Allt fler tystnar istället för att reagera

Vi kliver bort från det stora perspektivet och fokuserar på detaljerna.

I en obetalbar scen i Tarik Salehs nya film ”Eagles of the Republic” befinner sig den egyptiska filmstjärnan George, spelad av Fares Fares, i sminklogen för att låta sig förvandlas till landets diktatoriska president al-Sisi. Den uppburne och fåfänge George – även kallad ”Den vita dukens Farao” – har motvilligt gått med på att axla huvudrollen i en propagandafilm som beskriver presidentens väg till makten.

Problemet är bara att de båda männen inte bär på några som helst yttre likheter. Medan presidenten – som även i verkligheten styrt landet sedan militärkuppen 2013 – är kort och skallig är George lång och med ett praktfullt hårsvall.

För att hitta rätt look måste han därför sminkas både kal och fet, men producenterna är inte nöjda med resultatet. Presidenten ska vara snygg, det är därför George anlitats. Maskerna faller och så gör även George och hans vaga löften till sig själv och omgivningen om att aldrig kompromissa med sina principer. Ansiktet är en gång sålt och resan in i statsapparatens våldsamma mörker har bara börjat.

Det hade kunnat hända här

Under ett samtal på biograf Panora i Malmö säger Tarik Saleh att han är rädd att filmens tema om att böja sig för makten kommer att uppröra hans vänner och bekanta i Egypten. Ingen vill känna att man är en del av liknande kollektivt beteende. Men, fortsätter han, det hade lika gärna kunnat hända här.

”Vi är inte bättre, bara mer privilegierade”. En kvinna i publiken påpekar att hon redan tyckt sig se sådana tendenser, att allt fler omkring henne tystnat i stället för att reagera.

Och vem kan argumentera emot?

Är det inte precis det som utmärker vår tid, benägenheten att kliva bort från det stora för att i stället fokusera på detaljerna? Vare sig det gäller förhållandet till en diktatur, den egna moralen eller de omständigheter som kommer att avgöra planetens framtid.

Utan ett lika konsekvent som hängivet tunnelseende vore det till exempel inte möjligt för klimatminister Romina Pourmokhtari att i en intervju i Dagens Nyheter häromveckan svara nej på frågan om hon är orolig för den framtid som väntar hennes barn. Tvärtom, får läsarna veta. Hon känner sig inte bara trygg, utan till och med mycket trygg – trots rekordökningar av utsläppen och en global temperatur som fortsätter åt fel håll. ”Utmaningar kommer alltid finnas och det är därför det är så bra att det också finns människor som kan lösa utmaningar”, säger hon samtidigt som regeringen beslutat att inte skicka någon enda minister till FN:s klimatmöte.

Lätta som såpbubblor

Bristen på logik är svårsmält men följer trots allt ett tydligt mönster. Vägran att oroa sig förefaller vara tidens melodi, oavsett tyngden på mörkret som faller. En alldeles egen optimism, utan förankring i verkligheten utan bara i det faktum att motsatsen upplevs som föraktlig.

Och världen tycks just nu älska att bli slagen med häpnad både av rätt sorts skamlöshet och ett riktigt schysst pannben.

Se bara på Alexander Ernstberger. Ernstberger, tidigare vd för fondbolaget Allra, nyligen släppt från fängelset där han avtjänat straff för grovt mutbrott och grov trolöshet mot huvudman och nu ute på en spänstig lanseringsturné för boken ”Staten mot kapitalet”. Kumla, skulder på tre hundra miljoner och näringsförbud – inget tycks kunna rå på hans till synes obrutna självförtroende. Lätta och blanka som såpbubblor stiger replikerna mot studiotaken och få följdfrågor ställs för att sticka hål på dem.

Fienden medierna

Världsbilden känns igen från andra sidan Atlanten. Fienderna är staten, medierna och aktivisterna – ett samlingsnamn för alla som granskat honom. Och med jante som specifikt svenskt tillägg. Framtiden tillhör de unga med samma hunger efter pengar och framgång som han själv. Det är dem han vill peppa och inspirera och lära att rikedom inte är något att skämmas över. Landets 542 miljardärer kunde inte sagt det bättre. Äntligen någon som tar strid för deras rätt att vara sig själva!

Frågan är vem som ska göra rollen som Ernstberger när filmen om hans liv kommer. Alexander Skarsgård kanske? Han har ju redan spelat en svensk supermiljardär i ”Succession”. Lång och reslig liksom sin namne, inga masker kommer behövas. Copy paste på allt, kan det bli annat än succé? Alexander E kommer garanterat att jubla. Man kan bara hoppas på att Alexander S tackar nej.

Gabriella Ahlström