, då man ska etablera sig och lära sig ett nytt språk, som en person rimligen är som mest beroende av samhällets stöd.

Fantasiexempel för att piska upp opinionen

För att motivera den här arbetslinjen på steroider har regeringsföreträdare farit med rena lögner och falsarier. ”En barnfamilj kan få upp till 50–55 000 kronor i bidrag i månaden utan att arbeta!” har Svantesson slängt ur sig, medan Kristersson hävdat 46 500 kronor på bästa sändningstid. Här sitter man och jobbar och jäktar till förskolan så sitter det ett gäng och bara kavlar hem skattemedel utan att ha lyft ett finger! Skandal. Men skandalen ligger i att det helt enkelt inte stämmer, vilket också DN:s Amanda Sokolnicki förtjänstfullt skrivit om. Förra året var det 50 hushåll som vid något tillfälle under året uppbar 46 500 kronor i ekonomiskt bistånd.

Regeringen har i brist på verkliga exempel baserat sin retorik på ”typfall”, vilket traditionellt sätt står för typiska fall. I själva verket är regeringens typfall ett extremt fantasiexempel, som bygger på att hushållet har sju barn och dessutom bor i en bostad med minst 13 000 kronor i hyra. 46 500 kronor delat på nio individer minus en hyra på 13 000 innebär 3 722 kronor kvar var för en månad som ska täcka all mat, kläder, el, försäkringar, hygienartiklar, fritids- och förskoleavgifter och så vidare. Testa själv en månad och se hur lyxigt det känns.

Det ekonomiska biståndet beviljas enbart om alla andra inkomstmöjligheter är uttömda, och det prövas kontinuerligt med krav på motprestation om att aktivt söka arbete. Biståndet baseras på riksnormen samt en del som är utfallet av en individuell prövning (till exempel kan sjukdom motivera ett högre belopp för att betala mediciner och vårdbesök) och hushållets storlek. Riksnormen ska enligt socialtjänstlagen följa Konsumentverkets senaste pris- och konsumtionsundersökningar och vad som är skälig levnadsnivå. Trots det har riksnormen, som är politiskt beslutad, inte följt Konsumentverkets beräkningar, så över tid har nivåerna i försörjningsstödet halkat efter. Som Dagens Arena rapporterat om finns det också ett växande ”icke-mottagande”, det vill säga personer som behöver socialtjänstens hjälp men inte får det.

När jag diskuterat bidragstaket är det en del som menat att om det nu är så ovanligt med så ”höga” ersättningsnivåer (som i praktiken inte är så höga när hänsyn tas till antalet individer i hushållet), vad är problemet med reformen? Problemet är förstås att det gör redan ekonomiskt utsatta hushåll ännu fattigare, med alla sociala konsekvenser som det innebär. För det är inte så att regeringen föreslår ett tak på 46 500 kronor. Det de vill göra är att ändra beräkningsgrunden för försörjningsstöd så att det ska missgynna familjer med fler barn än tre. Poff, så blev ett barn billigare i drift på pappret (men knappast i praktiken).

Vad för samhälle vill vi ha?

Ett minst lika stort problem är den hårdnande retorik och de rasistiska nidbilder som landets främsta företrädare riktar mot fattiga invandrarfamiljer, trots att dessa alltså inte ens tillhör normbidragstagaren. Han är nämligen ett resultat av deras egen socialpolitik. Allt detta för att två sitt ansvar för den arbetslöshet som i högsta grad har politiska och strukturella orsaker, snarare än individuella tillkortakommanden, som sin grund.

När socialförsäkringarna trasats sönder återstår försörjningsstödet som en sista ekonomisk livlina. Nu ger sig regeringen på det också. Är det någon som då blir förvånad över att småpojkar kan rekryteras in i gäng med löften om pizza och läsk? Är det ett samhälle vi vill ha?

Elinor Odeberg, chefsekonom, Arenagruppen.