1990-talet är slut

Enorma underskott i Elisabeth Svantessons budget.

Under måndagen presenterade regeringen budgeten för 2026. Det mesta var känt sedan tidigare, med gigantiska skattesänkningar på runt 50 miljarder kronor. Sett till utgiftssidan är det den största budgeten genom tiderna – hela 1 543 miljarder kronor. Aldrig tidigare har en finansminister fått fördela ut så mycket resurser.

Men Elisabeth Svantessons budget läcker som ett såll.

Kanske är framtida skuldsanering Moderaternas långsiktiga taktik för att nedmontera välfärden?

Till nästa år räknar regeringen med att tillväxten tar fart och stiger till 3 procent. Trots den fina tillväxten blir underskotten rekordstora, hela 167 miljarder kronor! Aldrig någonsin har underskottet i statsbudgeten varit så stort. Med argument om försämrat säkerhetsläge och att svenska hushåll går på knäna skenar utgifterna och skatterna sänks. Tiden efter 1990-talskrisen då finansministerkandidaterna tävlade om vem kunde låta mest återhållsam är förbi.

Kanske sätter Svantesson med budgeten för 2026 den sista spiken i kistan för M som ett ekonomiskt ansvarigt parti. Det har man dock kunnat konstatera många gånger tidigare också, då varje borgerlig regering avträtt med en större statsskuld än den tillträdde med.

Kanske är det till och med så att en framtida skuldsanering är Moderaternas långsiktiga taktik för att nedmontera välfärden? För det man gör i budgeten är otroligt fräckt. Man gör enorma skattesänkningar för att locka väljare, samtidigt som man lånar ännu större summor för att människor inte omedelbart ska märka av nedskärningar i välfärden.

Denna konstgjorda andning håller förstås inte i längden. Skattesänkningarna kommer inte – genom den magiska osynliga handen – leda till dynamiska effekter som i sin tur ökar tillväxten och slutligen ökar skatteintäkterna i framtiden. Istället kommer vår gemensamma skuldsättning växa tills den en dag når ohållbara nivåer. Om det är något vi vet från tidigare skuldkriser är att utgiftssidan dras åt hårdare än vad intäktssidan höjs, det blir helt enkelt stora nedskärningar istället för stora skattehöjningar. Oftast är det socialförsäkringssystemen som kläms åt, vilket är förslag som debatteras hårt i skuldtyngda Frankrike och Storbritannien.

Bristen på långsiktigt ansvar för det gemensamma går igen på flera områden i Tidöregeringens politik. På klimatområdet låter man valfläsk gå före såväl kommande generationer som straffavgifter från EU. I kriminalpolitiken samma kortsiktighet. Hårda straff nu, men ingen politik som på sikt gör att människor undviker att dras in i kriminalitet. För att inte tala om energipolitiken. Hellre gör man kärnkraft och vindkraft till en kulturkrigsfråga, än ser till att trygga näringslivets långsiktiga konkurrenskraft och svensk arbetsmarknad.

Utmaningen för Socialdemokraterna och resten av oppositionen blir att lyckas kommunicera det ohållbara i Tidöregeringens politik. De misslyckade energisamtalen visar att det går att syna dem. Ökade koldioxidutsläpp och gigantiskt underskott borde vara facit nog för att bevisa samma sak inom klimat- och ekonomiområdet.

Vilgot Österlund