Vanligt folk och ovanliga människor i mittens rike

Essä De flesta politiker vill vara som ”vanligt folk”, men vad hände med den politiska viljan?

Äntligen stod godsägar´n i talarstolen. Han hade fått vänta länge på sin tur och nu skulle han tala högstämda allvarsord om de tyngsta lärdomarna från rikets fornstora dagar: ”De svenska bönderna skola, liksom många gånger förut i vårt lands historia, träda fram på arenan, och kring dem komma att fylka sig de övriga samhällsbevarande medlemmarna av svenska folket. Härvid underskattar jag icke en fara, som ligger nära till hands och det är den gamla striden mellan städerna och landsbygden …”

Det är lanthushållaren, majoren och inte minst högermannen Aaby Ericsson som talar i riksdagens första kammare under rösträttsdebatten den 17 december 1918. Ericsson var starkt emot den allmänna och lika rösträtten, men hade nu till sist tvingas svälja ner den bittra kompromiss som hans partivänner gått med på av rädsla för att den ryska revolutionen skulle smitta av sig.

I samma anförande kläckte han ur sig det ryktbara omdömet om demokratin som ”suset från den antågande barbarskogen” – givetvis i kontrast till den riktigt sanna och djupa folkviljan, som Aaby Ericsson själv och hans ståndsbröder så villigt uttolkade.

Folket mot eliterna

En av det politiska landskapets allra äldsta och allra mest slitstarka tankefigurer handlar om hur det sunda, goda och rena men tyvärr oupplysta folket tvingas kämpa mot skumma eller korrupta eliter som bara värnar om sina egna intressen. Folket måste därför ledas på rätta vägar och med fast hand av en Engelbrekt, en Gustav Vasa, en Lenin – eller kanske en Donald Trump: ”Drain the swamp!” Därmed också sagt att grundkonceptet har utnyttjats flitigt över hela spektrat från yttersta vänster till yttersta höger under många långa tider och med högst varierande begreppsapparater.

Att gå – eller skriva – ”till kungs” var ända sedan medeltiden en naiv föreställning om att bonden eller torparen kunde vädja direkt till majestätet själv i rättsliga frågor om inget annat hjälpte. Från gammalt hade kungen nämligen den högsta domsmakten i riket, och om han bara fick veta hur illa landet låg skulle nog allting ordna sig. I bakgrunden fanns idén om att kungen stod i en sorts mytisk, översinnlig förbindelse med sitt enkla folk, medan adel och ämbetsmän representerade den bondeplågande eliten som bara försökte slå blå dunster i ögonen på honom. Men i verkligheten var kungen förstås den allra förnämsta medlemmen av just denna elit.

När demokratin till slut bröt igenom på tidigt 1900-tal ekade debatten av samma tankar om ett särskilt historiskt band mellan det sanna folket, representerat av den självägande svenska bondeklassen, och överhetens högsta skikt. Demokrati var egentligen bara humbug och opium för folket.

”Jag tror inte på demokratins förmåga att lyckliggöra ett folk, allra minst den sortens demokrati som det här blir fråga om och som sannolikt ganska fort kommer att leda till massvälde. Förtryck ovanifrån är svårt, förtryck nedifrån, från massan, är olidligt.” Så talade den konservativa tidigare statsministern Hjalmar Hammarskjöld – far till Dag – i rösträttsdebatten 1918.

Innan dess hade Bondetåget manifesterat ”folkets” trohet till sin konung i den heta försvarsfrågan våren 1914; ”… så visst som fordomtima konung och bönder litat till varandra och räddat riket, då fara hotat, så visst skall heller ingenting i vår tid förmå slita dessa band eller rubba denna tillit”, deklamerade initiativtagaren, hemmansägare Uno V. Nyberg i Långtora gård utanför Enköping, inför Gustaf V, som genast kvitterade med att han för sin del lovade att inte svika: ”Följen och stödjen mig därföre allt framgent!” Bondetågets fanor hade devisen ”Med Gud – för kung och lag och fäders jord.” Redan då stod det klart att dimensionen stad-land också fanns djupt inbäddad i föreställningarna om det genuina folket.

