Klimatkrisen och borgerligheten

Bok Staffan Laestadius har läst Olle Torpmans bok ”En grön höger?”. 

Som forskare och författare har jag ihärdigt argumenterat för att klimatkrisen inte låter sig infogas i den etablerade vänster-högerskalan. Historiskt sett har miljörörelsen sitt ursprung i borgerligheten. Och – även om det främst är av anekdotiskt värde – Margaret Thatcher var faktiskt den första statsledare att lyfta fram klimatkrisen i FN:s generalförsamling. Därtill är det väl känt att partier som själva ser sig som vänster – och/eller av andra klassas som vänster – ofta har offrat klimat- och miljöhänsyn på sysselsättningens altare.

Men inget av detta avspeglas i den aktuella svenska klimatdebatten där ledande regeringsföreträdare avfärdar klimatpolitiska rådets rapporter som ”åsikter”, där Tidögeneralen Åkesson i intervjuer viftar bort klimatkrisens allvar och där regeringen närmast skamlöst viftar bort det faktum att Sverige i praktiken missar de allra flesta av sina och EU:s klimatmål.

Rädsla hos politiker

Mot den bakgrunden är det välkommet att filosofen Olle Torpman, i boken ”En grön höger?” (Timbro, 2025) ger sig i kast med borgerlighetens förhållande till klimatkrisen. Hans ambition är att göra ”en etisk analys av liberalismen, konservatismen och klimatfrågan”. I sammanfattning handlar bokens tre första kapitel om hur man utifrån liberal och/eller konservativ teoribildning kan/ska nalkas den kris Torpman vanligen benämner klimatfrågan medan de tre följande kapitlen ägnas åt  en analys av den mer handfast konservativa/liberala klimatpolitiken och dess verktygslåda.

Då jag – i mitt forskande, skrivande och föreläsande – ofta mött en rädsla hos uttalat borgerliga politiker att ta till sig allvaret i den klimatkris som i allt väsentligt vuxit fram under den stora accelerationen efter det andra världskriget kan jag inte annat än rekommendera dessa tveksamma att läsa Olle Torpmans bok. Han är visserligen försiktig – konservativ? – i sin analys, men flera av de viktiga klimatpolitiska dilemman som omställningspolitiken står inför finns ventilerade i boken. Jag återkommer längre fram i texten till hur han förhåller sig till dessa. Här fokuserar jag, inledningsvis, på bokens inledande teorianalytiska hälft.

Kontextlös

Torpman baserar sin analys, påstår han, på satsen

Fakta + värden => val/åsikt

I huvudsak görs denna teorianalys kontextlös, det vill säga fri från sitt tidsbundna sammanhang, vilket tyvärr ger hans analys en statisk karaktär. Liberalismen, hans första stora analysobjekt, växer faktiskt fram ur upplysningstidens intellektualism som en reaktion mot den tidens auktoritära stat och mot bakgrund av en begynnande föreställning om framsteg ytterst knutet till föreställningen om människan som naturens herre. I mitten av 1800-talet sammanfattar och renodlar Mill liberalismens fundamenta: frihetskravet innebär att man inte får skada eller beröva sina medmänniskor deras möjligheter till frihet, i så fall är det legitimt för samhället att ingripa.

Men den finita planeten finns inte med i Mills föreställningsvärld. Att människan i sitt frihetliga vara, genom de externa effekterna av sitt handlande, berövar den andre dess frihet kan sägas vara ett ”fakta” som saknades på Mills tid men fått fäste efter det andra världskriget och som formulerats i teorierna om Antropocen och Planetary Boundaries. Den klassiska liberalismen kan betraktas som fokuserad på negativ frihet, det vill säga ”frihet från”. Och det är lätt att foga efterkrigstidens ekonomistiska nyliberalism – framvuxen ur rädslan för den kommunistiska staten, den fascistiska staten och den krigsmobiliserande kapitalistiska staten – till den traditionen. Men där fanns också, redan i Mills ”On Liberty” faktiskt, ett spår bort från egenintresset och ett letande efter en positiv frihet.

