Utrikespolitik Palme visade att det fanns självständiga europeiska röster för solidaritet. Dessa röster saknas i dag. Det skriver Thomas Lindh.
I tider av stora förändringar fordras ofta ett historiskt perspektiv för att förstå skeendet och vägen framåt. Det gäller inte minst det som nu utspelas på den internationella arenan.
Under tjugofem års tid, från mitten på 1960-talet och framåt, blev Olof Palme en röst för små nationers intressen och rättigheter gentemot stormakternas dominans och krigsäventyr. Hans ställningstaganden i olika tal mellan 1965 och1985 och ordförandeskapet för kommissionen om gemensam säkerhet 1982 är en nyttig påminnelse om att vi idag tyvärr saknar en tydlig röst för små nationer, fred, internationell solidaritet och en rättvis världsordning. Vi saknar inte minst en allsidig diskussion om Sveriges säkerhet och världsordningen, som borde förts innan anslutningen till Nato, men som tyvärr uteblev.
Fast neutralitetspolitik
I sitt tal på första maj 1985 säger Olof Palme att ”vår främsta uppgift är att trygga Sveriges oberoende och att värna freden” och att ”detta förvaltas bäst genom en fast neutralitetspolitik”. Han framhåller att: ”Till stöd för vår neutralitetspolitik har vi ett efter våra förhållanden starkt försvar. Detta skall vi i tider som dessa inte överge. Svensk arbetarrörelse har alltid varit beredd att ta sitt ansvar för landets värn”. Han noterar den ”militära uppbyggnaden i öst och väst”, ”bristande respekt för vårt territorium” och slår fast att ”det är vår föresats att icke ens under starkt yttre tryck lämna neutralitetsprincipen”.
Palme betonar att ”utrikespolitiken är vår första försvarslinje” och att ”kampen för demokrati, frihet och rättvisa också gäller människor i andra länder ” och att ”när vi arbetar för fred och internationell solidaritet arbetar vi också för vår egen framtid”.
Han kräver ett stopp för kapprustningen och ett slut på tillverkning och utplacering av alla slags kärnvapen. I sitt tal De inbrända skuggorna i Hiroshima i Storkyrkan i Stockholm 1985, på årsdagen av atombomben över Japan, framhåller han att nedrustning och förbud mot kärnvapen är en ödesfråga.
Försvar för folkrätten
I sitt tal första maj 1985 understryker Palme att ”försvaret för folkrätten är det allra viktigaste i umgänget mellan staterna” och fortsätter:
”Folkrättens regler är enkla och klara och de gäller alla: man skall inte blanda sig i andra staters inre angelägenheter; man skall respektera andra staters gränser och territoriella integritet – stormakter får inte ta sig friheter mot svagare grannar; man skall göra sitt yttersta för att lösa konflikter med fredliga medel.”
Palmes tal har inte förlorat aktualitet efter de stora förändringar som världen upplevt under de fyrtio år som passerat: de omvälvande framstegen för flera fattiga länder och tidigare kolonier i Tredje världen, Sovjetunionens sammanbrott, Förenta staternas dominans och hybris som ensam supermakt, tilltagande stormaktsrivalitet, med mera. Tvärtom, budskapet är fortfarande ytterst relevant och är en påminnelse om avsaknaden av självständiga röster i nutida svensk samhällsdebatt.
Det saknas idag en röst för att alliansfrihet, ett starkt värnpliktsförsvar och aktivt fredsarbete kan och måste förenas. Beväpnad alliansfrihet tjänar små nationers intressen bättre än att förlita sig på stormakter för sin säkerhet och därmed löpa stor risk att bli offer för stormaktsrivalitet, som när Ukraina slits sönder, invaderas och förblöder. För Europa och Norden har den transatlantiska länken blivit en boja som försvårar en självständig hållning och undergräver ett starkt svenskt territorialförsvar genom att krigsmakten ska anpassas till Förenta staternas stormaktsintressen.
Det saknas även en röst för ett fördjupat nordiskt samarbete för att motstå stormaktsdominans och stärka de nordiska ländernas ställning i Europa.
Det saknas likaså röster som motsätter sig att vi dras in på ena eller andra sidan i en stormaktsrivalitet som hotar fred och välfärd i Europa.
Internationell solidaritet
I talet Solidaritet utan gränser på Broderskapsrörelsens kongress i Gävle 1965 manar Olof Palme till solidaritet med folkens kamp i den Tredje världen för nationell och social frigörelse från främmande stormakters herravälde som pågått i århundraden. Talet hölls i en tid när Förenta staterna trappade upp den storskaliga invasionen av Vietnam med en halv miljon amerikanska soldater.
