Berörande om jazzlegendarernas barn

Legacy – jazzens barn

Betyg: 3/5

Film Den stora styrkan med filmen är att berättelserna känns ärliga. Jon Andersson har sett ”Legacy – jazzens barn”, som har premiär i helgen.

Många stora jazzprofiler som Miles Davis, Sonny Rollins, Dexter Gordon, Quincy Jones och Don Cherry var frekventa besökare i Sverige och Skandinavien på 1950-, 60- och 70-talen. Här hittade de inte bara en ny publik till sin musik. De kunde också undkomma mycket av den rasism de mötte i hemlandet. 

– I USA fick de gå in genom bakgången. I Sverige fick de gå in genom huvudentrén, berättar Mikael Gordon Solfors i filmen.

Han är son till jazzsaxofonisten Dexter Gordon och en av dem som medverkar i filmen ”Legacy – jazzens barn”. En dokumentär som har premiär i helgen. 

Frånvarande pappor

De amerikanska musikerna kom inte bara till Europa och spelade. De träffade också svenska kvinnor som de fick barn med. När papporna rörde sig vidare ut på turnéer och skivinspelningar blev barnen kvar. Vissa av dem hade minimal kontakt med sina pappor medan andra träffades regelbundet även efter skilsmässorna. 

”Legacy – jazzens barn” handlar till stor del om hur det var att växa upp med en frånvarande jazzmusiker som pappa. Malou Harris Melink berättar om hur hon förbjöds att hålla kontakten med sin pappa, jazztrummisen Joe Harris, efter att föräldrarna separerat. Mikael Gordon Solfors berättar att han träffade sin pappa max tio gånger från att han föddes till att han var sju år. Dansaren Rennie Mirro och barn till musikern Eric Bibb pratar om frustrationen över att pappan hela tiden träffade nya kvinnor som han skaffade barn med.

Utsattes för rasism

Barnen växte också upp i en tid då det fanns väldigt få svarta i Sverige. Något som gjorde att många av barnen utsattes för konstant rasism. På grund av det kallar Mikael Gordon Solfors sina första 18-19 år för “ett rent helvete”. Quincy Jones III, son till den legendariske musikern och producenten Quincy Jones, berättar hur han åkte på stryk och kallades för n-ordet nästan varje dag. Rennie Mirro jagades av skinheads genom Gamla Stan.  

Men ”Legacy – jazzens barn” tar också upp hur barnen influerades musikalist av sina berömda fäder. De flesta av barnen har valt karriärer som har med musik och konst att göra. Rennie Mirro blev en känd musikalartist och dansare,  Quincy Jones III musikproducent och Eagle-Eye Cherry popartist. 

I filmen får vi veta att Quincy Jones III började musikkarriären med att  sampla från pappans skivsamling. Eagle-Eye Cherry berättar att det var när pappan dog och sonen insåg hur mycket fadern gjort under sin karriär som han bestämde sig för att satsa på musiken. Och Malou Harris Melink undrar hur det hade varit att växa upp med fadern, som planterat ett så starkt musikaliskt arv i henne. 

Ärliga berättelser

”Legacy – jazzens barn” är skickligt gjord och de nya intervjuerna varvas på ett snyggt sätt med arkivbilder. Den stora styrkan med filmen är att barnen är ärliga och beskriver sina fäder som de faktiskt var. Det gör att de framställs som människor av kött och blod, med alla de fel och brister som det innebär. 

Dexter Gordon må ha varit en av de skickligaste jazzsaxofonisterna genom tiderna, men någon vidare pappa var han inte.  Eric Bibbs närvaro på scenen var fantastisk men han var betydligt sämre på att finnas där för sina barn. För att två exmpel. 

Ärligheten gör ”Legacy – jazzens barn” till en intressant och berörande dokumentär. En film som kan tilltala fler än bara oss jazznördar. 

Jon Andersson