Recension Lars Ilshammar läser en ny bok om nyhetsredaktionernas arbete när Palme mördades.
Det finns historiska ögonblick som inte bara förändrar politiken utan själva atmosfären i ett land. Mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 är ett sådant ögonblick. Sverige talar fortfarande om tiden före och efter. Anders Olsson och Pia Svenssons nya bok ”Palmenatten. Nyhetsredaktionernas arbete de första timmarna” återvänder till den där brytpunkten – inte genom den politiska historien utan genom journalistikens.
Ett system i chock
Boken har en speciell bakgrund. Den bygger på ett examensarbete från Journalisthögskolan i Göteborg våren 1986. Bara dagar efter mordet fick de två studenterna i uppdrag att kartlägga hur nyheten spreds och hur redaktionerna arbetade under de första dramatiska timmarna. På två veckor intervjuade de ett sextiotal journalister från sex tidningar och rekonstruerade händelseförloppet minut för minut.
Resultatet är en bok som på många sätt liknar en journalistisk krönika över ett system i chock. Teleprintrar piper. Telefoner fungerar inte. Reportrar springer mellan redaktioner och tryckpressar. Nattredaktörer tror först att TT-flashen är ett skämt. Någon misstänker att den ansvariga på nyhetsbyrån har druckit. Det är ett stycke journalistisk vardag mitt i historien.
Det mest fascinerande med Palmenatten är just detta perspektiv: mordet skildrat inte från regeringskansliets eller polisledningens vanliga perspektiv, utan från redaktionsgolvet. Här finns något nästan antropologiskt i hur nyheten om en nationell katastrof rör sig genom ett långsamt analogt mediesystem – genom telefonsamtal, telegram, tryckpressar och improviserade beslut.
Ett reportage från gränslandet
Samtidigt blir boken en påminnelse om hur annorlunda nyhetsförmedlingen såg ut före det digitala skiftet. I dag sprids en nyhet globalt på sekunder. Den natten 1986 gick informationen i vågor: rykten, tips, telefonsamtal och till sist de korta TT-telegrammen. Vissa tidningar hann få med nyheten i sina upplagor, andra missade den helt.
Men Palmenatten handlar egentligen om något större än journalistik. Den handlar om ett land som förlorade sin oskuld. Före mordet fanns fortfarande en föreställning om Sverige som ett annorlunda samhälle där vissa saker helt enkelt inte händer. Statsministrar skjuts inte på öppen gata i Stockholm. Den föreställningen dog den natten.
I den meningen är boken ett reportage från gränslandet mellan två epoker. Den skildrar de sista timmarna i ett Sverige som fortfarande trodde på sin egen trygghet – och de första timmarna i ett annat.
Tunn analys
Samtidigt finns det skäl till vissa kritiska reservationer. Eftersom texten bygger på ett snabbt genomfört studentarbete från 1986 är analysen ibland tunn. Perspektivet stannar ofta vid redaktionsrutiner och praktiska problem. Den större politiska och mediehistoriska betydelsen antyds snarare än diskuteras.
Det är därför Bosse Bernhardssons ambitiösa efterord är ett viktigt komplement. Där sätts mordet in i en bredare politisk kontext och kopplas till den hårda retorik och det direkta hat som omgav Olof Palme under hans sista år – något som också kastar en lång skugga över dagens offentliga samtal.
Men kanske är det just bokens begränsningar som också är dess behållning. Den försöker inte förklara mordet eller lösa dess gåta. I stället visar den hur historien upplevdes i realtid som den ofta är – förvirrad, fragmentarisk och fylld av improvisationer. Palmenatten är därför inte en bok om mordet i sig. Den är en bok om den stund då Sverige gick från ett tillstånd till ett annat.
Lars Ilshammar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