Många sentida filosofer har noterat denna proaktiva aspekt av frihetssökandet – som förekom redan i klassisk grekisk filosofi. Däribland Isaiah Berlin, Hannah Arendt och Amartya Sen. Genom att negligera detta omfattande tankespår stympar Torpman den frihetligt-liberales möjligheter att offensivt förhålla sig till klimatkrishanteringen.

Vällovligt projekt

Torpmans analys av konservatismen har många förtjänster. Han visar att många av klimatkrishanteringens principer har sitt ursprung i konservativ samhällsuppfattning: försiktighetsprincipen, subsidiaritetsprincipen och förvaltarskapsprincipen, till exempel. Han diskuterar den konservatives syn på att bevara, att hellre undvika åtgärder än att riskera att förstöra, att skynda långsamt och att inte acceptera tvång. 

Men också här blir analysen statisk i det att den inte förhåller sig till att ”fakta” i dag inte är desamma som på Edmund Burkes tid. I en tid när vi enligt forskningsläget 2025 för närvarande går mot en global temperaturhöjning i intervallet 2,2–3,4°C – en nivå som ligger långt över all mänsklig erfarenhet – är den klassiska konservativa hållningen minst sagt överspelad. För den genuint konservative borde frågeställningen snarast vara: Hur bevarar man – givet den finita planetens kris – förutsättningarna för ett mänskligt samhälle?

Med tanke på Torpmans vällovliga projekt att få borgerligheten med på klimatbanan hade det varit på sin plats om han, i sin inte alltför långa bok, ägnat lite mer möda åt att seriöst granska den vänster han påstår ”kapat” klimatfrågan. Först och främst menar jag att kapningsteorin är felaktig: det är borgerligheten som – tyvärr – abdikerat. För det andra hävdar Torpman att många av de åtgärder som föreslagits i den svenska klimatdebatten varit ”socialistiska”, däribland alla skatter. Att hävda att skatter är socialism är ovärdigt en ideologianalyserande filosof. Över huvud taget är analysen av socialismen och dess kärnvärden, liksom av vilka partier som är socialistiska, ytlig.  

Viktig läsning

Bokens andra hälft handlar om hur en borgerlig/konservativ klimatpolitik kan gestalta sig. Beslutsregeln här är en variant på den tidigare:

Noggrann beskrivning av beslutssituationen

+ Analys av handlingsalternativen utifrån relevanta värden och principer

➔ Handlingsrekommendation

Torpman konkretiserar här – utifrån sin teoridiskussion – borgerlighetens klimatpolitiska verktygslåda. En stor del av dessa resonemang är viktig läsning också för de klimatengagerade som genom högerns hittillsvarande de facto klimatallvarsförnekelse bibringats uppfattningen att klimatfrågan är en naturlig vattendelare mellan vänster och höger.

Sina förtjänster till trots hämmas denna bokhälft av att Torpman, trots sin uttalade ambition, inte tillräckligt identifierar beslutssituationen. Klimatkrisen är nu allvarligare än någonsin; den kräver snabbare åtgärder än vad vi helst vill veta; klimatojämlikheten är större än någonsin och sambandet mellan ekonomisk tillväxt och klimatutsläpp är inte brutet. Allt detta rubbar den konservatives cirklar, vilket Torpman borde hanterat mer övertygande.

Sammanfattningsvis: oavsett om man identifierar sig som vänster eller höger står man inför en ideologisk utmaning i klimatkrishanteringen. Och Torpmans bok är, menar jag, läsvärd oberoende av från vilket håll man nalkas den. 

Staffan Laestadius, som nyligen utkommit med boken ”Så kunde det gå – Tillbakablick på klimatkrisen och omställningen” (Verbal bokförlag, 2025)

Referenser till de resonemang som förs i recensionen:

Laestadius, S., 2018, ”Klimatet och omställningen”, kap. 5, (Borea bokförlag).

Laestadius, S., 2021, ”En strimma av hopp”, kap. 4, (Verbal bokförlag).