Masslinjen och magisterdebatten

Även arbetarrörelsen har haft sina stunder. Utifrån den historiematerialistiska tesen att samhället och historien skapas av folket allena, aka människomassorna, blev ”masslinjen” den primära modellen för ett äkta revolutionärt ledarskap av dessa oupplysta massor. Masslinjen, från början ett maoistiskt begrepp, skulle förstås tillämpas av den mest ”medvetna” och bäst organiserade delen av massorna, nämligen avantgardet – det självutnämnda proletära parti som i Sverige hette SKP, föregångaren till dagens vänsterparti.

Det gick sådär. Som allra mest fick SKP 10,3 procent av rösterna i andrakammarvalet 1944. De stora massorna valde illojalt nog socialdemokratiskt.

Socialdemokratin är inte heller helt oskyldig. Pär Lagerkvists svulstiga text på Brantingmonumentet – ”Han väckte slumrande krafter hos folket och ledde dess kamp för frihet och rättvisa. Framtiden göms i hans verk” – signalerar till exempel att gräsrötterna behövde en stark ledare för att verkligen inse sina egna bästa intressen och våga stå upp mot överheten. Kring Branting, ”Hövdingen”, utvecklades efter hans död en olustig personkult, som han nog själv hade tyckt genuint illa om.

Magisterdebatten i slutet på 1970-talet och kritiken mot kanslihushögern och den så kallade Club 33 på 1980-talet handlade om att det gamla arbetarpartiet hade fjärmat sig från sitt folkliga ursprung genom att låta sig koloniseras av en elit av politiskt opålitliga karriärister – ofta unga spolingar dessutom. Människor med universitetsutbildning tycks än i dag definitionsmässigt höra till eliten i socialdemokratisk retorik, även om de råkar befinna sig djupt nere i det växande akademiska prekariatet.

Verklighetens folk gör entré

I början av 2000-talet skulle tankefiguren dyka upp på nytt. ”Verklighetens folk” hade från början myntats av Ny demokrati som etikett på sig själva och sina anhängare. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund köpte begreppet och nylanserade det i Almedalen 2009. Han påstod nu att det fanns en växande vänsterlutande kulturelit med radikalt annorlunda åsikter än vanliga människor, som satte tonen i det svenska offentliga livet. Landets kultursidor representerade inte verklighetens folk och den svekfulla eliten försökte ständigt förneka eller förlöjliga populära folkliga åsikter som man inte gillade – eller predika för andra om hur de skulle leva sina liv.

Sedan fyllde efterträdaren Ebba Busch på med att detta verklighetens folk också bebodde det ursprungliga och genuina svenska hjärtlandet – ”vår landsbygd och våra små och medelstora städer” – medan storstädernas eliter i maktens korridorer som vanligt bara sig såg till själva och gärna lät hjärtlandet falla i glömska. Hjärtlandet, ett signalord och en symbolisk idé direktimporterad från det amerikanska ”heartland”, fylldes med traditionstyngda värderingar som ”autenticitet”, ”det riktiga Sverige”, ”folknära” och så vidare. Och fick representera det sunda livet på landsorten i stark kontrast till de stora städernas normlösa, depraverade woke-tillvaro som bara hade skapat vilsenhet och rotlöshet.

När socialdemokraterna började tävla med SD om vem som stod svenskheten närmast ställdes LO-medlemmarna, läs arbetarmännen, i opposition till den diffusa eliten. Breda löntagargrupper har som kollektiv ”en mer nykter analys” som denna elit saknar, påstod till exempel Tidens chefredaktör Payam Moula, som vände sig mot det som stjärnekonomen Thomas Piketty har kallat den ”brahminska vänstern”, en internationell trend där socialdemokratiska rörelser påstås förflytta sig från att vara traditionella arbetarepartier till att bli akademikerpartier styrda av ”eliter”. Därefter dröjde det inte länge innan partiledningen bestämde sig för att börja ”se samma problem som vanligt folk gör” och bli ett parti som ”säger som det är”. Låter konceptet bekant?

