Socialdemokraternas jakt på en ny partiledare synliggör ett allvarligt problem. Arbetarrörelsen har fostrat generationer av lysande politiker, men befinner sig nu i en djup ledarkris. Varför kan inte S frambringa kandidater med Gustav Fridolins glöd?
Barnfattigdomen ökar och fördjupar klyftorna mellan klass, kön och etnicitet. Hur kan detta hända i ett rikt välfärdsland? Det går bra för Sverige är regeringens svar. Det kan verka så om man bor i Täby, men i Rosengård ligger barnfattigdomen på hela 61,4 procent. Att sänka skatten är inte lösningen, det är dags för riktig politik nu.
Socialdemokraterna har i och med den nya positionen i frågan om Säpo:s tillgång till FRA:s signalspaning statuerat exempel på vad som är partiets kollaps som samhällskritisk rörelse.
Bilderna från Kairos gator har varit överväldigande, men inget är ännu avgjort. Mubarak kan rädda sin makt, men bara om han väljer rent tyranni. Samtidigt är det dags att vända blicken mot ytterligare två huvudstäder: Jerusalem och Damaskus.
Det är kulturjournalisternas fel att inga företag vill sponsra kulturen: de skriver ju för svåra texter. Kulturministerns senaste klavertramp är mer än en groda, det är en symptomatisk bild av en regering vars politik präglas av lynnig hämndlystnad och så mycket offentlig förstörelse som möjligt.
Det utanförskap som regeringen Reinfeldt en gång i tiden lanserade och som gav dem regeringsmakten har de själva stärkt. Svårt sjuka utförsäkras, allt fler unga förtidspensioneras och i Fas 3 arbetar människor gratis samtidigt som arbetsgivaren får bidrag. Vad är regeringens moraliska ansvar?
Trötta på korruption, ofrihet och ekonomiskt sönderfall demonstrerade i går tusentals egyptier på Kairos gator. Revolutionen i Tunisien utlöser inte nödvändigtvis ett dominoras i regionen. Men om den lyckas etablera grund för fria liv kan den markera en avgörande vändpunkt.
Begreppet ”frihet” är centralt i USA:s politik. Men hur fria kan amerikanerna vara om regeringen lånar till 40 procent av varje dollar den spenderar? Sanningens minut för de nervösa finansmarknaderna kan komma snabbare än man anar. Därför är dagens State of the Union så viktigt.
I ett Europa där bruna vindar blåser snålt och kraftfullt blir det såväl livsviktigt som avgörande att EU:s S-partier står upp för det öppna, mångkulturella, kosmopolitiska samhället. Men även i europeiska S-kretsar kan oroväckande tongångar höras.
Sedan Vänsterpartiet fick tolv procent av rösterna 1998 har partiet successivt backat till ”normala” gamla VPK-nivåer. Lars Ohly ifrågasätts nu som partiledare. Men utgången är långt ifrån given. Många vänsterpartister är i dag rätt kluvna.
Anklagelserna om att Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna är en dålig chef och att DO är en arbetsplats där fullständigt kaos råder har kommit tätt. DO är samtidigt landets mest kontroversiella myndighet som har fått utstå påhopp på grund av sina beslut.
Europas krishanterande beslutsfattare har strukit många tidigare heliga principer. Men när det gäller penningpolitiken upprepar riksbanker världen över sina ortodoxa normer samtidigt som räntevapnet är trubbigare än någonsin.
Den tunisiska revolutionen är en stor händelse. Ja, den är lika omskakande som den första palestinska intifadan. Om den lyckas kan den öppna hela Nordafrika. Det kommer inte bara att befria nordafrikaner, utan också förändra Europa.
Reinfeldts regering har just nu ett stabilt övertag i opinionen, men präglas av en skriande brist på nya visioner. Om fyra år kan samtliga oppositionspartier ha nya ledare. En scenförändring kan komma snabbare än någon kan ana i dag – om även den politiska hemläxan görs.
S-kriskommissionens möte löser inte blandningen av identitetskris och partiledarjakt. Huvuduppgiften för S är att göra en samhällsanalys som utgår från att en försvagad nationalstat inte kan hantera den förändrade balansen mellan demokrati och marknad.