”Nationell frihet är oupplösligen förbunden med strävan efter social och ekonomisk frigörelse”, säger Palme i sitt tal och betonar att arbetarrörelsen i vårt land och folken i de undertryckta länderna har gemensamma intressen av ”människovärde, bröd, arbete och trygghet”. Han ser tillbaka till kolonialtiden och Europas hyckleri:
”Den frigörelseprocess vi bevittnar har rötter i det förgångna. De gamla kolonialmakterna och västerlandets industriländer över huvud har ett syndaregister i Asiens och Afrikas länder som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Med den industriella revolutionen började liberalismens frihetsidéer få genomslagskraft i Europas länder. Men samma industriella revolution drev fram en territoriell expansion i kolonierna för att nå råvarorna med förtryck och förföljelse i släptåg. Så uppstod en situation av skärande hyckleri och dubbelspel. Samtidigt som man förkunnade frihetsidéer för det egna landets medborgare drevs man i de främmande länder där man hade makt över människorna till ett allt hårdare förtryck.”
Saknas självständiga röster
Tiden efter andra världskriget präglades av breda och världsomspännande rörelser för nationell frigörelse mot kolonialism, rasism och stormaktsdominans. Den historiska konferensen i Bandung 1955 med tjugonio nyligen befriade kolonier i Asien och Afrika formulerade visionen om en ny rättvis världsordning i de tio principerna ”Dasa sila”.
Palmes tal visar att det även fanns självständiga europeiska röster för solidaritet med Tredje världens frigörelse och ambition att bygga upp självständiga ekonomier, vilket revolutionerat levnadsvillkoren för miljarder världen över under de sjuttio åren sedan konferensen i Bandung.
Det saknas dock självständiga röster idag i Europas politiska ledarskap för en rättvis behandling av länder utanför västvärlden. Alltför många av Europas ledare stödjer eller blundar för Israels och Förenta staternas folkmord i Gaza, medverkar till eller är likgiltiga inför för bombningar, sanktioner, invasioner och interventioner för att störta och kontrollera regimer i andra länder som Irak, Libyen, Palestina, Venezuela och Iran. En självständig röst var möjlig såväl 1965 som 1985, och är lika nödvändig idag.
Aktivt fredsarbete
Rapporten Gemensam säkerhet – ett program för nedrustning från en oberoende internationell kommission under ledning av Olof Palme 1982 föreslog en handlingsplan med ett omfattande och detaljrikt program för rustningsbegränsningar på kort sikt och nedrustning på lång sikt, åtgärder för att stärka Förenta nationerna och regionala samarbeten. Den bärande tanken i rapporten är gemensam och odelbar säkerhet.
Efter Helsingforsavtalet 1975 skapades organisationen ESK (Europeiska säkerhetskonferensen), som senare döptes om till OSSE (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa). I samband Sovjetunionens sönderfall 1990 antogs den så kallade Parisstadgan som uppdaterades på toppmötena i Istanbul 1999 och i Astana 2010. Ett genomgående tema är gemensam och odelbar säkerhet, vilket innebär att ett lands säkerhet inte ska uppnås på andra länders bekostnad. Detta var även grundtanken i Palmekommissionens rapport.
Fyrtio år senare publicerar Olof Palmes internationella center rapporten Gemensam säkerhet 2022 som understryker betydelsen av regionala samarbetsformer, som Asean i Sydostasien och CELAC i Latinamerika och Västindien, för att uppnå gemensam säkerhet och upprätthålla en multilateral internationell ordning. Kommissionen föreslår bland annat: en regional och global fredsstruktur med Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSSE) som förebild, att en ny Helsingforsprocess genomförs om Europas säkerhet, att FN reformeras och stärks, att FN:s fördrag om förbud mot kärnvapen och internationell nedrustning skrivs under, att kärnvapenmakterna ska förbinda sig att inte vara den som först använder kärnvapen (no first use) och att kärnvapenfria zoner upprättas i bland annat Mellanöstern, Europa och Nordostasien. Allt detta i samma anda som Palmekommissionen fyrtio år tidigare.
Saknas röst för fred
Det saknas idag ett motsvarande initiativ till förhandlingar om säkerhet och fred i Europa – en ny Helsingforsöverenskommelse som kan förhindra att ett storkrig återigen drabbar Europa.
Det saknas idag även en röst för fred mellan Ukraina och Ryssland som tillgodoser Ukrainas territoriella integritet och parternas gemensamma och odelbara säkerhet i enlighet med OSSE:s stadgar.
Det saknas idag likaså en röst för att stärka och reformera Förenta nationerna. Säkerhetsrådet kan och bör utvidgas med Indien, Brasilien och representation från Afrika för att återspegla och bekräfta den förändring som världen genomgått sedan 1945. Förenta nationerna har än större betydelse idag för att stärka multilateralt samarbete i en tid när Förenta staternas hegemoni är på väg att nå vägs ände. Det ligger i små nationers intresse att övergången till en mer rättvis och demokratisk världsordning blir fredlig.
I tider av stora förändringar är det som sagt tänkvärt att betrakta dagens händelser och samhällsdebatt i ljuset av historien.
Thomas Lindh
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