Att göra SD rumsrent

I vår egen tid spökar tankefiguren igen när Timbro i sin nyaste mesallians med SD-smedjan Oikos meddelar att ”En liberalkonservativ politik [om nu sådana djur verkligen finns] står på medborgarnas sida och sätter vanligt folk framför en smal elit.”

Timbro som alltid brukade göra en dygd av att hylla det öppna samhället och den enskilda individens frihet och autonomi krokar nu villigt arm med mörka krafter som uttryckligen ser liberalismen som sin dödsfiende. Det säger något om hur långt åt ytterhögern Timbro och den Tidötrogna delen av borgerligheten har glidit iväg. Som två besvikna före detta Timbromedarbetare konstaterar på DN-debatt säljer man nu ut ”sin själ och hela sin historia” för att göra SD rumsrent.

Det spökar också ganska rejält när den välkände s-debattören, tidigare riksdagsledamoten med mera, Widar Andersson, pläderar sig varm för att socialdemokratin borde närma sig SD och skriver att ”Det vanliga folket har inga strikt bestämda uppfattningar eller ideologiska böjelser. Det vanliga folket känner av konjunkturer, trender och vindkantringar åt olika håll. Vanligt folk konstituerar var mitten är och hur mitten ser på saker och ting. Därför behöver partier med regeringsambitioner se till att ligga nära vanligt folk för det är där i mitten som valen avgörs.”

Widars Anderssons retoriska piruetter är värda att studera lite närmare, eftersom de också berättar någonting mera, nämligen att detta vanliga hyggliga folk i princip helt skulle sakna genuina politiska övertygelser (!). Som ett rö för vinden böjer det sig tydligen åt det håll dit de politiska konjunkturerna just för tillfället blåser starkast. För där finns den magiska mittpunkten, där avgörs valen och där borde också Socialdemokraterna som det vanliga folkets klassiska parti återfinnas, om det alls har några regeringsambitioner i framtiden. Att låta sig styras så helt av opinionsmätningar och fokusgrupper blir då ett klockrent framgångsrecept som säkert går hem i stugorna. Någon egen politik behövs egentligen inte, om bara (s) kan komma över sin SD-noja – ett ”ideologiskt påhittat hjärnspöksproblem”, enligt Andersson.

På jakt efter det vanliga folket

Det vanliga folket har alltså många uttolkare. Men, det lustiga är att det nästan aldrig görs några försök att närmare definiera vilka det är som faktiskt utgör ”vanligt folk”. Kanske säger det också något om själva begreppet. Låt oss ändå göra ett litet test. Kan vanligt folk tänkas bo i storstäder? Knappast. De är ju per definition ockuperade av illojala och korrupta eliter.

Sverige har i dag 10,59 miljoner invånare. En rapport från myndigheten Trafikanalys säger att närmare hälften bor i en av de tre storstadsregionerna, Stockholm, Göteborg, Malmö, om man ser till tätortsutbredning och arbetspendling. Breddar vi bilden till de tio största funktionella storstadsregionerna ger ett grovt estimat att deras samlade befolkning kan nå ända upp till sex miljoner.

Kan vanligt folk verkligen bo i ett utanförskapsområde? Skulle inte tro det. Där bor nog mest väldigt ovanligt och opålitligt folk. En ny kartläggning från SCB och Boverket visar att cirka 710 000 personer eller ungefär sju procent av Sverige befolkning bor något av i de 180 områden som klassas som utanförskapsområden. Kan vanligt folk då tänkas ha invandrarbakgrund? Också det blir tveksamt, i synnerhet om de skulle råka vara muslimer. Det är ju den judiskt-kristna etiken som byggt det svenska samhället. Det har vi Ebba Buschs ord på. Men ungefär 3,75 miljoner svenskar eller 35,4 procent av befolkningen hade enligt SCB utländsk bakgrund i första eller andra generationen år 2024. Möjligen kan de få kvala in i befolkningen på nåder som ”de andra” eller ”de främmande”, vid sidan av eliterna och det vanliga svenska folket.

