Att inte lyssna är som att skjuta sig själv i örat 

Debatt De samhällsutmaningar vi står inför kan inte lösas individuellt utan måste lösas kollektivt.

I snart fyrtio år har varenda fråga som vi som samhällsmedborgare haft anledning att ställa oss haft ett och samma svar: jag.

Vem ska sörja för min pension? Jag.

Vem ska planera och ansvara för mina barns skolgång? Jag.

Vem ska hitta ett bra äldreboende till min sjuka och gamla mamma? Jag. Eller möjligen, om jag betalar dig: Du.

Problemet med de samhällsutmaningar vi står inför är att de inte kan lösas individuellt utan måste lösas kollektivt. Av oss tillsammans.

Det kollektiva rustas ned

Världen är komplex och ryms inte inom dessa rader, men en sak är tydlig: det kollektiva, det gemensamma, rustas ner och den svenska pappa staten visar med övertydlighet att han inte litar på att befolkningen på allvar är en del av framtidens lösningar. Folkbildningen, studieförbunden, kulturutövande, föreningsliv samt grundskolan är de sektorer som aktivt och medvetet rustas ner. De arenor där vi växer och utvecklas tillsammans försvinner. Var ska vi mötas, utvecklas, bilda oss, provtänka och agera? Var ska vi träna oss på att lösa samhällsutmanande situationer och problem? Det är mycket, mycket, farligt att glömma bort att människorna som ska försvara och helst utveckla demokratin också behöver trygga platser att mötas och växa på tillsammans.

Regeringen stirrar sig blind på att det militära försvaret ska försvara grundläggande mänskliga rättigheter och demokratin. Må så vara att vi inte alltid kan vara pacifister och att vissa ledare i världen inte förstår andra språk än ”militäriska”. Militärt våld kan befria människor från förtryck, det är sant, men minns att militärt våld också lämnar efter sig förstörelse och ödeläggelse.

Satsningar på demokratiska institutioner

Det går att skapa motkraft till de mörka krafterna, de odemokratiska och krigiska rörelserna, med andra medel än vapenmakt. Vi vet att det går för att det har gjorts förr.

Sverige har tidigare agerat kraftigt och medvetet med just satsningar på folkbildning, kultur och demokratiska institutioner under oroliga tider där mörker och odemokratiska rörelser svepte över Europa, precis som de gör nu. Sverige har tidigare varit ledande när det gäller diplomati som aktiv intervention. Det är delvis dessa historiska satsningar som legat till grund för en stark demokrati och stark tillit till nationen. Nu är detta helt bortblåst! Och inte bara bortblåst: det motarbetas aktivt.

Visst behöver vi varje år prioritera i budgeten. Vissa saker stryker på foten för annat som är mer akut. Så är det i vilken budget som helst. Men Rysslands invasion av Ukraina har tydligt visat hur central kulturen är i en konflikt. Ryssland attackerar medvetet historiska byggnader och kulturella uttryck medan ukrainarna röjer upp efter drönarattacker i ”clean-up rave” och ser till att hålla sina teaterscener öppna. Liknande erfarenheter finns från flera andra krig så som balkankrigen eller andra världskriget.

Medvetet sätt att inte ta ansvar

Kulturen, kulturutövandet och kulturbevarandet, är centralt för mänsklig utveckling men kulturbudgeten motsvarar ekonomisk småpotatis om vi jämför med andra satsningar. Och ändå skärs den ner år för år.

Homo sapiens är inte ett flockdjur utan ett kollektivdjur som förstått att uppskatta flockens alla olikheter och i det skapa något helt eget: kollektivdjuret. Det är det vi behöver när vi ska lösa de utmaningar vi står mitt i. Att rusta ner kulturen, folkbildningen och civilsamhället är att inte lyssna. Det är som att skjuta sig själv, inte i foten, utan i örat och leder till omedelbar död. Att rusta ner kulturen är ett aktivt och medvetet sätt att inte att ta sitt ansvar.

Hanna Zetterberg, författare och masterstuderande för Försvarshögskolan