Storstadsområdenas samlade befolkningar, människor i dessa utsatta utanförskapsområden och personer med invandrarbakgrund går förstås inte att addera på något enkelt sätt. I själva verkat handlar det nog inte så sällan om samma människor. Statistiken säger ändå något väsentligt: ”vanligt folk” kan mycket väl befinna sig i klar minoritet 2025 – och landet Sverige ser inte längre ut som på Bondetågets eller rekordårens tid. Kanske är det något att fundera på inför ett valår?

Den ovanliga vanligheten

Men problemet går också att skiva på en helt annan ledd. Den förenklade uppdelningen i vanligt folk kontra elit och etablisemang döljer att det vanliga folket inte alls är någon homogen massa med identiska egenskaper och gemensamma intressen. Det finns alldeles tvärtom vida skillnader i klassbakgrund, kön, etnicitet, utbildning, religion och så vidare. Många olika perspektiv, konflikter  – och klyftor – ryms inom rubriken ”det vanliga”. Att betrakta stora grupper människor som en enda kompakt singularitet är alltså elitistiskt och folkföraktande, om något. Det finns också en risk att marginaliserade grupper blir helt osynliggjorda när man pratar generellt om det vanliga folket eller om utbredda folkliga uppfattningar.

Vad som räknas som ”vanligt” och vilka som räknas till ”eliten” beror dessutom i högsta grad på vem som definierar begreppen, och den som har makt sitter i regel på normeringsprivilegiet. Ofta är definitionen tydligt ideologiskt färgad. Begrepp som sunt förnuft eller allmännytta brukar vidare gillas av dem som försöker presentera sig som allra bästa vänner med vanligt folk. Men vad är egentligen sunt förnuft? Även det som anses helt normalt just för stunden kan förstås visa sig vara starkt ideologiskt laddat eller kraftigt tidsbundet.

En gång betraktades det som en självklarhet och det allra högsta förnuftet att jorden var universums centrum. Den som vågade påstå annat riskerade, som en Galilei, att bli bränd på kättarbål. Under 1600-talet ansågs det som sunt bondförnuft att kungen skulle regera enväldigt och hade fått sin makt direkt av gud. Att män arbetade och kvinnor skötte barn och hem var den helt normala ordningen tills för inte alls så länge sedan. Överdriven tro på det där sunda förnuftet är i själva verket ett tydligt lackmustest på grasserande populism.

Medierna skapar vår verklighet

Hur undviker man då att ”vanligt folk”, ”den tysta majoriteten”, ”vardagens människor”, de breda lagren” och så vidare blir ett retoriskt vapen för den verkliga eliten eller för populistiska rörelser? Begreppet ”mängd” eller ”multitude” används ibland för att bryta mot idén att ”folket” är ett enda enhetligt subjekt. Filosoferna Antonio Negri och Michael Hardt har till exempel talat om ”the multitude” som ett heterogent kollektiv snarare än en homogen massa.

Det är också viktigt att våga diskutera och dissekera begrepp som ”folkets verkligheter”. Tanken att vanligt folk ser och upplever en verklighet som det odefinierade etablissemanget förnekar har bitit sig hårt fast, men utgår ifrån premissen att ”verkligheten” är något som vi alla i grunden kan uppfatta direkt med våra fem sinnen i vår egen privata vardag. Vanligt folk ”ser” en verklighet som eliterna har gjort sig blind för, brukat det heta.

Det är tyvärr en gravt daterad förståelse. I dag är vår ”verklighet” till stor del konstruerad genom mediernas urval och tolkningar. ”Den medialiserade verkligheten” är ett begrepp som syftar på att TV, radio, tidningar, film – och inte minst sociala medier – inte bara återger verkligheten utan också formar hur vi uppfattar den. Medieprofessorn Jesper Strömbäck som brukar skriva här i Dagens Arena har till exempel hävdat att de medierade bilderna av verkligheten numera kan upplevas som mer verkliga än ”verkligheten i sig” genom att vi har närmare till mediala berättelser än till våra egna erfarenheter. I Sverige ligger den sammanlagda medieanvändningen i genomsnitt på 6 timmar och 46 minuter – per dag. The medium is the message!

Om den mediala dramaturgin fokuseras på svällande kriminalitet, okontrollerad invandring och misslyckad integration är det därför inte så märkligt att människors verklighetsuppfattning också snart kommer att handla om samma typ av problem – vilket inte gör dem mer eller mindre ”verkliga”. Ska politiken sedan utformas strikt utifrån hur vanligt folk antas se på saker och ting blir resultatet i värsta fall en sorts rundgång där den medialiserade verkligheten ständigt förstärks på de reella samhällsproblemens bekostnad. Mediernas verklighet blir ”folkets” verklighet. Vetenskapliga fakta spelar i det sammanhanget liten eller ingen roll: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå!” Låter det också som ett bekant koncept?

Politik är att vilja!

Skulle den politiska mitten definieras efter samma modell hamnar vi lätt i ett läge där åsikter och händelser som är extrema eller spektakulära – skjutandet, mördandet och sprängandet till exempel – enligt medielogiken mer och mer kommer att framstå som mainstream. Så har det också kommit att bli när politiken nu alltmer desperat söker sig mot den nya mitten, som visar sig ligga allt längre ut till höger.

Alternativet till att viljelöst låta sig föras ditåt för att kunna nå den hägrande regeringsmakten handlar förstås om att våga ändra på spelreglerna och återupprätta Olof Palmes med flera föregångares starka tro på den politiska viljan. Det borde förresten också vara den både paradoxala och fundamentala lärdomen av Sverigedemokraternas spektakulära framgångar i opinionen.

Om Hjalmar Branting, August Palm och Axel Danielsson valt att söka sig mot mitten på 1880-talet hade den nykläckta socialdemokratin förmodligen blivit underdånigt kungatrogen, dogmatiskt antisocialistisk och halvljummet liberal – i bästa fall. Det gjorde man inte. I stället förändrade Branting och hans samtida spelplanen, flyttade mitten tydligt åt vänster och tvingade andra att följa efter. Därur den allmänna rösträtten. Och skulle vi verkligen ha haft allmän sjukförsäkring, offentlig barnomsorg, betald semester och annat som hör till dagens självklara välfärd om Per Albin-generationen hade tänkt i lika passiva och inskränkta banor som Widar Andersson? Folkhemmet byggdes inte genom att stryka populismen medhårs eller ge folk vad man trodde att folk ville ha enligt någon snabbt hoprafsad önskelista.

”Detta är den avgörande frågan: att skapa opinioner och inte bara följa dem”, skrev idéhistorikern Sven-Erik Liedman nyligen insiktsfullt i Dagens Nyheter. För så är det. Man kan leda eller ledas. Men politikens uppdrag är, som Liedman påpekar, att tänka framåt och hjälpa människor att föreställa sig möjliga vägar till ett nytt och bättre samhälle. Annars kunde vi klara oss fint med opinionsmätningar och fokusgrupper. De vet ju precis vad vanligt folk tycker och var mittens rike befinner sig, i varje givet ögonblick.

Lars Ilshammar

Litteratur:

 Marshall McLuhan: Understanding media: The extensions of man. Sphere books, 1968.

Olof Palme: Politik är att vilja. Prisma, 1969.

Leif Lewin: Folket och eliterna: en studie i modern demokratisk teori. Almqvist & Wiksell, 1970.

Michael Hardt and Antonio Negri: Multitude: War and democracy in the Age of Empire. The Penguin Press, 2004.

Anders Hellström: Help! The Populists Are Coming. Appeals to the People in Contemporary Swedish Politics. MIM Working Paper Series 13:4 (2013).

Jesper Strömbäck and Frank Esser: Mediatization of Politics. Understanding the Transformation of Western Democracies. Palgrave Macmillan, 2014.

Håkan A. Bengtsson och Lars Ilshammar (red.): Demokratins genombrott. Människor som formade 1900-talet. Historiska media, 2018.

Jack Werner: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”: om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik. Albert Bonniers förlag, 2019.

Marte Mangset, Fredrik Engelstad, Mari Teigen and Trygve Gulbrandsen: The populist elite paradox: Using elite theory to elucidate the shapes and stakes of populist elite critiques. Comparative Social Research, Volume 34 (2019).